kenthj.blogg.se

Var ska man börja med denna delen av livet. Tänker jag.

Jag hade haft det bar i Borlänge. Med många goda vänner. Jobbade.

Stortrivdes med livet där. Lugnt och stilla. Inga syskon som bråkade.

Inte HAN som försökte bestämma över mig.

Allt skulle rasa igen för mig. Helt utan återvändo.

Jag fick ett samtal. Hade inte bytt telefonnummer sedan min bror hittat mig.

Mamma ringde. Hon grät i telefonen. Jag hörde det var så.

De skulle dela på sig. Han hade sagt att HAN ville inte mer.

Jag blev först tyst. Sedan frågade jag vad som hänt.

Hon berättade att de gjort konkurs i Borås. På flera miljoner.

Att de nu bodde utanför Kristianstad. Ja det var en lång historia.

Jag kände hur arg jag blev när mamma sa: Han lämnade mig och lillasyster i stan.

HAN körde hem. Utan oss. Min lillasyster var speciell på den tiden för mig.

Hon var den enda som aldrig tog ställning.

Jag sa till mamma att jag kommer när du får din lägenhet. Då ska HAN akta sig.

Jag är tränad nu så det HAN gjort betalar jag tillbaka.

Mamma sa jag vill inte ha bråk.  Bara om HAN börjar svarade jag henne.

Det tog ett par månader för mig. Att bli av med möbler, ja allt utom kläder.

Samlade det jag hade i väska och sopsäck. Taxi ner till tåget. Tåget ner till Kristianstad.

På den tiden gick det inte så fort. Jag åkte tåg i timmar. Var framme vid 3 tiden på eftermiddagen. Stod vid järnvägsstationen i Kristianstad. Började lasta på mig min packning.

För att gå mot centrum. En bit bort. Där bussarna skulle gå.

Ingen som mötte upp. Ändå visste alla att Jag skulle komma.

Frågade mig fram till busstorget. Där får jag hjälp att hitta rätt buss.

Retade mig att jag inte tänkte på att bussen kanske gick förbi stationen.

Vilket det visade sig att den gjorde. Jag skulle till området Näsby.

Jag mindes inget av den staden. Hade inte varit där sedan jag var barn.

Allt nytt igen. Samtidigt som jag tänkte på min lillasyster. Hur HAN gjorde mot henne.

Även en besvikelse inom mig att ingen mötte upp.

Chauffören på bussen hjälpte mig. Han stannade bussen där jag skulle av. Förklarade hur jag skulle gå. För att hitta rätt på området. Jo det gick utan problem.

Fann hennes trappuppgång. Självklart längst upp. 3:dje våningen.

Ringde på dörren.  Jag minns att det var lillasyster som öppnade.

Jag fick en kram av henne. Mamma var nere hos moster. Där hon bott i alla år.

Frågade om jag kunde lägga mina saker på hennes rum. Det gick bra.

Mamma kom efter någon timme. Jag såg att hon gråtit. Hon kramade om mig riktigt denna gången. Jag märkte en stor skillnad från förr och nu.  Jag visade inte att jag märkte det.

Vi satte oss i köket. Hon fick berätta vad som hänt. Mer noga. Vi drack kaffe och rökte.

Hela historien från Borås till Kristianstad berättade hon. Konkurs, flytt och att min storasyster med bott i Borås. Ja alla utom jag och min äldsta bror.

Noga studerat fick jag den kommentaren: Du är den enda som inte varit hemma.

Jaja sa jag. Jag har mina skäl till det. Men det var det om lillasyster som jag ville veta.

Hur han kunde lämna henne i stan när de bodde ute på landet i ett hus.

Detta gjorde mig så arg. Jag sa vilket svin jag tyckte HAN var.

Genast började mamma gråta. Undrade om jag tyckte så om henne?

Aldrig fick hon ett svar på den frågan. Svepte förbi med nu är jag här och nu får ni hjälp.

