kenthj.blogg.se

HUSET BERGHEM.

 

Ja det namnet får mig att känna spyor i halsen. Knuten i magen är obehagligt bekant.

Vid järnvägen låg stationen. En gul byggnad med en lägenhet ovanpå.

Minnet av stationen är att inne i väntsalen kunde man vara. Den var obemannad.

Där var vi den gånger mina bröder hittat öl. Min första fylla var där, med bröderna. Tio år gammal.

Med kall fakta i handen vet jag att mina bröder var inga bra förebilder. De lärde mig röka samtidigt. Ja även snusa.

När mina syskon inte var med. Var jag hos Bosse och Irené. Där var jag så ofta det gick.

De bodde i ett vitt hus. Vårat låg intill uppe på en kulle.  Huset var stort och rött.

Vi hade två längor. Den ene minns jag lite av. Där fanns något rum. Men inga fina rum.

Den andra längan minns jag inte så mycket. Men man kunde vara under den.

I en av dessa längor fick min storasyster ett rum. Detta gjorde HAN i ordning till henne.

Kanske var det lättast för HAN att syrran bodde utanför huset.

I starten var det tre lägenheter. En till vänster. En till höger.

Vi skulle bo i den uppe. Vi fick varsin garderob jag och den broder som är ett år äldre än mig.

Det var typ vind med små fönster. Lillasyster fick ett eget. Toalett hade vi en.

Det var inte till att ha bråttom på morgonen. Exakt hur vår lägenhet såg ut minns jag inte.

Vi gick in genom en svängd trappa. Dörren där uppe till vänster var in till oss.

En dörr med en gammal nyckel till vänster. Den gick till vinden.

Hela trapphuset var målat i blått. Allt var slitet och gammalt. Som 50-talet eller innan.

Tror att man kom in i tv rummet direkt. Min sovplats till vänster. Deras sovrum intill mitt.

Mellan deras och ingången till köket var toan. Köket gick i grönt. När man kom in så hade min bror sin garderob till höger. Intill han hade lillasyster sitt rum. Och det avslutades med en sådan garderob som vi hade. Den var till den största broder. Som i början av denna tid bodde på fosterhem.

En bondgård med ett mysigt par som hade en son i hans ålder. Toppen för honom.

Så är mitt minne av det huset som vi ungar döpte till: KRÅKSLOTTET.

Tomten var det inga större fel på. Uppfart till huset. Till vänster om den en gräsmatta med något fruktträd och en stor grön buske. Den blommade i vita stora blommor.

Bakom den ena längan blev det en sluttning mot en äng. Sedan skog.

Till höger om uppfarten det som var känt som berget. Vår lekplats. Träd, stora buskar massor av stora stenar. Högst upp låg det stora stenarna. Den ena var sprucken till två.

Och en till bredvid. En perfekt grotta inne i sprickan. Den största stenen åkte vi kana på.

När HAN och mamma inte var hemma var det guldstunder där uppe.

Vi kunde smyga på i stationen. Kompisar kunde komma hem och smyga bort via deras tomt.

De som vi lyckades ha kvar som vänner blev oftast det till mina bröder.

Jag var inte riktigt som dem. Innerst inne ville jag inte göra hyss. Tyvärr fick man hänga på för att ha kamrater. Grupptryck heter det idag. Jag klarade mig oftast att hålla mig borta.

Vissa gånger klarade jag inte säga emot eller som det var: Skylla på att jag skulle göra annat.

Vi flyttade dit  på sommaren. Ingen av oss barn trivdes. För mig blev berget ett skydd.

När HAN blev arg, kunde jag ibland fly dit. Ligga lågt tills HAN lugnat sig.

Bäst var det att fly dit när båda var förbannade på oss. Vilket var ofta då.

Idag när man vet hur allt var och vilka utbildningar mamma skaffade. Då blir man ännu mer skakad.

Hon min mamma läste till special pedagog. För att kunna jobba med barn. Som det hette då förståndshandikappade barn. Samtidigt som helvetet hemma var slag, psykade ord.

Ord som gjort ont hela livet. Ja de gör ont ännu. Jag och några av kusinerna fann gemensamt ro i berget. Deras mamma var som vår. Slog. Sa elaka, skrämmande ord. Det sitter på näthinnan när moster kallar sin yngsta son: Du är ju för fan cp. En som skulle spärras in på dårhuset.

Ingen av oss vågade svar mot dem. Åkte man på stryk. Det värsta ett samarbete mellan våra mammor. De slog oss ihop. De hjälpte varandra bra tillsammans. För att slå sina barn.

Han som blev kallad cp hamnade av egen vilja som fosterbarn hos en annan moster till oss.

