kenthj.blogg.se

FIRMAN, HYSS OCH ANNAT.

 

PLANTSHOPEN SKULLE STARTAS.

Vi grävde och gjorde om allt på tomten. Där skulle säljas plantor.

Inne i huset byggdes kontor. Samtidigt gick man i skolan.

Gick och gick i skolan, man var där men gjorde inget. Ingen idé. När man kom hem skulle vi jobba, inte frågan om läxor.

Femman och sexan minns man inte mycket av. Mest att det gjordes så mycket hemma.

Vi bröder hade hittat ett flak öl. Folköl. Detta tog vi och delade på. Vi satt nere på stationen som var öppen dygnet runt. Fulla blev vi. Oj så fulla. Hem kom vi fulla. Någon av oss hade spytt innan. Någon spydde hemma.

Här kan vi prata om dramatiska händelser. HAN blandade sig så mycket han kunde.

Dagen efter hörde vi mamma i telefon, Snälla ni kan väl hämta dom. Jag vill inte ha sådana barn hemma. Såna som super och röker. Hon grät i telefonen. Sedan skrek hon till oss jävla ungar. kommunen ska ha er så slipper vi allt besvär vi får av er. Ni ska iväg på olika uppfostringsanstalt. Alla tre ska bort. Hur kan ni göra så här mot oss som alltid ställer upp för er. Då ilsknade min bror till. Han som var ett år äldre. Vad fan gör ni för oss? Stryk får vi, sliter som djur för HAN. Och HAN slår oss med livrem och mattpiska. Jag fyllde i: Jag har hämtat björkris för  att få stryk av det. Jag kan lova att mamma och HAN gav oss stryk. Vi skulle fan lära oss vad stryk var. Det small hårt ock skoningslöst. Mattpiskan svingades. Min Äldsta bror försvarade sig med knytnävar. Vi andra två så gott vi kunde.

Denna kamp höll på i ett par timmar. Alla var blodiga. Den äldsta brodern försvann.

På natten kom en ambulans och hämtade mamma. Vi barn fick inte veta något på natten. Inte dagen efter heller. Nytt straff av HAN. Tystnad, inte prata med oss. Ingen mat.  Mamma borta, de två äldsta syskonen borta. Vi fick inte röra telefonen hemma. Vi fick inte svara om det ringde. Vi fick inte ringa. Det hade vi gjort utan lov tidigare. Stryk för det med.

0472-50106 Var detta nummer vi aldrig fick röra.

Samma dag som mamma skulle komma hem från sjukhuset. Då fick vi prata med HAN. Ordern från Han var: Det ska vara lugnt och  stilla. Kom ihåg att detta är ert fel. Fy fan att hennes barn driver henne till att vilja ta livet av sig. Ni ska få igen. Så inte ett ljud nu.

Vi var ännu ömma efter slagsmålet. Vi vågade inte titta på mamma. Hon låg i sängen.

Vilade och vi skulle vara tysta som möss. Några dagar senare fick vi veta att hon försökt ta livet av sig. För att vi blivit fulla hette det. Det blev inte mer prat om detta. Ingen kom från kommunen heller.

Vi smög ut, så fort vi kunde. Vi mådde dåligt. Vår äldsta bror kom gående.

Vi samlades i en lada. Han berättade att han fått jobb som svetsarlärling.

De skulle ordna lägenhet och sådant. Så han skulle flytta för gott.

Nu när han berättat det gick vi igenom vad vi gjort på kvällen. Den kvällen vi hittade ölen.

En av dessa lador som järnväven hyrde ut stod en båt. Vi hade skurit sönder den. Skulle det komma ut att det var vi så var vi bara två nu. Då skulle vi inte få det lätt. Bara att neka. Vara som frågetecken. Säga: Vem gör så hemska saker som skära sönder och förstöra en båt?

Vi yngsta bröder sa: Som när vi sprängde telefonkiosken då. Alla skrattade.

Jag och bror närmast hade hittat en flaska med betungas. Sprutate lite på rälsen. Satte fyr på detta. Läckert tyckte vi. Bror son kom på telefonkiosken. Myntreturen. Där stod vi. Vi sprutad i så mycket gas vi vågade. Satte fyr och luckan fladdrade så roligt.

Fan sa han en gång till. Mer gas, sätta fyr och han sprutade medan luckan fladdrade på. Mer gas på medan det brann. Vi skrattade hej vilt. Det var så kul. PANG och lågorna slog omkring oss. Svedde oss båda. Vi flög ur telefonkiosken. Landade på gruset utanför. Ca tre meter bort.

Där ligger vi några sekunder. Ser oss omkring. Springer till lekplatsen. Inte någon hade sett oss, eller hört smällen. Ändå ringde det i öronen på oss. Sved i ansiktet på oss båda.

Vi tog varsin cigg. Rökte för att lugna oss samtidigt som vi försökte vara häftiga inför varandra. Vi försökte samla oss. All fakta kom på plats. Håret, ögonbryn och ögonfransar var bränt. Vi luktade bränt hår. Vad gör vi nu var bådas fråga.

Smög hem. På baksidan av huset hängde det tvätt på en lina. Även badkläderna var där.

Självklart var det jag som fick fick smyga genom granhäcken. Hämta badkläder.

Ner till sjön för att försöka bara bort det brända. Allt gick inte bort.

På vägen hem kom vi på att Sunes fru jobbade på den skolan jag gick på.

Vi kunde skylla på tändaren. Att den sprutat upp utan anledning.

Vi ringde på. Sune öppnade. Vi förklarade att vi skulle tända ciggen och detta hade hänt.

Han tittade på tändare. Säger: Jag har med varit med om en sån. Denna går inte att höja lågan på. Pojkar vilken tu ni inte skadades. Kom in ska ni få hjälp.

Alla visste att vi inte fick röka. Vi visste inte att de misstänkte hur vi hade det.

Tur hade vi. Att grannar hjälpte oss. Oavsett vilka hyss vi gjorde hjälpte grannar oss.

Sune och Bosse var mina räddningar. Framför allt Bosse med familj var min räddning.

Jag önskar att jag kunde tacka Bosse idag. Ja även hans Fru. De två var guld för mig.

Bosse skrattade alltid och hade glada historier. De gjorde mig glad.

Bosse och hans fru byggde nog medvetet upp mitt självförtroende. Fick alltid komma.

De nekade inte mig att vara mig själv. Jag gick inte in i någon roll när jag var hos dem.

Jag var mig själv. Det betydde mycket. Att inte behöva vara tuff. Våga visa att något gjorde mig ledsen eller sårade mig. Ofta fick jag deras stöd. Deras sätt har hjälpt mig i livet längre fram. Därför önskar jag att modet fanns inom mig att tacka dem riktigt.

Efter någon vecka var det nästan som vanligt hemma. Bara vi två bröder och lillasyster kvar.

Nu hade åren gått på. Mycket hände. Vi skulle till Skåne över en jul. Till kusinerna.

De hade med en lillasyster nu. På vägen ner dit körde HAN om en bil. Den som körde den bilen blev av någon anledning arg. Körde om oss och bromsade hårt så HAN fick tvärnita.

Han blev röd av ilska ända ut på öronen. Vi hörde mamma säga: Ta det lugnt nu. Han sa att den fan skulle få. Körde ikapp och trängde in bilen vid en kiosk i Diö.

HAN rusar ur bilen mot den andra. HAN lyfte upp bilen, sen mannen som kört. Den mannen var i mina ögon inte liten. HAN släppte taget, kom till bilen körde till närmaste polisstation.

Vi barn fick sitta i bilen.  HAN kom ut med en polis. Då kom den andra bilen. Polisen stoppade honom. Och han fick gå in på polisstationen. Vi körde mot kusinerna.

Även om sista sträckan blev tyst av oss barn. Gick det fort dit. In och hälsa snabbt ut till kusinerna. Direkt till köpcentret där alla andra var. Alla som vi kände. Även andra gäng hängde där. En kort lycka. Veckan vi skulle vara där tog slut. Blev inte riktigt en hel vecka. Företaget måste skötas. Var gång vi skulle hem var det en evighet. Resan oändlig.

Väl hemma mådde jag dåligt inom mig, klumpen i magen var kronisk hemma.

Verkligheten tillbaka. Upp till skolan. Göra uppgifter nja arbetet hemma först. Sen mot skolan. Se till att inte missa bussen. Gjorde vi det fick vi lifta. Det hände ganska ofta.

Att be de hemma om att köra oss, nej fan. Vi hade fått cyklar. Använd dessa.

Jo 13 år cykla 8 km. För att vara med vänner. Vi liftade. De som skulle vara vuxna brydde sig inte. Bara vi var hemma i tid. Den tid de sagt.

