kenthj.blogg.se

SKOLAN OCH KUSINER.

 

Jag fick i femte klass byta skola. Den hette Grönkulla skolan.

Inte trivdes man där heller. Från sjuan och upp var det en ständig kamp om vem som var tuffast. Jag skaffade bra vänner. Sillen med bröder. Sillen gick i parallellklass. Men en bra vän. Hans bröder var med goda vänner men de var äldre. Deras storasyster hade lägenhet intill skolan. Dit stack vi så fort vi kunde. En räddning för oss. Sillen som hette Micke, hans syskon Thomas, Lasse och Karin var toppen. Jag trivdes i deras sällskap.

Andra i skolan var vissa tjejer man umgicks med. Vissa minns man tydligt andra inte alls.

Som de andra i min klass minns jag inte alla. De kan inte varit så viktiga för mig. De starkaste jag minns är Lisbeth, Marita Och Stefan Ekeroth. Visst har jag träffat de andra på återträff tio år efter vi slutat nian. Men mer är det inte. Det gör inget för mig. Jag har kastat det livet vidare. Skolan var inte bra. Ingen som hjälpte en med läxor. När jag inte förstod hamnade man i obs-klass. Inte bara för att man var oförstående. Men om jag inte förstod något, inte fick hjälp ja då blev det att man blev störande. Vi förde ett jävla liv i vissa ämnen.

På raster när man var med de tuffa då var det ett jävla liv. Ibland kastade vi mat i matsalen.

Skolka blev ett vanligt fenomen. Det började tidigt. Sjuan var det inte så farligt men nian var det massor. Mina skolbetyg då var inget att skryta över. Då vi inte fick hjälp hemma så var det bara så.

När släkten kom var allt lättare. Mest från mammas sida. Då fick vi inte stryk så ofta.

När HANS släkt kom var det inget stryk alls. Detta noterade jag tidigt. Av de kusiner vi hade på besök var det en familj som var lika som oss. Vi barn ställde till det ena eländet efter det andra. Vi fick ofta stryk. Vi slängdes mellan väggarna så blodet rann.

I skolan var det vänner som gällde. Syskonen Persson. Var jag alltid med. Vi hängde i Karins lägenhet när vi skolkade. Och skolka det gjorde vi jämnt.

Vi söp uppe hos Karin med. Det fanns alltid någon som köpte ut till oss.

Pengar till öl, vin eller sprit var jag hemma och stal. Eller var det någon annan som bjöd.

Man hade koll när HAN inte var hemma. Då stal jag från kassan den var i påsar.

Den påse som inte var räknad plockade man ur.

Det var något de aldrig märkte. Som tur var. Hade de märkt detta hade man blivit ihjälslagen.

Innan de började renovera första gången hade vi ett kök på nedre plan. Det var en vedspis.

Intill fanns en trälåda med lock. Den fick man i uppdrag att fylla. En gång stängde jag locket på mammas hand. Jag fick en handflata så kinden blev röd. Hon hade tårar i ögonen.

Men ändå kom orden igen: Du är fan precis som din far. Du är inte klok.

Hennes tafatta försök att be om ursäkt var så man kände ett illamående.

Ändå kände man sig tvingad att säga, klart jag förlåter dig, mamma.

Gud vad jag ljög. Tungan måste varit svart.

Efter det var man borta i två veckor. Ingen skola bara fest med vänner.

När man kom hem var det som om man inte varit borta.

De visste nog inget. Hemma då och vände, Bytte kläder och packade om. Stack igen.

Festade loss i flera dagar. Baksmällan var tidigt en vardag. Även om man inte var beroende.

En dag kom kusinerna. Nu var vi lite äldre. Mer uppkäftiga. Kusinerna skulle stanna över påsk. Deras föräldrar skulle något annat. Redan andra dagen small mamma den äldsta kusinen upp i fönstret så han fick sår efter fönsterbläcket.

Han sa att mamma var en jävla häxa, en foderbeta och en massa annat han kom på.

Sen stack vi. Hans lillebror var något yngre än mig. Vi fick vara ensamma en dag.

Denna dagen frågade jag om han hade hört sin mamma och pappa säga något om min riktiga pappa. Men han visste inget. Jag fick ändra attityd till ja fan han pratar ingen om.

Sen var det över igen. Även om det inne i mitt hjärta stod frågorna på kö.

Utan svar. Och bara tomt.

ATT BÖRJA LETA EFTER PAPPA.

 

Nu gick jag i åttan. Allt hade sin lilla gång. Supa så ofta det gick. Gå i skolan ibland.

Ja livet var en ren våldtäkt av funderingar.

Varför är HAN så. Varför gör inte mamma något. Fan är hon blind?

Bosse var mer som pappa även om man inte sågs så ofta just nu.

Vid tillfälle fick jag hänga med på spelningar. Det var kul.

Det gav mig mer än att vara med familjen. De vuxna hemma var inte så intresserade av oss.

Skulle vi någonstans fick vi lösa detta själva. De sa aldrig ja till att köra oss.

De erbjöd aldrig att köra oss. Liftade gjorde vi jämnt.

Jag hade sällskap med en tjej. I skolan hade jag åkt in i en stolpe mellan två rutor. Detta tog i revbenen. Sjuksyster trodde det var en spricka i ett. Men hemma brydde de sig inte.

Jag liftade hem till henne jag hade sällskap med då. Det slutade med att hennes föräldar körde hem mig. De berättade att jag hade väldigt ont och fått alvedon.

Nästa dag var jag i skolan igen. Inget besök hos läkare eller sjukhus.

Var inte som din far fick jag höra. Det var mamma som sa det.

På kvällen sa min ena bror: Fan gnäll inte som din pappa gjorde. Fattar du inte att de bryr sig inte om oss. Inte ett jävla dugg. Jag minns att jag väntade ut till brorsan somnat. Sen kunde jag gråta ifred. Ännu en gång.

Det fanns en tjej i klassen vars mamma och mormor var normala.

Jag smög dit och frågade hur jag skulle göra för att hitta pappa.

De berättade vad jag kunde göra. Vem som kunde hjälpa mig då min mamma inte gör det.

Jag fick säga som det var. Jag vågade inte fråga henne, min mamma.

Jag fick gå till socialen och träffa en där. Hon var bra. Jag frågade om jag kunde få hjälp att hitta min pappa? Hon ställde massor av frågor om: Varför frågar du inte din mamma? Hur är det hemma? Trivs du i skolan? Och ännu mer frågor. Jag fattar ännu inte att jag lyckades lura henne med att allt var bra. Jag ville bara veta vem pappa var och se om han vill träffa mig. Hon lovade att göra vad hon kunde för att hjälpa mig.

Jag dröjde mig kvar hos kompisarna Persson denna dag.

När jag kom hem grät mamma och mina syskon sa: Vad fan har du gjort? Sen fick jag höra vilken idiot jag var med en massa annat. Hon från socialen hade ringt mamma.

Och mamma sa allt till mina syskon. Mamma frågade gråtandes om de inte dög åt mig?

Jag svarade att jag har hört klart på att jag var sim far och nu ville vet : VEM ÄR MIN PAPPA. Mitt beslut skulle stå kvar. Det spelade ingen roll att de frös ut mig hemma.

Jag sa nu sticker jag och kommer hem när jag hittat han.

Efter ett par dagar kom mamma till skolan. Men jag var inte där. Det kom en kompis för att varna mig. Jag sa det var lugnt.

Mamma kom upp till Karins lägenhet. Karin som frågat innan släppte in henne.

Jaha sa mamma. Det är här du är. Hon fick inget svar.

