Resultat för IP-nummer 46.195.30.123

NÅGOT SOM KAN HÄNDA.

Jag kan inte förstå nu. Vad som hände här inom mig.

Jag var inte mig själv då. Och borde ha sagt nej.

Jag vill förklara så gott det går, jag hoppas du förstår.

Det är nått som kan hända vem som helst.

Det är bara ord, men alla gör vi fel.

Sånt man aldrig borde görs ändå.

Lovar dig, det här var ett misstag av mig.

Det är nått som kan hända vem som helst.

Säg att du förlåter, ja jag gjorde fel.

Men om du kommer åter, ska jag vänta här på dig.

Det här var ett misstag av mig, ett misstag av mig.

Natten gjorde mig vild då, Jag gav mig ut på en okänd väg.

Det gick för långt och jag ångrar, att jag tog mitt sista steg.

Jag vill förklara så gott det går, Jag hoppas du förstår..

Det är nått som kan hända vem som helst.

Det är bara ord, men alla gör vi fel.

Sånt man aldrig borde görs ändå.

Lovar dig, det här var ett misstag av mig.

Det är nått som kan hända vem som helst.

Säg att du förlåter, ja jag gjorde fel.

Men om du kommer åter, ska jag vänta här på dig.

Det här var ett misstag av mig, ett misstag av mi-----ig.

Ett misstag av mig

Säg kan du nånsin förstå, nånsin förstå,

orden du får från mig är förlåt

Jag vill förklara så gott det går, jag hoppas du förstår.

Det är nått som kan hända vem som helst.

Det är bara ord, men alla gör vi fel.

Sånt man aldrig borde görs ändå.

Lovar dig, det här var ett misstag av mig.

Det är nått som kan hända vem som helst.

Säg att du förlåter, ja jag gjorde fel.

Men om du kommer åter, ska jag vänta här på dig.

Det här var ett misstag av mig, ett misstag av mi—ig.

Åhhh sånt man aldrig borde, görs ändå.

Lovar dig  det här var ett misstag av mig.'

Ett misstag av mig.

http://www.youtube.com/watch?v=3ixJdQsU1o8

Var ska man börja med denna delen av livet. Tänker jag.

Jag hade haft det bar i Borlänge. Med många goda vänner. Jobbade.

Stortrivdes med livet där. Lugnt och stilla. Inga syskon som bråkade.

Inte HAN som försökte bestämma över mig.

Allt skulle rasa igen för mig. Helt utan återvändo.

Jag fick ett samtal. Hade inte bytt telefonnummer sedan min bror hittat mig.

Mamma ringde. Hon grät i telefonen. Jag hörde det var så.

De skulle dela på sig. Han hade sagt att HAN ville inte mer.

Jag blev först tyst. Sedan frågade jag vad som hänt.

Hon berättade att de gjort konkurs i Borås. På flera miljoner.

Att de nu bodde utanför Kristianstad. Ja det var en lång historia.

Jag kände hur arg jag blev när mamma sa: Han lämnade mig och lillasyster i stan.

HAN körde hem. Utan oss. Min lillasyster var speciell på den tiden för mig.

Hon var den enda som aldrig tog ställning.

Jag sa till mamma att jag kommer när du får din lägenhet. Då ska HAN akta sig.

Jag är tränad nu så det HAN gjort betalar jag tillbaka.

Mamma sa jag vill inte ha bråk.  Bara om HAN börjar svarade jag henne.

Det tog ett par månader för mig. Att bli av med möbler, ja allt utom kläder.

Samlade det jag hade i väska och sopsäck. Taxi ner till tåget. Tåget ner till Kristianstad.

På den tiden gick det inte så fort. Jag åkte tåg i timmar. Var framme vid 3 tiden på eftermiddagen. Stod vid järnvägsstationen i Kristianstad. Började lasta på mig min packning.

För att gå mot centrum. En bit bort. Där bussarna skulle gå.

Ingen som mötte upp. Ändå visste alla att Jag skulle komma.

Frågade mig fram till busstorget. Där får jag hjälp att hitta rätt buss.

Retade mig att jag inte tänkte på att bussen kanske gick förbi stationen.

Vilket det visade sig att den gjorde. Jag skulle till området Näsby.

Jag mindes inget av den staden. Hade inte varit där sedan jag var barn.

Allt nytt igen. Samtidigt som jag tänkte på min lillasyster. Hur HAN gjorde mot henne.

Även en besvikelse inom mig att ingen mötte upp.

Chauffören på bussen hjälpte mig. Han stannade bussen där jag skulle av. Förklarade hur jag skulle gå. För att hitta rätt på området. Jo det gick utan problem.

Fann hennes trappuppgång. Självklart längst upp. 3:dje våningen.

Ringde på dörren.  Jag minns att det var lillasyster som öppnade.

Jag fick en kram av henne. Mamma var nere hos moster. Där hon bott i alla år.

Frågade om jag kunde lägga mina saker på hennes rum. Det gick bra.

Mamma kom efter någon timme. Jag såg att hon gråtit. Hon kramade om mig riktigt denna gången. Jag märkte en stor skillnad från förr och nu.  Jag visade inte att jag märkte det.

Vi satte oss i köket. Hon fick berätta vad som hänt. Mer noga. Vi drack kaffe och rökte.

Hela historien från Borås till Kristianstad berättade hon. Konkurs, flytt och att min storasyster med bott i Borås. Ja alla utom jag och min äldsta bror.

Noga studerat fick jag den kommentaren: Du är den enda som inte varit hemma.

Jaja sa jag. Jag har mina skäl till det. Men det var det om lillasyster som jag ville veta.

Hur han kunde lämna henne i stan när de bodde ute på landet i ett hus.

Detta gjorde mig så arg. Jag sa vilket svin jag tyckte HAN var.

Genast började mamma gråta. Undrade om jag tyckte så om henne?

Aldrig fick hon ett svar på den frågan. Svepte förbi med nu är jag här och nu får ni hjälp.

Min lillasyster gick ännu i grundskolan. Men fått bra vänner.

Själv stod jag helt utan. Dock inte första gången  i livet. Sökte upp min ena kusin.

Sen var det löst.

Mamma och Han träffades ibland. Trots de hade delat på sig. Jag fattade  inte att hon kunde.

Jag var med en gång ute hos HAN. Men gick inte in i huset han hyrde.

Blev utanför. Hade inte där inne att göra. Jag vågade egentligen inte.

Jag var rädd jag skulle slå ihjäl honom. Så hatisk var jag.

Var ute med lillasyster som pratade på. Jag frågade om våra syskon så vi hade något att prata om. Hon svarade snällt. Hon visste inte att jag ville veta av mina skäl.

Storasyster bor med en kille sa hon. Där ska jag få ha min häst.

Jag blev stum. Har du häst? Kom frågan efter en stund. Det hade hon.

Jag bara jo och vi som aldrig fick något. Ja ja. Som vanligt.

Hon berättade om mina bröder. En bor kvar i Osby den andra minns jag inte var han bodde då. Jag ville bara veta var jag hade dem. Hur pass mycket jag skulle vara på min vakt.

Vi gick därute och pratade på. Då kommer HAN ut. Det är kaffe sa han.

HAN tittade inte på mig. HAN tittade ner i marken. Jag bröstade upp mig. Nej tack.

Jag njöt av att Han inte kunde möta min blick. Att HAN var svagare.

Det var en seger känsla som inte går att beskriva. Mamma kom och frågade om jag inte kunde komma in. Bestämt svarade jag nej.

Det tog inte så lång tid innan mamma kom igen. Hon var arg. Den blicken glömmer man aldrig. Hon slängde igen bildörren. Rivstartade med bilen. Jag sa: Fan är det som händer?

Hon stannade och grät. Jag kände bara fan vad hon börjat lipa då. Hon berättade att hon ville inte att HAN skulle hoppa av deras förhållande. Att HAN inte hjälpte till med lillasysters saker som hon behöver. Snart skolavslutning. Inga pengar till kläder sa mamma.

Det är det minsta problemet svarade jag henne. Skit i HAN. Jag har pengar så allt löser sig.

Lillasyster ska inte se lumpig ut. Inte så som vi såg ut i skolan.

Vi fick inte bry oss. För ni köpte aldrig något. Och nu hör man att ni köpt häst.

Det enda storasyster ville ha i kråkslottet. Fan vad sjukt sa jag.

Ibland trots mamma var ledsen gav jag svar. Det behövde komma ur mig.

Att de behandlade oss som skit. Speciellt mig. Jag var tvungen att visa att jag var stark.

Det fick alla se. Jag tog aldrig ett steg tillbaka mer. Efter ett  par dagar frågade mamma om jag stod till att de kunde få hjälp? Ja svarade jag. Vad behövs? Jo lillasyster behöver kläder.

Mamma lovade att betala tillbaka. Men ännu idag har detta inte hänt.

Pengar är inte allt. Det köptes kläder och mat för åttatusen. Jag bara betalade.

Hade pengar kvar efter pappas arv. Pengar som jag sparat med. Pengar för allt jag sålde i Borlänge. Samtidigt stämplade jag. A-kassa.  Jag var inte fattig eller rik. Rik på självförtroende var det enda jag hade.

Allt skedde fort. Mamma var aktiv i kvinnojouren. HAN försvann en dag bara.

Den bror som är nästan lika gammal som jag kom på besök.

Till min förvåning var han trevlig och pratade som om inget hänt.

Storasyster och hennes kille var vettiga. Som om inget hänt.

Den äldsta brodern blivit frälst. I Livets  ord. Han med som om inget hänt.

Jag studerade dem vid var  möte. Jag märkte att jag var på  min vakt.

Uppmärksam på deras sätt mot mig. Men alla tyckte bara synd om mamma och lillasyster.

Aldrig undrade de  om hur mitt liv varit. Vad jag gjort eller haft det.

Nej jag fick lyssna till deras historier. Deras liv. Det enda vi var överens om vi äldre syskon:

Var att HAN var ett helvete att växa upp med. HAN var för jävlig mot oss.

Utom sin egen dotter. Till konkursen kom. Då vände han sig mot henne med.

Nu var han borta. Stuckit utan att lämna en adress. Ingen visste var han fanns.

Lika bra det sa vi alla. Han var inte saknad. Alla utom jag var svikna.

Jag brydde mig inte. Synd jag inte slog sönder HAN innan. Kände jag det.

Mamma hade flera gånger bett att jag ej skulle göra det.

Så jag rörde inte HAN. Att jag ställde upp kostade mig mer och mer.

Mamma menade på att jag betalade för lite. Till vad jag åt. Jag sa bara jaha, vad äter jag som är dyrt?  Jag bor här för att skydda er och hjälpa. Och detta är tacken?

Genast började hon gråta igen. Det var så svårt nu. Hennes pengar räcker inte till allt.

Jag sa jag betalar ju för mig. Jo men hennes bil behövde lagas.

Det löser vi, vilket vi gjorde. Så fort det gällde pengar gick mamma på mig.

Som om jag inte gjorde rätt för mig. Att jag åt mer. När jag svarade att jag bor med er i en trea utan eget rum. Hallådär.  Nu räcker det fan sa jag. Betala tillbaka skulder först sa jag.

Minns hur du och HAN skulle ersätta mig för bilen jag ärvde från pappa. Men nej.

Ni lånade 40.000 Som jag ej sett. Nu står jag med pengar igen. Stopp.

Mamma grät igen, och jag gic´k iväg. Jag hade lärt känna lite olika personer.

Så en av vännerna fick besök. Stannade till jag lugnade ner mig.

Ibland tog detta tid. De såg inte skulderna de haft eller hade. De stod inte till att de gjort fel.

Allt skulle vara som en blå himmel felfri. Allt skulle vara glömt.

Jag påminde när tillfällen gavs. Inte för att vara elak. Det var för att sanningen betydde mest.

När erkännande kom var det svårt för dem. Den enda som inte kunde erkänna var lillasyster.

Tiden gick vidare. Jag fick en praktik på en fritidsgård. Mamma fick ett liv utan HAN.

Alla började komma på plats. Jag trivdes där jag var på jobbet.

Min svågers syster jobbade där med. Jag fick mer vänner. Bättre vänner.

Det enda jag saknade var vännerna från ungdomsåren. Ja vissa av dem.

De saknade jag ofta. Det var riktiga vänner. Tyvärr kontaktade jag dem inte.

När jag var på praktiken ringde telefonen. Det var till mig. Mamma ringde.

Direkt var jag på min vakt. Hon undrade hur dags jag slutade?

Hon fick tiden av mig. Hon ville prata när jag skulle sluta. Jag frågade direkt om HAN hört av sig. Nej sa mamma, gäller en kvinna på jouren som jag även jobbar med.

Aha sa jag bara. Jag kommer när jag slutat.

Det visade sig att det tagits ett beslut att de skulle hitta en livvakt till den kvinnan.

Hotbilden från hennes exman var stor. Jag fick jobbet på nätterna.

Samtidigt som jag jobbade på fritidsgården på dagar och kvällar.

Plötsligt hade jag massor av jobb. Dock ingen lön för skyddet. Men det störde inte mig.

Dels var det en kollega till mamma. Samtidigt en som behövde hjälp.

Hur hjärnan än jobbar kan jag inte minnas för hur lång tid jag sov där på nätterna.

Andra saker som hände då finns inte kvar. Hjärnan har valt  att helt inte minnas.

Var hon ute på stan var jag vid sidan om. Handlade hon var jag med.

Tills han en natt hittade var hon bodde. Det blev hans fall och vägen till fängelse.

Rättegångar, vittnen och en massa. Jag var med hela vägen. Tills det skulle vara sista kvällen.

Hon hade en hund vi var ute och gick med. Sista kvällen. Hennes 3 söner var med.

Hon tog min hand och sa: Jag vill inte du åker hem. Bra svarade jag. Det vill inte jag heller.

Så börjar resan mot nästa helvete i livet.

Mina syskon och min mamma var emot förhållandet. Första orsaken var att hon var 11 år äldre. Sen hade de en massa andra orsaker. Väninna med en kollega. Ja det var massor.

Jag minns knappt vad de inte var emot. Jag gjorde detta valet. Det fick de förstå.

Det gjorde de efter lång tid. Jag flyttade in med henne. Hennes äldsta son som var lika gammal som lillasyster. Hennes yngsta son från den mannen som nu satt i fängelse. Mellan sonen bodde hos sin pappa. Det var inga problem i början. Vi bodde centralt.

Sedan flyttade vi ut till samma område som mamma bodde i. Bara ett hus emellan med parkering. Vi fick med tredje våningen där. 4 rum och kök.

Vi kan kalla den äldsta sonen Bob. Den mellersta Dan och den yngsta lillen.

Bob och lillen bodde med oss. Dan bodde fortfarande med pappan och hans nya med hennes söner. Det fungerade en tid. Hennes vänner blev mina. Jag började läsa. Studerade in högstadiet på komvux. Samtidigt jobbade jag. Vi gifte oss borgeligt.