 

BÄTTRE TIDER:

 

Mitt i all röra var det någon skola mamma var tvungen att ha. De skulle renovera huset samtidigt. Företaget tog ju mycket tid för stackars HAN. Så de sökte en lägenhet.

Som vi kunde bo i. Dock visste vi inte när detta skulle bli.

Troligen efter jul och nyår. En bit in på våren.

Som vanligt hade vi inget att säga till om. Ingen hörde på oss ändå.

Minns jag rätt var våra åsikter utan värde. Som vi var.

Det närmade sig vinter och snö. Tid att slakta djur. HAN sa att vi skulle hjälpa till.

Vågade inte protestera. Storasyster var hemma. Hon klar med sina studier.

Tror hon hade pluggat eller jobbat i skåne.

Byfånen som vi kallade han för hade börjat prata med mig.

Jag var ett barn. Så inte trodde jag att det var till skada att berätta att vi snart skulle slakta.

Den dagen kom. Två grisar och en kalv. Det förbereddes inne. Morfar och mormor var där.

Slaktaren kom. HAN sa att vi skulle hämta en av grisarna. Ingen av oss ville det.

Tyvärr hade vi döpt alla djuren. Så det blev svårt. HAN röt till oss: Hämta en gris nu!

Vi kastade lasso. Den som fastnade fick dö. Oavsett våra känslor. Grisar skriker när man drar ut dem. Det gjorde våra med. De hördes över hela byn. Pang sa det och vi ser hur kniven drogs över stupen på första grisen. Snön blev röd. Där stod vi och tittade. Det hade HAN bestämt. Lillasyster, klarade sig. Hon behövde inte vara med. Vi fick hjälpa till att dra upp grisen hängande. Sen skulle blodet droppa ur. Så var det dags för nästa gris.

Bara att bita ihop viskade jag. Mm svarade bror min. Samma skrik om inte värre. Nu gick det inte fort nog tyckte HAN. Då skulle det visas. HAN tar grisen i bakbenen och slönger upp den i det blodet från andra grisen. Pang igen. Samma sak med denna. Ni hämtar kalven medan vi sköter grisarna. Storasyster ville inte vara med. Hon hade gjort denna kalven tam. Hon kunde rida på den. Nu skulle han dö inför våra ögon.

Förra året hade vi barn sluppit vara med. Nu var vi stora nog att hjälpa till.

Vi hämtade kalven sakta. Klappade om han en sista gång. Jag hade tårar i ögonen.

Brorsan sa: Lipa inte.  Du vet vi får på fan av HAN. Bara att försöka vara tuff.

Torkade mina ögon, så ledde vi kalven till döden. Det kändes som om slaktdagen aldrig skulle ta slut. Brorsan hade kommit på att han aldrig blev nekad att gå på toa.

Den ursäkten hade han ofta tyckte jag. Just idag kom det igen. Innan kalven skulle pangas.

Jag var snabb och sa skynda dig, jag måste med gå. HAN menade att vi kunde kissa ute. Vi ska bajsa sa vi i kör. HAN mumlade något: Ynkliga barn, eller något sådant.

Morfar ropade på mig. Kenth kom lite. Jag sprang. Sätt dig i bilen vi måste köpa påsar. Han skrek till HAN att jag åkte med. Ja det går bra svarade HAN milt i sin röst. Jag glodde och vågade inte tro att HAN kunde vara mild. Morfar och jag körde iväg.

Jag trodde vi skulle till affären i byn. Nej visa nu vägen till en bra affär, sa morfar.

Nå påg hur är det hemma? Frågade morfar. Vad menar du sa jag som om det inte var något.

Morfar sa: Tro nu inte att morfar inte ser. Ni kan inte ha de gott hemma. Morfar berättade vad han såg, samt vad kusinerna sagt. Då berättade jag allt. Morfar sa: Slår han en gång till så ring mig påg. Då får han mer tillbaka av mig. Innan vi ska hem ska han få veta det.

Morfar lät arg. Jag lovade att jag skulle ringa om det hände fler gånger. Under resan mot affären förklarade morfar varför man slaktar. Och det var bra mat. Då var inte allt så hemskt mer. Jag blev av med klumpen en stund i magen. Inne i affären köpte morfar fryspåsar, snöre och etiketter så de kunde skriva vad som fanns i påsen. Jag fick köpa godis till oss barn.

När jag tog en påse sa morfar: Ta nu så det räcker till alla barn, jag betalar.

En bra tur med morfar. Han kramade  om mig innan vi körde hem.

När vi kom hem stod byfånen vid HAN och slaktaren. Morfar viskade innan vi gick ur bilen: kom nu ihåg, ring om det inte är bra påg. Jadå morfar, jag lovar. Genast började jag leta efter mina syskon. Vi gömde oss i ett av rummen i längan. Jag berättade vad morfar sagt.

Då sa storasyster, hoppas på ett sätt det händer, så HAN får stryk av morfar.

Vi lämnade rummet smygandes. Så HAN inte skulle se var vi gömt godiset.

När arbetet med slakten ute var klar fick vi gå. Byfånen hade fått grisfötterna. Han skulle koka dem och äta. Morfar fog hand om den andra grisens fötter till sig.

Dagen efter var det styckar dag. Grannen som jag älskade, jobbade då som styckmästare.

Han kom upp och hjälpte till. Klappade mig på huvudet och log. Jag njöt. Bosse och morfar i samma hus. Vi är säkra. Så fort HAN sa att vi skulle hämta en halv gris blev det stopp.

Morfar eller Bosse sa:Det tar jag nu. Låt barnen fika och leka. Så blev det. Vi fick en peng av mormor till godis. Morfar sa inget om det vi köpt dagen innan. Bosse skickade med lite han med. En bra dag. Vi fick extra av släkten och Bosse. Cigg till alla och godis.

Jag stack när vi varit i affären och köpt det vi ville ha. Sprang till Bosses fru för att gömma ciggen. Hon skrattade gott. Vi rökte en ihop. Hon sa jag inte behöver smyga för dom.

Hon bjöd på kaffe. Vi pratade. Deras barn kom och busade med mig som vanligt.

Jag gillade det. Deras son och Sunes dotter var ju vänner till lillasyster.

Klart jag lekte med dem. Även om jag både blev retad och pikad av syskon och kompisar.

Jag berättade för Bosses fru att vi skulle få lägenhet med. Jag sa då kanske vi slipper HAN mer. Mamma ska läsa och HAN måste sköta huset och företaget.

Lova att du kommer till oss ändå: sa Hon.

Självklart gör jag det sa jag. Bli ju när mamma är hemma. Svarade jag till sist.

Denna vinter var speciell. Min bror som bara är ett år äldre och jag kom närmare varandra.

Vi fick lov att lägga ut gamla mattor runt en liten eld som vi gjort.

I längorna hade vi hittat en gammal kaffekokare. Den diskade vi och gjorde the eller kaffe över öppen eld. När de var på gott humör fick vi grilla över vår eld.

Ibland gjorde vi smörgåsar  och njöt av det. Till varm dryck som the eller kaffe.

Den som kom först hem skulle tända elden och vakta. Det här passade oss.

Oj vad vi trivdes. Nästan var dag gjorde vi detta. En gång låg vi med benen rakt ut.

Kollade upp i skyn, då det tar fyr i byxorna. Det blev bara glöd men oj vad varmt.

Skrattandes kastade vi snö på våra byxor. Då kom HAN. Vad är det som är så jävla roligt. Ni är de lataste ungjävlar som finns. Allt det roliga var borta. När Han hade gått började vi skratta igen. Mamma ropade efter mig. Hon frågade om vi kunde ta in ved till vedspisen.

Det gjorde vi. Det var en byggd låda med lock bredvid den spisen. Där fyllde vi den.

Jag är kvar i köket tills bror kommer med sista lasten. Jag släppte locket. Jag fick ett slag rakt över kinden. Utan någon varning. Inte ett ord var sagt. Vi hade gjort uppgiften.

Det visade sig efter lång stund att mamma skulle ta en vedklabbe när jag stängde locket.

Detta klämde hennes hand. Jag grät, brorsan sa fan inte en dag utan att någon ska få stryk eller höra hur dålig man är. Mamma ville förklara. Hon menade att det gjort så ont på henne att det blev en reflex så hon slog till mig. Jag sa ingenting. Förklara du, kärring. Bara för att du vill slippa ditt samvete. Hatar dig tänkte jag.  Kände det så med.

Dagarna i huset skulle strax bli färre. De hade fått en lägenhet i den stad vi gick i skolan.

Jag gick i sjätte klass då. Detta måste ha varit innan Storasyster stack.

Det gick ganska fort att finna sig till rätta. Börja umgås med klasskamrater.