Jag frågade vad hon ville. Då kom chocken. Hon ville jag skulle komma hem.

Där hemma finns ett telefonnummer till Arne.

Jag blev stum. Stod som en stolpe. Bara tittade på henne. Sillen, Karin och de som var där kramade om mig. Det tog nog 15 minuter innan jag sa: Då kör vi.

Den vägen hem har aldrig varit så lång. Den tog tid att åka.

Mamma sa något om han ville ju bara vårt bästa bla bla bla.

Inte ett ord jag hörde. Mina tankar var på annat håll. Skulle han svara?

Hur skulle han låta? Skulle han vilja prata med mig?

Miljoner av känslor flög runt i mig. Jag visste inte hur jag skulle vara.

När vi kom hem var HAN inne. HAN sa inget bara tittade på mig och gick ut.

Mamma sa vi tar vårat sovrum. Så får du vara ifred och prata.

Jag vill prata med han först, sa hon. För att allt skulle bli bra.

 

PRATA MED PAPPA.

 

Mamma slog numret. Det stod på en lapp.

Jag var så nervös att jag minns bara lite av det hon sa.

Hej Arne. Detta är Anita. Jag har en här som vill prata med dig.

Äntligen min tur att få prata.

Hej pappa stammade jag fram. Han lät som en pappa.

Han fick be mig lugna ner mig så han hinner med att svara på frågorna.

Jag frågade hur mycket som helst.

Mamma lämnade rummet utan att jag märkte det.

Jag pratade ju med min pappa. Min pappa.

Det var stort för mig. Jag sög in allt han sa. Berättade om när jag var bebis.

Och syskonen mindes han alla. Han frågade om mig.

Jag var så stolt. Kände mig viktig hos en vuxen. Hos min pappa.

Vi pratade av och till. Han frågade om släkten. Han verkade bry sig om mig.

Han frågade om min vardag, som skola, vänner och hur det var hemma.

När dessa frågor kom hade jag märkt att jag var själv.

Jag sa jag skulle stänga dörren, han väntade.

Jag kollade av att ingen lyssnade och stängde dörren.

Då vågade jag blotta hur det var. Att de sa: Du är  precis som din far i flera år.

Han förstod sa han. Han frågade vad jag mindes från Åseda.

Det finns inget jag kunde komma ihåg själv. Att det var bara vad mamma och syskon sagt.

Oj sa han. Minns du inget? Jag fick svara ärligt: Nej.

Samtalet varade säkert i ett par timmar. Jag njöt varenda sekund.

Min pappa ville prata med mig. Han ville att vi skulle fortsätta prata.

Det bästa av allt. Vi skulle försöka träffas.

När samtalet var slut satt jag kvar en stund. Kände efter vad jag kände. Förstod att jag  äntligen hade jag fått prata med min pappa.

De andra hade märkt att det blivit tyst i rummet. Som väl var lät de mig vara.

När jag kom ner satt de alla där. Utom HAN.

Nå sa mamma. Hur var det? Frågade alla i kör.

Jag såg de ville veta. Mina syskon frågade om han nämnt dem?

Nu smällde jag tillbaka med ord. Jag sa: Det är min PAPPA kolla om er minns er.

Jag säger bara att det var världens bästa samtal. De blev tysta. Inte ett ljud.

Då får de nästa mening. Fattar ni hur jag känt det då!! Ni vill veta vad min cp pappa minns om er. Jag vill inte höra era jävla frågor. Om han minns er? Ja det gör han för cp var han inte. Han mindes mycket. Saker som jag inte visste för här pratar vi ju inte om sådant.

Mamma röt till mig att jag skulle vara ordentlig och förstå att alla var nyfikna.

Det gör jag när de sagt förlåt, svarade jag. Ni har alltid sagt att jag är precis som min far.

Nu har jag min far. Minns ni något själva? Alla var tysta. För första gången.

Allt slutade med att jag berättade i korthet vad vi pratat om. Det viktigaste var att vi skulle hålla kontakten vi telefon. Sen längre fram diskutera att träffas.

Jag såg min mamma bli blek. Mina syskon som frågetecken.

Luften stod stilla, jag hörde deras andetag. De tittade på varandra som frågetecken.

Någon frågade: Ville han träffa dig?

Ja men vi skulle ta det lugnt bestämde vi. Han saknar mig sa han. Min pappa saknar mig.

Jag var så stolt. Lyckan inom rusade fram. Det fanns inget stopp.

Lite svar av vem min pappa var hade jag fått. Av Pappa.

Från denna dagen sa ingen något om min pappa. Plötsligt sa de inte: Du är precis som din far.

Allt detta slutade med att de ville veta vad pappa sa var gång vi pratade.

Själv valde jag att bara berätta delar. Inte allt. Höll starkt på att det var min pappa.

Mina syskon kunde ju hitta sin kriminella far.

Jakten på lille Kenth var hastigt över.

På något märkligt sätt var det som om de var nervösa varje gång pappa och jag pratade.

Det märkte jag tydligt på mamma och mina syskon. Utom lillasyster.

Hon hade aldrig träffat honom. Hon visste ju inget om då tiden.

Lillasyster var den enda som aldrig sa att jag var som min far.

Hon kunde ju inte veta något. Skönt för henne.

HAN mammas gubbe började bli annorlunda mot mig.

Jag förstod inget. Varför blev det plötslig bättre och vänligare?

Det jag inte förstod vid denna unga ålder förstår jag idag.

Skriver det efterhand som tiden går.

Ja och tiden gick då med. Vi kom snart i vardag igen. Just denna period var jag hemma mer.

Smög ner till Bosse och Irené. Fortfarande kunde jag prata med dem.

Bosse och Irené litade jag på. De sa aldrig något till mamma eller HAN.

Jag berättade på för dem om vad som hände.  Vardagen i full gång.

Kusinerna från Kristianstad kom. Moster sa direkt. Jaså Kenth, du har pratat med Arne.

Först blev jag stum. Sen kom känslorna att svalla över. Fan kan ingen hålla käften här om vad man gör. Jävla skvallerhus. Ska varenda jävel veta att jag pratar med pappa.

Jag blev arg och mer besviken på mamma som berättat.

Självklart mamma: Åh förlåt. Jag visste ju inte att du inte ville säga.

Nä sa jag du vet fan aldrig något.

Då kom HAN. Så säger du inte här slyngel.

Nä sa jag ska du styra det med stryk också? Framför mamma och släkt?

Bara så du vet har jag sagt allt till morfar. Ett samtal till han och du får stryk gubbfan.

Sen drog jag till kompisarna. Söp som ett svin den kvällen.

Dagen efter kom jag hem. De försökte vara som vanligt. HAN sa inget till mig.

Allt var förändrat för en tid. HAN slog mig inte. Alla var märkligt trevliga.

Min dröm att få åka och träffa pappa växte mer och mer.

Mamma kom fram till mig. Frågade:Har du ringt morfar?

Ja sa jag det har jag. Men jag pratade mest om pappa. Men säg nu inget till HAN. För då får vi stryk igen. Den fan tycker det är roligt. Söker anledningar att slå oss alla utom lillasyster.

Ånej svarar hon, det stämmer inte. Tog HAN i försvar.

Jag sa till henne du är fan blind eller dum i skallen. Fråga HAN om morfar sagt till HAN att vara snäll mot oss. Det kunde hon inte säga något om. Tyst och bara stirrade på mig sen kom den nya svadan ur hennes mun: Du är som förbytt. Begriper inte vad som skett med dig.

Några rader till som jag inte kommer ihåg. Mitt svar var: Du har ju knappt varit hemma.