Ingen som uppskattade det ärligt. Jag fick höra av alla i släkten att hon var för gammal.

Mamma hade sina åsikter. Hon hade gråtit den dagen.

Hon berättade att en gråsparv knackat på hennes fönster.

De var ju aldrig så högt upp som hon bodde. Min pappa skulle sagt: Jag kommer en dag som en fågel när Kenth får det bra. Detta skulle ha hänt sa mamma.

Jag fick ju låtsats att jag trodde henne. Bröllopet var inte stort.

Bara vi och vittnen om jag minns rätt. Sedan enkel middag på det.

Hennes barn var inte med men de var hemma. Tiden rullade sedan bara på.

1988 fick vi en son. Ingen var så stolt som jag. Samtidigt läser jag till barnskötare.

Och tar studenten i det. Vi söker hus. Men för att jag är arbetslös får vi avslag. Det är jag nog glad för idag. Vi letade vidare och hittar ett. Hennes föräldrar hjälpte oss.

Vi köpte en gammal skola som en äldre man hade.

Jag pratade med min arbetsförmedlare. Hans son var skolkamrat med Dan. Så jag fick gå hemma med a-kassa en tid. Vi började renovera hela huset. Det fanns inget ordentligt badrum. Köket var för 2 personer. Oj vad vi slet. Vänner hjälpte oss. Skolsalen blev ett sovrum. En hall. Ett stort badrum samt ett tv-rum. Och pannrum så vi hade värmen kvar i huset. Uppe fanns 2 rum. Man öppnade dörren i väggen i hallen vid ingången.

Innanför där gick en brant så kallat höns trappa. Där uppe blev det sedan 3 rum och en stor hall. Ett av rummen låg ovanför skolsalen och blev störst.

Jag började jobba som barnskötare i en by. Trivdes med jobbet. Samtidigt sökte jag annat att göra. Det blev marknader. En knalle. Tillsammans med en som jag trodde var en vän.

Vi drog till Danmark och började med att köpa videoband för 8 kr st. En fyrpack kostade över 300 kr då. Vi sålde dem för 199 kr. Vanlig kodakfilm sålde vi med till vrak priser.

Vi sålde så det sved om det. Pengarna rann in i våra händer. Vi var på en mässa i Kalmar.

Jag fick köra till Danmark dagen efter för banden tog slut. Vi sålde för 14 tusen om dagen.

Ja allt var svarta pengar. Vi hade en kontakt som skrev kvitto på banden. Vi smugglade in dessa till försäljning. Vi drog ut var helg. Utan att skämmas. Tills en dag vi började med tröjor som ändrade färg vid kyla. Och hade videobanden med.

Vi blev stoppade i tullen. Han hade gömt annat där med. Utan att säga något.

Jag blev dömd till 1000 kronor i bot. Ja det fick han betala. Sedan delade vi på oss en tid.

Jag ville inte dras in i kriminell värld. Efter ett tag kom han igen och bad om ursäkt.

Denna godtog jag. Vi började om igen. Vi tog husvagn till Tyskland. Körde genom Danmark.

Han betalade med sitt visakort. Jag sa det kan jag ej betala just nu. Har fru och barn som skall ha sitt. Denna så kallat vännen sa: Jag betalar. Jag har gjort en bra affär.

Vi ska kolla efter billigare saker i Tyskland som vi kan sälja i Sverige.

Så vi körde dit parkerade på en camping.

Vi sov natten i lugn och ro. Dagen efter ringde alarmet på klockan. Vi körde mot Hamburg.

Där skulle han möta affärskontakten. Han bad mig vänta på ett fik. Så skulle de komma.

Jag satte mig på fiket. Tog kaffe på kaffe. Väntade i tre timmar. De kom aldrig.

Jag hade svårt att minnas var vi parkerade bilen. Men började gå. Kände att något med allt detta är fel. Stannade vid en som målade på gator. Han var svensk, Visade vägen till bilen.

Han undrade om jag kommit på villovägar? Ja sa jag. Min kamrat skulle möta en affärskontakt. Men de dyker aldrig upp. Så jag tänkte kolla bilen.

Väl framme vid bilen ser jag en lapp på rutan. Jag är hos polisen kom dit.

Hmm. Nu snurrade mina tankar. När man var ung så kan man göra fel. Men jag trodde inte han var det ännu. Rent blåst. Hittar vägen till polisen. Träffar rätt polisman.

Han berättar för mig att han arbetat med svensk polis innan. Ja så det var ok.

Fråga efter fråga svarade jag på. Om jag visste vad min vän gjorde i Tyskland? Jag berättade allt. Polisen satt och lyssnade på mig. Han fick svar på sina frågor. Han säger:

Din kamrat,sitter häktad för stöld av visakort samt försök till bedrägeri.

Jag blev chockad. Det såg polisen. Att jag blev. Jag sa bara jag kör hem han kan stanna och ta sitt straff. En sådan person vill jag ej veta av. Men så lätt skulle jag inte komma undan.

Jag fick lösa ut idioten med ca: 5000 kr. Se till att han kom över till Sverige.

Stå ut med att tullen väntade på oss. De trodde han hade annat med sig. De undersökte min husvagn. Vilken förnedring. Jag slog han flera gånger. Gång på gång. Jag stannade utanför Trelleborg på vägen hem och drog ut han från bilen. Han fick stryk igen.

Väl hemma i huset och han var borta. Berättade jag allt för min då varande fru.

Jag fortsatte själv med tröjorna som ändrar färg.

Åkte bara halva Sverige. Vet ej varför jag stannade upp.

Jag hade fullt upp hemma med huset samt jobbade som barnskötare. Varannan helg gick jag som vakt i Åhusparken. Det gillade jag. Jag kontaktade svenska handelskammaren. I hopp om att kunna importera bra saker ärligt. Det hade gått något år sedan han lurade mig.

Vi sprang på varandra. Vi pratade och det var ytligt.

Han undrade vad jag gjorde nu. Så kom vi in på företag och annat. Jag gick en utbildning.

Att driva eget företag. Han hade kontakt med ett svenskt företag med cyklar.

Jag gav honom en chans att vara ärlig. Jag startade en affär hemma med cyklar. Samt att jag skickade efter olika varor från bla: Hongkong. Cyklarna började bra.

Nya sortens växlar, Shimano. På alla cyklar. Vi reade ut cyklar var helg i annonser.

Han i sin kommun. Jag i min. Vi skulle samköra på 2 ställen.

Det slutade med bråk igen. Jag drog mig ur. För att fortsätta själv.

Pratade med leverantören. För att klara det fick jag köpa mina cyklar kontant.

Han hade kurat dem på pengar. Jag sa att detta var vanligt i hans liv.

Skrapade ihop 5000 och betalade in. Fick cyklarna hem. Monterade dessa, sålde dem.

Byggde upp affären hemma med han som konkurrent. Hans kunder gick via konsumentrådet.

För att få kontakt med mig. Så jag kunde hjälpa dem med felmonterade cyklar. Garantier han ej stod för. Tillsammans med leverantören lyckades jag.

På våren hade jag kunder ut till kl 2 på natten en lördag. Folk körde från Stockholm till Skåne för de billiga cyklarna. De gick åt som smöret smälter i solen.

Samtidigt började jag med ett städföretag. Hade 2 som jobbade för mig.

Allt gick så bra. Cyklarna sålde nästan året runt. Städjobb fanns det gott om.

Samtidigt jobbade jag och hemma renoverade vi huset.

Det var jobba och åter jobba. Samtidigt som jag jobbade lite till.

Och det njöt jag av. Men förhållandet till min fru var ju inte det bästa.

Trots att vi 1991 fick en dotter.  Jag blev ännu stoltare.

Tiden innan vi köpte huset var ganska turbulent. Hennes son blev narkoman.

Han somnade ute och hamnade o koma.  Detta urartade på alla sätt.

Jag som bara var åtta år äldre skulle vara en förebild. Men han lyssnade inte.

Vilket jag kan förstå idag. Inte då. Jag var för ung.

Har jag inte fel så ett år innan vi köpte huset gick till Bob. Till sist ville jag inte ha han hemma. Jag kunde inte förstå hans agerande, våld hemma.

Han bodde på ett behandlingshem, sedan hos sin pappa.

När han var hos sin pappa var han hatisk mot mig. Jag hade tagit hans mamma och hans lillebror. Förstört för honom. Det var vad han tyckte.

Detta var ju innan jag fått egna barn.  Det var ett helvete. Mitt i natten ringde telefonen hemma. Han var sönderslagen nere på stan. Jag fick köra dit. Hans mamma gjorde det inte.

När han hamnade i koma uteslöts jag av mamman och pappan. Pappan ja men mamman?

Jag hittade med hjälp av hans kamrater en dagbok. Där stod vad han brukade använda och när. Vilka vänner som var med. Trots dessa klara bevis förnekade mamman att hennes Bob gjorde sådant. Hans vänner som inte kunde fatta detta försökte prata med henne.

Alla försök var förgäves. Om hans mamma lyssnat från början hade han inte varit död idag.

Han dog 2002 under påsken. Av en överdos. Då var jag inte kvar i hans liv. Eller i familjen.

Jag hade flyttat några år innan.  Detta äktenskapet återkommer jag till.

Livet i stan på Näsby var inte bra. Det var ju därför vi sökte oss ut till landet.

När vi bodde där ute var det lugn i något år. Min mamma träffade en man. En man som jag känt hela mitt liv. Han var en gång gift med en moster till mig. Hon gick bort för tidigt.

Mamma hade flyttat till Bromölla. Där möttes de. Leif. Jag vet att ända sen jag var liten  hade jag sett honom. Han var rak. Han blev min förebild som pappa för mig när jag var vuxen.

De kom på besök då och då. Plötsligt fungerade relationen mellan min mamma och mig. Mellan mina syskon och mig. Allt var bra. Jag hjälpte min storasyster trots de var skyldig pengar sedan min riktiga pappa gått bort.

Hon ringde när jag hade cyklarna hemma. De skulle stänga av elen.

Jag sa be han vänta jag är där om 10 minuter. Jag körde dit och hjälpte dem.

Detta var första gången. Min dåvarande svåger hade redan en konkurs bakom sig.

Han hade tagit över sin fars företag. Detta drev han  i botten. Av okunnighet.

Allt han hade skulle vara så fint, så bra ja rent av bäst.

Flera gånger fick jag hjälpa dem med att låna pengar till el skulder.

Det bekom mig inte. Jag tjänade bra själv. Det som störde mig var att de gnällde att lillasyster

inte kunde betala på sin häst hon hade där. Detta sa de flera gånger tills jag sa ifrån:

Om du storasyster inte kan betala mig sen min pappa dog hur ska hon utan inkomst kunna göra det? Det svarade de inte på.

En kille som hyrde garage av dem tröttnade med på dem. Deras vänner försvann sakta.

Jag gav han hjälp till att starta ett nytt företag. Ordnade kontakter med ficklampor och annat. Detta löste vi så han fick hem produkterna på kredit. Min dåvarande fru stod på ett teleabonnemang till han. Vi fick jaga honom för att räkningen skulle betalas. Den sista räkningen fick jag aldrig. De sista 40 tusen av min syster har jag inte fått.

Det hela slutade med att han gjorde konkurs igen. De fick lämna gården. Den såldes.

Min syster blev ensamstående. Flyttade till lägenhet med barnen.

Ja det var nog ett helvete för henne, men de var två om allt de med.

Själv köpte jag ibland brännvin av min bror. Jag minns inte hur det kom fram.

Det slutade att vi samkörde. Jag körde fram sprit själv med och sålde.

Min fru sålde på sitt jobb. Jag sålde till kusiner, samt några andra.

Självklart blir bubblan för stor. Den sprack. Jag åkte dit och tog allt på mig.

Oj vad de snackade. Överallt. Det bodde vuxna grannar som pratade. Kunder till mig.

De kunde nu baktala mig. Jag lämnade inte ut ett namn. Skyddade alla.

Tills idag när boken skrivs, om någon frågar vad kunderna hette kommer jag självklart berätta. Jag ska ALDRIG mer ljuga för att vara snäll som då.

Tyvärr vet jag att detta kommer kosta mig problem med släkt och vänner som då fanns.

Jag teg stilla tyst och lät folk prata. Jag hade inte tid med dem. Jag hade blivit sjuk.

1993 var året som slog ut mig. Jag fick en muskelsjukdom.

Idag är denna 2 och slår ut mig på olika sätt olika dagar. Hon min så kallat fru sa det var inbillning. Jag var i Lund och fick den bekräftad. Det dröjde ända till 1996 innan jag erkände att jag var sjuk. Trött. Kramp i muskler. Muskler som slutade fungera. Ja detta menade hon på att jag hittade på. Neurologerna stod i kö för att undersöka mig.

Jag försökte köra å som vanligt i livet. Men nej. Det ville inte kroppen.

Jag pratade med min bror som hade varit sjuk tidigare. Men han ville ej prata sjukdom.

Han fick det vid ca 18 års ålder. Hans fru och jag började samtala i telefon.

Det jag beskrev för hene hade min bror. Liknande eller samma. Detta gjorde att jag fick åka till Lunds sjukhus, Kristianstads sjukhus. Jag var kund där i 3 år. Diagnosen kom som ett slag. Man ska ej kunna få denna sjukdom efter man fyllt 20 sa de. Jag var 28 då jag fick den.

34 år när jag blev sjukpensionär. Och det passade inte mig. Jag sökte all hjälp jag kunde få. Behövde hjälp att klara av att gå hemma. Att vara sjukskriven. Ingen hjälp fanns att få.

Mitt i detta livet åkte jag dit på hembränning. Hennes Bob fortsatte knarka. Lillen blev mer känd som nazist. Ja det ena problemet efter det andra. Hon åkte till behandlingshem. Jag tog de andra barnen.  Mina egna och hennes lillen. Samtidigt  brottades vi med hans narkotikaproblem, stölder och en massa annat. Våra egna problem hamnade åt sidan.

Jag märker att jag har mycket mer att beskriva och kommer hoppa mellan åren.

Vilket ni kommer märka. Allt om mamma och syskon, allt om henne med hennes barn är olika år olika ställen. Men ändå samtidigt. Just nu är huset nästan klart.

Vi får en fosterson. Han hade hotat sin styvfar med kniv. Och kunde inte bo hemma.

Idag undrar jag med den bakgrunden på hennes son hur kunde vi bli fosterfamilj.?

Hur som haver han killen ville bara bo hos oss. Så blev det.

Han fick flytta in. Det tog tid innan killen hade anpassat sig efter regler som gällde hos oss.

Han kunde ställa till med bråk för att han ej fick som han ville.

Det kom en gång han hotade att döda mig. Det hände när vi hittade han full.

Jag gick upp dagen efter till killens rum. Slängde en kniv på golvet och sa:

Kom nu då. Döda mig som du sa igår. Kör igång. För du ska fan inte hota mig om du ej klarar av att uppfylla hotet. Jag stod kvar en stund. Sen tog jag kniven från golvet. Inte ett ljud vi sa mer om denna saken. Killen kom hennes son Bob närmare.

