kenthj.blogg.se

FÖRLORADE 14 ÅR.

Var ska man börja med denna delen av livet. Tänker jag.
Jag hade haft det bra i Borlänge. Med många goda vänner. Jobbade.
Stortrivdes med livet där. Lugnt och stilla. Inga syskon som bråkade.
Inte HAN som försökte bestämma över mig.
Allt skulle rasa igen för mig. Helt utan återvändo.
Jag fick ett samtal. Hade inte bytt telefonnummer sedan min bror hittat mig.
Mamma ringde. Hon grät i telefonen. Jag hörde det var så.
De skulle dela på sig. Han hade sagt att HAN ville inte mer.
Jag blev först tyst. Sedan frågade jag vad som hänt.
Hon berättade att de gjort konkurs i Borås. På flera miljoner.
Att de nu bodde utanför Kristianstad. Ja det var en lång historia.
Jag kände hur arg jag blev när mamma sa: Han lämnade mig och lillasyster i stan.
HAN körde hem. Utan oss. Min lillasyster var speciell på den tiden för mig.
Hon var den enda som aldrig tog ställning.
Jag sa till mamma att jag kommer när du får din lägenhet. Då ska HAN akta sig.
Jag är tränad nu så det HAN gjort betalar jag tillbaka.
Mamma sa jag vill inte ha bråk. Bara om HAN börjar svarade jag henne.
Det tog ett par månader för mig. Att bli av med möbler, ja allt utom kläder.
Samlade det jag hade i väska och sopsäck. Taxi ner till tåget. Tåget ner till Kristianstad.
På den tiden gick det inte så fort. Jag åkte tåg i timmar. Var framme vid 3 tiden på eftermiddagen. Stod vid järnvägsstationen i Kristianstad. Började lasta på mig min packning.
För att gå mot centrum. En bit bort. Där bussarna skulle gå.
Ingen som mötte upp. Ändå visste alla att Jag skulle komma.
Frågade mig fram till busstorget. Där får jag hjälp att hitta rätt buss.
Retade mig att jag inte tänkte på att bussen kanske gick förbi stationen.
Vilket det visade sig att den gjorde. Jag skulle till området Näsby.
Jag mindes inget av den staden. Hade inte varit där sedan jag var barn.
Allt nytt igen. Samtidigt som jag tänkte på min lillasyster. Hur HAN gjorde mot henne.
Även en besvikelse inom mig att ingen mötte upp.
Chauffören på bussen hjälpte mig. Han stannade bussen där jag skulle av. Förklarade hur jag skulle gå. För att hitta rätt på området. Jo det gick utan problem.
Fann hennes trappuppgång. Självklart längst upp. 3:dje våningen.
Ringde på dörren. Jag minns att det var lillasyster som öppnade.
Jag fick en kram av henne. Mamma var nere hos moster. Där hon bott i alla år.
Frågade om jag kunde lägga mina saker på hennes rum. Det gick bra.
Mamma kom efter någon timme. Jag såg att hon gråtit. Hon kramade om mig riktigt denna gången. Jag märkte en stor skillnad från förr och nu. Jag visade inte att jag märkte det.
Vi satte oss i köket. Hon fick berätta vad som hänt. Mer noga. Vi drack kaffe och rökte.
Hela historien från Borås till Kristianstad berättade hon. Konkurs, flytt och att min storasyster med bott i Borås. Ja alla utom jag och min äldsta bror.
Noga studerat fick jag den kommentaren: Du är den enda som inte varit hemma.
Jaja sa jag. Jag har mina skäl till det. Men det var det om lillasyster som jag ville veta.
Hur han kunde lämna henne i stan när de bodde ute på landet i ett hus.
Detta gjorde mig så arg. Jag sa vilket svin jag tyckte HAN var.
Genast började mamma gråta. Undrade om jag tyckte så om henne?
Aldrig fick hon ett svar på den frågan. Svepte förbi med nu är jag här och nu får ni hjälp.
Min lillasyster gick ännu i grundskolan. Men fått bra vänner.