Hur fan ska du kunna veta något ,när vi varit för rädda att säga något.

Men klart HAN är ju så jävla bra i dina ögon. När det var sagt gick jag till mitt rum.

När vi väl fick veckopeng klagade de. En av brorsans vänner hade sagt de hade veckopeng.

Vi frågade om inte vi kunde få det? Vi är ju så många. Vi får prata om det.

Jo de pratade nog i veckor om detta. Vi fick fråga igen. HAN högg direkt. Det var ju ett jävla tjat om veckopeng. Arg blev HAN. Alla barn tystnade. Utom storasyster: Fan sa hon. Varenda kompis de har har ju veckopeng. Klart grabbarna med behöver veckopeng.

Det slutade med att vi fick tio kronor i veckan. En liten ask cigg kostade åtta kr.

De sista två kronorna la vi på det vi kunde. Samtidigt som vi stal cigg av mamma eller de gånger det gick att stjäla i affären. Vi vågade inte utnyttja att automaten utanför för ofta.

De kunde ju komma på oss. Ca en gång i månade sa vi att den lurat oss. Samtidigt hade vi samlat mynt och lagt i , så det skulle se ut som vi provat köpa cigg.

Skulderna till klasskamrater eller andra ökade. Var chans vi hade till att stjäla pengar tog vi.

Mammas plånbok var det största offret, ibland chansade vi på HANS. Livrädd att HAN skulle upptäcka oss. Jag hade en gång stulit mynt av lillasyster. Även om jag erkände var straffet hårt. Först stryk. Sedan ingen veckopeng på två månader. Det skulle lillasyster ha.

Det ultimata var sedan sängen utan mat. Ligga hungrig och somna. Inte konstigt vi hade gömmor med mat. Tur de aldrig hittade dessa. När dessa straff var avklarade fick man heta tjuv i flera månader. Kränktes mer och mer. Kom det släkt på besök var de bättre.

De ville ju vara ifred och festa ,umgås. Vi var aldrig med på deras fester.

Ibland hände det att vi kunde få något extra. Ibland.

Allt min tid snurrade runt pappa. Jag längtade så det värkte i kroppen att få träffa honom.

En dag i skolan kom sköterskan. Sunes fru. De bodde intill Bosse. Sista huset på höger sida.

När man kom från vårat hus. Hon ville prata med mig. Klart sa jag. Dig pratar jag gärna med. Väl inne på expeditionen sa hon det var en från socialen som ville prata med mig.

Det handlar om din pappa. Direkt frågade jag om det hänt något? Nej sa hon. De ville höra din historia om dig och din pappa. Jag bara tittade på henne och sa: Vad menar du?

Hon förklarade att de ringt till skolan. Att min mamma tyckte: Pappa skulle prata så jag förändrades negativt. Jag började gråta. Tur sköterskan var med mig. Hon lät mig ta den tid jag behövde. Vi gick ut så jag fick röka. Samtidigt berättade jag hur det var. Men inte att vi fick stryk. Jag sa att jag ville träffa min pappa.. Jag berättade att han var glad. Vi pratade halva dagen. Hon sa att hon berättat att de bodde grannar med oss och att de kände Bosse med Irené. Ja sa jag ni känner mig bäst. Bättre än mamma och HAN.

Samtalet avslutades med att jag godkände att hon från socialen fick prata med Bosse och Sune med respektive. När de gjort det skulle de träffa mig och ha pratat med pappa.

Jag var orolig en lång tid. Ont i magen ,ledsen och nedstämd. Jag kunde inte dölja det mer.

Alla såg hur lätt  offer jag var. Nu kom skolkamrater att gå på mig. Blev kallad för Jönssonligan. Resultatet blev att vi bröder allt oftare slogs. Jag hämtade alltid en bror.

Då klarade de inte av oss. Jag fick skulden av mina bröder. Jag var den svaga sa de.

På det sättet jag var pga: min pappa är du den svaga sa de till mig. Fan vi får slåss varenda dag snart. Inte så ofta men det var ett par gånger i veckan.

Tills jag blev febrig och liggande hemma. Var borta några dagar. Kom till skolan inte fullt frisk från feber. När studie rektorn fick för sig att ett fönster skulle vara öppet.

Alla i klassen klagade. Jag satte på mig jackan. Jag sa att jag precis varit sjuk och frös.

Han svarade inte. Så jag gick fram och stängde fönstret. När jag sätter mig öppnar han rektorn fönstret igen. Demonstrativt öppnade jag det igen.

Så han stängde det. Vi gjorde så några gånger. Sista gången satte jag mig på tjejernas bänkar vid fönstret. När han kom knuffade jag bort han. Han var stor och tjock.

Han skällde på mig och menade att fönstret skulle vara öppet. Jag sa: Öppnar du det igen smäller jag dig så du din fete fan inte kan resa dig. Han gick mot mig.

Jag knuffade igen sedan fick han en knytnäve så han snavade bakåt. Satte sig på sin stol med en duns. Alla blev tysta.. Efter en stund fick jag applåder av killarna. Tjejerna sa tack.

Samtal hem ringde han. Blandade in sköterskan ,huvud rektorn och en massa andra.

Ett stort jäkla möte om hur hemsk jag var. Jag sa bara att alla frös.

Resultatet blev att jag fick praktik i två veckor. Samtidigt gick ryktet på skolan vad jag gjort.

Efter praktiken var man inget offer. Tvärt om. Gav sig på de svaga.

Praktiken gjorde jag på en bilverkstad. Där jobbade en kille som tillhörde stadens  gäng.

Han hade gått på skolan och berömde mig, när ingen hörde.

Under tiden jag gjorde praktik fick jag gå till soc.

De kom fram till att jag skulle få träffa min pappa. Jag skrek: Säg det igen, du ljuger.

Nej sa hon jag hade. Du ska få åka till din pappa under sommarlovet.

Jag jublade inom mig. Kramade henne jag hade på socialen. Tack, snälla tack.

Nu måste jag få röka sa jag. Hon öppnade fönstret , så jag fick röka där.

Sedan bjöd hon på en pris snus. Vi pratade ett par timmar. Hon frågade hur det är hemma och i skolan. Hon hade hört om studie rektorn. Men förstod när jag berättade.

Samtidigt frågade hon om jag behövde någon att prata med. En vuxen som inte behövde säga vad vi pratade om. Inte ens till socialen.  Jag ville det. Frågade om mamma måste veta det?

Att jag har någon vuxen att prata med. Det skulle inte behövas sa hon. Det var för att jag skulle må bra. Vi bestämde det skulle starta efter jag varit hos pappa.

Jag gick därifrån med glädje i kroppen. Hjärtat skuttade inom mig.

Jag var den gladaste fjorton åriga killen som fanns. Måste firas.

Drog till Karin och vi som hängde där festade riktigt. Vi festade för min pappa.

De som var mig närmast av vänner som var riktiga vänner då.

Karin ,Micke kallad sillen , Lasse ,Thomas ,Christer och några till.

Deras mamma var snäll. Deras pappa var sträng och tystlåten. Tur Karin hade egen lägenhet. Och att vi fick vara där. De visste hur jag hade det. Men vi pratade inte om det.

Vi behövde inte prata om sådant. Vi fanns för varandra. Det gick ett par dagar.

Så kommer min bror och säger: Mamma vill du kommer hem. Jag fick en knut  i magen.

Liftade hem för att kolla vad hon ville. HAN stod i trädgården. Inte ens hej sa han.

Skitsamma tänkte jag. Gick in till mamma.

Ho frågade var jag hållit hus? Hur så? Menade jag. Hängt med vänner. Sovit hos Karin.