Min lillasyster gick ännu i grundskolan. Men fått bra vänner.

Själv stod jag helt utan. Dock inte första gången  i livet. Sökte upp min ena kusin.

Sen var det löst.

Mamma och Han träffades ibland. Trots de hade delat på sig. Jag fattade  inte att hon kunde.

Jag var med en gång ute hos HAN. Men gick inte in i huset han hyrde.

Blev utanför. Hade inte där inne att göra. Jag vågade egentligen inte.

Jag var rädd jag skulle slå ihjäl honom. Så hatisk var jag.

Var ute med lillasyster som pratade på. Jag frågade om våra syskon så vi hade något att prata om. Hon svarade snällt. Hon visste inte att jag ville veta av mina skäl.

Storasyster bor med en kille sa hon. Där ska jag få ha min häst.

Jag blev stum. Har du häst? Kom frågan efter en stund. Det hade hon.

Jag bara jo och vi som aldrig fick något. Ja ja. Som vanligt.

Hon berättade om mina bröder. En bor kvar i Osby den andra minns jag inte var han bodde då. Jag ville bara veta var jag hade dem. Hur pass mycket jag skulle vara på min vakt.

Vi gick därute och pratade på. Då kommer HAN ut. Det är kaffe sa han.

HAN tittade inte på mig. HAN tittade ner i marken. Jag bröstade upp mig. Nej tack.

Jag njöt av att Han inte kunde möta min blick. Att HAN var svagare.

Det var en seger känsla som inte går att beskriva. Mamma kom och frågade om jag inte kunde komma in. Bestämt svarade jag nej.

Det tog inte så lång tid innan mamma kom igen. Hon var arg. Den blicken glömmer man aldrig. Hon slängde igen bildörren. Rivstartade med bilen. Jag sa: Fan är det som händer?

Hon stannade och grät. Jag kände bara fan vad hon börjat lipa då. Hon berättade att hon ville inte att HAN skulle hoppa av deras förhållande. Att HAN inte hjälpte till med lillasysters saker som hon behöver. Snart skolavslutning. Inga pengar till kläder sa mamma.

Det är det minsta problemet svarade jag henne. Skit i HAN. Jag har pengar så allt löser sig.

Lillasyster ska inte se lumpig ut. Inte så som vi såg ut i skolan.

Vi fick inte bry oss. För ni köpte aldrig något. Och nu hör man att ni köpt häst.

Det enda storasyster ville ha i kråkslottet. Fan vad sjukt sa jag.

Ibland trots mamma var ledsen gav jag svar. Det behövde komma ur mig.

Att de behandlade oss som skit. Speciellt mig. Jag var tvungen att visa att jag var stark.

Det fick alla se. Jag tog aldrig ett steg tillbaka mer. Efter ett  par dagar frågade mamma om jag stod till att de kunde få hjälp? Ja svarade jag. Vad behövs? Jo lillasyster behöver kläder.

Mamma lovade att betala tillbaka. Men ännu idag har detta inte hänt.

Pengar är inte allt. Det köptes kläder och mat för åttatusen. Jag bara betalade.

Hade pengar kvar efter pappas arv. Pengar som jag sparat med. Pengar för allt jag sålde i Borlänge. Samtidigt stämplade jag. A-kassa.  Jag var inte fattig eller rik. Rik på självförtroende var det enda jag hade.

Allt skedde fort. Mamma var aktiv i kvinnojouren. HAN försvann en dag bara.

Den bror som är nästan lika gammal som jag kom på besök.

Till min förvåning var han trevlig och pratade som om inget hänt.

Storasyster och hennes kille var vettiga. Som om inget hänt.

Den äldsta brodern blivit frälst. I Livets  ord. Han med som om inget hänt.

Jag studerade dem vid var  möte. Jag märkte att jag var på  min vakt.

Uppmärksam på deras sätt mot mig. Men alla tyckte bara synd om mamma och lillasyster.

Aldrig undrade de  om hur mitt liv varit. Vad jag gjort eller haft det.