Vi hade besök av min bror som är med i Livets ord. Där märkte jag att de drev med hans tro.

Efter en tid kom killen i bråk med en som han stack ner med kniv. Som väl var bodde han inte hos oss då. Han fick något år på fängelse för detta.

Nu kommer mitt liv att föränrdas igen. Jag var ju super lycklig över mina två barn.

Inte trodde jag att detta skulle sluta. Jag trodde allt var toppen.

Nej, allt var en fasad. Nu kommer mina dåliga sidor fram, som jag lärde mig i unga år. Något jag ännu skäms för. Plågas av kommer i nästa del av denna boldel.

Förlusten.

HUSET BERGHEM.

Ja det namnet får mig att känna spyor i halsen. Knuten i magen är obehagligt bekant.

Vid järnvägen låg stationen. En gul byggnad med en lägenhet ovanpå.

Minnet av stationen är att inne i väntsalen kunde man vara. Den var obemannad.

Där var vi den gånger mina bröder hittat öl. Min första fylla var där, med bröderna. Tio år gammal.

Med kall fakta i handen vet jag att mina bröder var inga bra förebilder. De lärde mig röka samtidigt. Ja även snusa.

När mina syskon inte var med. Var jag hos Bosse och Irené. Där var jag så ofta det gick.

De bodde i ett vitt hus. Vårat låg intill uppe på en kulle.  Huset var stort och rött.

Vi hade två längor. Den ene minns jag lite av. Där fanns något rum. Men inga fina rum.

Den andra längan minns jag inte så mycket. Men man kunde vara under den.

I en av dessa längor fick min storasyster ett rum. Detta gjorde HAN i ordning till henne.

Kanske var det lättast för HAN att syrran bodde utanför huset.

I starten var det tre lägenheter. En till vänster. En till höger.

Vi skulle bo i den uppe. Vi fick varsin garderob jag och den broder som är ett år äldre än mig.

Det var typ vind med små fönster. Lillasyster fick ett eget. Toalett hade vi en.

Det var inte till att ha bråttom på morgonen. Exakt hur vår lägenhet såg ut minns jag inte.

Vi gick in genom en svängd trappa. Dörren där uppe till vänster var in till oss.

En dörr med en gammal nyckel till vänster. Den gick till vinden.

Hela trapphuset var målat i blått. Allt var slitet och gammalt. Som 50-talet eller innan.

Tror att man kom in i tv rummet direkt. Min sovplats till vänster. Deras sovrum intill mitt.

Mellan deras och ingången till köket var toan. Köket gick i grönt. När man kom in så hade min bror sin garderob till höger. Intill han hade lillasyster sitt rum. Och det avslutades med en sådan garderob som vi hade. Den var till den största broder. Som i början av denna tid bodde på fosterhem.

En bondgård med ett mysigt par som hade en son i hans ålder. Toppen för honom.

Så är mitt minne av det huset som vi ungar döpte till: KRÅKSLOTTET.

Tomten var det inga större fel på. Uppfart till huset. Till vänster om den en gräsmatta med något fruktträd och en stor grön buske. Den blommade i vita stora blommor.

Bakom den ena längan blev det en sluttning mot en äng. Sedan skog.

Till höger om uppfarten det som var känt som berget. Vår lekplats. Träd, stora buskar massor av stora stenar. Högst upp låg det stora stenarna. Den ena var sprucken till två.

Och en till bredvid. En perfekt grotta inne i sprickan. Den största stenen åkte vi kana på.

När HAN och mamma inte var hemma var det guldstunder där uppe.

Vi kunde smyga på i stationen. Kompisar kunde komma hem och smyga bort via deras tomt.

De som vi lyckades ha kvar som vänner blev oftast det till mina bröder.

Jag var inte riktigt som dem. Innerst inne ville jag inte göra hyss. Tyvärr fick man hänga på för att ha kamrater. Grupptryck heter det idag. Jag klarade mig oftast att hålla mig borta.

Vissa gånger klarade jag inte säga emot eller som det var: Skylla på att jag skulle göra annat.

Vi flyttade dit  på sommaren. Ingen av oss barn trivdes. För mig blev berget ett skydd.

När HAN blev arg, kunde jag ibland fly dit. Ligga lågt tills HAN lugnat sig.

Bäst var det att fly dit när båda var förbannade på oss. Vilket var ofta då.

Idag när man vet hur allt var och vilka utbildningar mamma skaffade. Då blir man ännu mer skakad.

Hon min mamma läste till special pedagog. För att kunna jobba med barn. Som det hette då förståndshandikappade barn. Samtidigt som helvetet hemma var slag, psykade ord.

Ord som gjort ont hela livet. Ja de gör ont ännu. Jag och några av kusinerna fann gemensamt ro i berget. Deras mamma var som vår. Slog. Sa elaka, skrämmande ord. Det sitter på näthinnan när moster kallar sin yngsta son: Du är ju för fan cp. En som skulle spärras in på dårhuset.

Ingen av oss vågade svar mot dem. Åkte man på stryk. Det värsta ett samarbete mellan våra mammor. De slog oss ihop. De hjälpte varandra bra tillsammans. För att slå sina barn.

Han som blev kallad cp hamnade av egen vilja som fosterbarn hos en annan moster till oss.

Det var min gudmor. Och hennes familj.

BERGHEM I HJORTSBERGA var mitt helvete. Där alla mina sår i hjärtat och själen sitter.

Där slagen haglade ofta och hårt. Där man trycktes ner om man hade en åsikt som ej liknade deras.

Huset där jag aldrig fann trygghet, äkta kärlek eller familjeband. Blod ska vara tjockare än vatten.

Inte om man kommer med en uppväxt därifrån. Då ska man vara något annat.

Det är idag för mig en sanning att man ska inte vara eller bli som jag.

Att passa in i familjen från BERGHEM eller den släkten som de kommer ifrån.

Många kommer att fasa och skrika: HAN LJUGER när de läser denna bok.

Inte på något sätt ska jag säga mot dem som påstår det. Jag skriver mitt liv, mitt helvete.

Självklart finns det släktingar jag saknar. Som är vettiga. Normala personer.

För att INTE släkten som är bra ska lida har jag ingen kontakt med någon.

Samtidigt mår jag och min familj bäst när vi inte har kontakt med min släkt.

Den släkte har för mig varit bråk, fyllor, gräl mera fyllor, skilsmässor tragiska liv.

Många fester var det på Berghem. Mostrar och morbror med familjer. Ibland en familj ibland 3 eller fler familjer. Fester var det gott om.

Det började en dag vi kom hem från skolan. Då höll de på lägenheten till höger att flytta.

Vi hade inte bott  där så väldigt länge. HAN var arg. Hade aldrig sett han så arg.

Mamma och hyresgästens fru stod mellan HAN och han som hyrde.

Deras barn och vi stod på gården och hörde allt. Jag skakade av rädsla. Ingen märkte oss barn.

HAN sa kommer du inte iväg slår jag ihjäl dig, sanna mina ord. Mamma försökte lugna HAN.

De som bodde till höger var med ute. De tog de andras parti.

Tacksam idag att jag ej förstod vad vräkning var. Uppsägning som den andra kämpade mot.

Vägrade skriva på papper att de skulle flytta. HANS ord:  Får se om du kan bo utan väggar och tak.

Detta huset ska renoveras från grunden. Ingen kan bo kvar då fattar vilken idiot som helst.

Mannen och hans fru som bodde efter vårt hus. Det sista efter oss. De kom och undrade var det var för ett herrans liv. HAN sa sitt och så bestämt. De som hyrde klagade.

De till vänster flyttade fort. Vilket alla förstod. De till höger lyckades få stanna en viss tid.

Kort tid efter denna händelse var det mer och mer bråk mellan HAN, mamma och de som hyrde.

Hoten kastades ur deras munnar. Vi barn lärde oss nya sätt att vara. Hårda som sten.

Bröderna hjälpte mig med, att skaffa ett tufft yttre. Storasyrrans vänner såg man upp till.

De var ju den närmaste tryggheten jag hade. Men ingen, inte någon visste hu jag mådde.

Av alla som borde känt mig som de borde vara. Fanns det ingen som kände den riktiga Kenth.

När jag och mina bröder spelade boll intill stationen. På de stora gräsplaner. Mitt emot ett vitt hus.

Utan att jag förtjänat något gott. Jag som var lik sin far. Den som kände sig minst älskad.

Killen som var precis som sin far, den som skulle gör det sina syskon sa annars fick jag stryk.

Helt otroligt men detta är det mest fantastiska som kan hända en liten grabb som mig.

Dörren till en ny värld öppnades för mig. Vänliga ord. Rufsad i håret av kärlek. Kramad.

Fick ord som tack. Att få höra: Du är duktig. Eller. Vad snäll du är.

Livet vände när jag fick dess ord. Det var av Bosse och Irené. Jag fick lära känna dem.

De hade en pojke som var lika gammal som min lillasyter. Jag minns deras namn.

En liten , liten socker söt flicka. Jag kunde visa mitt rätta jag där. Hos dem var jag Kenth.

Att vara nere hos dem och leka med deras barn var roligt. Redan då tyckte jag om barn.

Detta måste Bosse och Irené märkt. Jag var där så fort jag hade chansen.

Lillasyster var med mig ofta. Om jag minns rätt försökte jag vara där själv.

Mina bröder sa att Bosse inte var snäll. De kunde inte glömma. Då bollen ofta hamnade i deras fina rabatt. Så tröttnade Bosse en dag. Han sa till oss: Nästa gång det händer tar jag bollen. Ni får den inte igen. Detta enkla kunde mina bröder inte glömma. Vi spelade plötsligt på andra hållet en tid.

Hur det kom sig kom bollen in till Bosses igen. Självklart skickades jag att smyga och hämta den.

Smyg för fan. Tar han dig så slår han med dig, skrämde mina bröder mig.

Flera gånger fick jag smyga och hämta bollen.

Tills den dagen Bosse ser mig på deras tomt. Han sa. Ska du hämta bollen?

Förstenad svarade jag lågt ett ja. Efter det var allt som om himlen ändrat mitt öde.

De var inte arga bara trötta på att blommor gick sönder. Och den dagen Bosse blivit arg. Hade varit en dålig dag, för honom. Inte skulle jag vara rädd för han. Kom så fikar vi.

På sådant sätt blev de mina vuxna vänner. Det som då var viktigast för mig. MINA vänner.

Det bästa då att mina bröder var rädd för dem. Så jag fick ha dem ifred.

Lillasyster var ju kompis med deras son så hon var med där ibland.

Jag älskade min lillasyster så det gjorde inte mig något. Jag trivdes.

När någon påpekade att jag lekte med småbarn tvingades jag att kaxa upp mig.

Svara spydigt: Bara för att du inte kan passa barn så gnäll inte. Eller något liknande.

Att vara på sin vakt för att man tyckte om att leka, med just de mindre.

Det störde mig mycket. Samtidigt som jag smög med det. Inte ville jag ge dem detta att håna mig med. De hade redan tillräckligt på mig. Jag var redan rädd för HAN och mamma. Rädd för mina syskon. Det fick på något sätt räcka. Av någon anledning gömde jag mig mer och mer.

Drog mig mer och mer till de barnen. Till Bosse och Irené. Senare när Sune med familj kom, deras barn med. Jag tog alla chanser jag fann att slippa Berghem. HAN och mamma.

Glädjen att vara med de som visade att de tyckte om mig. De som frågade vill du hjälpa mig med detta? Inte en order som skulle göras utan tack. Utförde man ordern fel fick man stryk.

Smet man och inte gjorde det blev det stryk, sen straffarbete. Det kunde sluta hur som helst.

När man växte och blev större blev uppgifter hemma värre. En pina att gå hem.

Sågs man hjälpa en granne, vilket jag älskade göra. Fick man ett helvete för det.

Att ha hjälp en granne med vad som gav som värst: HAN log när han slog, order att utföra slit jobb hemma. Tunga jobb som HAN visste man inte skulle klara. Sen lägga sig utan mat. Till sist kom det   sista straffet i raden: Utegångsförbud. Att inte få gå ner till grannar. Inte ens gå upp i berget.

Glömmer aldrig att HAN  tog alla chanser att hånle. Att le då vi fick stryk.

Hoten om ni säger ett enda ljud till någon. Inte ens mamma. DÅ JÄVLAR ska ni lära er vad stryk är. Nu ryser jag i skrivande stund. Mår dåligt av att minnas. Men jag blir hel av att skriva.

Då när allt var visste man om man sa något. Då hände det han sagt. Jag var rädd om livet.

Många gånger trodde jag att HAN skulle slå ihjäl oss. Att det var målet.

För var syskon som flyttade fick vi andra det värre. Utom lillasyster. Det var HANS dotter.

Antalet gånger man undrat varför HAN hatade oss så minns jag inte.

Hur många gånger man tyckte att mamma borde se något, går ej räkna.

Ursäkten att HAN fick flytta utan en krona. Bara kläderna HAN hade på sig var giltig för dem.

Så var det att växa upp i BERGHEM HJORTSBERGA.

Det jag bär med mig i livet är glädjen av följande:

Bosse& Irené med barn. Sune & Majbritt med barn. Stunderna då jag kunde vara Kenth.

Då man kunde och vågade leka med de mindre nämnda barn. Och lillasyster.

Tiden dessa vuxna tog sig med mig. Tiden man blev uppskattad, omtyckt.

Tiden då chansen till sinnesro i berget fanns. Vänligheten från de som var det mot mig.

Det jag glömmer är hatet. Avskyn mot de som gjorde mig illa. Glömmer att det blev stryk.

Glömmer att man fick stå i en rad på golvet, till någon av oss erkände.

Att man fick lifta, aldrig körde de oss. Jag glömmer ilskan. Orättvisan.

Finner ingen anledning att bära det med mig i livet.

Jag glömmer att förlåta eller vända andra kinden till. Det har gjorts för många gånger.

Sveken, orden, stryket med tillhygge eller händer, hoten, rädslan ja allt det som var fel glömmer jag.

Bättre tider kom, bra tider fanns hos de nämnda. Jag flyttade bort med tiden.

Men Alvesta blev vännerna en ny räddning. När jag gick i sjunde klass vände det mer.

ALVESTA.

Jag kom tidigt till Alvesta. Andra halvan av femte klass. Grönkulla skolan.

Först var det vänner i klassen. Så var det till sjunde klass.

Minnet av femman är inte så starkt. Jag minns att det inte bara var jag som kom ny.

En annan kille som var känd som bråkmakare på annan skola kom med.

Vissa av klasskamraterna tog längre tid att komma nära.

Andra var lättare. Två tjejer blev fort vänner. Och en kille som bodde i närheten av skolan.