Syrrans stora vänner från byn, kom de helger vi inte hade vuxen hemma.

Nästan varje helg. Det var sagt att HAN skulle titta till oss. Jo det ville han inte.

Mamma och Han var där när mamma var hemma från skolan.

Någon skola hon behövde så hon fick jobba med förståndshandikappade barn.

Ironiskt tyckte vi, hennes barn som förstod. Slår oss för att sköta andras barn.

Vara läraren som slår sina barn ,jo fan vad bra sa syrran ibland.

När mamma var klar med skolan arbetade hon med förståndshandikappade barn.

Jag minns att ibland fick någon av dessa komma hem till lägenheten.

Dessa barn fick vår kärlek tyckte jag. De fick kramar. Omsorg och tid.

Jag höll med. Bäst var helgerna då alla vänner kunde vara hos oss.

Man lärde sig snabbt vad man skulle dricka. Vilket som var gott. Folk köpte ut till oss alla.

Det var kul. Nära till simhallen. Bowlingen låg i källaren. Vi var överallt och ingenstans.

Snabbt byggdes ett ryckte upp om oss.  Jönssonligan. Efter filmen. Alltid samma sak.

Jag skickades fram för att mucka bråk. Bröderna stod bakom och väntade.

Så fort risken var stor att de skulle slå mig. Då kom bröderna och slog ner de andra.

Jag var inte ett dugg bättre. Lärde mig fort. Storasysters vänner visade gärna hur man skulle slå och var. Man fick träna mot dem. De öste beröm över en när det blev rätt slag.

Visst var de fulla. Men snälla mot oss. De sa att vi skulle bara visa vilka som var dumma.

Då skulle de slå dem åt oss. Vi blev tuffare och tuffare. Ofta var jag orolig. Mådde inte bra av det. Det hände att jag sa hemma att jag skulle till en vän. Jag liftade till byn,till Bosse.

Jag njöt den stunden jag kunde vara där. De stördes inte av mig. Även om de hade främmande, fick jag komma in. Bosse visade mig ofta trummorna. Jag fick lära mig.

Var chans jag fick önskade jag ett  trumset. Det var för dyrt fick jag höra.

Jag lärde känna några från Chile. Det kom många så det blev en förläggning.

Några av dem kom i krig med de så kallade ”tattarna”. Det var ett jäkla bråk med knivar och andra tillhyggen. Jag var dagen efter ett sådant besök hos några från Chile.

Deras äldre bror och någon kusin hade blivit illa skadade. Jag visste inget om det.

Jag gick genom gatorna på den förläggningen. När jag märkte att många tittade surt.

Mina kompisar kom springandes mot mig. De sa att du vågar gå själv efter ett bråk.

Vilket bråk, stod jag och frågade högt. En stor kille med stora muskler kommer fram.

Han frågar mina vänner vem vitingen var. Jag sträckte fram handen. Hej, jag heter Kenth.

Kompis med killarna här. Han blängde på mig länge. Sen frågade han om jag var äkta vän?

Ja sa jag. Klart man är en äkta vän. Vad menar du? Då berättade han om bråket och att många blivit skadade. Han visade hur han fått en lång reva efter en kniv på ryggen.

Jävla idioter sa jag. Varför gör de så? En pappa sa lille vän, du förstår inte. Du är för ung.

Kanske sa jag. Men jag är vän och vill inte att man gör så. Mina kompisar sa: se sann vän.

Från den dagen var jag alltid välkommen till alla där.

Jag fick mat, ta del av deras kultur. Inbjuden till alla fester. De visste var jag bodde.

De visste att de  kunde inte gå på det området. Jag sa det är fel. Inget att göra sa de bara.

Det skulle bli marknad. Ryktesvägen hörde jag att de skulle få de där från Chile.

Vissa hade skaffat stora machetes via Hobbex samt andra postkataloger. Eller kedjor från olika verkstäder. Ingen märkte att jag hörde vad de planerade. Senare den kvällen funderade jag på hur jag skulle göra. Mina vänner måste få veta. Jag gick ut. Tog ett par kvarter bort. Där stal jag en cykel, cyklade ner till mina vänner så fort jag  kunde.

Bankade på deras dörr, ingen hemma. Bort till en annan där jag kände ett par tjejer.

Jag flämtade, måste prata med er pappa. Alla män var på ett ställe. De skulle visa vägen. Nej sa jag. Ingen får se er. Säg var. De förklarade var. Slängde mig på cykeln trampade så fort jag kunde. De var i en lokal där de förberedde för fest. Jag knackar på hårt. Jag är andfådd och svettig. En man som inte kunde svenska försökte få bort mig. I sista sekund ser tjejernas pappa mig. Säger på Chilenska att jag fick komma in. Alla samlades runt mig.

Jag fick dem att lova att de inte hört något från mig. De lovade och gjorde kors tecken.

Jag berättade vad jag hört, vad de andra planerat inför marknaden.

Den varade från Fredag till söndag då. Gamla som unga kramade mig. En del tog mig i hand.

De ville inte att jag skulle bli mer inblandad, så de skickade hem mig. Då följer en kille mig till dörren. Långt hår, stora muskler. Han berättade att han tränade karate. Frågade om jag ville vara med i den gruppen. Ja gärna sa jag. Det finns en regel sa han. Att du aldrig börjar ett slagsmål. Jag lovade att det skulle jag aldrig göra. Han log och sa du är bra.

Marknaden kom. Fredagskvällen föll. Det blev slagsmål. Över hela staden var det slagsmål mellan svenskar och Chilenare. Jag gick med mina syskon. Höll på att få en flaska i huvudet.

Storasyster skrek att de var idioter. Då bromsar de hastigt in och skulle på oss. Vi hann gömma oss. Där vi gömde oss såg vi nästan allt. Några svenska som kände oss slängde en bensinbomb på deras bil som kastat flaskan mot mig. Då försvann de bort. Vi väntade en halvtimme, innan vi gick hem. Lördagen var lugn. Så marknaden slutade bra.

Jag var en tid med några från Chile. Tjejerna gjorde hål i örat på mig. Det blev inflammerat.

Deras pappa hade rakvatten som han tog på mitt öra. Det gjorde ont. Han skrattade och sa: Inte lyssna på flickor.

Fest efter fest i lägenheten ordnades. Så fort vi visste det var fritt fram.

Jag smög iväg på träningen,så ofta jag kunde. Alla de här krigen slutade mellan svenskar och Chilenare. Då var det mer fritt fram att umgås.

Ibland var mamma hos oss på helgen. Speciellt när de misstänkte något. Vi var snabba på att skicka ut att det var stängt. Inte FF som vi sa.

Det hände att vi minsta bröder fick åka ut och jobba vissa helger.

En av dessa minns jag extra. Man kommer till ett kaos av byggnad.  För att slippa order från HAN frågade vi om vi kunde hjälpa till. Vi visste med oss att det fanns mycket.

Och att allt var  tungt. Jo det finns, sa HAN.

Ni kan få sköta elden idag. Ute låg en brasa som skulle hållas brinnande.

HAN visade vad vi skulle elda. Vi kämpade med gott mod.

Mamma skulle ta lillasyster och åka och handla. Då kom nästa sak HAN ville ha hjälp med.

Vi skulle ta bussen hem på måndag. Ta ut takbjälkar 2 st. De var inte små.

Vi kom direkt efter skolan med bussen. Vi vågade inget annat. Mamma hade åkt till sin skola.

HAN står med ett hånflin i ansiktet. Ni tar varsin balk och släpar ut den. Hör nu: Vars en. Ni hjälps inte åt. Ni ska lära er. Jag har inte glömt att mamma hamnade på sjukhus.

Jag kommer alltid tycka ni är djävlar. Sen gick han till det han höll på med.

Vi vågade inte säga mot han. Vi kallade han för olika fula ord när han inte hörde oss.

Cp var ett populärt okvädingsord som vi kallade Han för bakom ryggen.

Han var ju inte detta, men hur vi är gjorde var det fel i HANS ögon.

Skitgubbe var ett annat ord vi vågade viska. Storasyrran vågade han  inte röra mer.

Jag minns inte hur hon lyckades få stopp på HAN. Men tur för henne.

Vi två yngsta bröder längtade till vi blev stora. Slippa HAN och helvetet.

Tid att flytta tillbaka till byn. Huset klart. Mamma färdig i skolan. HAN klar med sitt.

Med sorg i hjärtat kom vi tillbaka. Bosse och hans familj blev åter min räddning.

Min ett år äldre bror skulle konfirmera sig. Han läste i kyrkan. För att slippa köra han dit fick vi vetta att om vi varit rädda om cyklarna. Hade vi haft dessa nu.