Nej jag fick lyssna till deras historier. Deras liv. Det enda vi var överens om vi äldre syskon:

Var att HAN var ett helvete att växa upp med. HAN var för jävlig mot oss.

Utom sin egen dotter. Till konkursen kom. Då vände han sig mot henne med.

Nu var han borta. Stuckit utan att lämna en adress. Ingen visste var han fanns.

Lika bra det sa vi alla. Han var inte saknad. Alla utom jag var svikna.

Jag brydde mig inte. Synd jag inte slog sönder HAN innan. Kände jag det.

Mamma hade flera gånger bett att jag ej skulle göra det.

Så jag rörde inte HAN. Att jag ställde upp kostade mig mer och mer.

Mamma menade på att jag betalade för lite. Till vad jag åt. Jag sa bara jaha, vad äter jag som är dyrt?  Jag bor här för att skydda er och hjälpa. Och detta är tacken?

Genast började hon gråta igen. Det var så svårt nu. Hennes pengar räcker inte till allt.

Jag sa jag betalar ju för mig. Jo men hennes bil behövde lagas.

Det löser vi, vilket vi gjorde. Så fort det gällde pengar gick mamma på mig.

Som om jag inte gjorde rätt för mig. Att jag åt mer. När jag svarade att jag bor med er i en trea utan eget rum. Hallådär.  Nu räcker det fan sa jag. Betala tillbaka skulder först sa jag.

Minns hur du och HAN skulle ersätta mig för bilen jag ärvde från pappa. Men nej.

Ni lånade 40.000 Som jag ej sett. Nu står jag med pengar igen. Stopp.

Mamma grät igen, och jag gic´k iväg. Jag hade lärt känna lite olika personer.

Så en av vännerna fick besök. Stannade till jag lugnade ner mig.

Ibland tog detta tid. De såg inte skulderna de haft eller hade. De stod inte till att de gjort fel.

Allt skulle vara som en blå himmel felfri. Allt skulle vara glömt.

Jag påminde när tillfällen gavs. Inte för att vara elak. Det var för att sanningen betydde mest.

När erkännande kom var det svårt för dem. Den enda som inte kunde erkänna var lillasyster.

Tiden gick vidare. Jag fick en praktik på en fritidsgård. Mamma fick ett liv utan HAN.

Alla började komma på plats. Jag trivdes där jag var på jobbet.

Min svågers syster jobbade där med. Jag fick mer vänner. Bättre vänner.

Det enda jag saknade var vännerna från ungdomsåren. Ja vissa av dem.

De saknade jag ofta. Det var riktiga vänner. Tyvärr kontaktade jag dem inte.

När jag var på praktiken ringde telefonen. Det var till mig. Mamma ringde.

Direkt var jag på min vakt. Hon undrade hur dags jag slutade?

Hon fick tiden av mig. Hon ville prata när jag skulle sluta. Jag frågade direkt om HAN hört av sig. Nej sa mamma, gäller en kvinna på jouren som jag även jobbar med.

Aha sa jag bara. Jag kommer när jag slutat.

Det visade sig att det tagits ett beslut att de skulle hitta en livvakt till den kvinnan.

Hotbilden från hennes exman var stor. Jag fick jobbet på nätterna.

Samtidigt som jag jobbade på fritidsgården på dagar och kvällar.

Plötsligt hade jag massor av jobb. Dock ingen lön för skyddet. Men det störde inte mig.

Dels var det en kollega till mamma. Samtidigt en som behövde hjälp.

Hur hjärnan än jobbar kan jag inte minnas för hur lång tid jag sov där på nätterna.

Andra saker som hände då finns inte kvar. Hjärnan har valt  att helt inte minnas.

Var hon ute på stan var jag vid sidan om. Handlade hon var jag med.

Tills han en natt hittade var hon bodde. Det blev hans fall och vägen till fängelse.

Rättegångar, vittnen och en massa. Jag var med hela vägen. Tills det skulle vara sista kvällen.