Eftersom du skickade bror min efter mig så vet du redan. Sa jag försiktigt.

Då berättade hon att de från socialen ringt henne idag. Jaha sa jag.

Fast jag visste vad de ville. Så spelade jag dum. Sätt dig sa mamma.

Satte mig vid köksbordet. Hon satte sig framför. HAN därute visade sig inte.

Mamma berättade att det var bestämt att jag skulle få träffa min pappa.

Och att hon ville inget hellre. Att jag skulle själv få lära känna honom, min pappa.

Självklart fick jag fortsätta charaden att inte veta. Tankarna om mamma sjönk.

Rakt ner i ett bottenlöst hål. Fy fan tänkte jag. Jävla kärring att ljuga för sin son.

Hon ville inget hellre. Jag ville spy på henne. Sanningen var annan. Att hon ville inte.

Men jag visste sanningen. Tack Bosse och Sune med fruar. Och hon på socialen.

Det var de som sett mitt behov. Inte ljugande mamma. Jag var stum.

Fjorton år och min mamma ljuger för mig. Avslöjad att det var för att skydda sig själv.

Nog förstod jag att något med pappa tyckte hon inte om. Inte samtalen.

Så länge jag kunde minnas hade hon pratat illa om pappa till mig.

Att han var en lögnare. Han var det ena efter det andra. Mina syskon sa ju samma som hon. Storasyster var den enda som kunde minnas något. Hon var sällan hemma. Minns jag rätt sa hon det bara några gånger. Även om det räckte. Jag kan vakna än idag och höra: Du är precis som din far. Cp inte klok i huvudet. Jävla hypokondriker.

Mamma bredde på under vårat samtal. Hur viktigt det måste vara för mig. Att ha min egen bild av min pappa. Hur det än var så var jag ju halva han.

Mina tankar sitter fastbrända i hjärnan: Jävla kärring till att skydda sig själv.

Så här tycker hon inte , med allt hon sagt innan. Hur dum han var. Att polisen hämtat honom.

Hon skulle kastat ut han samma dag han kom ut från sjukhuset med magsår.

Samtidigt kallar mamma min pappa hypokondriker. Jag fattade ingeting.

Allt blev en klump i magen, jag ville spy över henne. Ännu idag nekar hon till att någon skulle sagt orden: Du är precis som din far. Det som smärtade mig mest. Det som gör ont ännu.

De fattade aldrig att de orden gjorde att jag ville ha min pappa. Vilket de lyckades med. Det var min glädje och deras förlust.

Var gång jag ringde eller pappa ringde, var det stora frågor.

Inte en enda gång sa pappa något negativt om mamma eller mina syskon.

Han frågade om de hade det bra. Han frågade olika saker om dem. Alltid innan vi sa hejdå sa han: Hälsa dina syskon. Jag sa aldrig att han hälsade till dem. De sa aldrig något snällt om han. Så varför skulle de få höra att han hälsade till dem.

Nej de hade gjort mig så  illa ,så ledsen massor av gånger. De fick inte veta.

Nu började mamma med något nytt. När vi hamnade i trubbel ute skulle vi stå i en ring.

Sen sa hon: Vi är en familj , som håller ihop. Stöttar varandra.

Glöm aldrig bi kan komma med vad som helst och få hjälp.

Jag kunde inte fatta vad hon höll på med. HAN var aldrig med.

På kvällarna när detta hänt kom vi fram till att hon lärt sig detta i skolan någonstans.

Sen skrattade vi tyst.

SOMMAR MED PAPPA.

Tiden gick sakta fram. Inte dag gick fort nog. Allt var bestämt.

Jag tror jag gjorde allt för att dagarna skulle gå fortare.

Minns att Bosse bjöd med mig till en spelning i Moheda idrottsplats.

Jag hängde med. Njöt av varenda sekund den kvällen. Med Bosse och de andra kunde jag vara mig själv. Det stärkte mig. Bosse hade alltid något kul att berätta.

Han gjorde mig alltid så glad. Jag fick alltid skratta med han.

Skolan gick inte bra. Fanns inget intresse från min sida. Ingen som hjälpte mig.

Hoppades att pappa skulle bry sig. Till sist kom dagen. Den viktigaste dagen.

Jag hade packat kläder och tillbehör. Mamma skulle köra mig en bit. Där skulle vi mötas.

Sen skulle jag få åka med pappa resten. De hade planerat halvvägs.

Längs med vägen pratade mamma en massa. Minns inte ett ord av det hon sa.

Jag fick pengar men kommer inte  ihåg summan. Inget av resan sitter kvar i mig.

Bara att vi stannade vid en restaurangen. Där inne satt min pappa. Jag var nervös.

Mamma sa: Hej Arne. Pappa svarade att det var längesedan. Och att jag var då stor.

Vi fikade tillsammans. Jag märkte att mamma var inte glad för detta möte.

Allra minst att jag skulle åka med pappa. Jag såg hennes ansikte. Stelt som när hon var arg.

Sådant man lärde sig fort och tidigt. Jag såg en avsky i hennes ögon.

På något sätt såg jag att pappa log. Han var artig hela tiden. Han visade ingen avsky eller att han skulle vara sur. Beställde en kopp kaffe till. Frågade om jag ville ha något.

Han tog det lugnt. Som om det här var bara som det var.

Det blev tid för mamma att köra. Som hon sa: Det är ju en bit att köra.

Jag har andra barnhemma med. Ta nu hand om Kenth. Stelt sa hon det.

Sedan fick jag en kram och besked om att ringa hem. Jadå sa jag.

Hon körde iväg hem till de andra. Pappa frågade om jag var klar.

Det var jag. Redo att åka hem till pappa. Hela vägen till Malmö.

Oj vad det var spännande. Nu kom  tankar om hur han bodde. Hur har han det hemma?

Massor av sådana tankar. Vi pratade  om allt möjligt. Han berättade lite men tyckte att det tar vi hemma. Jag höll med. Han körde runt ett tag med mig i Malmö och visade olika platser. Han berättade vad det var. När vi kom vid en å sa han så är vi strax hemma.

Vi körde in på en gata. Längst ner vände han bilen rätt och parkerade.

Så pojken min sa han nu är vi framme. Vill du ha kaffe?

Vi gick in och han sa se dig omkring så ordnar jag kaffet. Det var en liten lägenhet.

Tog inte lång tid att gå igenom. Men för mig var det nytt. Det var min pappas hem.

Där vi skulle vara tillsammans. När kaffet var klart satte vi oss i köket.

Vi tittade på varandra som om det bara skulle vara så.

Pappa var lång. Krulligt hår som blivit grått. Ganska vanlig.

Efter ett par dagar kände jag mig hemma. Jag vågade tro att jag fick röra sakerna som han sagt att jag fick. Jag tittade och frågade nog sönder hans öron.

Jag märkte att klumpen i magen var borta. Jag njöt. Jag fick röka med.

Helt otroligt för mig. Jag fick vara Kenth. För min pappa fick jag vara mig själv.

Det tog inte lång tid innan jag fått vänner. Pappa hade koll på vad jag gjorde.

Han pratade med mina vänners föräldrar. Så inget onödigt skulle hända.

Vi förstod att de vill inte vi skulle hitta på jävelskap. Eller något annat dumt.

Detta var jag inte van vid. Jag berättade för pappa att jag tyckte det var bra.

Att jag kände mig tryggare. Vi pratade om skolan och läxor. Han blev chockad när jag berättade att vi inte fick hjälp med läxor. Att man nästan kunde göra vad man ville.

Pappa förklarade att han skulle aldrig acceptera sådant. Skolk eller att man inte gjorde läxor.