Själv stod jag helt utan. Dock inte första gången i livet. Sökte upp min ena kusin.
Sen var det löst.
Mamma och Han träffades ibland. Trots de hade delat på sig. Jag fattade inte att hon kunde.
Jag var med en gång ute hos HAN. Men gick inte in i huset han hyrde.
Blev utanför. Hade inte där inne att göra. Jag vågade egentligen inte.
Jag var rädd jag skulle slå ihjäl honom. Så hatisk var jag.
Var ute med lillasyster som pratade på. Jag frågade om våra syskon så vi hade något att prata om. Hon svarade snällt. Hon visste inte att jag ville veta av mina skäl.
Storasyster bor med en kille sa hon. Där ska jag få ha min häst.
Jag blev stum. Har du häst? Kom frågan efter en stund. Det hade hon.
Jag bara jo och vi som aldrig fick något. Ja ja. Som vanligt.
Hon berättade om mina bröder. En bor kvar i Osby den andra minns jag inte var han bodde då. Jag ville bara veta var jag hade dem. Hur pass mycket jag skulle vara på min vakt.
Vi gick därute och pratade på. Då kommer HAN ut. Det är kaffe sa han.
HAN tittade inte på mig. HAN tittade ner i marken. Jag bröstade upp mig. Nej tack.
Jag njöt av att Han inte kunde möta min blick. Att HAN var svagare.
Det var en seger känsla som inte går att beskriva. Mamma kom och frågade om jag inte kunde komma in. Bestämt svarade jag nej.
Det tog inte så lång tid innan mamma kom igen. Hon var arg. Den blicken glömmer man aldrig. Hon slängde igen bildörren. Rivstartade med bilen. Jag sa: Fan är det som händer?
Hon stannade och grät. Jag kände bara fan vad hon börjat lipa då. Hon berättade att hon ville inte att HAN skulle hoppa av deras förhållande. Att HAN inte hjälpte till med lillasysters saker som hon behöver. Snart skolavslutning. Inga pengar till kläder sa mamma.
Det är det minsta problemet svarade jag henne. Skit i HAN. Jag har pengar så allt löser sig.
Lillasyster ska inte se lumpig ut. Inte så som vi såg ut i skolan.
Vi fick inte bry oss. För ni köpte aldrig något. Och nu hör man att ni köpt häst.
Det enda storasyster ville ha i kråkslottet. Fan vad sjukt sa jag.
Ibland trots mamma var ledsen gav jag svar. Det behövde komma ur mig.
Att de behandlade oss som skit. Speciellt mig. Jag var tvungen att visa att jag var stark.
Det fick alla se. Jag tog aldrig ett steg tillbaka mer. Efter ett par dagar frågade mamma om jag stod till att de kunde få hjälp? Ja svarade jag. Vad behövs? Jo lillasyster behöver kläder.
Mamma lovade att betala tillbaka. Men ännu idag har detta inte hänt.
Pengar är inte allt. Det köptes kläder och mat för åttatusen. Jag bara betalade.
Hade pengar kvar efter pappas arv. Pengar som jag sparat med. Pengar för allt jag sålde i Borlänge. Samtidigt stämplade jag. A-kassa. Jag var inte fattig eller rik. Rik på självförtroende var det enda jag hade.
Allt skedde fort. Mamma var aktiv i kvinnojouren. HAN försvann en dag bara.
Den bror som är nästan lika gammal som jag kom på besök.
Till min förvåning var han trevlig och pratade som om inget hänt.
Storasyster och hennes kille var vettiga. Som om inget hänt.
Den äldsta brodern blivit frälst. I Livets ord. Han med som om inget hänt.
Jag studerade dem vid var möte. Jag märkte att jag var på min vakt.
Uppmärksam på deras sätt mot mig. Men alla tyckte bara synd om mamma och lillasyster.
Aldrig undrade de om hur mitt liv varit. Vad jag gjort eller haft det.
Nej jag fick lyssna till deras historier. Deras liv. Det enda vi var överens om vi äldre syskon:
Var att HAN var ett helvete att växa upp med. HAN var för jävlig mot oss.