Jag var kompis med en som bodde uppe vid kyrkan. De hade en extra cykel jag fick låna ibland. Jag följde med så ofta det gick, till kyrkan. Man ville inte vara själv hemma.

En gång fick jag låna cykeln. En sån jag gillade. Lång sadel. Bra högt styre. De ville ha en hundralapp för den. Jag frågade mamma. Hon skulle prata med HAN. Det bestämdes att jag skulle jobba av den hemma. Undertiden skulle den vara inlåst. HAN körde upp och betalade.

Jag visste att jag måste säga tack. Jag gjorde det. HAN sa tacka inte du sk nog få jobba av den. Vi hade tio kronor i veckopeng. Det räckte till cigg. Men inget mer. Vi hade skulder överallt. Alla frågade efter sina pengar. Jag jobbade förtvivlat på en lösning.

När jag en dag en dag ser att HAN lägger dagskassan inne på kontoret.

Utan att räkna pengarna. Detta gjordes på lördagen. Plötsligt blev jag skuldfri.

Med ett dåligt samvete. Jag försökte döva det med 10 öre för varje slag.

Nu när brorsan läste i kyrkan fick jag slita dubbelt. Räddningen blev kusinerna anlände.

De skulle bli över deras semester denna sommar. Första dagen var ju självklart en fredag.

Maten ordnades snabbt. Vi ungar skulle bort så fort som möjligt.

Det förstod vi när det packade in alkoholen. Vi samlades i ett av våra rum.

Vi skulle planera. Vi skulle med ordna för oss. Ingen vuxen skulle veta. Att hålla span blev ju de minsta killarnas jobb. Jag och kusinens yngsta bror. Jag hade under en tid haft koll på företagets dagskassa. Men inte nämnt det för någon. På lördagen skulle min bror till kyrka, jag ville inte med. De andra gick upp till kyrka. Jag visste inget. Min bror hade koll på kollekten. Han och vår äldsta kusin stal den, med de andra kusinerna som vakter.

Oj vad pengar vi hade. Jag hade var dag stulit allt från femtio kr till ett par hundra kronor per dag. Kollekten gav aldrig  under tolvhundra kronor.  Vi var rika. De andra ville inte att jag skulle dela med kollekten. Tills jag berättade om min gömma. Då var jag rikast. Då skulle vi plötsligt dela allt. Jag fick gå med på det mot min vilja. Vi hyrde båtar så vi kunde fiska. Vi hade alltid cigg och snus som vi började med. Godis köpte vi alltid nere vi kiosken vid sjön.

Där var ett gäng konfirmander från Danmark. Japp jag fortsatte ta från dagskassan. Ibland var HAN inte hemma. Då sålde man en växt och behöll pengarna. Han märkte det aldrig.

Det var tur för mig det. Jag hade inte varit vid liv idag om HAN upptäckt det.

Vi hade en rutin på jävelskap. Särskilt när kusinerna från Kristianstad var där.

Allt började med ett äppelträd vid stationen. Vi plockade äpplen och skulle äta. Då kom ett tåg. Vi bombade tåget med äpple. Siktade på rutorna. Skrämde säkert passagerare.

Omöjligt att säga vem av oss som började. En rutin i detta hyss blev snabbt till.

Vi hörde ju järnvägsbommarna hem när de plingade.

När äpplen inte fanns tog vi sten. Vi bombade många tåg, som susade förbi.

Tills en dag vi alla stod och bombade och HAN såg det från övergången. Alla vuxna hade varit i Växjö och handlat. Ja då fick alla stryk. Alla vuxna slog oss. Vilken vuxen som slog minns jag inte. Jag minns min äldsta kusin säga: Fan kan du inte hårdare. Ditt as skrek han.

Då bad de HAN lillasysters far slå min kusin. Min kusin fick stryk  av HAN. Rikligt med stryk.

Han sa  inte ett ord, bara log. Vi sa efteråt vad tuff kusinen var. Han erkände att det gjorde jävligt ont, men det skulle inte de idioterna få se.

Då förstod kusinerna hur vi hade det. Medlidande fick vi av dem. De som var i vår ålder.

Vi fick sitta på rummet den dagen. Vi märker att något mer hänt. Mamma kom in och frågade om vi sett en plånbok.  Ingen av oss hade sett den. Då kom nästa mening. Säkert nu att ingen av er har den? Va fan menar du sa de som var äldst. Tror du vi vill bli ihjälslagna?

Det är väl HANS plånbok som är borta. Rätt åt den fan. Tyst sa mamma.

Alla vuxna letade förtvivlat. Hela veckans inkomst låg där. Då kom Moster på att HAN kanske tappat när de såg oss från bommarna. Snabbt körde de dit och hittade den.

Min äldsta kusin sjöng, vi var inte tjuvar, vi var inte tjuvar.

 

Vi hade tidigare en keshound vid namn Bambam. Han var saknad. De fick avliva honom för den blev sjuk. Flera dagar efter han avlivats berättade de det för oss. Vi grät och grät.

Den som tjänade på det var lillasyster. Hon fick en Collie. Jonna. Så hette den hunden.

Katt hade lillasyster. Vi andra inte ett djur om de inte skulle ätas.

Var helg fortsatte stölderna ur kollekten. Vi tänkte inte på hur illa det var att stjäla från kyrkan. Guds hus. Hur skulle vi annars få något? Hemma hade jag ända till nionde klass ut 10 kr i veckopeng. Höjdes aldrig. Den som fick något var lillasyster. Det var ju HANS dotter.

Vi var aldrig elaka mot henne, vi tog hand om henne. Vi skyddade henne. Hela sommaren lyckades vi med vår räd. Stal det vi kunde. Blev vi misstänkta nekade vi så blodet rann.

Kompisarna märkte att vi normalt inte hade pengar. Man lånade cigg i skolan, som vi sällan kunde lämna tillbaka. Då stal man hemma. Ibland fick vi lura affären. Märkligt att hon som ägde det litade på oss. Jag var själv  inne i affären, stod och tittade på godis.

Jag skulle köpa godis. Hon sa jag kommer strax. Ska bara ta emot varubilen. Mitt svar var  som vanligt. Visst jag har inte bråttom.

Hon kom in med flera limpor cigg. Jag stod vid kassan för att betala godiset.

Hon frågade vad jag plockat ihop. För 15 kr svarade jag. Jag litar på dig sa hon.

Lägg pengarna på disken. Jag måste ut och ta varorna som kommer.

Då frågade jag: Vill du ha hjälp? Nej tack min vän. Jag klarar det var svaret, samtidigt gick hon ut till kommande varor. Snabbt som ögat stal jag en limpa cigg och gick.

Hade lämnat 15 kr på disken. Nästa gång man var  i affären var man som vanligt. Det hade inte märkts. När man handlat klart var allt som vanligt. Jag gömde ciggen. En ny sak som man märkte hemma. Syskonen ljög gärna för mig.

De började dölja att de hade cigg. Eller snus. Men när jag hade skulle jag bjuda dem.

Allt eftersom tiden gick hade attityden mot mig ändrats. Det märkte jag tydligt.

Allt oftare var jag ensam. Jag dög bra när det gällde sno cigg från mamma.

Eller från någon annan.  Om jag inte stal cigg, när modet svek. Fick jag höra att: Du är precis som din far. Feg, och idiot. Tänk vad de orden sitter i mig. Jag frågade ibland kaxigt tillbaka: Ja och eran pappa då, var super han idag då? Hör ni av honom då? Då slog bröderna mig. De försvarade sin pappa. Fast de inte kände honom. Min skulle vara sämst.

När jag hade en tur dag. Berättade mamma att deras pappa hade hon lämnat. För han blev hämtad av polisen när han stulit smycken. Han hade suttit i fängelse. Sen hade hon träffat min pappa. Men han var som han var, därför höll inte det. Hon frågade minns ni det?

Mina syskon sa ja, jag sa nej. Jag minns inte. Jag tror min mamma mådde dåligt av att berätta om våra fäder. Hennes misslyckanden. Idag vet jag att det är nog så. Men att det krävs två att sabba ett äktenskap. Vi var på fest hos morfar och mormor. Eller var det släktträff. Det hade vi många av. Morfar och mormor skötte tiansgården i Bromölla.

Så de fick låna den gratis vid behov, om den var ledig. Vi barn sprang runt och lekte där.

Mat och dryck. Alla vuxna drack. Mycket. Vissa tills de spydde. Det var nog normalt för oss alla barn. Utom en moster. Hon var hård men rättvis. Hon drack aldrig sig full. Hennes man pappa till två av kusinerna, samt att var pappa till hennes första barn. Han hade tagit hand om henne med när moster träffade honom. Henne hade vi respekt för. Alla visste hon var sjuk.

