kenthj.blogg.se

som om var dag inte kunde bli värre. jo det kan det bli. Saknaden av  en smärtfridag. Hade gjort mig glad.

Det har ju hänt, för många många år sedan.

Smärfi en hel dag. Det var bra. Då var jag glad. N u har jag bara ont igen helvetet tillbkaka var dag.

Jag plågas av att ha ont. Man blir sur, irriterad. Men jag anser ändå att jag har det bra.

Jag ser min barn slippa stressa på morgonen. Jag har tid för dem efter skola och fritids.

Hjälpa dem med läxor och annat. Som att så och odla tillsammans.

 

Sånt är livet inget givet.

 

Kroppen skriker, jag med. Var steg jag tar smärtar. Det bränner inder fötterna, Vaderna hårda sto stenar.

Armbågarna är som om kan knutit ihop mitt skelett. Ryggen klarar inte av att jag lyfter något.

Idag är det en sådan dag då jag behöver sova, kommer att sova.

Nu har jag använt kroppen till dess gräns. Detta kan jag lova att det känns.

Som om en eld brinner inne i mig. Kramp får man här och där. Dessa trycker sig in på skelettet ine som hos andra.

Ut mot skinnet så man ser en bula. Nej mina kramper går in. Då gråter jag av smärta. Det är som det är.

Bara att vila. Har ju varit mycket aktiv nu i solensk härliga sken.

Jag sitter och skriver på boken. Jag gör det så mycket jag kan just nu. Med stort stöd från min fru Åse.

Hon vet det mesta. Men inte allt. Då jag 1998 hade en hjärnblödning, som skadat minnet.

Det är skadan som finns kvar. Vi pratar öppet om våran uppväxt. Så vi kan förstå varandra och stötta varandra.

Vissa gånger när jag skriver kommer tårarna fram. Känslor som man trodde var borta kommer över en fort.

Ögonen rinner. Hjärtat gör ont. Man blir ledsen av det som hänt. Samtidigt som man lycklig med fru och barn.

Samtidigt som jag skriver, lägger man tid på planera vad som skrivas skall.

Det är jobbigt. Vissa saker gör mig ledsen så ögonen rinner. Jag gråter. Får gråta.

Det är bra att lätta på trycket, släppa ut smärtan. Samtidigt skriva. Minnas.

 

Detta är inte ett beklagande. Mer ett konstanterande. Att vara sjuk är inte lätt. Har man inte rätt att uppleva sin/sina sjukdomar på sitt eget sätt? Jo det har man. Då ingen vet hur du upplever dina symptom. Själv lider jag dagligen, ja varenda natt. Just nu är de extra jobbigt. Då det ena avlöser det andra. Vissa dagar som idag, är det allt på en gång. Varför yttrar jag mig om detta? Jo sedan 1993 har jag varit sjuk. Det tog några år innan jag accepterade detta. Nu är det 2013 och bilden av sjuk är värre.
Detta har jag: Von Eulenbergs sjukdom, paramyotonica congenita, högt blodtryck, diabetes, lipidrubbning, andningsbesvär, hypothyreos, knäatros, handledsbesvär, restless legs och IBS, hjärnbödning, hål i lunga.
Jag skulle enligt alla läkare vara rullstolsbunden innan jag blev 40 år. Men det ville jag inte. Jag har några gånger svävat mellan liv och död. Detta har stärkt mig som person. Att vilja leva. Att omgivningen skall vara glad. Jag har sett de som har det svårare än vad jag har. Det handlar inte om att man ska tycka synd om mig. Respektera att jag är sjuk. När jag säger stopp är det stopp.
Var helg kör jag lördag & Söndag ut reklam. Detta för att ge min familj semester. Lek och skoj på sommaren. Att min familj ska kunna umgås med hästar. Då jag gör detta inser jag att det finns de som har det värre. De ligger ner. Kanske utan förmågan att klara sig själv. Därför är jag lyckligt lottad som klarar mig själv, nästan alla dagar.

Restless legs. Jo det har jag över hela kroppen. Det har känts hela natten. Krampat och det som hör till. Natten blev oehört lång och smärtsam. Man får lida ibland. Inatt fanns inga mediciner som hjälpte.