Han hade mörkt stor krulligt svart hår. Han var mycket snäll. Efter ett tag upptäcker jag och en annan kille i klassen en sak. Vi hade varit klasskamrater i Wäxjö. När jag bodde på Sommarvägen 11 a. Det gjorde att han och jag blev vänner. I slutet av femman kände jag de andra i klassen. Men inte kände jag mig riktigt accepterad. Ryktet gick ju.

Om oss i Hjortsberga bröderna fan själva.  Det var inte så svårt att förstå.

Vi fick även namnet Jönsson ligan efter filmerna. Vi hette ju Jönsson.

Alvesta var inte stort på den tiden. Alvesta var nog mest känd för sin stora 3 dagars marknad. Kan ha varit 2 dagars. Med tivoli, massor av säljande knallar.

Där sprang man när tillfällen gavs. När man inte hade straff hemma. Det försökte vi alla att inte ha när marknaden närmade sig. Alla ville gå på den. Vad jag minns klarade jag alla år utom ett. Det var en rolig marknad. Hände mycket. Många unga som var fulla.

Storasyrran med vänner som var äldre drack. De bjöd oss syskon. Min fylla utanför Hjortsberga var i sjätte klass. Utan problem bjöd andra som var äldre.

Snabbt kom ryktet igång. Bröderna Jönsson super. Sen kom alla slagsmålen.

Mina bröder skickade fram mig. De sa: Mucka med den fula fan. Så slår vi skiten ur honom.

Han är så ful så han ska ha stryk. Så var det. Det spelade ingen roll om de var fulla eller nyktra. De slogs och jag var den som skulle skickas fram. Samtidigt som jag skulle tuktas till att bli en tuff elak fan. Oj vad jag kämpade med mig själv. Vågade inte säga nej. Då var det jag som fick en rejäl omgång stryk, av bröderna.

Detta mådde jag oerhört dåligt av.  Vissa nätter kunde jag inte sova. Samvetet gnagde inom mig. Det gjorde ont. Jag var ledsen för att jag gjort andra illa. Även om jag visste att jag var tvingad. För att slippa stryk själv. Dessa påtvingade slagsmål startade redan när vi kom till Hjortsberga.  Tidigt skulle man härdas. Det hade HAN sagt. Kunde Han när han var liten.

Ja då skulle vi kunna med. Fanns inget som hette egen individ hos oss.

Man kämpade i det tysta med att bli en egen individ. Samtidigt inte visa vem man var.

Skolan var tjatig. De flesta av oss avskydde frökens gymnastik. Den var bara för tjejer.

Vi var ett gäng killar som bestämde oss att strejka på gympan. Vi satt på bänken.

Fröken gav oss alla i klassen information om vad vi skulle göra.

Vi som bestämt oss satt kvar när de andra började. Han som börjat samtidigt som mig var snabb i munnen till att svara. Fröken frågade oss: Vad väntar ni på?

Han slängde ur sig: Bättre tider! Oj vad arg hon, fröken kunde bli. Vår protest blev inte lång.

Fröken var inte snäll i orden efter gympan. Samtidigt lyssnade hon på vad vi killar ville.

Så gemensamt kom vi fram till att försöka kombinera gymnastiken bättre.

Sedan rullade åren upp till sjunde klass på. Man blev stor. När jag gick i sjätte gick äntligen min bror i sjuan. Den andra brodern gick på Hagaskolan. Vi fick av någon anledning inte gå på samma skola alla tre bröder. När jag då går i sjätte klass, smet jag på raster upp till rökrutan. Där stod ofta min bror och rökte. Jag passade på jag med. Mina klasskamrater tyckte både det var häfigt samtidigt att jag var dum som rökte.

Någon av mina klasskamrater och jag rökte i smyg runt hörnet vid vår del av skolan.

Självklart skvallrade någon till fröken. Skickades till studierektorn för samtal.

Trodde de att detta skulle hjälpa? Ja så trodde de. Men det hjälpte inte.

Klassfester kom jag halvfull till. Vem brydde sig? Ingen. Inte ens jag.

Läxor gjordes aldrig. Det man inte kunde struntade man i. Det enda beröm jag fick i skolan.

Var en gång när vi gjorde ett trafikprov. Jag hade bäst resultat. Jag visade upp detta hemma.

Utan resultat till beröm. Jaha, var svaret. Har du haft det.

Läxor tog jag aldrig hem. Fick ändå ingen hjälp hemma att göra dem.

Man kom ju vidare ändå upp till sjuan. Och det var stort för mig.

Jag hamnade i sju B. Vi fick kamrater från andra byar runt Alvesta.

Hjortsberga, Vislanda för att nämna två som jag minns.

Snart märkte jag att andra klasser hade de som jag passade bäst ihop med.

I klass sju A gick den viktigaste av alla. Skulle det visa sig. Micke hette han.

Han hade en syster som bodde intill skolan. Två bröder och en lillasyster.

Mamman var super trevlig. Pappan var tystlåten. Bestämd av sig.

Men aldrig otrevlig. Rak man. Respektingivande. Deras mamma sa ifrån ordentligt.

Men aldrig så att vi blev rädda eller slog oss. Ändå bestämd. Så vi löd.

Dessa syskon blev goda vänner. Vi var tillsammans nästan dagligen.

Mickes syrras lägenhet drog vi till på rasterna. Där hade vi kul. Alltid roligt.

En rast var vi flera stycken där. Vi kom igång med parfymkrig.  Vi som gick tillbaka till skolan stank fruktansvärt illa. Det var så andra reagerade och sa fula ord till oss.

Vi brydde oss inte om det. Vi hade haft så roligt. Mickes syster jobbade. Jag minns inte riktig hur det var med bröderna. Lillasyster var för liten. Hon var där ibland. När vi var hemma hos Micke var hon med oss. Vi stötte inte ut någon. Alla var med. Alla som ville.

Här med dessa vänner var jag trygg. Jag var mig själv. Vågade vara mig själv.

Mina vänner som jag var stolt över att ha. Vänner som ej slogs. Inte tvingade andra till saker de ej ville. Respekterade varandra. Detta var annorlunda, nytt och spännande.

För var dag som gick växte jag. Kenth började få en egen identitet.

Visst provade jag olika sätt att vara, för att hitta mig själv. Micke hade varit ute i huset.

Träffat min mamma och HAN. Jag vill tro att de förstod att jag sökte mig själv.

Vem hade annars stått ut med mig. Jag måste haft olika personligheter då och då.

Under tiden som jag sökte efter mig själv. Tyvärr under denna period blev Bosse och de andra utan mig. Jag var mer och mer i Alvesta.. När jag var i Hjortsberga smög jag ner till dem.

Livlinan jag hade där. För att klara livet hemma. När jag en gång lekte med Bosse & Irenés dotter, dök en vän på moppe upp. Det första han sa var: Fan, leker du med små ungar?

Helt ställd, sökte jag svar. En lögn: Jag passar henne en stund bara. De kom precis hem och ska bara packa ur sin bil, ljög jag. Denna så kallat vän, skulle träffa mina bröder.

Inte en chans i helvetet att de skulle veta att jag var med grannars barn för att jag tyckte om dem. Detta hade blivit ett helvete för mig. Glad är jag att dessa barn, lyckades jag ha.

Lekandes stunder. Jag kunde vissa dagar leka, drömma mig bort. Trots jag nu var i sjunde klass fanns behovet av att leka. Det som man inte fick sen vi flyttade till Berghem.

Kråkslottet innebar slutet på allt vad lek hette. Fritid fick vi stjäla. Att bara komma ner och fiska fick bli stöld av tid. Vi gömde oss för att smyga iväg. Fiska var något vi bröder hade gemensamt. Tills jag, inte fick vara med mer. Det finns inte ett enda minne av vad som gjorde att jag ej fick vara med mer. Något var det. Kanske att de blev nekade att komma in till Mickes syster när de försökte en gång. Ingen av mina kompisar ville ha mina bröder där.

Hennes hem, hennes regler, Det tog jag på allvar. Förstod att mina bröder ej var välkomna.

Detta förstod mina bröder med till sist. Så vi slapp dem till sist. De försökte flera gånger komma in. Särskilt när på fyllan. En gång var som värst. Då motade vi alla ut mina bröder.

Det värsta var att alla var irriterade på dem, jag visste vad som väntade sen.

När bröderna hade mig själv. Det jag fruktade inträffade med. När de fick tag i mig då var det inte mycket med mig. Jag fick besked att jag skulle inte vara kaxig. För var person som motat ut dem, fick jag minst fyra stenhårda slag. Över kela kroppen. Därefter fick jag bonus slagen, som skulle få mig att hålla käften att jag fått stryk. Av den rädslan jag hade då var man tyst om allt. Allt om HAN och mamma även om mina syskon. Så var det. Ja de gjorde så.

Man skulle fatta sin plats. Ligga ner och ta emot slagen de gav. Klart man höll tyst.

Aldrig yppade man ett ord av hur de gjorde. De hade lovat ha ihjäl mig.

Men deras tid började nu gå mot sitt slut.

MER I ALVESTA.

Vi var mer och mer hos Mickes syster. Hans bröder var där med. När det var fest så var det rejält. Tjejen jag hade då kom dit. Henne var jag ihop med en tid. Jag träffade en annan tjej som bodde i en trappuppgång i samma hus. Hon hette Annelie. Det var strul mellan henne och hennes kille. Ibland var jag där när vi lärt känna varandra. Hennes kille var lite äldre. Kunde en massa. Jag hade nu med hjälp av Bosse jobb. På Sågverket i Hjortsberga. Av en arbetskamrat hade jag köpt en Opel. Min första egna bil. Ej sjutton år gammal.

Mer och mer kom Annelie in i vårat liv. När hon var ensam kom hon på våra fester.

Rolig tjej. Snäll och trevlig. Glad, ja alltid glad. Jag tror att alla tyckte om henne.

Jag vet att jag gjorde det. Ett minne som jag kan skratta åt är. Annelie öppnar dörren. Liten aning full. Ensam hemma. De hade en dotter som var hos Annelies mamma ibland.

Jamen är det du Kenth, sluddrade hon fram. Kom in,  kom in. Gissa vad jag gör?

Jag lägger in sill, och  lyssnar på musik. Jag gick in. Hon visade mig in i tv rummet.

Musiken dånade. Vi skulle dansa sa hon, bestämt. Ja, ja. Vi tog den dansen som gick sådär.

Vi skrattade gott båda två. Hon nästan skrek, fan min sill. Ut till köket i full fart.

Där höll hon på att göra inlagd sill. Det var med rödlök, sill någon krydda. Lukten minns jag.

Hon hade ett stor vinglas, halv fullt med rött vin. Skär lök så ögonen tåras.

Skrattar som bara den åt ingenting. Torkar ögonen med lökfingrar. De rann ännu mer.

Oj vad vi skrattade. Tog en klunk vin. Sedan tvättade hon händer och ögon.

Så skulle hon skära sill. Skar sig på fingret.  Märker inget. Det kom några drppar blod ner i sillburken innan hon ser att hon blöder. - Ja va fan, det ger mer smak med blod skrattade hon. Sen fick jag plåstra om henne. Mitt i detta händer det som ej skulle hända. Vi möttes i en kyss, som smakade vin. Gott vin. Den kyssen levde jag lönge på. Försökte flera gånger få en till. Hur det gick kommer jag inte ihåg. Skulle jag skriva annat blir det en lögn. Dem har jag haft nog av i livet. Allt rullade på som det skulle. Jobbade. Var med vänner. Träffade kontaktfamiljen. Det närmade sig jul. Första julen i min ensamhet. Utan att störa någon.

Inga bråk. Jag fick hjälp av kontaktfamiljen med brunkål. Mickes syster hjälpte mig med köttbullar. Jag vet att jag kunde fråga om jag fick vara med Mickes familj. Men jag ville inte tränga mig på. Jag hade lärt mig där hemma. Julen stör man ingen på.

HAN hade när vi bodde i Wäxjö slängt ut en granne. Som störde vår jul.

Det berättade de ofta om för oss barn. Och att åka till Skåne för man ska ha dyrare julklappar gjorde vi inte mer. Det var ju ett sådant bråk mellan kusinerna. Varför fick den kusinen det och inte jag. Sen söp alla sa de. De var så trötta på detta. Men träffa släkten hemma och supa sig nästan redlösa var okej. Därför var jag ensam denna julen.

Min första jul i min lägenhet. Annelie hade ordnat sill. På något sätt fick jag med vänners  hjälp till en jul för mig. Så ensam jag var. Satt och tittade på kalle på tv. Mindes julen innan.

Sista julen hemma. Familjen fick en gemensam julklapp. En färg tv. Något alla kamrater haft i ett par år. Åh vad stolta mamma och HAN var. Glädjen var störst för lillasyster.

Hon förstod inte att vi var sist i Hjortsberga, ja fan i hela Kronobergslän med att få färg tv.

Vi barn fick inte så mycket. Tio kronor i veckan. Jag fick ärva kläderna efter syskon.

Jag hade det bäst i min lägenhet. Själv i ensamheten. Visst var det en jobbig jul. Ledsen var jag. Ingen visste hur eller varför. Sa aldrig varför eller att jag skulle vara själv.

Jag kan inte påminna mig att någon visste att jag var helt ensam på julafton.

Mina vänner märkte att jag mådde inte bra av familjen.

Inom var det en kamp om vem jag var. Det tog många år att hitta vem jag var.

Tjejer byttes nästan var vecka. Jag klarade inte av förhållande. Hade haft ett långt.

Det tog slut av olika anledningar. Vi växte ifrån varandra. Kan man väl säga var den största orsaken. Ja vi vi  var unga inte så stora så vi skulle klara ett helt liv ihop.

Anneli och jag hade ibland svärmat för varandra. Men inget fast förhållande.

Hon var ändå en vän. Det förblev hon så länge jag bodde i Alvesta.

SLUTET I ALVESTA.

Jag var ofta med mina vänner. Det hände så mycket roligt med dem.

Vi hade så fantastiskt tillsammans. Alltid något kul innanför lagens ramar.

Utom en gång. Micke och jag skjutsade varandra på hans moppe. Den var trimmad.

Det visste vi mycket väl båda två.

Vi sjöng att polisen ej kan ta oss. Poliser ser inte oss. Något sådant. Vad händer?

Jo de kommer bakom oss. Endast en liten bit från Mickes hem. De tar allt trimmet.

Mickes mamma skällde ut oss. Med all rätt. Hon kunde få oss att känna oss skyldiga.

Jag ger mig tusan på att folk som inte kände henne, skrev brev och bad om ursäkt.

Hon såg rakt igenom oss. Visst blev de arga. Vi respekterade detta. De slog oss inte.

Vi behövde inte vara instängda på ett rum. Nej, skäll sedan var det bra.

Denna tiden med vännerna var så perfekt. Jag började hitta mig själv.

Kenth började bli Kenth, sakta ta form. Till en ung kille med egna åsikter.

Med fötterna stadigt på marken. Ändå skulle jag få mer helvete.

Det var som om de hade koll på mig. De dök upp när jag var ensam.

