kenthj.blogg.se

Ibland sitter jag hemma ensam. Funderar på vad jag själv kunde gjort för att förbättra min uppväxt.

Vänder på olika tankar, fram ocg tillbaka. Hur  jag än vänder på dessa funderingar så är det samma svar.

Jag kunde inte göra något. Jag var för rädd. HAN som mamma levde ihop med. Mamma. Mina bröder.

Inte fanns det en chans att jag kunde berätta. De som visste något. Ja de hjälpte mig så gott de kunde.

Riskerade att få stryk, misshandlade av bröderna eller deras vänner. Jag tror att mina vänner INTE visste riskerna.

Samtidigt känner jag att de BRYDDE  sig inte om riskerna. Sanna vänner.

Bosse och Irené visste inget. Det doldes i Hjortsberga utåt. Fanns det någon som visste något utanför våra väggar hur det var? Jag kan inte tro att det fanns någon. Kanske misstankar. Men det som visades upp var så fint.

Guldgrytan vid regnbågens slut lyckliga, bästa familjen. En fasad utåt. Lögnen utåt.

Jag kan bara vara tacksam att Bosse & Irene´fanns. Att Mina vänner fanns i Alvesta.

Jag har haft många stunder att backa tillbaka i livet. Att återblicka i minnet. Det jag minns. Jo det fanns stunder då man ville dö. Jag önskade ibland att HAN gjorde verklighet av det hot HAN sa en gång: Jag ska slå ihjäl dig pojkfan. Den gången kissade jag ner mig själv. Bara HAN och jag hemma. HAN skrattade åt mig. Pissunge sa HAN. Va du rädd din fan. Stryk är det enda ni duger till att få. Tvätta dina kläder nu. Duscha så stanken försvinner.

Livrädd som jag var, gjorde man det HAN sa . Fyll tvättmaskinen ordentligt. Ja det gjorde jag. Lite för mycket.

Han hörde ut på gården, att maskinen var för tungt lastad. Med en pinne kom HAN in.Jag hörde inte ett ljud. Bara slaget i rumpan av pinne och smärtan. HAN skrek: IDIOT du är ju  dum i huvudet, gör det ordentligt sa jag. Ändå gör du fel. Fn bara problem med ungjävlar. Slog mig igen. Denna gången vek jag undan rumpan. Slaget tog  på låret. Lika illa. Smärtan var outhärdlig. När HAN var klar, då satte jag mig ner i duschen. Grät, och grät.

Inte en chans att man var glad en enda dag. o när kusinerna var där.

Av rädslan för HAN, vågade man aldrig säga ett ord. Man var livrädd. Att han skulle slå ihjäl mig, som HAN sagt,

om jag inte haft vännerna, Bosse & Irené med barn, nästa granne Sune med fanilj. Då hade det slutat med att jag i unga år tagit livet av mig. Vänner, vuxna som fanns. Ja ärligt,de var mina änglar som räddade mitt liv.

Den dagen man kom upp i ålder kom. Chansen att plocka HAN som en kyckling kom. Den tog jag.

Jag fick ett samtal, oavsett från vem chansen kom. Jag jobbade på sågverket i Hjortsberga. Stannade där och tog en yxa med mig. Upp på gården,HAN var ute. Tryckte upp han mot en vägg. Yxan missade HONOM med 5 cm. Det var tur för mig. Tur för honom. Detta sker strax innan bråket i Alvesta i min lägenhet. Då min äldsta bror tar taxi för att slå mig Mamma och min andra bror kommer till hans hjälp. Polisen hjälper mig. Ja den gången med återigen, Vännerna som stöttade och fanns som hjälp. Idag är jag underbart tacksam att jag missade med yxan. Att jag inte tog mitt liv. Detta kan jag TACKA dem för. Bosse & Irené. Deras barn som jag lekte med.

Så viktiga de var för mig. Sunes barn var självklart med och lekte. Stor hjälp dessa med. Jag var en kille som var som jag var. Vännerna i Alvesta som stod ut med mig. Jag som sökte mig själv. Allt bus, alla roliga saker som skedde. Att vara hos en person ibland. Ja det var dessa som räddade mitt liv.

Som Annelie, som gjorde sill. Henne var jag hos ensam ibland. Ibland med Micke. Ibland någon av hans bröder.

Mickes syster som tyvärr är borta. Henne pratade jag mycket med. Det var dom. Ja ärligt dessa underbara människor. Som räddade mitt liv. Jag kan aldrig betala tillbaka detta. Aldrig säga med ord hur tacksam jag är.

Jag nämner det här. Då jag vet att de läser. Jag är tacksam för att jag lever. Tacksam för livet jag har idag.

Lyckligt gift, undrbara barn. Perfekt  liv. Ja utan deras egenskaper, personliheter då hade Kenth inte finnits.

Just i skrivande stun  kommer ett minne upp. Mamma sa alltid till grannarna HAN höll med.

Kenth är så snäll och duktig, en svärmorsdröm, skröt de. Ja vilka lögner de kom med.

Kanske var jag söt då, snäll vet jag att jag var. Inne i mig bodde en som avskydde jävelskapen vi gjorde.

Jag mådde dåligt varenda gång det hände något. Som när min bror läste för att konfimera sig. Då stal han och kusiner hela kollekten från kyrkan. Men jag vågade inte säga något, då hade de slagit mig igen.

Där av kom mitt beslut året därpå. Jag konfimerar mig inte. Gjorde jag inte heller. Jag ville inte stjäla kollekt.

För de andra var det ju fan att jag inte villde detta, inkomstförlust sa de.

Min vita lögn var att jag ville inte springa där kantorn var. Jag skulle bara spotta på han igen.

Detta var en räddande lögn. Jag slapp stjäla. Särkilt från en kyrka. Värre saker kan man knappast göra.

Jag var inte världens snällaste unge heller. Jag gjorde diúmma saker av egen vilja.

Jag stal pengar från mammas plånbok. När kassan från plantshopen låg spridd över HANS skrivbord. Då tog jag pengar därifrån. Innan det var räknat. Visst det ångrar jag. Samtidigt vad räckte tio kronor till i veckan? jo en ask cigg och tändstickor. Man gick till fönstren, kollade ut. För att se var de var. Spanade att de skulle vara upptagna ett tag, innan man plockade det som jag behövde. Vissa gånger låg det påsar, med pengar i.

Låg det en lapp i var de räknade. Ingen lapp inte räknat. Man tog en tjuga här, en tia där tills man hade ett eller två hundra kronor. Enda sättet att överleva på. Vi fick aldrig lördgsgodis. Bara när slökten var där.

Då fick vi ta chips, ostbåga. Aldrig jornötter. Det var till drinkarna. Jag glömmer inte när man hjälpte Bosse eller Sune, kanske en annan granne. Ordet TACK sög man i sig. Ja det var det finaste ord man fick. Ibland fick man en   slant för att man varit duktig. Uppskattningen var inte det man var van vid. Visst kunde jag med vara en bandit. Jag var lärd av syskonen. Idag skulle jag aldrig kunna stjäla.