Respekt för lärarna var viktigt sa pappa.  Då kan man lära sig något. Om man respekterar vuxna. Lärarna gör bara sitt jobb som de valt. För de vill hjälpa barn.

Samtidig som han förstod att stödet från mamma och HAN var lika med noll.

Så det var en skada jag själv fick jobba med. Att hjälpa mig från Malmö var svårt.

Jag blev förvånad först. Visst kunde jag förstå det han förklarade. Det jag inte förstod var att pappa brydde sig så om skolan. Den bilden hade jag inte fått av de där hemma.

Han såg att jag blev fundersam. Han frågade mig om något var fel?

Nej svarade jag. Jag har bara inte fattat att du bryr dig.

Jo nu när jag äntligen får så ska du veta att jag gör det. Svarade pappa.

Det fick mig att fundera. Men just då vågade inte fråga mer eller berätta mer.

Pappa var sjukpensionär. Han hade krockat med sin bil. Rakt in i något så han var full av ärr.

Han hade värk varenda dag. Men  aldrig att han klagade så jag hörde.

Många av pappas vänner var roliga. Ett par minns jag stark. Tyvärr inte namnen.

De var roliga och skämtade hej vilt. Jag fick komma dit även utan pappa.

Ibland när pappa skulle till läkare så var jag gärna hos dem.

Pappa hade ett liv som passade mig. Lugnt och stilla. Inte stora fester.

När det var fest var det inte mycket alkohol. Och det viktigaste av allt vi barn var med.

Vi syntes och hördes. Vi tillfrågades om vi ville ha något.

En ny värld öppnades igen.  Pappa sa vi skulle klä upp oss. Vi skulle åka någonstans.

Han sa inte var. Jag frågade inte heller. Från Malmö till Asarum.

Till en kyrka. Först trodde jag någon skulle gifta sig. Men vi gick in i den tomma kyrkan.

Vi tände ljus. Då ber pappa mig att sitta ner. Han berättade att han fyllde år.

Vi skulle samlas vid graven där mina farföräldrar ligger och en farbror.

När vi stod vid graven jag och pappa kom mina farbröder Jan och Olle samt Faster Kerstin.

De hade kusinerna med sig. Vi fick bra kontakt. Hela pappas familj frågade massor.

Jag var artig och svarade så gott jag kunde.  Utan att ljuga.

Det var inte svårt att se hur stolt pappa var. Jag växte till stor.

Tänk vad detta kändes konstigt. Pappas familj, lugn och sansad. Inga gräl.

Alla var trevliga. Inte arga ord. Ingen som blev utpekad. Svar på frågor.

Om någon av de vuxna behövde hjälp fick man frågan: Kan du hjälpa mig?

Inte en order gör detta. Nu annars jävlar. Som det var hemma.

Pappas vänner var lika trevliga. En kvinnlig bekant pappa hade var suverän.

Hennes son och jag umgicks. Pappa var lite intresserad av henne.

Jag umgicks med hennes son. Vi skulle campa en natt ihop.

Spänd av förväntan, rädd för att fråga. Den känslan hade jag.

Min kompis sa att han aldrig sett min pappa arg. Så jag skulle bara fråga.

Jag frågade pappa som svarade: Jag ringer hans mamma så bestämmer vi ihop.

Blir det bra? Helt ställt svarade jag: Ja.

Pappa ringde och allt blev som vi ville. Glädjen var  stor.

Oj vad bråttom vi hade att packa ner allt vi behövde. Mat och dryck.

Vi fick pengar till läsk och godis. Det var jag inte van vid. Det märkte pappa.

Han frågade rakt ut: Får du inget hos mamma? Jo tio kronor i veckan svarade jag.

Han tittade på mig som om jag ljög. Självklart förväntade jag mig skäll.

Istället la han armen om mig och sa: Ta nu vad du vill att ni ska ha. Så pratar vi när ni campat klart. Här kan fick jag nog den största chocken. Aldrig hört en vuxen säga så.

Inte heller fått göra så. Några timmar senare stack jag och kompisen iväg.

Våra föräldrar visste vart vi skulle tälta. Lite senare på kvällen kom de.

Åh vi ville bara se att ni har det bra. Att inget hänt er.  Sedan frågade pappa om jag tagit en öl från honom med mig. Nej sa jag det skulle du veta. Jag fick ta vad jag ville men du sa aldrig öl till mig. Bra pojk. Då ligger den nog där jag glömt att jag lagt den.

Jag frågade pappa varför han sa så. Han hade köpt som han skulle ha. Och det saknade nog en tror jag sa han. Jag tänkte jag kan fråga dig först. Lugn nu , jag litar på dig.

Ännu en chock för mig. Jag var ju inte van att man litade på mig.

Den kvällen berättade jag allt för min kompis. Han sa att han förstår inget.

Kan vuxna vara så? Får du ingen hjälp med läxor? Så mycket stryk?

Han var förvånad och chockad. Han fick lova att inte berätta.

Vi kom hem dagen efter. Packade upp och ordnade tvätt.

Pappa satt i köket och drack kaffe. Hans vän hade hamnat på sjukhuset.

Var en operation som han gjort tidigare som strulade.

Pappa frågade om han kunde köra dit? Självklart pappa sa jag.

Han berättade att det med ölen hade löst sig, den hade han glömt i kassan.

Vad bra sa jag. Hade du blivit arg om jag tagit den utan lov?

Hans huvud vände sig mot mig sakta , arg?

Nej men besviken så jag hade lyft dig med min friska arm. Sen skrattade han.

Det hade vi fått prata om men det hände ju inte. Dricker du då?

Jag kunde inte ljuga. Allt skulle bli bra mellan pappa och mig. Så jag sa som det var.

Vi festar mycket. Ibland för mycket. Hur vi stjäl och sådant.

Gör inte så här. Sa han. Bättre du frågar. Ja är ja och nej är nej.

Sedan fick han köra till sjukhuset. Jag var hemma själv.

Jag hade lovat mamma att ringa. Jag passade på nu när pappa var iväg.

Hon lät annorlunda i telefonen. Hon frågade bara om jag hade det bra.

Inget om vad vi gjorde eller något annat. Bara sådan kallprat.

Genast kände jag klumpen i magen. Fan det är något fel. Smäller som fan när sommaren är slut  och man kommer hem. Hon sa att inga syskon var hemma. Bara lillasyster.

Jag fick prata med henne. Hon lät som vanligt. Glad och sprallig.

När vi avslutat samtalet grät jag. Tårarna rann. Jag var riktigt ledsen.

Jag hann precis bli klar , när pappa kom hem.

Han såg att jag hade gråtit. Självklart satte han mig vid köksbordet.

Själv satte han sig mitt emot mig. Undrade: Varför är du ledsen?

Försök inte ljuga för mig. Var bara ärlig så kan vi lösa det, sa han.

Jag berättade allt för pappa. Han förstod hur svårt det var för mig.

Samtidigt sa han att jag själv måste bestämma om var jag vill bo.

Det var självklart att jag fick bo hos honom.

När han hade fått hela historien om hur det var hemma och skola, visade han sin avsky.

Oavsett vad vi provade fick jag inte bo hos pappa. För mamma hade ensam vårdnad.

Vilket sårade mig djupt. Det störde min vardag ännu mer.

Sakta tog vi vara på sommaren. Oavsett hur den skulle sluta.

Vi skulle ner på stan till bolaget. Pappa köpte en flaska Diamant till mig.

Vi gick hem och tog ett par glas var. Sedan bar det till fest. På vägen hem stannade vi vid en korv kiosk. Jag beställde en kokt i bröd med senap.