Det ringde en gång på min dörr. Jag öppnade, det small direkt. Jag fick ta emot stryk.

En helt okänd person, från annan kommun ca: 5 mil bort.

Han slog och sparkade, samtidigt som jag fick veta: Detta är för att en mask som
du inte ska vara kaxig mot dina bröder. Fortsätt vara rädd du. Vi kommer fler gånger.

Första gången trodde jag inte på det. Men när det hände andra gången förstod jag att jag kommer aldrig få vara ifred. Jag var lovligt byte.

En av dem som slog mig, hotade att mina vänner skulle de med plocka.

Mina vänner skulle få det  tio gånger värre än jag  fick.

I mina vildaste fantasier kunde jag aldrig tro att de skulle gå så långt.

Jag var vaken i flera nätter, slutade gå ut. Visade mig inte för någon. Ringde det på min dörr.

Jag öppnade inte. Ej för någon. Sakta försvann jag ner i en depression.

Vågade inte ha kontakt för ofta med vännerna. Deras säkerhet var viktig för mig.

Hoten mot dem, uttalades till mig. AV flera personer.

Orsaken var att jag började hitta mig själv. Vågade stå mot mina syskon.

Kenth började bli stor och ha egna meningar. Det var inte bra tydligen.

En orsak till var att jag vunnit det bråk som blev den gången en bror kom med taxi, för att slå mig. Den gången han fick hjälp av min andra bror och mamma.

Detta var de enda orsaker de som slog mig sa. Dessa sändebud jag ej klarade av.

Ingen visste att jag skaffat vänner långt bort. I Borlänge. Dalarna.

Jag sa upp lägenheten, ordnat boende där uppe. Kunde inte säga något.

Så en dag, då var jag borta. Bara åkt iväg, lämnade helvetet bakom mig.

Jag saknade vännerna. Ja Lasse, Thomas, Micke  med fler syskon. Ja hela deras familj. Annelie saknade jag, hennes galna roliga sätt. De bästa vänner jag haft i livet.

Bosse och Irené. Deras barn. Då saknade jag min lillasyster.

Samtidigt som helvetet i Alvesta tog slut var längtan efter vännerna stark.

Jag visste att sådana vänner får jag aldrig igen.

Jag fick bra vänner i Borlänge. Det ska jag inte förneka.

Tiden där var bra. Men vännerna i Alvesta det slår ingen. Världens bästa vänner.

Jag var lyckligt lottad med att få ha dem. Jag måste nämna dem igen.

Karin, Lasse, Thomas, Micke med lillasystern och föräldrar. Annelie, Bosse och Irené med barn. Sune & Majbritt med barn. KentRogers dansband.

Detta var mina livlinor som jag kallar dem. De som utan att veta vad som låg bakom. De som var hjälpen för mig att bli KENTH. Vissa visste ju lite, långt ifrån allt.

Alla dessa vänner Säger jag TACK till av hela hjärtat.

Jag kan aldrig ge tillbaka det ni gav mig. Bara ta kontakt och säga TACK.

VEM ÄR DÅ KENTH IDAG?.

Idag är jag en självständig man som snart  är 49 år.

Lyckligt gift med Åse Jörgensen. Vi har tagit hennes efternamn.

Vi har 4 barn.2 killar 2 tjejer. Vi båda har varit gifta på varsitt håll innan.

Jag har där 2 barn. En kille & en tjej.

Jag är tyvärr sjukpensionär. Inget jag önskar någon.

Familjen är för mig det viktigaste som finns. Att vi föräldrar leder barnen rätt.

Ansvarsfulla föräldrar som hjälper till med läxor. Kör barnen till skolan.

Vi kör dem till vänner, de får ha kalas hemma. Vänner hemma.

Familjen har i 10 år satsat på semester på sommarlovet.

Det kommer vi ha som mål var år. Hoppas vi lyckas.

Jag är ärlig mot mina vänner. Kan jag inte vara vän med en person.

Då är det den personen som får veta det av mig. Inte av andra.

Jag bildar mig egen uppfattning om andra. Jag påverkas inte av andras åsikter.

Glad man som gärna ger andra ett leende var dag. Kan jag göra en person glad så blir jag med glad. Kan man hjälpa en vän. Då ställer vi upp. Vi i hela familjen är glada.

Hjälper gärna andra om vi kan. Och som man ska.

Älskar att vara med vänner, riktiga vänner.

Humorn är som den var förr med fräckisar och annat som förgyller dagen.

Jag har klarat av att växa upp på detta sättet. Och är glad.

Boken har hjälpt mig att bearbeta mycket. Särskilt av HAN.

När jag ser på min barndom är jag inte hatisk mot dem som jag växte upp med.

Jag kan inte heller förlåta vissa saker. Därför har jag ingen kontakt med dem heller idag.

Risken att mina barn eller fru kan bli indragna i något är för stor.

Detta drabbar även den delen av släkten på mammas sida. De som är bra har jag ingen kontakt med heller. Vill dem inget illa. Jag valde att inte gå på mormors begravning.

Då det fina folket Jönsson skulle dit. Jag valde bort det, för min familj och min skull.

Valet gjordes med stor sorg i mitt hjärta.

Jag är stark, tålmodig, självsäker och glad, skämtsam.

Bestämd, envis och viljestark. Ej låtit sjukdomar segra. Ej låtit det förflutna segra.

Lyckats med att få lyckan i livet. Familjen som är mitt allt.

Dansbandsmusiken har även varit en räddande ängel.

TRO INTE DET SLUTAR HÄR. LIVETS HELVETE BÖRJADE HÄR!

Nästa del väljer  jag att kalla: FÖRLORADE 14 ÅR. FÖRLUSTEN.

Den handlar om mitt liv efter Borlänge. Första tiden tillbaka och det första äktenskapet.

Del 3 blir när jag träffar Åse min fru. Vad vi gått igenom.

Hur man klara den ena smällen efter den andra.

ATT FÖRLORA ALLT MEN VINNA  IGEN.

PRATA MED PAPPA.

Mamma slog numret. Det stod på en lapp.

Jag var så nervös att jag minns bara lite av det hon sa.

Hej Arne. Detta är Anita. Jag har en här som vill prata med dig.

Äntligen min tur att få prata.

Hej pappa stammade jag fram. Han lät som en pappa.

Han fick be mig lugna ner mig så han hinner med att svara på frågorna.

Jag frågade hur mycket som helst.

Mamma lämnade rummet utan att jag märkte det.

Jag pratade ju med min pappa. Min pappa.

Det var stort för mig. Jag sög in allt han sa. Berättade om när jag var bebis.

Och syskonen mindes han alla. Han frågade om mig.

Jag var så stolt. Kände mig viktig hos en vuxen. Hos min pappa.

Vi pratade av och till. Han frågade om släkten. Han verkade bry sig om mig.

Han frågade om min vardag, som skola, vänner och hur det var hemma.

När dessa frågor kom hade jag märkt att jag var själv.

Jag sa jag skulle stänga dörren, han väntade.

Jag kollade av att ingen lyssnade och stängde dörren.

Då vågade jag blotta hur det var. Att de sa: Du är  precis som din far i flera år.

Han förstod sa han. Han frågade vad jag mindes från Åseda.

Det finns inget jag kunde komma ihåg själv. Att det var bara vad mamma och syskon sagt.

Oj sa han. Minns du inget? Jag fick svara ärligt: Nej.

Samtalet varade säkert i ett par timmar. Jag njöt varenda sekund.

Min pappa ville prata med mig. Han ville att vi skulle fortsätta prata.

Det bästa av allt. Vi skulle försöka träffas.

När samtalet var slut satt jag kvar en stund. Kände efter vad jag kände. Förstod att jag  äntligen hade jag fått prata med min pappa.

De andra hade märkt att det blivit tyst i rummet. Som väl var lät de mig vara.

När jag kom ner satt de alla där. Utom HAN.

Nå sa mamma. Hur var det? Frågade alla i kör.

Jag såg de ville veta. Mina syskon frågade om han nämnt dem?

Nu smällde jag tillbaka med ord. Jag sa: Det är min PAPPA kolla om er minns er.

Jag säger bara att det var världens bästa samtal. De blev tysta. Inte ett ljud.

Då får de nästa mening. Fattar ni hur jag känt det då!! Ni vill veta vad min cp pappa minns om er. Jag vill inte höra era jävla frågor. Om han minns er? Ja det gör han för cp var han inte. Han mindes mycket. Saker som jag inte visste för här pratar vi ju inte om sådant.

Mamma röt till mig att jag skulle vara ordentlig och förstå att alla var nyfikna.

Det gör jag när de sagt förlåt, svarade jag. Ni har alltid sagt att jag är precis som min far.

Nu har jag min far. Minns ni något själva? Alla var tysta. För första gången.

Allt slutade med att jag berättade i korthet vad vi pratat om. Det viktigaste var att vi skulle hålla kontakten vi telefon. Sen längre fram diskutera att träffas.

Jag såg min mamma bli blek. Mina syskon som frågetecken.

Luften stod stilla, jag hörde deras andetag. De tittade på varandra som frågetecken.

Någon frågade: Ville han träffa dig?

Ja men vi skulle ta det lugnt bestämde vi. Han saknar mig sa han. Min pappa saknar mig.

Jag var så stolt. Lyckan inom rusade fram. Det fanns inget stopp.

Lite svar av vem min pappa var hade jag fått. Av Pappa.

Från denna dagen sa ingen något om min pappa. Plötsligt sa de inte: Du är precis som din far.

Allt detta slutade med att de ville veta vad pappa sa var gång vi pratade.

Själv valde jag att bara berätta delar. Inte allt. Höll starkt på att det var min pappa.

Mina syskon kunde ju hitta sin kriminella far.

Jakten på lille Kenth var hastigt över.

På något märkligt sätt var det som om de var nervösa varje gång pappa och jag pratade.

Det märkte jag tydligt på mamma och mina syskon. Utom lillasyster.

Hon hade aldrig träffat honom. Hon visste ju inget om då tiden.

Lillasyster var den enda som aldrig sa att jag var som min far.

Hon kunde ju inte veta något. Skönt för henne.

HAN mammas gubbe började bli annorlunda mot mig.

Jag förstod inget. Varför blev det plötslig bättre och vänligare?

Det jag inte förstod vid denna unga ålder förstår jag idag.

Skriver det efterhand som tiden går.

Ja och tiden gick då med. Vi kom snart i vardag igen. Just denna period var jag hemma mer.

Smög ner till Bosse och Irené. Fortfarande kunde jag prata med dem.

Bosse och Irené litade jag på. De sa aldrig något till mamma eller HAN.

Jag berättade på för dem om vad som hände.  Vardagen i full gång.

Kusinerna från Kristianstad kom. Moster sa direkt. Jaså Kenth, du har pratat med Arne.

Först blev jag stum. Sen kom känslorna att svalla över. Fan kan ingen hålla käften här om vad man gör. Jävla skvallerhus. Ska varenda jävel veta att jag pratar med pappa.

Jag blev arg och mer besviken på mamma som berättat.

Självklart mamma: Åh förlåt. Jag visste ju inte att du inte ville säga.

Nä sa jag du vet fan aldrig något.

Då kom HAN. Så säger du inte här slyngel.

Nä sa jag ska du styra det med stryk också? Framför mamma och släkt?

Bara så du vet har jag sagt allt till morfar. Ett samtal till han och du får stryk gubbfan.

Sen drog jag till kompisarna. Söp som ett svin den kvällen.

Dagen efter kom jag hem. De försökte vara som vanligt. HAN sa inget till mig.

Allt var förändrat för en tid. HAN slog mig inte. Alla var märkligt trevliga.

Min dröm att få åka och träffa pappa växte mer och mer.

Mamma kom fram till mig. Frågade:Har du ringt morfar?

Ja sa jag det har jag. Men jag pratade mest om pappa. Men säg nu inget till HAN. För då får vi stryk igen. Den fan tycker det är roligt. Söker anledningar att slå oss alla utom lillasyster.

Ånej svarar hon, det stämmer inte. Tog HAN i försvar.

Jag sa till henne du är fan blind eller dum i skallen. Fråga HAN om morfar sagt till HAN att vara snäll mot oss. Det kunde hon inte säga något om. Tyst och bara stirrade på mig sen kom den nya svadan ur hennes mun: Du är som förbytt. Begriper inte vad som skett med dig.

Några rader till som jag inte kommer ihåg. Mitt svar var: Du har ju knappt varit hemma.

Hur fan ska du kunna veta något ,när vi varit för rädda att säga något.

Men klart HAN är ju så jävla bra i dina ögon. När det var sagt gick jag till mitt rum.

När vi väl fick veckopeng klagade de. En av brorsans vänner hade sagt de hade veckopeng.

Vi frågade om inte vi kunde få det? Vi är ju så många. Vi får prata om det.

Jo de pratade nog i veckor om detta. Vi fick fråga igen. HAN högg direkt. Det var ju ett jävla tjat om veckopeng. Arg blev HAN. Alla barn tystnade. Utom storasyster: Fan sa hon. Varenda kompis de har har ju veckopeng. Klart grabbarna med behöver veckopeng.

Det slutade med att vi fick tio kronor i veckan. En liten ask cigg kostade åtta kr.

De sista två kronorna la vi på det vi kunde. Samtidigt som vi stal cigg av mamma eller de gånger det gick att stjäla i affären. Vi vågade inte utnyttja att automaten utanför för ofta.

De kunde ju komma på oss. Ca en gång i månade sa vi att den lurat oss. Samtidigt hade vi samlat mynt och lagt i , så det skulle se ut som vi provat köpa cigg.

Skulderna till klasskamrater eller andra ökade. Var chans vi hade till att stjäla pengar tog vi.

Mammas plånbok var det största offret, ibland chansade vi på HANS. Livrädd att HAN skulle upptäcka oss. Jag hade en gång stulit mynt av lillasyster. Även om jag erkände var straffet hårt. Först stryk. Sedan ingen veckopeng på två månader. Det skulle lillasyster ha.

Det ultimata var sedan sängen utan mat. Ligga hungrig och somna. Inte konstigt vi hade gömmor med mat. Tur de aldrig hittade dessa. När dessa straff var avklarade fick man heta tjuv i flera månader. Kränktes mer och mer. Kom det släkt på besök var de bättre.

De ville ju vara ifred och festa ,umgås. Vi var aldrig med på deras fester.

Ibland hände det att vi kunde få något extra. Ibland.

Allt min tid snurrade runt pappa. Jag längtade så det värkte i kroppen att få träffa honom.

En dag i skolan kom sköterskan. Sunes fru. De bodde intill Bosse. Sista huset på höger sida.

När man kom från vårat hus. Hon ville prata med mig. Klart sa jag. Dig pratar jag gärna med. Väl inne på expeditionen sa hon det var en från socialen som ville prata med mig.

Det handlar om din pappa. Direkt frågade jag om det hänt något? Nej sa hon. De ville höra din historia om dig och din pappa. Jag bara tittade på henne och sa: Vad menar du?