Det var min gudmor. Och hennes familj.

BERGHEM I HJORTSBERGA var mitt helvete. Där alla mina sår i hjärtat och själen sitter.

Där slagen haglade ofta och hårt. Där man trycktes ner om man hade en åsikt som ej liknade deras.

Huset där jag aldrig fann trygghet, äkta kärlek eller familjeband. Blod ska vara tjockare än vatten.

Inte om man kommer med en uppväxt därifrån. Då ska man vara något annat.

Det är idag för mig en sanning att man ska inte vara eller bli som jag.

Att passa in i familjen från BERGHEM eller den släkten som de kommer ifrån.

Många kommer att fasa och skrika: HAN LJUGER när de läser denna bok.

Inte på något sätt ska jag säga mot dem som påstår det. Jag skriver mitt liv, mitt helvete.

Självklart finns det släktingar jag saknar. Som är vettiga. Normala personer.

För att INTE släkten som är bra ska lida har jag ingen kontakt med någon.

Samtidigt mår jag och min familj bäst när vi inte har kontakt med min släkt.

Den släkte har för mig varit bråk, fyllor, gräl mera fyllor, skilsmässor tragiska liv.

Många fester var det på Berghem. Mostrar och morbror med familjer. Ibland en familj ibland 3 eller fler familjer. Fester var det gott om.

Det började en dag vi kom hem från skolan. Då höll de på lägenheten till höger att flytta.

Vi hade inte bott  där så väldigt länge. HAN var arg. Hade aldrig sett han så arg.

Mamma och hyresgästens fru stod mellan HAN och han som hyrde.

Deras barn och vi stod på gården och hörde allt. Jag skakade av rädsla. Ingen märkte oss barn.

HAN sa kommer du inte iväg slår jag ihjäl dig, sanna mina ord. Mamma försökte lugna HAN.

De som bodde till höger var med ute. De tog de andras parti.

Tacksam idag att jag ej förstod vad vräkning var. Uppsägning som den andra kämpade mot.

Vägrade skriva på papper att de skulle flytta. HANS ord:  Får se om du kan bo utan väggar och tak.

Detta huset ska renoveras från grunden. Ingen kan bo kvar då fattar vilken idiot som helst.

Mannen och hans fru som bodde efter vårt hus. Det sista efter oss. De kom och undrade var det var för ett herrans liv. HAN sa sitt och så bestämt. De som hyrde klagade.

De till vänster flyttade fort. Vilket alla förstod. De till höger lyckades få stanna en viss tid.

Kort tid efter denna händelse var det mer och mer bråk mellan HAN, mamma och de som hyrde.

Hoten kastades ur deras munnar. Vi barn lärde oss nya sätt att vara. Hårda som sten.

Bröderna hjälpte mig med, att skaffa ett tufft yttre. Storasyrrans vänner såg man upp till.

De var ju den närmaste tryggheten jag hade. Men ingen, inte någon visste hu jag mådde.

Av alla som borde känt mig som de borde vara. Fanns det ingen som kände den riktiga Kenth.

När jag och mina bröder spelade boll intill stationen. På de stora gräsplaner. Mitt emot ett vitt hus.

Utan att jag förtjänat något gott. Jag som var lik sin far. Den som kände sig minst älskad.

Killen som var precis som sin far, den som skulle gör det sina syskon sa annars fick jag stryk.

Helt otroligt men detta är det mest fantastiska som kan hända en liten grabb som mig.

Dörren till en ny värld öppnades för mig. Vänliga ord. Rufsad i håret av kärlek. Kramad.

Fick ord som tack. Att få höra: Du är duktig. Eller. Vad snäll du är.

Livet vände när jag fick dess ord. Det var av Bosse och Irené. Jag fick lära känna dem.

De hade en pojke som var lika gammal som min lillasyter. Jag minns deras namn.

En liten , liten socker söt flicka. Jag kunde visa mitt rätta jag där. Hos dem var jag Kenth.

Att vara nere hos dem och leka med deras barn var roligt. Redan då tyckte jag om barn.

Detta måste Bosse och Irené märkt. Jag var där så fort jag hade chansen.

Lillasyster var med mig ofta. Om jag minns rätt försökte jag vara där själv.

Mina bröder sa att Bosse inte var snäll. De kunde inte glömma. Då bollen ofta hamnade i deras fina rabatt. Så tröttnade Bosse en dag. Han sa till oss: Nästa gång det händer tar jag bollen. Ni får den inte igen. Detta enkla kunde mina bröder inte glömma. Vi spelade plötsligt på andra hållet en tid.

Hur det kom sig kom bollen in till Bosses igen. Självklart skickades jag att smyga och hämta den.