Vi barn visste att hon var sjuk, men inte hur sjuk. Väldigt sjuk förstod vi när hon gick bort. Men det var några år till innan det hände. Hennes man var snäll. Mot alla barn. Jag kan erkänna att ibland ville man att han skulle vara pappa till oss.

Vid en av alla dessa släktfester hände det att vi syskon kom i bråk. En av mina bröder skrek till mig: Du är inte klok. Lika cp som din far. Ingen hade sett att morfar stod där. Han skulle precis fråga vad som stod på. Första gången jag sett att morfar kunde bli arg på ett barn.

Han spände ögonen i min bror. Morfar tittade argt och frågade: Minns du hans far?

Ja, lite svarade min bror. Morfar sa: Jag minns Arne, han var inte cp. Han tog hand om er ungar på sitt bästa sätt. Var har du lärt dig säga så? Av mamma svarade jag.

Morfar sa till alla: Jag vill aldrig höra att ni säger sådant fler gånger. Sedan tog han mig i handen och vi gick. Utanför gick vi hand i hand. Morfar frågade om hur jag mådde.

Jag ryckte på axlarna,hörde mig säga: Jag är van nu.

Morfar sa att jag kunde fråga han en dag längre fram när det inte var fest om min pappa.

Så skulle morfar berätta vad han tyckte. Sedan rufsade han mig i håret och gick in.

Jag blev ute ett tag till. Ensam på gräset gick jag i mina tankar.

Alla de tankar som väcktes till liv som frågor, när de sa de hemska orden.

DU ÄR PRECIS SOM DIN FAR.

Just de orden ekade inom mig dygnet runt. Ibland målade jag upp en fantasibild av pappa.

Jag drömde mig bort i tankar om hur han var. Snäll. Omtänksam. Kramandes pappa.

Så var dagdrömmarna. Spelade ingen roll vad de andra sa om min pappa.

Min bild av pappa var min pappa. Han var ingen alkoholist som de andras. Inte tjuv.

Inte något av mina syskons pappa. Så långt bort från HAN som det bara gick.

Av min pappa fick man inte stryk. I mina fantasier var min pappa höjd som en gud.

När jag var ensam, kom tårarna. Jag kunde gråta länge. Jag var ledsen.

Jag var ensam, skadad i hjärtat. Ingen som jag vågade prata med heller.

Det värsta av allt. Jag var som min far. En far som jag inte visste något om.

En far som de pratade illa om. Då måste jag med vara en dålig person. Mitt självförtroende fanns bara när jag var med syskon och kusinerna. När jag var ensam letade jag efter mig själv. Ett barn som letade efter sig själv. Detta var de bättre tiderna.

När man var på släktträff som var fyllekalas. Bara vi träffade kusinerna.

Eller när vissa besök var från släkten så de festade. Då var kusiner med. Då fanns vi barn med i bilden. Ja när HANS föräldrar eller syskon kom. Då fanns vi barn. Farmor skämde bort oss när hon kunde. Vi tyckte om att åka dit upp med. Lundsbrunn. Götene.

Då var det frid i hjärtat. Då fick vi finnas. Utan stryk var det hos farmor.

Ja vi kallade HANS mamma farmor, HANS pappa för farfar. Farmor svarade på frågor.

Vi fick veta att HAN hade fått stryk av farfar. Men alltid förtjänat det. HAN hade rädsla för sin pappa. Det var nog därför det var lugnt när vi besökte dem. Då skällde han inte.

Tyvärr åkte vi inte dit så ofta som man önskade. De hade ju plantshoppen att tänka på.

Denna skröt de ofta om. Alla våra glansdagar var slut. Ingen lägenhet ensamma mer.

Tillbaka till hålan och kråkslottet. Vi hade knappt bott in oss. Så skulle det göras mer.

På gården fanns en kulle med stora stenar och träd. Där var vi ofta. Speciella stenar som vi var vid. Mellan stenarna var en gång, där gömde vi oss ibland.

Det skulle sprängas sten på tomten. Troligen för att få bättre plats till växter.

Är väldigt osäker på varför det skulle sprängas.

Jag kan inte minnas vem från släkten som var där. Jag minns att det var noga att vi barn var inne. Hela huset skakade. Det small högt. Stenar flög. Risken att någon blev skadad var stor.

Detta var enda gången jag kan minnas att de var rädda oss. Ända till vi blev stora.

Med stora menar jag tills vi flyttat hemifrån. Alla flyttade tidigt.

Ibland var vi på besök hos den moster som var sjuk.

Vi hade teateruppvisningar där. De hyrde ett sommarställe.

Då var det inte någon som fick stryk. Ibland när moster inte orkade fick vi besked att lugna oss och tänka på moster. Det gjorde vi.

Vi var inte så gamla då. Men HAN var med. HAN glömmer jag aldrig.

Det är inte så konstigt att minnet av HAN och den behandling sitter på hornhinnan.

Väl tillbaka i vardagen i Hjortsberga. Det var bara skola, hem och jobba.

Tiden gick och sjuan försvann. I åttan började man kaxa upp sig i skolan.

Fortfarande ingen hjälp med läxor. Ingen som brydde sig om oss. Samma hade storasyster haft det.

Jag kommer ihåg min äldsta brors skoltid vagt. Han gick inte på samma skola som oss andra.

Han jagade pengar som de andra eleverna kastade. Han plockade upp dem. De kallade han för tioörspojken.  Smart gjort när han förklarade: De slänger pengar, jag tar ju dem så är de mina. Tjänar jag på, skiter i vad de kallar mig.

Sedan flyttade han ut ur helvetes huset. Kråkslottet hade nu bara två pojkar och en tjej.

Jag kan inte berätta vilket år. Ändå minns jag detta. Det närmade sig en födelsedag. MIN.

Spänd av förväntan var jag. Innerst inne visste jag att det skulle inte vara något speciellt.

Det var aldrig någons födelsedag eller någon jul. En jul fick familjen en julklapp.

Det var en tv. Färg tv. Man såg hur stolta de var att vi kunde se tv i färg.

Vi var sist i byn som vanligt. Ärligt de var snåla.

Nu var det min dag. Ögonen flög nästan ut ur mina ögon. Var jag vaken? Jo det var sant.

Inne i mitt rum stod det ett trumsmet. Bastrumma, virveltrumma, hängpuka, golvpuka en cymbal och riktig hi-hat.  Ja ett helt sett. Jag fick trumpinnar, vispar. Glädjen var stor.

Hur skulle jag kunna tacka för detta. Tack snälla sa jag. Tack tack tack. Ja mer tack.

Då förstörde de den dagen med. Orden ekar. Mina ögon rinner.

Som du vet är detta dyrt. Du får jobba av halva. Hjälpa till med företaget.

Där dog det sista av glädje inom mig. All respekt för vuxna dog.

Försökte vara glad för att slippa stryk på min födelsedag.

När jag gick förbi Bosses hus, så bjöd de in mig. Drack kaffe och de gratulerade.

Bosse frågade om jag var glad för trummorna? Jo på ett sätt sa jag.

Hur menar du? Frågade båda. Jag ska jobba av hälften hemma.

Sist jag hjälpte dig i trädgården fick jag straffarbeta hemma.

De fattar inte att det är roligare att hjälpa andra som säger tack. Vi får aldrig höra tack hemma. Det ska bara göras sedan är det mer jobb. Jag såg att Bosse knappt trodde vad han hörde från min mun. Jag sa tack för firandet. Gick hem. Långsamt gick jag hem.

Min dag var förstörd. Min födelsedag slutade med tårar.

Skulle jobba dagen efter hemma för att betala min del på presenten.

Jag vet bara att jag betalade många timmar. Var timme var en evighet.

HAN skulle flytta en stor sten. Den var nästan rund. Jag skulle hjälpa till.

Med spett och brädor slet vi hela förmiddagen. In och äta under tystnad.

När HAN såg att jag ätit klart kom det: Nu tar vi stenen.

HAN sa ta i nu pojk. Vi slet som djur, svetten rann, HAN gjorde mig arg. Varför HAN var arg visste jag inte. Men stenen kom i rullning. Den kom bort. Enda gången jag var stolt över att man gjort något hemma. Trots att det gått många år fick jag aldrig veta när jag jobbat min del på trummorna. Jag kanske är skyldig dem ännu. Jag spelade på dem när de inte var  hemma. De sade flera gånger att det lät så det kunde störa kunder.

Japp, då spelar man inte hemma. Spelandet blev mindre och mindre.

Den dagen jag flyttade hemifrån var det inte med. Det minns jag tydligt.

Den tiden var närmare än vad jag själv trodde.

 

 

 

SKOLAN OCH KUSINER.