Hon förklarade att de ringt till skolan. Att min mamma tyckte: Pappa skulle prata så jag förändrades negativt. Jag började gråta. Tur sköterskan var med mig. Hon lät mig ta den tid jag behövde. Vi gick ut så jag fick röka. Samtidigt berättade jag hur det var. Men inte att vi fick stryk. Jag sa att jag ville träffa min pappa.. Jag berättade att han var glad. Vi pratade halva dagen. Hon sa att hon berättat att de bodde grannar med oss och att de kände Bosse med Irené. Ja sa jag ni känner mig bäst. Bättre än mamma och HAN.

Samtalet avslutades med att jag godkände att hon från socialen fick prata med Bosse och Sune med respektive. När de gjort det skulle de träffa mig och ha pratat med pappa.

Jag var orolig en lång tid. Ont i magen ,ledsen och nedstämd. Jag kunde inte dölja det mer.

Alla såg hur lätt  offer jag var. Nu kom skolkamrater att gå på mig. Blev kallad för Jönssonligan. Resultatet blev att vi bröder allt oftare slogs. Jag hämtade alltid en bror.

Då klarade de inte av oss. Jag fick skulden av mina bröder. Jag var den svaga sa de.

På det sättet jag var pga: min pappa är du den svaga sa de till mig. Fan vi får slåss varenda dag snart. Inte så ofta men det var ett par gånger i veckan.

Tills jag blev febrig och liggande hemma. Var borta några dagar. Kom till skolan inte fullt frisk från feber. När studie rektorn fick för sig att ett fönster skulle vara öppet.

Alla i klassen klagade. Jag satte på mig jackan. Jag sa att jag precis varit sjuk och frös.

Han svarade inte. Så jag gick fram och stängde fönstret. När jag sätter mig öppnar han rektorn fönstret igen. Demonstrativt öppnade jag det igen.

Så han stängde det. Vi gjorde så några gånger. Sista gången satte jag mig på tjejernas bänkar vid fönstret. När han kom knuffade jag bort han. Han var stor och tjock.

Han skällde på mig och menade att fönstret skulle vara öppet. Jag sa: Öppnar du det igen smäller jag dig så du din fete fan inte kan resa dig. Han gick mot mig.

Jag knuffade igen sedan fick han en knytnäve så han snavade bakåt. Satte sig på sin stol med en duns. Alla blev tysta.. Efter en stund fick jag applåder av killarna. Tjejerna sa tack.

Samtal hem ringde han. Blandade in sköterskan ,huvud rektorn och en massa andra.

Ett stort jäkla möte om hur hemsk jag var. Jag sa bara att alla frös.

Resultatet blev att jag fick praktik i två veckor. Samtidigt gick ryktet på skolan vad jag gjort.

Efter praktiken var man inget offer. Tvärt om. Gav sig på de svaga.

Praktiken gjorde jag på en bilverkstad. Där jobbade en kille som tillhörde stadens  gäng.

Han hade gått på skolan och berömde mig, när ingen hörde.

Under tiden jag gjorde praktik fick jag gå till soc.

De kom fram till att jag skulle få träffa min pappa. Jag skrek: Säg det igen, du ljuger.

Nej sa hon jag hade. Du ska få åka till din pappa under sommarlovet.

Jag jublade inom mig. Kramade henne jag hade på socialen. Tack, snälla tack.

Nu måste jag få röka sa jag. Hon öppnade fönstret , så jag fick röka där.

Sedan bjöd hon på en pris snus. Vi pratade ett par timmar. Hon frågade hur det är hemma och i skolan. Hon hade hört om studie rektorn. Men förstod när jag berättade.

Samtidigt frågade hon om jag behövde någon att prata med. En vuxen som inte behövde säga vad vi pratade om. Inte ens till socialen.  Jag ville det. Frågade om mamma måste veta det?

Att jag har någon vuxen att prata med. Det skulle inte behövas sa hon. Det var för att jag skulle må bra. Vi bestämde det skulle starta efter jag varit hos pappa.

Jag gick därifrån med glädje i kroppen. Hjärtat skuttade inom mig.

Jag var den gladaste fjorton åriga killen som fanns. Måste firas.

Drog till Karin och vi som hängde där festade riktigt. Vi festade för min pappa.

De som var mig närmast av vänner som var riktiga vänner då.

Karin ,Micke kallad sillen , Lasse ,Thomas ,Christer och några till.

Deras mamma var snäll. Deras pappa var sträng och tystlåten. Tur Karin hade egen lägenhet. Och att vi fick vara där. De visste hur jag hade det. Men vi pratade inte om det.

Vi behövde inte prata om sådant. Vi fanns för varandra. Det gick ett par dagar.

Så kommer min bror och säger: Mamma vill du kommer hem. Jag fick en knut  i magen.

Liftade hem för att kolla vad hon ville. HAN stod i trädgården. Inte ens hej sa han.

Skitsamma tänkte jag. Gick in till mamma.

Ho frågade var jag hållit hus? Hur så? Menade jag. Hängt med vänner. Sovit hos Karin.

Eftersom du skickade bror min efter mig så vet du redan. Sa jag försiktigt.

Då berättade hon att de från socialen ringt henne idag. Jaha sa jag.

Fast jag visste vad de ville. Så spelade jag dum. Sätt dig sa mamma.

Satte mig vid köksbordet. Hon satte sig framför. HAN därute visade sig inte.

Mamma berättade att det var bestämt att jag skulle få träffa min pappa.

Och att hon ville inget hellre. Att jag skulle själv få lära känna honom, min pappa.

Självklart fick jag fortsätta charaden att inte veta. Tankarna om mamma sjönk.

Rakt ner i ett bottenlöst hål. Fy fan tänkte jag. Jävla kärring att ljuga för sin son.

Hon ville inget hellre. Jag ville spy på henne. Sanningen var annan. Att hon ville inte.

Men jag visste sanningen. Tack Bosse och Sune med fruar. Och hon på socialen.

Det var de som sett mitt behov. Inte ljugande mamma. Jag var stum.

Fjorton år och min mamma ljuger för mig. Avslöjad att det var för att skydda sig själv.

Nog förstod jag att något med pappa tyckte hon inte om. Inte samtalen.

Så länge jag kunde minnas hade hon pratat illa om pappa till mig.

Att han var en lögnare. Han var det ena efter det andra. Mina syskon sa ju samma som hon. Storasyster var den enda som kunde minnas något. Hon var sällan hemma. Minns jag rätt sa hon det bara några gånger. Även om det räckte. Jag kan vakna än idag och höra: Du är precis som din far. Cp inte klok i huvudet. Jävla hypokondriker.

Mamma bredde på under vårat samtal. Hur viktigt det måste vara för mig. Att ha min egen bild av min pappa. Hur det än var så var jag ju halva han.

Mina tankar sitter fastbrända i hjärnan: Jävla kärring till att skydda sig själv.

Så här tycker hon inte , med allt hon sagt innan. Hur dum han var. Att polisen hämtat honom.

Hon skulle kastat ut han samma dag han kom ut från sjukhuset med magsår.

Samtidigt kallar mamma min pappa hypokondriker. Jag fattade ingeting.

Allt blev en klump i magen, jag ville spy över henne. Ännu idag nekar hon till att någon skulle sagt orden: Du är precis som din far. Det som smärtade mig mest. Det som gör ont ännu.

De fattade aldrig att de orden gjorde att jag ville ha min pappa. Vilket de lyckades med. Det var min glädje och deras förlust.

Var gång jag ringde eller pappa ringde, var det stora frågor.

Inte en enda gång sa pappa något negativt om mamma eller mina syskon.

Han frågade om de hade det bra. Han frågade olika saker om dem. Alltid innan vi sa hejdå sa han: Hälsa dina syskon. Jag sa aldrig att han hälsade till dem. De sa aldrig något snällt om han. Så varför skulle de få höra att han hälsade till dem.

Nej de hade gjort mig så  illa ,så ledsen massor av gånger. De fick inte veta.

Nu började mamma med något nytt. När vi hamnade i trubbel ute skulle vi stå i en ring.

Sen sa hon: Vi är en familj , som håller ihop. Stöttar varandra.

Glöm aldrig bi kan komma med vad som helst och få hjälp.

Jag kunde inte fatta vad hon höll på med. HAN var aldrig med.

På kvällarna när detta hänt kom vi fram till att hon lärt sig detta i skolan någonstans.

Sen skrattade vi tyst.

SOMMAR MED PAPPA.

Tiden gick sakta fram. Inte dag gick fort nog. Allt var bestämt.

Jag tror jag gjorde allt för att dagarna skulle gå fortare.

Minns att Bosse bjöd med mig till en spelning i Moheda idrottsplats.

Jag hängde med. Njöt av varenda sekund den kvällen. Med Bosse och de andra kunde jag vara mig själv. Det stärkte mig. Bosse hade alltid något kul att berätta.

Han gjorde mig alltid så glad. Jag fick alltid skratta med han.

Skolan gick inte bra. Fanns inget intresse från min sida. Ingen som hjälpte mig.

Hoppades att pappa skulle bry sig. Till sist kom dagen. Den viktigaste dagen.

Jag hade packat kläder och tillbehör. Mamma skulle köra mig en bit. Där skulle vi mötas.

Sen skulle jag få åka med pappa resten. De hade planerat halvvägs.

Längs med vägen pratade mamma en massa. Minns inte ett ord av det hon sa.

Jag fick pengar men kommer inte  ihåg summan. Inget av resan sitter kvar i mig.

Bara att vi stannade vid en restaurangen. Där inne satt min pappa. Jag var nervös.

Mamma sa: Hej Arne. Pappa svarade att det var längesedan. Och att jag var då stor.

Vi fikade tillsammans. Jag märkte att mamma var inte glad för detta möte.

Allra minst att jag skulle åka med pappa. Jag såg hennes ansikte. Stelt som när hon var arg.

Sådant man lärde sig fort och tidigt. Jag såg en avsky i hennes ögon.

På något sätt såg jag att pappa log. Han var artig hela tiden. Han visade ingen avsky eller att han skulle vara sur. Beställde en kopp kaffe till. Frågade om jag ville ha något.

Han tog det lugnt. Som om det här var bara som det var.

Det blev tid för mamma att köra. Som hon sa: Det är ju en bit att köra.

Jag har andra barnhemma med. Ta nu hand om Kenth. Stelt sa hon det.

Sedan fick jag en kram och besked om att ringa hem. Jadå sa jag.

Hon körde iväg hem till de andra. Pappa frågade om jag var klar.

Det var jag. Redo att åka hem till pappa. Hela vägen till Malmö.

Oj vad det var spännande. Nu kom  tankar om hur han bodde. Hur har han det hemma?

Massor av sådana tankar. Vi pratade  om allt möjligt. Han berättade lite men tyckte att det tar vi hemma. Jag höll med. Han körde runt ett tag med mig i Malmö och visade olika platser. Han berättade vad det var. När vi kom vid en å sa han så är vi strax hemma.

Vi körde in på en gata. Längst ner vände han bilen rätt och parkerade.

Så pojken min sa han nu är vi framme. Vill du ha kaffe?

Vi gick in och han sa se dig omkring så ordnar jag kaffet. Det var en liten lägenhet.

Tog inte lång tid att gå igenom. Men för mig var det nytt. Det var min pappas hem.

Där vi skulle vara tillsammans. När kaffet var klart satte vi oss i köket.

Vi tittade på varandra som om det bara skulle vara så.

Pappa var lång. Krulligt hår som blivit grått. Ganska vanlig.

Efter ett par dagar kände jag mig hemma. Jag vågade tro att jag fick röra sakerna som han sagt att jag fick. Jag tittade och frågade nog sönder hans öron.

Jag märkte att klumpen i magen var borta. Jag njöt. Jag fick röka med.

Helt otroligt för mig. Jag fick vara Kenth. För min pappa fick jag vara mig själv.

Det tog inte lång tid innan jag fått vänner. Pappa hade koll på vad jag gjorde.

Han pratade med mina vänners föräldrar. Så inget onödigt skulle hända.

Vi förstod att de vill inte vi skulle hitta på jävelskap. Eller något annat dumt.

Detta var jag inte van vid. Jag berättade för pappa att jag tyckte det var bra.

Att jag kände mig tryggare. Vi pratade om skolan och läxor. Han blev chockad när jag berättade att vi inte fick hjälp med läxor. Att man nästan kunde göra vad man ville.

Pappa förklarade att han skulle aldrig acceptera sådant. Skolk eller att man inte gjorde läxor.

Respekt för lärarna var viktigt sa pappa.  Då kan man lära sig något. Om man respekterar vuxna. Lärarna gör bara sitt jobb som de valt. För de vill hjälpa barn.

Samtidig som han förstod att stödet från mamma och HAN var lika med noll.

Så det var en skada jag själv fick jobba med. Att hjälpa mig från Malmö var svårt.

Jag blev förvånad först. Visst kunde jag förstå det han förklarade. Det jag inte förstod var att pappa brydde sig så om skolan. Den bilden hade jag inte fått av de där hemma.

Han såg att jag blev fundersam. Han frågade mig om något var fel?

Nej svarade jag. Jag har bara inte fattat att du bryr dig.

Jo nu när jag äntligen får så ska du veta att jag gör det. Svarade pappa.

Det fick mig att fundera. Men just då vågade inte fråga mer eller berätta mer.

Pappa var sjukpensionär. Han hade krockat med sin bil. Rakt in i något så han var full av ärr.

Han hade värk varenda dag. Men  aldrig att han klagade så jag hörde.

Många av pappas vänner var roliga. Ett par minns jag stark. Tyvärr inte namnen.

De var roliga och skämtade hej vilt. Jag fick komma dit även utan pappa.

Ibland när pappa skulle till läkare så var jag gärna hos dem.

Pappa hade ett liv som passade mig. Lugnt och stilla. Inte stora fester.

När det var fest var det inte mycket alkohol. Och det viktigaste av allt vi barn var med.

Vi syntes och hördes. Vi tillfrågades om vi ville ha något.

En ny värld öppnades igen.  Pappa sa vi skulle klä upp oss. Vi skulle åka någonstans.

Han sa inte var. Jag frågade inte heller. Från Malmö till Asarum.

Till en kyrka. Först trodde jag någon skulle gifta sig. Men vi gick in i den tomma kyrkan.

Vi tände ljus. Då ber pappa mig att sitta ner. Han berättade att han fyllde år.

Vi skulle samlas vid graven där mina farföräldrar ligger och en farbror.

När vi stod vid graven jag och pappa kom mina farbröder Jan och Olle samt Faster Kerstin.

De hade kusinerna med sig. Vi fick bra kontakt. Hela pappas familj frågade massor.

Jag var artig och svarade så gott jag kunde.  Utan att ljuga.

Det var inte svårt att se hur stolt pappa var. Jag växte till stor.

Tänk vad detta kändes konstigt. Pappas familj, lugn och sansad. Inga gräl.