Smyg för fan. Tar han dig så slår han med dig, skrämde mina bröder mig.

Flera gånger fick jag smyga och hämta bollen.

Tills den dagen Bosse ser mig på deras tomt. Han sa. Ska du hämta bollen?

Förstenad svarade jag lågt ett ja. Efter det var allt som om himlen ändrat mitt öde.

De var inte arga bara trötta på att blommor gick sönder. Och den dagen Bosse blivit arg. Hade varit en dålig dag, för honom. Inte skulle jag vara rädd för han. Kom så fikar vi.

På sådant sätt blev de mina vuxna vänner. Det som då var viktigast för mig. MINA vänner.

Det bästa då att mina bröder var rädd för dem. Så jag fick ha dem ifred.

Lillasyster var ju kompis med deras son så hon var med där ibland.

Jag älskade min lillasyster så det gjorde inte mig något. Jag trivdes.

När någon påpekade att jag lekte med småbarn tvingades jag att kaxa upp mig.

Svara spydigt: Bara för att du inte kan passa barn så gnäll inte. Eller något liknande.

Att vara på sin vakt för att man tyckte om att leka, med just de mindre.

Det störde mig mycket. Samtidigt som jag smög med det. Inte ville jag ge dem detta att håna mig med. De hade redan tillräckligt på mig. Jag var redan rädd för HAN och mamma. Rädd för mina syskon. Det fick på något sätt räcka. Av någon anledning gömde jag mig mer och mer.

Drog mig mer och mer till de barnen. Till Bosse och Irené. Senare när Sune med familj kom, deras barn med. Jag tog alla chanser jag fann att slippa Berghem. HAN och mamma.

Glädjen att vara med de som visade att de tyckte om mig. De som frågade vill du hjälpa mig med detta? Inte en order som skulle göras utan tack. Utförde man ordern fel fick man stryk.

Smet man och inte gjorde det blev det stryk, sen straffarbete. Det kunde sluta hur som helst.

När man växte och blev större blev uppgifter hemma värre. En pina att gå hem.

Sågs man hjälpa en granne, vilket jag älskade göra. Fick man ett helvete för det.

Att ha hjälp en granne med vad som gav som värst: HAN log när han slog, order att utföra slit jobb hemma. Tunga jobb som HAN visste man inte skulle klara. Sen lägga sig utan mat. Till sist kom det   sista straffet i raden: Utegångsförbud. Att inte få gå ner till grannar. Inte ens gå upp i berget.

Glömmer aldrig att HAN  tog alla chanser att hånle. Att le då vi fick stryk.

Hoten om ni säger ett enda ljud till någon. Inte ens mamma. DÅ JÄVLAR ska ni lära er vad stryk är. Nu ryser jag i skrivande stund. Mår dåligt av att minnas. Men jag blir hel av att skriva.

Då när allt var visste man om man sa något. Då hände det han sagt. Jag var rädd om livet.

Många gånger trodde jag att HAN skulle slå ihjäl oss. Att det var målet.

För var syskon som flyttade fick vi andra det värre. Utom lillasyster. Det var HANS dotter.

Antalet gånger man undrat varför HAN hatade oss så minns jag inte.

Hur många gånger man tyckte att mamma borde se något, går ej räkna.

Ursäkten att HAN fick flytta utan en krona. Bara kläderna HAN hade på sig var giltig för dem.

Så var det att växa upp i BERGHEM HJORTSBERGA.

Det jag bär med mig i livet är glädjen av följande:

Bosse& Irené med barn. Sune & Majbritt med barn. Stunderna då jag kunde vara Kenth.

Då man kunde och vågade leka med de mindre nämnda barn. Och lillasyster.

Tiden dessa vuxna tog sig med mig. Tiden man blev uppskattad, omtyckt.

Tiden då chansen till sinnesro i berget fanns. Vänligheten från de som var det mot mig.

 

Det jag glömmer är hatet. Avskyn mot de som gjorde mig illa. Glömmer att det blev stryk.

Glömmer att man fick stå i en rad på golvet, till någon av oss erkände.

Att man fick lifta, aldrig körde de oss. Jag glömmer ilskan. Orättvisan.

Finner ingen anledning att bära det med mig i livet.

Jag glömmer att förlåta eller vända andra kinden till. Det har gjorts för många gånger.

Sveken, orden, stryket med tillhygge eller händer, hoten, rädslan ja allt det som var fel glömmer jag.

 

Bättre tider kom, bra tider fanns hos de nämnda. Jag flyttade bort med tiden.

Men Alvesta blev vännerna en ny räddning. När jag gick i sjunde klass vände det mer.