 

Jag fick i femte klass byta skola. Den hette Grönkulla skolan.

Inte trivdes man där heller. Från sjuan och upp var det en ständig kamp om vem som var tuffast. Jag skaffade bra vänner. Sillen med bröder. Sillen gick i parallellklass. Men en bra vän. Hans bröder var med goda vänner men de var äldre. Deras storasyster hade lägenhet intill skolan. Dit stack vi så fort vi kunde. En räddning för oss. Sillen som hette Micke, hans syskon Thomas, Lasse och Karin var toppen. Jag trivdes i deras sällskap.

Andra i skolan var vissa tjejer man umgicks med. Vissa minns man tydligt andra inte alls.

Som de andra i min klass minns jag inte alla. De kan inte varit så viktiga för mig. De starkaste jag minns är Lisbeth, Marita Och Stefan Ekeroth. Visst har jag träffat de andra på återträff tio år efter vi slutat nian. Men mer är det inte. Det gör inget för mig. Jag har kastat det livet vidare. Skolan var inte bra. Ingen som hjälpte en med läxor. När jag inte förstod hamnade man i obs-klass. Inte bara för att man var oförstående. Men om jag inte förstod något, inte fick hjälp ja då blev det att man blev störande. Vi förde ett jävla liv i vissa ämnen.

På raster när man var med de tuffa då var det ett jävla liv. Ibland kastade vi mat i matsalen.

Skolka blev ett vanligt fenomen. Det började tidigt. Sjuan var det inte så farligt men nian var det massor. Mina skolbetyg då var inget att skryta över. Då vi inte fick hjälp hemma så var det bara så.

När släkten kom var allt lättare. Mest från mammas sida. Då fick vi inte stryk så ofta.

När HANS släkt kom var det inget stryk alls. Detta noterade jag tidigt. Av de kusiner vi hade på besök var det en familj som var lika som oss. Vi barn ställde till det ena eländet efter det andra. Vi fick ofta stryk. Vi slängdes mellan väggarna så blodet rann.

I skolan var det vänner som gällde. Syskonen Persson. Var jag alltid med. Vi hängde i Karins lägenhet när vi skolkade. Och skolka det gjorde vi jämnt.

Vi söp uppe hos Karin med. Det fanns alltid någon som köpte ut till oss.

Pengar till öl, vin eller sprit var jag hemma och stal. Eller var det någon annan som bjöd.

Man hade koll när HAN inte var hemma. Då stal jag från kassan den var i påsar.

Den påse som inte var räknad plockade man ur.

Det var något de aldrig märkte. Som tur var. Hade de märkt detta hade man blivit ihjälslagen.

Innan de började renovera första gången hade vi ett kök på nedre plan. Det var en vedspis.

Intill fanns en trälåda med lock. Den fick man i uppdrag att fylla. En gång stängde jag locket på mammas hand. Jag fick en handflata så kinden blev röd. Hon hade tårar i ögonen.

Men ändå kom orden igen: Du är fan precis som din far. Du är inte klok.

Hennes tafatta försök att be om ursäkt var så man kände ett illamående.

Ändå kände man sig tvingad att säga, klart jag förlåter dig, mamma.

Gud vad jag ljög. Tungan måste varit svart.

Efter det var man borta i två veckor. Ingen skola bara fest med vänner.

När man kom hem var det som om man inte varit borta.

De visste nog inget. Hemma då och vände, Bytte kläder och packade om. Stack igen.

Festade loss i flera dagar. Baksmällan var tidigt en vardag. Även om man inte var beroende.

En dag kom kusinerna. Nu var vi lite äldre. Mer uppkäftiga. Kusinerna skulle stanna över påsk. Deras föräldrar skulle något annat. Redan andra dagen small mamma den äldsta kusinen upp i fönstret så han fick sår efter fönsterbläcket.

Han sa att mamma var en jävla häxa, en foderbeta och en massa annat han kom på.

Sen stack vi. Hans lillebror var något yngre än mig. Vi fick vara ensamma en dag.

Denna dagen frågade jag om han hade hört sin mamma och pappa säga något om min riktiga pappa. Men han visste inget. Jag fick ändra attityd till ja fan han pratar ingen om.

Sen var det över igen. Även om det inne i mitt hjärta stod frågorna på kö.

Utan svar. Och bara tomt.

ATT BÖRJA LETA EFTER PAPPA.

 

Nu gick jag i åttan. Allt hade sin lilla gång. Supa så ofta det gick. Gå i skolan ibland.

Ja livet var en ren våldtäkt av funderingar.

Varför är HAN så. Varför gör inte mamma något. Fan är hon blind?

Bosse var mer som pappa även om man inte sågs så ofta just nu.

Vid tillfälle fick jag hänga med på spelningar. Det var kul.

Det gav mig mer än att vara med familjen. De vuxna hemma var inte så intresserade av oss.

Skulle vi någonstans fick vi lösa detta själva. De sa aldrig ja till att köra oss.

De erbjöd aldrig att köra oss. Liftade gjorde vi jämnt.

Jag hade sällskap med en tjej. I skolan hade jag åkt in i en stolpe mellan två rutor. Detta tog i revbenen. Sjuksyster trodde det var en spricka i ett. Men hemma brydde de sig inte.

Jag liftade hem till henne jag hade sällskap med då. Det slutade med att hennes föräldar körde hem mig. De berättade att jag hade väldigt ont och fått alvedon.

Nästa dag var jag i skolan igen. Inget besök hos läkare eller sjukhus.

Var inte som din far fick jag höra. Det var mamma som sa det.

På kvällen sa min ena bror: Fan gnäll inte som din pappa gjorde. Fattar du inte att de bryr sig inte om oss. Inte ett jävla dugg. Jag minns att jag väntade ut till brorsan somnat. Sen kunde jag gråta ifred. Ännu en gång.

Det fanns en tjej i klassen vars mamma och mormor var normala.

Jag smög dit och frågade hur jag skulle göra för att hitta pappa.

De berättade vad jag kunde göra. Vem som kunde hjälpa mig då min mamma inte gör det.

Jag fick säga som det var. Jag vågade inte fråga henne, min mamma.

Jag fick gå till socialen och träffa en där. Hon var bra. Jag frågade om jag kunde få hjälp att hitta min pappa? Hon ställde massor av frågor om: Varför frågar du inte din mamma? Hur är det hemma? Trivs du i skolan? Och ännu mer frågor. Jag fattar ännu inte att jag lyckades lura henne med att allt var bra. Jag ville bara veta vem pappa var och se om han vill träffa mig. Hon lovade att göra vad hon kunde för att hjälpa mig.

Jag dröjde mig kvar hos kompisarna Persson denna dag.

När jag kom hem grät mamma och mina syskon sa: Vad fan har du gjort? Sen fick jag höra vilken idiot jag var med en massa annat. Hon från socialen hade ringt mamma.

Och mamma sa allt till mina syskon. Mamma frågade gråtandes om de inte dög åt mig?

Jag svarade att jag har hört klart på att jag var sim far och nu ville vet : VEM ÄR MIN PAPPA. Mitt beslut skulle stå kvar. Det spelade ingen roll att de frös ut mig hemma.

Jag sa nu sticker jag och kommer hem när jag hittat han.

Efter ett par dagar kom mamma till skolan. Men jag var inte där. Det kom en kompis för att varna mig. Jag sa det var lugnt.

Mamma kom upp till Karins lägenhet. Karin som frågat innan släppte in henne.

Jaha sa mamma. Det är här du är. Hon fick inget svar.

Jag frågade vad hon ville. Då kom chocken. Hon ville jag skulle komma hem.

Där hemma finns ett telefonnummer till Arne.

Jag blev stum. Stod som en stolpe. Bara tittade på henne. Sillen, Karin och de som var där kramade om mig. Det tog nog 15 minuter innan jag sa: Då kör vi.

Den vägen hem har aldrig varit så lång. Den tog tid att åka.

Mamma sa något om han ville ju bara vårt bästa bla bla bla.

Inte ett ord jag hörde. Mina tankar var på annat håll. Skulle han svara?

Hur skulle han låta? Skulle han vilja prata med mig?

Miljoner av känslor flög runt i mig. Jag visste inte hur jag skulle vara.

När vi kom hem var HAN inne. HAN sa inget bara tittade på mig och gick ut.

Mamma sa vi tar vårat sovrum. Så får du vara ifred och prata.

Jag vill prata med han först, sa hon. För att allt skulle bli bra.

 

PRATA MED PAPPA.

 

Mamma slog numret. Det stod på en lapp.

Jag var så nervös att jag minns bara lite av det hon sa.

Hej Arne. Detta är Anita. Jag har en här som vill prata med dig.

Äntligen min tur att få prata.