Hon hade en hund vi var ute och gick med. Sista kvällen. Hennes 3 söner var med.

Hon tog min hand och sa: Jag vill inte du åker hem. Bra svarade jag. Det vill inte jag heller.

Så börjar resan mot nästa helvete i livet.

Mina syskon och min mamma var emot förhållandet. Första orsaken var att hon var 11 år äldre. Sen hade de en massa andra orsaker. Väninna med en kollega. Ja det var massor.

Jag minns knappt vad de inte var emot. Jag gjorde detta valet. Det fick de förstå.

Det gjorde de efter lång tid. Jag flyttade in med henne. Hennes äldsta son som var lika gammal som lillasyster. Hennes yngsta son från den mannen som nu satt i fängelse. Mellan sonen bodde hos sin pappa. Det var inga problem i början. Vi bodde centralt.

Sedan flyttade vi ut till samma område som mamma bodde i. Bara ett hus emellan med parkering. Vi fick med tredje våningen där. 4 rum och kök.

Vi kan kalla den äldsta sonen Bob. Den mellersta Dan och den yngsta lillen.

Bob och lillen bodde med oss. Dan bodde fortfarande med pappan och hans nya med hennes söner. Det fungerade en tid. Hennes vänner blev mina. Jag började läsa. Studerade in högstadiet på komvux. Samtidigt jobbade jag. Vi gifte oss borgeligt.

Ingen som uppskattade det ärligt. Jag fick höra av alla i släkten att hon var för gammal.

Mamma hade sina åsikter. Hon hade gråtit den dagen.

Hon berättade att en gråsparv knackat på hennes fönster.

De var ju aldrig så högt upp som hon bodde. Min pappa skulle sagt: Jag kommer en dag som en fågel när Kenth får det bra. Detta skulle ha hänt sa mamma.

Jag fick ju låtsats att jag trodde henne. Bröllopet var inte stort.

Bara vi och vittnen om jag minns rätt. Sedan enkel middag på det.

Hennes barn var inte med men de var hemma. Tiden rullade sedan bara på.

1988 fick vi en son. Ingen var så stolt som jag. Samtidigt läser jag till barnskötare.

Och tar studenten i det. Vi söker hus. Men för att jag är arbetslös får vi avslag. Det är jag nog glad för idag. Vi letade vidare och hittar ett. Hennes föräldrar hjälpte oss.

Vi köpte en gammal skola som en äldre man hade.

Jag pratade med min arbetsförmedlare. Hans son var skolkamrat med Dan. Så jag fick gå hemma med a-kassa en tid. Vi började renovera hela huset. Det fanns inget ordentligt badrum. Köket var för 2 personer. Oj vad vi slet. Vänner hjälpte oss. Skolsalen blev ett sovrum. En hall. Ett stort badrum samt ett tv-rum. Och pannrum så vi hade värmen kvar i huset. Uppe fanns 2 rum. Man öppnade dörren i väggen i hallen vid ingången.

Innanför där gick en brant så kallat höns trappa. Där uppe blev det sedan 3 rum och en stor hall. Ett av rummen låg ovanför skolsalen och blev störst.

Jag började jobba som barnskötare i en by. Trivdes med jobbet. Samtidigt sökte jag annat att göra. Det blev marknader. En knalle. Tillsammans med en som jag trodde var en vän.

Vi drog till Danmark och började med att köpa videoband för 8 kr st. En fyrpack kostade över 300 kr då. Vi sålde dem för 199 kr. Vanlig kodakfilm sålde vi med till vrak priser.

Vi sålde så det sved om det. Pengarna rann in i våra händer. Vi var på en mässa i Kalmar.

Jag fick köra till Danmark dagen efter för banden tog slut. Vi sålde för 14 tusen om dagen.

Ja allt var svarta pengar. Vi hade en kontakt som skrev kvitto på banden. Vi smugglade in dessa till försäljning. Vi drog ut var helg. Utan att skämmas. Tills en dag vi började med tröjor som ändrade färg vid kyla. Och hade videobanden med.