Han i kiosken undrade om jag ville ha något mer på? Japp sa jag. Senap.

Detta upprepade vi 5 gånger tills vi kom på det var ketchup jag ville ha.

Vi skrattade gott alla 3. Han i kiosken sa jag bjuder på den. Det var det bästa på länge.

Pappa bara den pojken ska inte ha mer innanför västen.

Själv visste jag att det behövdes inte mer den kvällen.

Jag njöt hela sommaren med pappa och hans vänner. Även de vänner jag själv lärt känna.

Så kom slutet. Mina planer att flytta gick inte. Det gjorde ont i hjärtat.

Att behöva lämna pappa var svårast. Vi satte oss i bilen.

Pappa såg att jag var ledsen. Han sa: Det ordnar sig ska du se. Du kan alltid ringa.

Han körde hela vägen till Hjortsberga. Stannade utanför vår uppfart.

Trots jag erbjöd han att följa med in tackade han nej.

Jag vill inte störa. Och det gör inte gott att jag går med in. Det förstod jag.

Han ville inte träffa dem där inne efter vad jag berättat. Han trodde på mig.

Den kramen jag fick innan jag gick ur bilen glömmer jag aldrig.

Pappa kramade mig länge. Höll mig hårt. La 500 i fickan till mig.

Säger: Ta nu hand om dig. Så rings vi mellan.

Sedan körde han. Jag stod kvar tills jag inte kunde se bilen mer.

 

HEMKOMSTEN.

 

 

Jag kliver in genom dörren. De flesta var i köket. Alla tittade länge på mig.

Inte ett ljud. Ingen sa något. Inte en enda fråga kom.

Mamma stod vid spisen. Det tog ca: 5 minuter tills hon sa: Kommer du idag?

Suckandes ja sen gick jag till mitt rum. Inte en käft som bryr sig var min tanke.

Vid middagen var det tystare än vanligt. Det var som om de var beordrade att inte fråga något. Inte säga något till han som svek och sökte upp sin far.

Det gjorde de inte heller. Ingen frågade något. Alla var tysta denna middag.

Köttfärslimpa med potatis och brun sås.

Jag åt inte mycket. Märkte hur lita jag var välkommen hem.

Deras besvikelse över att jag tagit kontakt med pappa. Att jag åkt dit till han.

Det var så man kunde ta på stämningen. Det skrämde mig lite.

Hela sommaren hade jag varit borta. Första natten hemma blev sömnlös.

Dagen efter drog jag till kompisarna i Alvesta. Sillen med syskon.

De frågade massor och ville veta allt. Där var jag välkommen.

Deras mamma frågade med. Hon kramade om mig minns jag.

De var mer som min familj än något annat. Vad som än hände hjälptes vi åt.

Jag var borta någon dag. Sedan hem igen inför skolstart.

Fan kände man. Skolhelvetet igen. Idioter till lärare och annat skit.

Om jag hatade något så var det skolan. På ytan var man tvungen att vara tuff.

Den kille jag var inne i mig själv var inte många som kände.

Nu kommer jag till dilemmat att inte nämna namn. För deras skull.

Vi var ett gäng som hängde utanför skolan. Där fanns de som var i min ålder och de som var äldre. Alla passade in. Ingen var utanför. Om någon bytte sällskap så var det accepterat direkt. Alla var välkomna. Jag lärde känna en granne bara ett par trapphus bort.

En härlig tjej som kunde festa hon med. Hon hade kille som med kunde festa.

Var alltid välkommen dit. Jag kan inte glömma en dag jag kom på besök.

Bara hon hemma. Lägger in sill. Skar sig på fingret men skrattade ändå.

Kom lite blod på sillen som hon gjorde rent. Kommentaren hon sa: Lite smak ska det ju vara.

När hon sagt det så skrattade vi. Hennes kille och någon vän till han stal en dubbelsäng.

De var ganska hårda men snälla som lamm. Men ingen gick på dem.

Första terminen flöt på. Var i skolan så lite det bara gick.

Plötsligt fick jag en fråga av grannen: Vill du jobba?

Ja hellre det än skolan sa jag. Han hjälpte mig till jobb.

Träffade efter avtalat möte chefen över sågverket som låg i Hjortsberga.

Allt föll på plats. Tack vare grannen fick jag jobbet. Och slapp skolan.

Ärligt så slapp jag väl inte skolan. Jag lämnade den självmant.

Behöll mina vänner. Men jobbade istället. Gick till socialen på ett uppföljningsmöte.

Då högg jag till mot familjen. Pallade ej bo kvar hemma. HAN pratade inte mer med mig.

Mina äldre syskon hade flyttat. Jag var enda slagpåsen kvar.

Jag bad om hjälp på sådant sätt att jag fick hjälp med lägenhet.

När jag flyttade fick jag mina kläder och min tandborste.

HAN hade inte fått mer när HAN flyttade så varför skulle vi då få.

Jag hade bara jobbet och en tom lägenhet. I källaren hittade jag med några vänner en säng.

Kollade med ägaren om jag fick ta den. Den fick jag. Samtidigt fick jag en stöd familj.

De hjälpte mig med mycket. Jag fick hjälp till det viktigaste i hemmet.

Plötsligt tog mitt liv en tillfällig vändning till det bättre.

Men bara för en kort tid. Allt började falla på plats.

Samtidigt höll jag kontakt med pappa. Via min egen telefon.

Hemma fick jag inte ringa som jag ville.

Nu var jag ganska stadig i mig själv. Tryggheten växte.

Att vara den jag var samtidigt ansvar för jobb och lägenhet.

Klart helgerna gick till att festa loss. Det gjorde vi ofta.

Allt som hänt hemma gjorde att jag valde bort familjen och tog vännerna närmare mig.

Detta var inte populärt av mamma eller syskon. Den enda jag höll kontakt med var lillasyster.

Självklart skulle allt vara lugnet före stormen.

Plötsligt upphörde pappas telefon. Jag kunde inte nå honom.

Jag hade själv hemligt nummer ändå ringde min näst äldsta bror.

Det uttalades hot och hur lite jag var värd. Jag försvarade mig med samma stil.

Tyvärr kändes det bra att kunna stå upp för mig och nedvärdera dem utan pappa.

Jag visste att deras pappa var alkoholist och suttit i fängelse flera gånger.

Allt detta fick han av mig och att han var precis som sin far.

Ett fyllo en tjuv sedan barnsben som aldrig skulle bli ärlig. Kåken var inte långt borta.

Han hotade med att jag skulle få så mycket stryk. Jaja sa jag kom nykter ska du få se vem som får stryk. Sedan tog det någon dag så ringde nästa bror, den äldsta.

Han hotade med samma saker. Fick samma svar. Om inte lite till.

Samtidigt fick de veta att jag älskade min pappa. Vad med deras?

Något de inte kunde svara på. Till kommande helg stod de båda utanför min kompis lägenhet.

Vi släppte inte in dem. Förstod att det skulle bli bråk. Jag minns inte hur de kom bort.

Plötsligt försvann båda två. Den yngsta bodde i Ljungby då. Den äldsta hade flyttat till Osby.

Jag bröt kontakten helt. Bytte telefonnummer, men de sökte upp det.

Ringde dygnet runt. När de hade fyllt sig med sprit och öl.

Dessa bråk urartade helt. Jag fick ingen lugn.

Socialen ringde dem med det gjorde saken värre.

En kväll hade han i Osby ring på fyllan mitt i veckan. Han lovade komma och ge migstryk.