Hej pappa stammade jag fram. Han lät som en pappa.

Han fick be mig lugna ner mig så han hinner med att svara på frågorna.

Jag frågade hur mycket som helst.

Mamma lämnade rummet utan att jag märkte det.

Jag pratade ju med min pappa. Min pappa.

Det var stort för mig. Jag sög in allt han sa. Berättade om när jag var bebis.

Och syskonen mindes han alla. Han frågade om mig.

Jag var så stolt. Kände mig viktig hos en vuxen. Hos min pappa.

Vi pratade av och till. Han frågade om släkten. Han verkade bry sig om mig.

Han frågade om min vardag, som skola, vänner och hur det var hemma.

När dessa frågor kom hade jag märkt att jag var själv.

Jag sa jag skulle stänga dörren, han väntade.

Jag kollade av att ingen lyssnade och stängde dörren.

Då vågade jag blotta hur det var. Att de sa: Du är  precis som din far i flera år.

Han förstod sa han. Han frågade vad jag mindes från Åseda.

Det finns inget jag kunde komma ihåg själv. Att det var bara vad mamma och syskon sagt.

Oj sa han. Minns du inget? Jag fick svara ärligt: Nej.

Samtalet varade säkert i ett par timmar. Jag njöt varenda sekund.

Min pappa ville prata med mig. Han ville att vi skulle fortsätta prata.

Det bästa av allt. Vi skulle försöka träffas.

När samtalet var slut satt jag kvar en stund. Kände efter vad jag kände. Förstod att jag  äntligen hade jag fått prata med min pappa.

De andra hade märkt att det blivit tyst i rummet. Som väl var lät de mig vara.

När jag kom ner satt de alla där. Utom HAN.

Nå sa mamma. Hur var det? Frågade alla i kör.

Jag såg de ville veta. Mina syskon frågade om han nämnt dem?

Nu smällde jag tillbaka med ord. Jag sa: Det är min PAPPA kolla om er minns er.

Jag säger bara att det var världens bästa samtal. De blev tysta. Inte ett ljud.

Då får de nästa mening. Fattar ni hur jag känt det då!! Ni vill veta vad min cp pappa minns om er. Jag vill inte höra era jävla frågor. Om han minns er? Ja det gör han för cp var han inte. Han mindes mycket. Saker som jag inte visste för här pratar vi ju inte om sådant.

Mamma röt till mig att jag skulle vara ordentlig och förstå att alla var nyfikna.

Det gör jag när de sagt förlåt, svarade jag. Ni har alltid sagt att jag är precis som min far.

Nu har jag min far. Minns ni något själva? Alla var tysta. För första gången.

Allt slutade med att jag berättade i korthet vad vi pratat om. Det viktigaste var att vi skulle hålla kontakten vi telefon. Sen längre fram diskutera att träffas.

Jag såg min mamma bli blek. Mina syskon som frågetecken.

Luften stod stilla, jag hörde deras andetag. De tittade på varandra som frågetecken.

Någon frågade: Ville han träffa dig?

Ja men vi skulle ta det lugnt bestämde vi. Han saknar mig sa han. Min pappa saknar mig.

Jag var så stolt. Lyckan inom rusade fram. Det fanns inget stopp.

Lite svar av vem min pappa var hade jag fått. Av Pappa.

Från denna dagen sa ingen något om min pappa. Plötsligt sa de inte: Du är precis som din far.

Allt detta slutade med att de ville veta vad pappa sa var gång vi pratade.

Själv valde jag att bara berätta delar. Inte allt. Höll starkt på att det var min pappa.

Mina syskon kunde ju hitta sin kriminella far.

Jakten på lille Kenth var hastigt över.

På något märkligt sätt var det som om de var nervösa varje gång pappa och jag pratade.

Det märkte jag tydligt på mamma och mina syskon. Utom lillasyster.

Hon hade aldrig träffat honom. Hon visste ju inget om då tiden.

Lillasyster var den enda som aldrig sa att jag var som min far.

Hon kunde ju inte veta något. Skönt för henne.

HAN mammas gubbe började bli annorlunda mot mig.

Jag förstod inget. Varför blev det plötslig bättre och vänligare?

Det jag inte förstod vid denna unga ålder förstår jag idag.

Skriver det efterhand som tiden går.

Ja och tiden gick då med. Vi kom snart i vardag igen. Just denna period var jag hemma mer.

Smög ner till Bosse och Irené. Fortfarande kunde jag prata med dem.

Bosse och Irené litade jag på. De sa aldrig något till mamma eller HAN.

Jag berättade på för dem om vad som hände.  Vardagen i full gång.

Kusinerna från Kristianstad kom. Moster sa direkt. Jaså Kenth, du har pratat med Arne.

Först blev jag stum. Sen kom känslorna att svalla över. Fan kan ingen hålla käften här om vad man gör. Jävla skvallerhus. Ska varenda jävel veta att jag pratar med pappa.

Jag blev arg och mer besviken på mamma som berättat.

Självklart mamma: Åh förlåt. Jag visste ju inte att du inte ville säga.

Nä sa jag du vet fan aldrig något.

Då kom HAN. Så säger du inte här slyngel.

Nä sa jag ska du styra det med stryk också? Framför mamma och släkt?

Bara så du vet har jag sagt allt till morfar. Ett samtal till han och du får stryk gubbfan.

Sen drog jag till kompisarna. Söp som ett svin den kvällen.

Dagen efter kom jag hem. De försökte vara som vanligt. HAN sa inget till mig.

Allt var förändrat för en tid. HAN slog mig inte. Alla var märkligt trevliga.

Min dröm att få åka och träffa pappa växte mer och mer.

Mamma kom fram till mig. Frågade:Har du ringt morfar?

Ja sa jag det har jag. Men jag pratade mest om pappa. Men säg nu inget till HAN. För då får vi stryk igen. Den fan tycker det är roligt. Söker anledningar att slå oss alla utom lillasyster.

Ånej svarar hon, det stämmer inte. Tog HAN i försvar.

Jag sa till henne du är fan blind eller dum i skallen. Fråga HAN om morfar sagt till HAN att vara snäll mot oss. Det kunde hon inte säga något om. Tyst och bara stirrade på mig sen kom den nya svadan ur hennes mun: Du är som förbytt. Begriper inte vad som skett med dig.

Några rader till som jag inte kommer ihåg. Mitt svar var: Du har ju knappt varit hemma.

Hur fan ska du kunna veta något ,när vi varit för rädda att säga något.

Men klart HAN är ju så jävla bra i dina ögon. När det var sagt gick jag till mitt rum.

När vi väl fick veckopeng klagade de. En av brorsans vänner hade sagt de hade veckopeng.

Vi frågade om inte vi kunde få det? Vi är ju så många. Vi får prata om det.

Jo de pratade nog i veckor om detta. Vi fick fråga igen. HAN högg direkt. Det var ju ett jävla tjat om veckopeng. Arg blev HAN. Alla barn tystnade. Utom storasyster: Fan sa hon. Varenda kompis de har har ju veckopeng. Klart grabbarna med behöver veckopeng.

Det slutade med att vi fick tio kronor i veckan. En liten ask cigg kostade åtta kr.

De sista två kronorna la vi på det vi kunde. Samtidigt som vi stal cigg av mamma eller de gånger det gick att stjäla i affären. Vi vågade inte utnyttja att automaten utanför för ofta.

De kunde ju komma på oss. Ca en gång i månade sa vi att den lurat oss. Samtidigt hade vi samlat mynt och lagt i , så det skulle se ut som vi provat köpa cigg.

Skulderna till klasskamrater eller andra ökade. Var chans vi hade till att stjäla pengar tog vi.

Mammas plånbok var det största offret, ibland chansade vi på HANS. Livrädd att HAN skulle upptäcka oss. Jag hade en gång stulit mynt av lillasyster. Även om jag erkände var straffet hårt. Först stryk. Sedan ingen veckopeng på två månader. Det skulle lillasyster ha.

Det ultimata var sedan sängen utan mat. Ligga hungrig och somna. Inte konstigt vi hade gömmor med mat. Tur de aldrig hittade dessa. När dessa straff var avklarade fick man heta tjuv i flera månader. Kränktes mer och mer. Kom det släkt på besök var de bättre.

De ville ju vara ifred och festa ,umgås. Vi var aldrig med på deras fester.

Ibland hände det att vi kunde få något extra. Ibland.

Allt min tid snurrade runt pappa. Jag längtade så det värkte i kroppen att få träffa honom.

En dag i skolan kom sköterskan. Sunes fru. De bodde intill Bosse. Sista huset på höger sida.

När man kom från vårat hus. Hon ville prata med mig. Klart sa jag. Dig pratar jag gärna med. Väl inne på expeditionen sa hon det var en från socialen som ville prata med mig.