Vi blev stoppade i tullen. Han hade gömt annat där med. Utan att säga något.

Jag blev dömd till 1000 kronor i bot. Ja det fick han betala. Sedan delade vi på oss en tid.

Jag ville inte dras in i kriminell värld. Efter ett tag kom han igen och bad om ursäkt.

Denna godtog jag. Vi började om igen. Vi tog husvagn till Tyskland. Körde genom Danmark.

Han betalade med sitt visakort. Jag sa det kan jag ej betala just nu. Har fru och barn som skall ha sitt. Denna så kallat vännen sa: Jag betalar. Jag har gjort en bra affär.

Vi ska kolla efter billigare saker i Tyskland som vi kan sälja i Sverige.

Så vi körde dit parkerade på en camping.

Vi sov natten i lugn och ro. Dagen efter ringde alarmet på klockan. Vi körde mot Hamburg.

Där skulle han möta affärskontakten. Han bad mig vänta på ett fik. Så skulle de komma.

Jag satte mig på fiket. Tog kaffe på kaffe. Väntade i tre timmar. De kom aldrig.

Jag hade svårt att minnas var vi parkerade bilen. Men började gå. Kände att något med allt detta är fel. Stannade vid en som målade på gator. Han var svensk, Visade vägen till bilen.

Han undrade om jag kommit på villovägar? Ja sa jag. Min kamrat skulle möta en affärskontakt. Men de dyker aldrig upp. Så jag tänkte kolla bilen.

Väl framme vid bilen ser jag en lapp på rutan. Jag är hos polisen kom dit.

Hmm. Nu snurrade mina tankar. När man var ung så kan man göra fel. Men jag trodde inte han var det ännu. Rent blåst. Hittar vägen till polisen. Träffar rätt polisman.

Han berättar för mig att han arbetat med svensk polis innan. Ja så det var ok.

Fråga efter fråga svarade jag på. Om jag visste vad min vän gjorde i Tyskland? Jag berättade allt. Polisen satt och lyssnade på mig. Han fick svar på sina frågor. Han säger:

Din kamrat,sitter häktad för stöld av visakort samt försök till bedrägeri.

Jag blev chockad. Det såg polisen. Att jag blev. Jag sa bara jag kör hem han kan stanna och ta sitt straff. En sådan person vill jag ej veta av. Men så lätt skulle jag inte komma undan.

Jag fick lösa ut idioten med ca: 5000 kr. Se till att han kom över till Sverige.

Stå ut med att tullen väntade på oss. De trodde han hade annat med sig. De undersökte min husvagn. Vilken förnedring. Jag slog han flera gånger. Gång på gång. Jag stannade utanför Trelleborg på vägen hem och drog ut han från bilen. Han fick stryk igen.

Väl hemma i huset och han var borta. Berättade jag allt för min då varande fru.

Jag fortsatte själv med tröjorna som ändrar färg.

Åkte bara halva Sverige. Vet ej varför jag stannade upp.

Jag hade fullt upp hemma med huset samt jobbade som barnskötare. Varannan helg gick jag som vakt i Åhusparken. Det gillade jag. Jag kontaktade svenska handelskammaren. I hopp om att kunna importera bra saker ärligt. Det hade gått något år sedan han lurade mig.

Vi sprang på varandra. Vi pratade och det var ytligt.

Han undrade vad jag gjorde nu. Så kom vi in på företag och annat. Jag gick en utbildning.

Att driva eget företag. Han hade kontakt med ett svenskt företag med cyklar.

Jag gav honom en chans att vara ärlig. Jag startade en affär hemma med cyklar. Samt att jag skickade efter olika varor från bla: Hongkong. Cyklarna började bra.

Nya sortens växlar, Shimano. På alla cyklar. Vi reade ut cyklar var helg i annonser.

Han i sin kommun. Jag i min. Vi skulle samköra på 2 ställen.