Alla var trevliga. Inte arga ord. Ingen som blev utpekad. Svar på frågor.

Om någon av de vuxna behövde hjälp fick man frågan: Kan du hjälpa mig?

Inte en order gör detta. Nu annars jävlar. Som det var hemma.

Pappas vänner var lika trevliga. En kvinnlig bekant pappa hade var suverän.

Hennes son och jag umgicks. Pappa var lite intresserad av henne.

Jag umgicks med hennes son. Vi skulle campa en natt ihop.

Spänd av förväntan, rädd för att fråga. Den känslan hade jag.

Min kompis sa att han aldrig sett min pappa arg. Så jag skulle bara fråga.

Jag frågade pappa som svarade: Jag ringer hans mamma så bestämmer vi ihop.

Blir det bra? Helt ställt svarade jag: Ja.

Pappa ringde och allt blev som vi ville. Glädjen var  stor.

Oj vad bråttom vi hade att packa ner allt vi behövde. Mat och dryck.

Vi fick pengar till läsk och godis. Det var jag inte van vid. Det märkte pappa.

Han frågade rakt ut: Får du inget hos mamma? Jo tio kronor i veckan svarade jag.

Han tittade på mig som om jag ljög. Självklart förväntade jag mig skäll.

Istället la han armen om mig och sa: Ta nu vad du vill att ni ska ha. Så pratar vi när ni campat klart. Här kan fick jag nog den största chocken. Aldrig hört en vuxen säga så.

Inte heller fått göra så. Några timmar senare stack jag och kompisen iväg.

Våra föräldrar visste vart vi skulle tälta. Lite senare på kvällen kom de.

Åh vi ville bara se att ni har det bra. Att inget hänt er.  Sedan frågade pappa om jag tagit en öl från honom med mig. Nej sa jag det skulle du veta. Jag fick ta vad jag ville men du sa aldrig öl till mig. Bra pojk. Då ligger den nog där jag glömt att jag lagt den.

Jag frågade pappa varför han sa så. Han hade köpt som han skulle ha. Och det saknade nog en tror jag sa han. Jag tänkte jag kan fråga dig först. Lugn nu , jag litar på dig.

Ännu en chock för mig. Jag var ju inte van att man litade på mig.

Den kvällen berättade jag allt för min kompis. Han sa att han förstår inget.

Kan vuxna vara så? Får du ingen hjälp med läxor? Så mycket stryk?

Han var förvånad och chockad. Han fick lova att inte berätta.

Vi kom hem dagen efter. Packade upp och ordnade tvätt.

Pappa satt i köket och drack kaffe. Hans vän hade hamnat på sjukhuset.

Var en operation som han gjort tidigare som strulade.

Pappa frågade om han kunde köra dit? Självklart pappa sa jag.

Han berättade att det med ölen hade löst sig, den hade han glömt i kassan.

Vad bra sa jag. Hade du blivit arg om jag tagit den utan lov?

Hans huvud vände sig mot mig sakta , arg?

Nej men besviken så jag hade lyft dig med min friska arm. Sen skrattade han.

Det hade vi fått prata om men det hände ju inte. Dricker du då?

Jag kunde inte ljuga. Allt skulle bli bra mellan pappa och mig. Så jag sa som det var.

Vi festar mycket. Ibland för mycket. Hur vi stjäl och sådant.

Gör inte så här. Sa han. Bättre du frågar. Ja är ja och nej är nej.

Sedan fick han köra till sjukhuset. Jag var hemma själv.

Jag hade lovat mamma att ringa. Jag passade på nu när pappa var iväg.

Hon lät annorlunda i telefonen. Hon frågade bara om jag hade det bra.

Inget om vad vi gjorde eller något annat. Bara sådan kallprat.

Genast kände jag klumpen i magen. Fan det är något fel. Smäller som fan när sommaren är slut  och man kommer hem. Hon sa att inga syskon var hemma. Bara lillasyster.

Jag fick prata med henne. Hon lät som vanligt. Glad och sprallig.

När vi avslutat samtalet grät jag. Tårarna rann. Jag var riktigt ledsen.

Jag hann precis bli klar , när pappa kom hem.

Han såg att jag hade gråtit. Självklart satte han mig vid köksbordet.

Själv satte han sig mitt emot mig. Undrade: Varför är du ledsen?

Försök inte ljuga för mig. Var bara ärlig så kan vi lösa det, sa han.

Jag berättade allt för pappa. Han förstod hur svårt det var för mig.

Samtidigt sa han att jag själv måste bestämma om var jag vill bo.

Det var självklart att jag fick bo hos honom.

När han hade fått hela historien om hur det var hemma och skola, visade han sin avsky.

Oavsett vad vi provade fick jag inte bo hos pappa. För mamma hade ensam vårdnad.

Vilket sårade mig djupt. Det störde min vardag ännu mer.

Sakta tog vi vara på sommaren. Oavsett hur den skulle sluta.

Vi skulle ner på stan till bolaget. Pappa köpte en flaska Diamant till mig.

Vi gick hem och tog ett par glas var. Sedan bar det till fest. På vägen hem stannade vi vid en korv kiosk. Jag beställde en kokt i bröd med senap.

Han i kiosken undrade om jag ville ha något mer på? Japp sa jag. Senap.

Detta upprepade vi 5 gånger tills vi kom på det var ketchup jag ville ha.

Vi skrattade gott alla 3. Han i kiosken sa jag bjuder på den. Det var det bästa på länge.

Pappa bara den pojken ska inte ha mer innanför västen.

Själv visste jag att det behövdes inte mer den kvällen.

Jag njöt hela sommaren med pappa och hans vänner. Även de vänner jag själv lärt känna.

Så kom slutet. Mina planer att flytta gick inte. Det gjorde ont i hjärtat.

Att behöva lämna pappa var svårast. Vi satte oss i bilen.

Pappa såg att jag var ledsen. Han sa: Det ordnar sig ska du se. Du kan alltid ringa.

Han körde hela vägen till Hjortsberga. Stannade utanför vår uppfart.

Trots jag erbjöd han att följa med in tackade han nej.

Jag vill inte störa. Och det gör inte gott att jag går med in. Det förstod jag.

Han ville inte träffa dem där inne efter vad jag berättat. Han trodde på mig.

Den kramen jag fick innan jag gick ur bilen glömmer jag aldrig.

Pappa kramade mig länge. Höll mig hårt. La 500 i fickan till mig.

Säger: Ta nu hand om dig. Så rings vi mellan.

Sedan körde han. Jag stod kvar tills jag inte kunde se bilen mer.

HEMKOMSTEN.

Jag kliver in genom dörren. De flesta var i köket. Alla tittade länge på mig.

Inte ett ljud. Ingen sa något. Inte en enda fråga kom.

Mamma stod vid spisen. Det tog ca: 5 minuter tills hon sa: Kommer du idag?

Suckandes ja sen gick jag till mitt rum. Inte en käft som bryr sig var min tanke.

Vid middagen var det tystare än vanligt. Det var som om de var beordrade att inte fråga något. Inte säga något till han som svek och sökte upp sin far.

Det gjorde de inte heller. Ingen frågade något. Alla var tysta denna middag.

Köttfärslimpa med potatis och brun sås.

Jag åt inte mycket. Märkte hur lita jag var välkommen hem.

Deras besvikelse över att jag tagit kontakt med pappa. Att jag åkt dit till han.

Det var så man kunde ta på stämningen. Det skrämde mig lite.

Hela sommaren hade jag varit borta. Första natten hemma blev sömnlös.

Dagen efter drog jag till kompisarna i Alvesta. Sillen med syskon.

De frågade massor och ville veta allt. Där var jag välkommen.

Deras mamma frågade med. Hon kramade om mig minns jag.

De var mer som min familj än något annat. Vad som än hände hjälptes vi åt.

Jag var borta någon dag. Sedan hem igen inför skolstart.

Fan kände man. Skolhelvetet igen. Idioter till lärare och annat skit.

Om jag hatade något så var det skolan. På ytan var man tvungen att vara tuff.

Den kille jag var inne i mig själv var inte många som kände.

Nu kommer jag till dilemmat att inte nämna namn. För deras skull.

Vi var ett gäng som hängde utanför skolan. Där fanns de som var i min ålder och de som var äldre. Alla passade in. Ingen var utanför. Om någon bytte sällskap så var det accepterat direkt. Alla var välkomna. Jag lärde känna en granne bara ett par trapphus bort.

En härlig tjej som kunde festa hon med. Hon hade kille som med kunde festa.

Var alltid välkommen dit. Jag kan inte glömma en dag jag kom på besök.

Bara hon hemma. Lägger in sill. Skar sig på fingret men skrattade ändå.

Kom lite blod på sillen som hon gjorde rent. Kommentaren hon sa: Lite smak ska det ju vara.

När hon sagt det så skrattade vi. Hennes kille och någon vän till han stal en dubbelsäng.

De var ganska hårda men snälla som lamm. Men ingen gick på dem.

Första terminen flöt på. Var i skolan så lite det bara gick.

Plötsligt fick jag en fråga av grannen: Vill du jobba?

Ja hellre det än skolan sa jag. Han hjälpte mig till jobb.

Träffade efter avtalat möte chefen över sågverket som låg i Hjortsberga.

Allt föll på plats. Tack vare grannen fick jag jobbet. Och slapp skolan.

Ärligt så slapp jag väl inte skolan. Jag lämnade den självmant.

Behöll mina vänner. Men jobbade istället. Gick till socialen på ett uppföljningsmöte.

Då högg jag till mot familjen. Pallade ej bo kvar hemma. HAN pratade inte mer med mig.

Mina äldre syskon hade flyttat. Jag var enda slagpåsen kvar.

Jag bad om hjälp på sådant sätt att jag fick hjälp med lägenhet.

När jag flyttade fick jag mina kläder och min tandborste.

HAN hade inte fått mer när HAN flyttade så varför skulle vi då få.

Jag hade bara jobbet och en tom lägenhet. I källaren hittade jag med några vänner en säng.

Kollade med ägaren om jag fick ta den. Den fick jag. Samtidigt fick jag en stöd familj.

De hjälpte mig med mycket. Jag fick hjälp till det viktigaste i hemmet.

Plötsligt tog mitt liv en tillfällig vändning till det bättre.

Men bara för en kort tid. Allt började falla på plats.

Samtidigt höll jag kontakt med pappa. Via min egen telefon.

Hemma fick jag inte ringa som jag ville.

Nu var jag ganska stadig i mig själv. Tryggheten växte.

Att vara den jag var samtidigt ansvar för jobb och lägenhet.

Klart helgerna gick till att festa loss. Det gjorde vi ofta.

Allt som hänt hemma gjorde att jag valde bort familjen och tog vännerna närmare mig.

Detta var inte populärt av mamma eller syskon. Den enda jag höll kontakt med var lillasyster.

Självklart skulle allt vara lugnet före stormen.

Plötsligt upphörde pappas telefon. Jag kunde inte nå honom.

Jag hade själv hemligt nummer ändå ringde min näst äldsta bror.

Det uttalades hot och hur lite jag var värd. Jag försvarade mig med samma stil.

Tyvärr kändes det bra att kunna stå upp för mig och nedvärdera dem utan pappa.

Jag visste att deras pappa var alkoholist och suttit i fängelse flera gånger.

Allt detta fick han av mig och att han var precis som sin far.

Ett fyllo en tjuv sedan barnsben som aldrig skulle bli ärlig. Kåken var inte långt borta.

Han hotade med att jag skulle få så mycket stryk. Jaja sa jag kom nykter ska du få se vem som får stryk. Sedan tog det någon dag så ringde nästa bror, den äldsta.

Han hotade med samma saker. Fick samma svar. Om inte lite till.

Samtidigt fick de veta att jag älskade min pappa. Vad med deras?

Något de inte kunde svara på. Till kommande helg stod de båda utanför min kompis lägenhet.

Vi släppte inte in dem. Förstod att det skulle bli bråk. Jag minns inte hur de kom bort.

Plötsligt försvann båda två. Den yngsta bodde i Ljungby då. Den äldsta hade flyttat till Osby.

Jag bröt kontakten helt. Bytte telefonnummer, men de sökte upp det.

Ringde dygnet runt. När de hade fyllt sig med sprit och öl.

Dessa bråk urartade helt. Jag fick ingen lugn.

Socialen ringde dem med det gjorde saken värre.

En kväll hade han i Osby ring på fyllan mitt i veckan. Han lovade komma och ge migstryk.

Kom då svarade jag han. Det smäller på dig. Helgen kom och jag satt hemma hos en vän med andra kompisar. Vi tittade på film och tog det lugnt. Vi hade druckit varsin öl.

Ingen ville festa. Njöt av filmen. Då ringer det på dörren. Där stod min bror från Osby. Full.

Han som ägde lägenheten ville inte ha bråk inne. Jag förstår det men ni kan ju hjälpa mig ute.

Alla gick ut. Väl ute slog han till mig. Jag tog av mig jackan. Precis i det ögonblick mina armar var låsta slog han andra gången. Jacka flög av mig och jag slog. Jag slog och slog.

Han föll ner i en källartrappa. Men inte stannade han för det.

Jag bodde bakom detta huset, en stor gräsplan emellan.. Där kom han till anfall igen.

Jag sparkade han på handen där ölpåsen var. Ölen flög över allt.

Han skrek att jag skulle ta upp hans öl. Jag svarade tror du jag är dum med?

Då sparkar du mig när jag böjer mig ner för att ta den första.

Vi förde ett sådant liv att en som bodde i mitt hus. I en annan uppgång kom.

Han frågade om vi kunde lugna ner oss? Han kände igen mig.

Jag bad han ringa polisen annars får vi ingen ro. Han stoppar inte.

Mina vänner såg till att jag kom hem och kunde låsa om mig.

Det var lugnt i ca 15 minuter. Då ringer det på dörren, bankar och slår.

I brevinkastet skrek tre personer. Båda mina bröder och mamma.

Jag ringde polisen. Som kom fort. Jag hörde hur de beordrade att de skulle gå ut.

Sedan ringde de på och sa att de var själva. De ville prata med mig om vad som händer.

Jag släppte in polisen och vi pratade. Jag förklarade varför och hur allt hänt.

Samt att det fanns vittnen till hur de försökt bråka och slå mig tidigare.

Mitt under vårt samtal är det ett fruktansvärt liv i trappan. De hade kommit in.

Mamma skriker till polisen att jag var psykisk sjuk. Att jag skulle direkt tillpsyk.

Jag svarade henne som han då och pekade på min äldsta bror. Han du klämde i fittan som bott på fosterhem. Då drog polisen ut dem. Den ena kom upp igen och pratade klart.

Den andra polisen stod utanför och stoppade vid dörren.

Vi pratade länge så ha förstod min situation. Sedan gick vi ner.

Där ute började mamma igen om att jag skulle till psyk. För jag var inte klok och allt kommit sedan jag träffat min pappa.