Det handlar om din pappa. Direkt frågade jag om det hänt något? Nej sa hon. De ville höra din historia om dig och din pappa. Jag bara tittade på henne och sa: Vad menar du?

Hon förklarade att de ringt till skolan. Att min mamma tyckte: Pappa skulle prata så jag förändrades negativt. Jag började gråta. Tur sköterskan var med mig. Hon lät mig ta den tid jag behövde. Vi gick ut så jag fick röka. Samtidigt berättade jag hur det var. Men inte att vi fick stryk. Jag sa att jag ville träffa min pappa.. Jag berättade att han var glad. Vi pratade halva dagen. Hon sa att hon berättat att de bodde grannar med oss och att de kände Bosse med Irené. Ja sa jag ni känner mig bäst. Bättre än mamma och HAN.

Samtalet avslutades med att jag godkände att hon från socialen fick prata med Bosse och Sune med respektive. När de gjort det skulle de träffa mig och ha pratat med pappa.

Jag var orolig en lång tid. Ont i magen ,ledsen och nedstämd. Jag kunde inte dölja det mer.

Alla såg hur lätt  offer jag var. Nu kom skolkamrater att gå på mig. Blev kallad för Jönssonligan. Resultatet blev att vi bröder allt oftare slogs. Jag hämtade alltid en bror.

Då klarade de inte av oss. Jag fick skulden av mina bröder. Jag var den svaga sa de.

På det sättet jag var pga: min pappa är du den svaga sa de till mig. Fan vi får slåss varenda dag snart. Inte så ofta men det var ett par gånger i veckan.

Tills jag blev febrig och liggande hemma. Var borta några dagar. Kom till skolan inte fullt frisk från feber. När studie rektorn fick för sig att ett fönster skulle vara öppet.

Alla i klassen klagade. Jag satte på mig jackan. Jag sa att jag precis varit sjuk och frös.

Han svarade inte. Så jag gick fram och stängde fönstret. När jag sätter mig öppnar han rektorn fönstret igen. Demonstrativt öppnade jag det igen.

Så han stängde det. Vi gjorde så några gånger. Sista gången satte jag mig på tjejernas bänkar vid fönstret. När han kom knuffade jag bort han. Han var stor och tjock.

Han skällde på mig och menade att fönstret skulle vara öppet. Jag sa: Öppnar du det igen smäller jag dig så du din fete fan inte kan resa dig. Han gick mot mig.

Jag knuffade igen sedan fick han en knytnäve så han snavade bakåt. Satte sig på sin stol med en duns. Alla blev tysta.. Efter en stund fick jag applåder av killarna. Tjejerna sa tack.

Samtal hem ringde han. Blandade in sköterskan ,huvud rektorn och en massa andra.

Ett stort jäkla möte om hur hemsk jag var. Jag sa bara att alla frös.

Resultatet blev att jag fick praktik i två veckor. Samtidigt gick ryktet på skolan vad jag gjort.

Efter praktiken var man inget offer. Tvärt om. Gav sig på de svaga.

Praktiken gjorde jag på en bilverkstad. Där jobbade en kille som tillhörde stadens  gäng.

Han hade gått på skolan och berömde mig, när ingen hörde.

Under tiden jag gjorde praktik fick jag gå till soc.

De kom fram till att jag skulle få träffa min pappa. Jag skrek: Säg det igen, du ljuger.

Nej sa hon jag hade. Du ska få åka till din pappa under sommarlovet.

Jag jublade inom mig. Kramade henne jag hade på socialen. Tack, snälla tack.

Nu måste jag få röka sa jag. Hon öppnade fönstret , så jag fick röka där.

Sedan bjöd hon på en pris snus. Vi pratade ett par timmar. Hon frågade hur det är hemma och i skolan. Hon hade hört om studie rektorn. Men förstod när jag berättade.

Samtidigt frågade hon om jag behövde någon att prata med. En vuxen som inte behövde säga vad vi pratade om. Inte ens till socialen.  Jag ville det. Frågade om mamma måste veta det?

Att jag har någon vuxen att prata med. Det skulle inte behövas sa hon. Det var för att jag skulle må bra. Vi bestämde det skulle starta efter jag varit hos pappa.

Jag gick därifrån med glädje i kroppen. Hjärtat skuttade inom mig.

Jag var den gladaste fjorton åriga killen som fanns. Måste firas.

Drog till Karin och vi som hängde där festade riktigt. Vi festade för min pappa.

De som var mig närmast av vänner som var riktiga vänner då.

Karin ,Micke kallad sillen , Lasse ,Thomas ,Christer och några till.

Deras mamma var snäll. Deras pappa var sträng och tystlåten. Tur Karin hade egen lägenhet. Och att vi fick vara där. De visste hur jag hade det. Men vi pratade inte om det.

Vi behövde inte prata om sådant. Vi fanns för varandra. Det gick ett par dagar.

Så kommer min bror och säger: Mamma vill du kommer hem. Jag fick en knut  i magen.

Liftade hem för att kolla vad hon ville. HAN stod i trädgården. Inte ens hej sa han.

Skitsamma tänkte jag. Gick in till mamma.

Ho frågade var jag hållit hus? Hur så? Menade jag. Hängt med vänner. Sovit hos Karin.

Eftersom du skickade bror min efter mig så vet du redan. Sa jag försiktigt.

Då berättade hon att de från socialen ringt henne idag. Jaha sa jag.

Fast jag visste vad de ville. Så spelade jag dum. Sätt dig sa mamma.

Satte mig vid köksbordet. Hon satte sig framför. HAN därute visade sig inte.

Mamma berättade att det var bestämt att jag skulle få träffa min pappa.

Och att hon ville inget hellre. Att jag skulle själv få lära känna honom, min pappa.

Självklart fick jag fortsätta charaden att inte veta. Tankarna om mamma sjönk.

Rakt ner i ett bottenlöst hål. Fy fan tänkte jag. Jävla kärring att ljuga för sin son.

Hon ville inget hellre. Jag ville spy på henne. Sanningen var annan. Att hon ville inte.

Men jag visste sanningen. Tack Bosse och Sune med fruar. Och hon på socialen.

Det var de som sett mitt behov. Inte ljugande mamma. Jag var stum.

Fjorton år och min mamma ljuger för mig. Avslöjad att det var för att skydda sig själv.

Nog förstod jag att något med pappa tyckte hon inte om. Inte samtalen.

Så länge jag kunde minnas hade hon pratat illa om pappa till mig.

Att han var en lögnare. Han var det ena efter det andra. Mina syskon sa ju samma som hon. Storasyster var den enda som kunde minnas något. Hon var sällan hemma. Minns jag rätt sa hon det bara några gånger. Även om det räckte. Jag kan vakna än idag och höra: Du är precis som din far. Cp inte klok i huvudet. Jävla hypokondriker.

Mamma bredde på under vårat samtal. Hur viktigt det måste vara för mig. Att ha min egen bild av min pappa. Hur det än var så var jag ju halva han.

Mina tankar sitter fastbrända i hjärnan: Jävla kärring till att skydda sig själv.

Så här tycker hon inte , med allt hon sagt innan. Hur dum han var. Att polisen hämtat honom.

Hon skulle kastat ut han samma dag han kom ut från sjukhuset med magsår.

Samtidigt kallar mamma min pappa hypokondriker. Jag fattade ingeting.

Allt blev en klump i magen, jag ville spy över henne. Ännu idag nekar hon till att någon skulle sagt orden: Du är precis som din far. Det som smärtade mig mest. Det som gör ont ännu.

De fattade aldrig att de orden gjorde att jag ville ha min pappa. Vilket de lyckades med. Det var min glädje och deras förlust.

Var gång jag ringde eller pappa ringde, var det stora frågor.

Inte en enda gång sa pappa något negativt om mamma eller mina syskon.

Han frågade om de hade det bra. Han frågade olika saker om dem. Alltid innan vi sa hejdå sa han: Hälsa dina syskon. Jag sa aldrig att han hälsade till dem. De sa aldrig något snällt om han. Så varför skulle de få höra att han hälsade till dem.

Nej de hade gjort mig så  illa ,så ledsen massor av gånger. De fick inte veta.

Nu började mamma med något nytt. När vi hamnade i trubbel ute skulle vi stå i en ring.

Sen sa hon: Vi är en familj , som håller ihop. Stöttar varandra.

Glöm aldrig bi kan komma med vad som helst och få hjälp.

Jag kunde inte fatta vad hon höll på med. HAN var aldrig med.

På kvällarna när detta hänt kom vi fram till att hon lärt sig detta i skolan någonstans.

Sen skrattade vi tyst.