Det slutade med bråk igen. Jag drog mig ur. För att fortsätta själv.

Pratade med leverantören. För att klara det fick jag köpa mina cyklar kontant.

Han hade kurat dem på pengar. Jag sa att detta var vanligt i hans liv.

Skrapade ihop 5000 och betalade in. Fick cyklarna hem. Monterade dessa, sålde dem.

Byggde upp affären hemma med han som konkurrent. Hans kunder gick via konsumentrådet.

För att få kontakt med mig. Så jag kunde hjälpa dem med felmonterade cyklar. Garantier han ej stod för. Tillsammans med leverantören lyckades jag.

På våren hade jag kunder ut till kl 2 på natten en lördag. Folk körde från Stockholm till Skåne för de billiga cyklarna. De gick åt som smöret smälter i solen.

Samtidigt började jag med ett städföretag. Hade 2 som jobbade för mig.

Allt gick så bra. Cyklarna sålde nästan året runt. Städjobb fanns det gott om.

Samtidigt jobbade jag och hemma renoverade vi huset.

Det var jobba och åter jobba. Samtidigt som jag jobbade lite till.

Och det njöt jag av. Men förhållandet till min fru var ju inte det bästa.

Trots att vi 1991 fick en dotter.  Jag blev ännu stoltare.

Tiden innan vi köpte huset var ganska turbulent. Hennes son blev narkoman.

Han somnade ute och hamnade o koma.  Detta urartade på alla sätt.

Jag som bara var åtta år äldre skulle vara en förebild. Men han lyssnade inte.

Vilket jag kan förstå idag. Inte då. Jag var för ung.

Har jag inte fel så ett år innan vi köpte huset gick till Bob. Till sist ville jag inte ha han hemma. Jag kunde inte förstå hans agerande, våld hemma.

Han bodde på ett behandlingshem, sedan hos sin pappa.

När han var hos sin pappa var han hatisk mot mig. Jag hade tagit hans mamma och hans lillebror. Förstört för honom. Det var vad han tyckte.

Detta var ju innan jag fått egna barn.  Det var ett helvete. Mitt i natten ringde telefonen hemma. Han var sönderslagen nere på stan. Jag fick köra dit. Hans mamma gjorde det inte.

När han hamnade i koma uteslöts jag av mamman och pappan. Pappan ja men mamman?

Jag hittade med hjälp av hans kamrater en dagbok. Där stod vad han brukade använda och när. Vilka vänner som var med. Trots dessa klara bevis förnekade mamman att hennes Bob gjorde sådant. Hans vänner som inte kunde fatta detta försökte prata med henne.

Alla försök var förgäves. Om hans mamma lyssnat från början hade han inte varit död idag.

Han dog 2002 under påsken. Av en överdos. Då var jag inte kvar i hans liv. Eller i familjen.

Jag hade flyttat några år innan.  Detta äktenskapet återkommer jag till.

Livet i stan på Näsby var inte bra. Det var ju därför vi sökte oss ut till landet.

När vi bodde där ute var det lugn i något år. Min mamma träffade en man. En man som jag känt hela mitt liv. Han var en gång gift med en moster till mig. Hon gick bort för tidigt.

Mamma hade flyttat till Bromölla. Där möttes de. Leif. Jag vet att ända sen jag var liten  hade jag sett honom. Han var rak. Han blev min förebild som pappa för mig när jag var vuxen.

De kom på besök då och då. Plötsligt fungerade relationen mellan min mamma och mig. Mellan mina syskon och mig. Allt var bra. Jag hjälpte min storasyster trots de var skyldig pengar sedan min riktiga pappa gått bort.

Hon ringde när jag hade cyklarna hemma. De skulle stänga av elen.

Jag sa be han vänta jag är där om 10 minuter. Jag körde dit och hjälpte dem.

Detta var första gången. Min dåvarande svåger hade redan en konkurs bakom sig.