Kom då svarade jag han. Det smäller på dig. Helgen kom och jag satt hemma hos en vän med andra kompisar. Vi tittade på film och tog det lugnt. Vi hade druckit varsin öl.

Ingen ville festa. Njöt av filmen. Då ringer det på dörren. Där stod min bror från Osby. Full.

Han som ägde lägenheten ville inte ha bråk inne. Jag förstår det men ni kan ju hjälpa mig ute.

Alla gick ut. Väl ute slog han till mig. Jag tog av mig jackan. Precis i det ögonblick mina armar var låsta slog han andra gången. Jacka flög av mig och jag slog. Jag slog och slog.

Han föll ner i en källartrappa. Men inte stannade han för det.

Jag bodde bakom detta huset, en stor gräsplan emellan.. Där kom han till anfall igen.

Jag sparkade han på handen där ölpåsen var. Ölen flög över allt.

Han skrek att jag skulle ta upp hans öl. Jag svarade tror du jag är dum med?

Då sparkar du mig när jag böjer mig ner för att ta den första.

Vi förde ett sådant liv att en som bodde i mitt hus. I en annan uppgång kom.

Han frågade om vi kunde lugna ner oss? Han kände igen mig.

Jag bad han ringa polisen annars får vi ingen ro. Han stoppar inte.

Mina vänner såg till att jag kom hem och kunde låsa om mig.

Det var lugnt i ca 15 minuter. Då ringer det på dörren, bankar och slår.

I brevinkastet skrek tre personer. Båda mina bröder och mamma.

Jag ringde polisen. Som kom fort. Jag hörde hur de beordrade att de skulle gå ut.

Sedan ringde de på och sa att de var själva. De ville prata med mig om vad som händer.

Jag släppte in polisen och vi pratade. Jag förklarade varför och hur allt hänt.

Samt att det fanns vittnen till hur de försökt bråka och slå mig tidigare.

Mitt under vårt samtal är det ett fruktansvärt liv i trappan. De hade kommit in.

Mamma skriker till polisen att jag var psykisk sjuk. Att jag skulle direkt tillpsyk.

Jag svarade henne som han då och pekade på min äldsta bror. Han du klämde i fittan som bott på fosterhem. Då drog polisen ut dem. Den ena kom upp igen och pratade klart.

Den andra polisen stod utanför och stoppade vid dörren.

Vi pratade länge så ha förstod min situation. Sedan gick vi ner.

Där ute började mamma igen om att jag skulle till psyk. För jag var inte klok och allt kommit sedan jag träffat min pappa.

Båda bröderna körde med samma stil. Poliserna bad snällt att de såg ingen lösning mer än att jag skulle var ifred från dem. Och de skulle låta mig vara.

Då fick jag in en stöt. Kolla den som kör för ingen är nykter. Han min bror där körde hit.

Han är då inte nykter. Han sitter redan bakom ratten. Och det var inte längesedan han var av med körkortet för fyllekörning.

De kollade det jag sa. Sedan fick de köra efter och ta dem på plats.

Han förlorade körkortet. De fick ta taxi hem till mamma och HAN.

Åter igen fick jag  lugn. Men ändå inte inne i mig. Visste att de kunde komma när som helst.

Var gång det ringde på dörren var jag på min vakt. De spred rykten om mig. Att jag skulle ljuga om olika personer. De blev klart trodda på. Många sökte mig.

När de flesta förstod att så låg det inte till. Var det lugn och ro för en tid.

Jag jobbade på som man ska på jobbet. Jag klagade inte.

Höll mig borta länge från familjen. Hatade dem. Föraktade dem alla.

Jag hade sällskap med en tjej. Ibland var vi hos henne ibland hos mig.

Hon bodde hemma hos sina föräldrar och lillebror.

De var snälla och trevliga. Alltid glada och visade vilka de var.

Jag jobbade i vått och torrt. Hon hade en morbror som hade ett gammalt hus på landet.

Jag var där och hjälpte han. Kände mig trött men klagade inte.

Jobbade hela veckan. Till helgen skulle jag och några vänner åka till sävsjö på raggardans.

Drack en lättöl. Klarade inte av det med och bli full. Vi kom fram och alla lika glada.

Vi dansade med full fart. När jag får frågan: Mår du bra Kenth?

Nja jag har lite ont men det är ingen fara. Vi kan väl ta lite luft så blir det bra.

Vi gick ut en stund. Tog en cigarett. För att gå in igen.

När vi kom in igen blev jag varm och det snurrade till. Jag föll ihop mitt på golvet.

Har inget minne av detta. Vaknade till i en polisbil. Hör hur mina vänner förklarar att jag ej druckit. Att jag måste vara svårt sjuk. Nästa minne är inne i en Ambulans.

Sedan är det svart framför mig. Efter några dagar vaknar jag  på hjärtintensiven.

På eksjö lasarett. Undrar ju vad som hänt. Det ko fort en läkare till mig.

Han berättade att jag hade vätska i lungsäckarna. Detta hade blivit en inflammation som spridit sig till hjärtat och det hade stanna två gånger. Då var jag 17 år.

Mina vänner hade lämnat alla uppgifter till polisen så min mamma och flickvän skulle komma om någon dag. Mamma behövs inte sa jag.

Men då jag var omyndig hade jag inget val. Jag minns att jag tänkte: Det är så jävla fel. Ska jag aldrig bli fri henne. Dagen de kom var tung. Något jag inte ville uppleva.

Jo flickvännen var ju självklar. Men mamma ville jag fan inte se.

Hon kom in i rummet jag låg i. Kopplad till hjärtövervakning.

De kunde se på skärmen att det inte var bra.

Hon grät och menade på: Hennes lilla kenth så sjuk. Min känsla vara bar lögn, lögn.

Det var bättre med flickvännen. Trots hon inte visste hur hon skulle ta det.

Hon var lika ung som jag och det var ju inte konstigt. Vem hade kunna ta det i den åldern.

Mamma babblade på om samtal och att de hade fest hemma. (som vanligt fulla)

Att HAN skulle svarat och blivit blek i ansiktet. Min morbror som varit där frågat på skoj om det var ett spöke. Att HAN sagt Anita det är från sjukhuset. Kenth är dödssjuk.

Jo fan att HAN skulle brytt sig. Det trodde jag inte på.

Att mina syskon skulle bry sig köpte jag inte heller. Lögnare tänkte jag.

Min flickvän hade hälsningar från sin familj. Att alla ville jag skulle krya på mig.

Jag log mot henne och sa: Hälsa alla att jag blir bra. Sedan fick de inte vara där mer.

Kramade min flickvän hårt. Kunde inte hålla tårarna tillbaka.

Mamma fick bara ta mig i handen. Viskade hatiskt till henne: Jag  minns när ni var hemma hos mig och polisen tog bort er. Varför komma nu? Svara inte. Nu ska jag sova.

Sova det kunde jag göra. Jag hade sovit över middag, kvällsmat vaknade till kvällsfikan.

Tur hade jag. De hade sparat mat till mig. Så de värmde den till mig.

De jag delade rum med var  ju mycket äldre än mig. Och frågade mycket.

Jag svarade respektfullt som morfar lärt mig. Goa gubbar som jag delade rum med.

Läkaren sprang ofta hos oss. Han hade full kontroll på alla.

Äntligen skulle jag få komma upp och ut till tv-rummet. En sköterska skulle vara min hjälp.

Hon körde ut mig i rullstol. Satt och höll mig sällskap. Pratade mycket men det viktigaste av allt. Hon lyssnade. Hon tog mig på allvar. Hjälpte mig med de kontakter jag behövde.

Svarade på mina frågor. De som handlade om b´vad som hänt. Hur illa det var.