Båda bröderna körde med samma stil. Poliserna bad snällt att de såg ingen lösning mer än att jag skulle var ifred från dem. Och de skulle låta mig vara.

Då fick jag in en stöt. Kolla den som kör för ingen är nykter. Han min bror där körde hit.

Han är då inte nykter. Han sitter redan bakom ratten. Och det var inte längesedan han var av med körkortet för fyllekörning.

De kollade det jag sa. Sedan fick de köra efter och ta dem på plats.

Han förlorade körkortet. De fick ta taxi hem till mamma och HAN.

Åter igen fick jag  lugn. Men ändå inte inne i mig. Visste att de kunde komma när som helst.

Var gång det ringde på dörren var jag på min vakt. De spred rykten om mig. Att jag skulle ljuga om olika personer. De blev klart trodda på. Många sökte mig.

När de flesta förstod att så låg det inte till. Var det lugn och ro för en tid.

Jag jobbade på som man ska på jobbet. Jag klagade inte.

Höll mig borta länge från familjen. Hatade dem. Föraktade dem alla.

Jag hade sällskap med en tjej. Ibland var vi hos henne ibland hos mig.

Hon bodde hemma hos sina föräldrar och lillebror.

De var snälla och trevliga. Alltid glada och visade vilka de var.

Jag jobbade i vått och torrt. Hon hade en morbror som hade ett gammalt hus på landet.

Jag var där och hjälpte han. Kände mig trött men klagade inte.

Jobbade hela veckan. Till helgen skulle jag och några vänner åka till sävsjö på raggardans.

Drack en lättöl. Klarade inte av det med och bli full. Vi kom fram och alla lika glada.

Vi dansade med full fart. När jag får frågan: Mår du bra Kenth?

Nja jag har lite ont men det är ingen fara. Vi kan väl ta lite luft så blir det bra.

Vi gick ut en stund. Tog en cigarett. För att gå in igen.

När vi kom in igen blev jag varm och det snurrade till. Jag föll ihop mitt på golvet.

Har inget minne av detta. Vaknade till i en polisbil. Hör hur mina vänner förklarar att jag ej druckit. Att jag måste vara svårt sjuk. Nästa minne är inne i en Ambulans.

Sedan är det svart framför mig. Efter några dagar vaknar jag  på hjärtintensiven.

På eksjö lasarett. Undrar ju vad som hänt. Det ko fort en läkare till mig.

Han berättade att jag hade vätska i lungsäckarna. Detta hade blivit en inflammation som spridit sig till hjärtat och det hade stanna två gånger. Då var jag 17 år.

Mina vänner hade lämnat alla uppgifter till polisen så min mamma och flickvän skulle komma om någon dag. Mamma behövs inte sa jag.

Men då jag var omyndig hade jag inget val. Jag minns att jag tänkte: Det är så jävla fel. Ska jag aldrig bli fri henne. Dagen de kom var tung. Något jag inte ville uppleva.

Jo flickvännen var ju självklar. Men mamma ville jag fan inte se.

Hon kom in i rummet jag låg i. Kopplad till hjärtövervakning.

De kunde se på skärmen att det inte var bra.

Hon grät och menade på: Hennes lilla kenth så sjuk. Min känsla vara bar lögn, lögn.

Det var bättre med flickvännen. Trots hon inte visste hur hon skulle ta det.

Hon var lika ung som jag och det var ju inte konstigt. Vem hade kunna ta det i den åldern.

Mamma babblade på om samtal och att de hade fest hemma. (som vanligt fulla)

Att HAN skulle svarat och blivit blek i ansiktet. Min morbror som varit där frågat på skoj om det var ett spöke. Att HAN sagt Anita det är från sjukhuset. Kenth är dödssjuk.

Jo fan att HAN skulle brytt sig. Det trodde jag inte på.

Att mina syskon skulle bry sig köpte jag inte heller. Lögnare tänkte jag.

Min flickvän hade hälsningar från sin familj. Att alla ville jag skulle krya på mig.

Jag log mot henne och sa: Hälsa alla att jag blir bra. Sedan fick de inte vara där mer.

Kramade min flickvän hårt. Kunde inte hålla tårarna tillbaka.

Mamma fick bara ta mig i handen. Viskade hatiskt till henne: Jag  minns när ni var hemma hos mig och polisen tog bort er. Varför komma nu? Svara inte. Nu ska jag sova.

Sova det kunde jag göra. Jag hade sovit över middag, kvällsmat vaknade till kvällsfikan.

Tur hade jag. De hade sparat mat till mig. Så de värmde den till mig.

De jag delade rum med var  ju mycket äldre än mig. Och frågade mycket.

Jag svarade respektfullt som morfar lärt mig. Goa gubbar som jag delade rum med.

Läkaren sprang ofta hos oss. Han hade full kontroll på alla.

Äntligen skulle jag få komma upp och ut till tv-rummet. En sköterska skulle vara min hjälp.

Hon körde ut mig i rullstol. Satt och höll mig sällskap. Pratade mycket men det viktigaste av allt. Hon lyssnade. Hon tog mig på allvar. Hjälpte mig med de kontakter jag behövde.

Svarade på mina frågor. De som handlade om b´vad som hänt. Hur illa det var.

Hon ordnade så jag fick träffa präst och kurator. Jag var rädd att jag skulle dö.

Så vi skrev alla nödvändiga papper som man gör. Hur jag önskade och vad jag ville.

Kuratorn hjälpte mig att försöka hitta pappa. Men ingen lycka där.

Läkaren pratade med mig att jag skulle bli frisk. Jag skulle inte vara orolig.

Det var en längre sjukskrivning med kontroller som skulle till. Samt mediciner.

När jag var bättre skulle jag föras ner till Växjö sjukhus. Men det skulle dröja en vecka minst. Det var jag och en man som var rökare.

Vi visste att vi inte fick röka. Men suget kom. Vi smet iväg en dag för att köpa cigaretter.

När vi rullade in med stolarna i hissen försvann vi från hjärtskärmarna.

I lugn och ro åkte vi ner till cafeterian. Köpte varsin kopp kaffe och cigaretter.

Satte oss vid ett bord. Drack kaffe och tog varsin cigg. Hann röka halva. En skötare kom och sa stanna här. Ska meddela att jag hittat er. Vi tittade oförstående på varandra.

Han kom tillbaka och berättade hur larmen gått samtidigt. Men inget kunde hitta oss.

Så nu var det upp till avdelningen för en koll. Vi hade utsatt oss båda för fara.

Jag somnade fort. Sov hela natten. Morgonen efter retades de lite på skoj att vi unga kan då sova. Han som var med sa att han hade sovit lika hårt som jag.

Läkaren skällde ut oss. Det kunde vi förstå. Vi fick lova att det ej skulle hända igen.

Mamma kom en gång till själv. Min flickvän orkade inte se mig så sjuk.

Jag fick då tvunget prata med henne. Hon menade på att alla bad om ursäkt.

Och att allt skulle bli bra. Mina tankar  var ju inte fina. Tron på henne fanns inte.

Innerst kände jag att nya svek kommer så fort de kan. Nya bråk så fort jag orkar hugger de.

Någon dag efter detta flyttades jag till Växjö. Med ambulans. Sov hela vägen.

Där var jag inlagd i ca en vecka. Ut och sjukskriven. Åter var vecka första månaden.

För kontroller, som minskade med tiden. Jag var totalt sjukskriven ett år.

Strax inför sommaren jag skulle fylla 18 hittade jag pappa. Fick behålla han i någon månad.

Han tog sitt liv dagen innan han skulle fylla 50. Nyförlovad med en trevlig kvinna.

Begravningen var svår. Saknaden och mitt jag försvann. Förstod inget av det som hände.

Plötsligt ingen pappa som kunde svara på mina frågor. Jag blev utan svar.

Jag har ju det jag hann få svar på. Men inte på allt. Begravningen gjorde ont.

Släkten på pappas sida ville inte att jag skulle vara med sa de till mig.

Min mamma sa det. Inte släkten. Jag minns att de hade sökt mig. Min ena bror hade ringt och sagt jag skulle höra av mig hem. Det var viktigt. Vi mina vänner och jag trodde han försökte lura mig som vanligt. Till sist fick polisen tag i mig. Då fick jag veta det.

Åkte ner till Asarum. Tittade på han i kistan. Pratade med begravningsbyrån.

Åkte till pappas lägenhet. HAN var med mig och mamma. Plötsligt skulle de visa stöd.

Min farbror kom in genom dörren med nyckel. HAN flög ner från stolen han stod på.

Gick på min farbror och hotade med anmälan och annat. Tog nyckeln och slängde ut min farbror. Så det fanns orsaker att de ej pratade med mig. Problemet var bara att jag drabbades . Av det mamma och HAN gjorde. Detta gjorde begravningen ännu svårare.

Även att jag idag inte har kontakt med pappas släkt. Hur gärna jag än vill.

Har mött min ena farbror och min kusin på marknader. Men inte mer.

Det är en sorg jag får ha med mig resten av livet.

EFTER BEGRAVNING.

Pappa begravdes. Sedan var det arv. En bil och pengar.

Nu var jag fin i familjen. Mercedes Benz snygg bil. Grön.

Pengar, jag minns att det var över 250.000. Mina syskon behövde låna.

Mamma och HAN ville låna pengar och bilen.

Jag ställde upp på detta. Den enda som ej betalat allt är storasyster.

De andra har betalat på olika sätt utom mamma och HAN.

Lillasyster lånade inget. När sanningen om lånen stod framför mig.

Kom nya bråk. Jag sålde bilen. Sökte mig bort från familjen. Flyttade.

Plötsligt bodde jag i Borlänge. Släppt allt jag hade. Både för vänners skull och min egen.

Då kunde de ej hitta mig via vänner. Då klarade de sig.

Jag klarade mig. Slapp familjen. Det livet var bättre. Jag klarade mig i 3 hela år.

LIVET I BORLÄNGE.

Kom till Borlänge precis innan jag blev 18. Lämnat alla bakom mig. Med sorg.

Visst saknade jag alla mina vänner. Men deras liv fick jag skydda från mina bröder.

Livet lekte, jag var fri från familjen. Nya glada vänner. Lite för mycket fest.

Allt gick som jag ville. Träffade en tjej. Köpte hund och gick utbildningar.

Det hände mycket på denna tiden. Som väl är inga tråkiga saker.

Mitt liv var som en dröm. Allt var solsken var dag. Tjejer kom och gick.

Alla var vänner ändå. Blev fort vän med de flesta. Dessa tre år gick fort.

Lite för fort gick den här tiden. Jag hade sällskap med en tjej.

När telefonen ringer. Det är min bror. På något sätt hade han via min adress lyckats få fram telefonnummer. De hade flyttat. Sålt Plantshopen och köpt växthus.

Av alla ställen strax utanför Borås. Han tyckte jag skulle komma på besök.

Glömma det som varit. Jag frågade direkt: Är det någon som pratar med mig då?

Ja det var ju klart att de gjorde.

Efter någon veckas tänkande och pratande med tjejen så åkte vi.

Ringde dit  och kollade att de hämtade oss. Och att alla ville.

Jo då allt var så bra. Så vi tog chansen. Tåget till Borås.

Kliver av vagnen och de stod på perrongen. Mamma och HAN.

En ytlig kram fick jag av mamma. HAN sa tyst hej.

De hälsade ytligt på tjejen som var med mig. Bilresan till dem var tyst.

Väl där var alla syskonen där. Det var märkligt. Ingen verkade särskilt glad. 

När de hälsade var det stelt och tyst. Inte någon värme. Inga frågor. Ingen som berättade.

När jag undrade varför de sålt fick jag inget riktigt svar.

Lillasyster var som om hon inte vågade prata med mig.

Avgörandet för mig igen kom tredje dagen. De alla var ute i växthusen.

Jag går dit. Frågar om jag kan hjälpa till med något. INTE ETT LJUD till svar.

Jag kallar på den broder som lurat dit mig. Vi går dit han har sitt företag.

Jag frågar vad fan detta är för något jävla trams att lura dit mig.

Ingen som berättar något om man frågar. Ingen undrar hur man har det eller haft det.

Jag har beställt taxi. Vi åker idag. Kontakta mig om någon dör.

Taxin kom och vi sa inte hejdå. Tåget tillbaka till Borlänge.

Bara någon månad efter detta ringde min mamma. Jag frågade direkt vem som dött.

Då var det en konkurs och hon behövde mig. Hon stod ensam med lillasyster.

De bodde i Kristianstad. Jag sålde allt jag hade igen för att ställa upp.

Tänk vad jävla dum jag var.

KRISTIANSTAD.

Alla mina kläder i packning. Står vid busstationen utan hjälp.

Ska försöka hitta vägen till mamma ,vilken buss dit.

Frågar mig fram och chauffören stannade där jag skulle av.

När jag kom in genom hennes dörr på tredje våningen var allt som om inget av det gamla hänt. Jag blev förstummad. De pratade med mig. De berättade.

Jag fick livets stora chock. Kanske för att jag nu var vuxen. Hade muskler. Vältränad.

Att jag visade mig orädd, trygg i mig själv. Eller för att de mådde dåligt.

Ja det får jag aldrig svar på. Men hjälpte dem gjorde jag. Och hur kommer i nästa bok.

För här tar mitt liv en ny vändning och avslutar med ett nytt brak.

Min mamma anmäler mig, jag hjälper en bror, och gifter mig fel.

Det finns saker jag ej lämnat ut i boken då jag ej har full kontroll på minnet.

Av de delar som jag ej lämnar ut beror enbart på minnet.

Vem är då jag?

Idag är jag snart 49 år. Pappa till totalt 6 barn.

Gift med mamman till de sista 4.

Ser mig själv som glad och skämtsam. Älskar livet.

Gör allt för min familj att alla ska vara älskade oavsett vad de gör.

I positiv anda ge barnen självförtroende samtidigt att man respekterar andra.

Vi hjälper varandra oavsett vad som sker. Utan att klaga.

Vi vuxna är med på läxor, hjälper barnen.

Visst har vi negativa dagar då det går fel. Så det blir gräl.

Men i slutet pratar vi igenom allt och gör det till något bra.

Eftersom jag kör reklam var helg får barnen bonus.

Det är påsk i Danmark och hela sommaren där.

Vi har husvagnen där stående år efter år.

Djur i hemmet som hundar och hästar. De sköter vi om ihop.

Det finns dagar någon inte orkar. Då respekterar vi det.

Vi är en familj som kommande skriver vår historia.

Alla utom den minsta har genom lidit livets helvete.

Massor av elände som jag kämpat mig igenom. Men valt att leva.

Idag är jag lycklig och mår hyfsat bra.

Man kan väl säga att efter 2008 fick livet lugn och ro.

Mina syskon är stora syster sedan en bror. De ligger närmast varandra i ålder.

Nästa bror född 1963 sedan jag 1964. Lillasyster född 1972.

Mina 3 äldre syskon har ju sin pappa