Utom sin egen dotter. Till konkursen kom. Då vände han sig mot henne med.
Nu var han borta. Stuckit utan att lämna en adress. Ingen visste var han fanns.
Lika bra det sa vi alla. Han var inte saknad. Alla utom jag var svikna.
Jag brydde mig inte. Synd jag inte slog sönder HAN innan. Kände jag det.
Mamma hade flera gånger bett att jag ej skulle göra det.
Så jag rörde inte HAN. Att jag ställde upp kostade mig mer och mer.
Mamma menade på att jag betalade för lite. Till vad jag åt. Jag sa bara jaha, vad äter jag som är dyrt? Jag bor här för att skydda er och hjälpa. Och detta är tacken?
Genast började hon gråta igen. Det var så svårt nu. Hennes pengar räcker inte till allt.
Jag sa jag betalar ju för mig. Jo men hennes bil behövde lagas.
Det löser vi, vilket vi gjorde. Så fort det gällde pengar gick mamma på mig.
Som om jag inte gjorde rätt för mig. Att jag åt mer. När jag svarade att jag bor med er i en trea utan eget rum. Hallådär. Nu räcker det fan sa jag. Betala tillbaka skulder först sa jag.
Minns hur du och HAN skulle ersätta mig för bilen jag ärvde från pappa. Men nej.
Ni lånade 40.000 Som jag ej sett. Nu står jag med pengar igen. Stopp.
Mamma grät igen, och jag gic´k iväg. Jag hade lärt känna lite olika personer.
Så en av vännerna fick besök. Stannade till jag lugnade ner mig.
Ibland tog detta tid. De såg inte skulderna de haft eller hade. De stod inte till att de gjort fel.
Allt skulle vara som en blå himmel felfri. Allt skulle vara glömt.
Jag påminde när tillfällen gavs. Inte för att vara elak. Det var för att sanningen betydde mest.
När erkännande kom var det svårt för dem. Den enda som inte kunde erkänna var lillasyster.
Tiden gick vidare. Jag fick en praktik på en fritidsgård. Mamma fick ett liv utan HAN.
Alla började komma på plats. Jag trivdes där jag var på jobbet.
Min svågers syster jobbade där med. Jag fick mer vänner. Bättre vänner.
Det enda jag saknade var vännerna från ungdomsåren. Ja vissa av dem.
De saknade jag ofta. Det var riktiga vänner. Tyvärr kontaktade jag dem inte.
När jag var på praktiken ringde telefonen. Det var till mig. Mamma ringde.
Direkt var jag på min vakt. Hon undrade hur dags jag slutade?
Hon fick tiden av mig. Hon ville prata när jag skulle sluta. Jag frågade direkt om HAN hört av sig. Nej sa mamma, gäller en kvinna på jouren som jag även jobbar med.
Aha sa jag bara. Jag kommer när jag slutat.
Det visade sig att det tagits ett beslut att de skulle hitta en livvakt till den kvinnan.
Hotbilden från hennes exman var stor. Jag fick jobbet på nätterna.
Samtidigt som jag jobbade på fritidsgården på dagar och kvällar.
Plötsligt hade jag massor av jobb. Dock ingen lön för skyddet. Men det störde inte mig.
Dels var det en kollega till mamma. Samtidigt en som behövde hjälp.
Hur hjärnan än jobbar kan jag inte minnas för hur lång tid jag sov där på nätterna.
Andra saker som hände då finns inte kvar. Hjärnan har valt att helt inte minnas.
Var hon ute på stan var jag vid sidan om. Handlade hon var jag med.
Tills han en natt hittade var hon bodde. Det blev hans fall och vägen till fängelse.
Rättegångar, vittnen och en massa. Jag var med hela vägen. Tills det skulle vara sista kvällen.
Hon hade en hund vi var ute och gick med. Sista kvällen. Hennes 3 söner var med.
Hon tog min hand och sa: Jag vill inte du åker hem. Bra svarade jag. Det vill inte jag heller.
Så börjar resan mot nästa helvete i livet.