Hon ordnade så jag fick träffa präst och kurator. Jag var rädd att jag skulle dö.

Så vi skrev alla nödvändiga papper som man gör. Hur jag önskade och vad jag ville.

Kuratorn hjälpte mig att försöka hitta pappa. Men ingen lycka där.

Läkaren pratade med mig att jag skulle bli frisk. Jag skulle inte vara orolig.

Det var en längre sjukskrivning med kontroller som skulle till. Samt mediciner.

När jag var bättre skulle jag föras ner till Växjö sjukhus. Men det skulle dröja en vecka minst. Det var jag och en man som var rökare.

Vi visste att vi inte fick röka. Men suget kom. Vi smet iväg en dag för att köpa cigaretter.

När vi rullade in med stolarna i hissen försvann vi från hjärtskärmarna.

I lugn och ro åkte vi ner till cafeterian. Köpte varsin kopp kaffe och cigaretter.

Satte oss vid ett bord. Drack kaffe och tog varsin cigg. Hann röka halva. En skötare kom och sa stanna här. Ska meddela att jag hittat er. Vi tittade oförstående på varandra.

Han kom tillbaka och berättade hur larmen gått samtidigt. Men inget kunde hitta oss.

Så nu var det upp till avdelningen för en koll. Vi hade utsatt oss båda för fara.

Jag somnade fort. Sov hela natten. Morgonen efter retades de lite på skoj att vi unga kan då sova. Han som var med sa att han hade sovit lika hårt som jag.

Läkaren skällde ut oss. Det kunde vi förstå. Vi fick lova att det ej skulle hända igen.

Mamma kom en gång till själv. Min flickvän orkade inte se mig så sjuk.

Jag fick då tvunget prata med henne. Hon menade på att alla bad om ursäkt.

Och att allt skulle bli bra. Mina tankar  var ju inte fina. Tron på henne fanns inte.

Innerst kände jag att nya svek kommer så fort de kan. Nya bråk så fort jag orkar hugger de.

Någon dag efter detta flyttades jag till Växjö. Med ambulans. Sov hela vägen.

Där var jag inlagd i ca en vecka. Ut och sjukskriven. Åter var vecka första månaden.

För kontroller, som minskade med tiden. Jag var totalt sjukskriven ett år.

Strax inför sommaren jag skulle fylla 18 hittade jag pappa. Fick behålla han i någon månad.

Han tog sitt liv dagen innan han skulle fylla 50. Nyförlovad med en trevlig kvinna.

Begravningen var svår. Saknaden och mitt jag försvann. Förstod inget av det som hände.

Plötsligt ingen pappa som kunde svara på mina frågor. Jag blev utan svar.

Jag har ju det jag hann få svar på. Men inte på allt. Begravningen gjorde ont.

Släkten på pappas sida ville inte att jag skulle vara med sa de till mig.

Min mamma sa det. Inte släkten. Jag minns att de hade sökt mig. Min ena bror hade ringt och sagt jag skulle höra av mig hem. Det var viktigt. Vi mina vänner och jag trodde han försökte lura mig som vanligt. Till sist fick polisen tag i mig. Då fick jag veta det.

Åkte ner till Asarum. Tittade på han i kistan. Pratade med begravningsbyrån.

Åkte till pappas lägenhet. HAN var med mig och mamma. Plötsligt skulle de visa stöd.

Min farbror kom in genom dörren med nyckel. HAN flög ner från stolen han stod på.

Gick på min farbror och hotade med anmälan och annat. Tog nyckeln och slängde ut min farbror. Så det fanns orsaker att de ej pratade med mig. Problemet var bara att jag drabbades . Av det mamma och HAN gjorde. Detta gjorde begravningen ännu svårare.

Även att jag idag inte har kontakt med pappas släkt. Hur gärna jag än vill.

Har mött min ena farbror och min kusin på marknader. Men inte mer.

Det är en sorg jag får ha med mig resten av livet.

 

EFTER BEGRAVNING.

 

Pappa begravdes. Sedan var det arv. En bil och pengar.

Nu var jag fin i familjen. Mercedes Benz snygg bil. Grön.

Pengar, jag minns att det var över 250.000. Mina syskon behövde låna.

Mamma och HAN ville låna pengar och bilen.

Jag ställde upp på detta. Den enda som ej betalat allt är storasyster.

De andra har betalat på olika sätt utom mamma och HAN.

Lillasyster lånade inget. När sanningen om lånen stod framför mig.

Kom nya bråk. Jag sålde bilen. Sökte mig bort från familjen. Flyttade.

Plötsligt bodde jag i Borlänge. Släppt allt jag hade. Både för vänners skull och min egen.

Då kunde de ej hitta mig via vänner. Då klarade de sig.

Jag klarade mig. Slapp familjen. Det livet var bättre. Jag klarade mig i 3 hela år.

 

 

 

LIVET I BORLÄNGE.

 

Kom till Borlänge precis innan jag blev 18. Lämnat alla bakom mig. Med sorg.

Visst saknade jag alla mina vänner. Men deras liv fick jag skydda från mina bröder.

Livet lekte, jag var fri från familjen. Nya glada vänner. Lite för mycket fest.

Allt gick som jag ville. Träffade en tjej. Köpte hund och gick utbildningar.

Det hände mycket på denna tiden. Som väl är inga tråkiga saker.

Mitt liv var som en dröm. Allt var solsken var dag. Tjejer kom och gick.

Alla var vänner ändå. Blev fort vän med de flesta. Dessa tre år gick fort.

Lite för fort gick den här tiden. Jag hade sällskap med en tjej.

När telefonen ringer. Det är min bror. På något sätt hade han via min adress lyckats få fram telefonnummer. De hade flyttat. Sålt Plantshopen och köpt växthus.

Av alla ställen strax utanför Borås. Han tyckte jag skulle komma på besök.

Glömma det som varit. Jag frågade direkt: Är det någon som pratar med mig då?

Ja det var ju klart att de gjorde.

Efter någon veckas tänkande och pratande med tjejen så åkte vi.

Ringde dit  och kollade att de hämtade oss. Och att alla ville.

Jo då allt var så bra. Så vi tog chansen. Tåget till Borås.

Kliver av vagnen och de stod på perrongen. Mamma och HAN.

En ytlig kram fick jag av mamma. HAN sa tyst hej.

De hälsade ytligt på tjejen som var med mig. Bilresan till dem var tyst.

Väl där var alla syskonen där. Det var märkligt. Ingen verkade särskilt glad. 

När de hälsade var det stelt och tyst. Inte någon värme. Inga frågor. Ingen som berättade.

När jag undrade varför de sålt fick jag inget riktigt svar.

Lillasyster var som om hon inte vågade prata med mig.

Avgörandet för mig igen kom tredje dagen. De alla var ute i växthusen.

Jag går dit. Frågar om jag kan hjälpa till med något. INTE ETT LJUD till svar.

Jag kallar på den broder som lurat dit mig. Vi går dit han har sitt företag.

Jag frågar vad fan detta är för något jävla trams att lura dit mig.

Ingen som berättar något om man frågar. Ingen undrar hur man har det eller haft det.

Jag har beställt taxi. Vi åker idag. Kontakta mig om någon dör.

Taxin kom och vi sa inte hejdå. Tåget tillbaka till Borlänge.

Bara någon månad efter detta ringde min mamma. Jag frågade direkt vem som dött.

Då var det en konkurs och hon behövde mig. Hon stod ensam med lillasyster.

De bodde i Kristianstad. Jag sålde allt jag hade igen för att ställa upp.

Tänk vad jävla dum jag var.