Han hade tagit över sin fars företag. Detta drev han  i botten. Av okunnighet.

Allt han hade skulle vara så fint, så bra ja rent av bäst.

Flera gånger fick jag hjälpa dem med att låna pengar till el skulder.

Det bekom mig inte. Jag tjänade bra själv. Det som störde mig var att de gnällde att lillasyster

inte kunde betala på sin häst hon hade där. Detta sa de flera gånger tills jag sa ifrån:

Om du storasyster inte kan betala mig sen min pappa dog hur ska hon utan inkomst kunna göra det? Det svarade de inte på.

En kille som hyrde garage av dem tröttnade med på dem. Deras vänner försvann sakta.

Jag gav han hjälp till att starta ett nytt företag. Ordnade kontakter med ficklampor och annat. Detta löste vi så han fick hem produkterna på kredit. Min dåvarande fru stod på ett teleabonnemang till han. Vi fick jaga honom för att räkningen skulle betalas. Den sista räkningen fick jag aldrig. De sista 40 tusen av min syster har jag inte fått.

Det hela slutade med att han gjorde konkurs igen. De fick lämna gården. Den såldes.

Min syster blev ensamstående. Flyttade till lägenhet med barnen.

Ja det var nog ett helvete för henne, men de var två om allt de med.

Själv köpte jag ibland brännvin av min bror. Jag minns inte hur det kom fram.

Det slutade att vi samkörde. Jag körde fram sprit själv med och sålde.

Min fru sålde på sitt jobb. Jag sålde till kusiner, samt några andra.

Självklart blir bubblan för stor. Den sprack. Jag åkte dit och tog allt på mig.

Oj vad de snackade. Överallt. Det bodde vuxna grannar som pratade. Kunder till mig.

De kunde nu baktala mig. Jag lämnade inte ut ett namn. Skyddade alla.

Tills idag när boken skrivs, om någon frågar vad kunderna hette kommer jag självklart berätta. Jag ska ALDRIG mer ljuga för att vara snäll som då.

Tyvärr vet jag att detta kommer kosta mig problem med släkt och vänner som då fanns.

Jag teg stilla tyst och lät folk prata. Jag hade inte tid med dem. Jag hade blivit sjuk.

1993 var året som slog ut mig. Jag fick en muskelsjukdom.

Idag är denna 2 och slår ut mig på olika sätt olika dagar. Hon min så kallat fru sa det var inbillning. Jag var i Lund och fick den bekräftad. Det dröjde ända till 1996 innan jag erkände att jag var sjuk. Trött. Kramp i muskler. Muskler som slutade fungera. Ja detta menade hon på att jag hittade på. Neurologerna stod i kö för att undersöka mig.

Jag försökte köra å som vanligt i livet. Men nej. Det ville inte kroppen.

Jag pratade med min bror som hade varit sjuk tidigare. Men han ville ej prata sjukdom.

Han fick det vid ca 18 års ålder. Hans fru och jag började samtala i telefon.

Det jag beskrev för hene hade min bror. Liknande eller samma. Detta gjorde att jag fick åka till Lunds sjukhus, Kristianstads sjukhus. Jag var kund där i 3 år. Diagnosen kom som ett slag. Man ska ej kunna få denna sjukdom efter man fyllt 20 sa de. Jag var 28 då jag fick den.

34 år när jag blev sjukpensionär. Och det passade inte mig. Jag sökte all hjälp jag kunde få. Behövde hjälp att klara av att gå hemma. Att vara sjukskriven. Ingen hjälp fanns att få.

Mitt i detta livet åkte jag dit på hembränning. Hennes Bob fortsatte knarka. Lillen blev mer känd som nazist. Ja det ena problemet efter det andra. Hon åkte till behandlingshem. Jag tog de andra barnen.  Mina egna och hennes lillen. Samtidigt  brottades vi med hans narkotikaproblem, stölder och en massa annat. Våra egna problem hamnade åt sidan.

Jag märker att jag har mycket mer att beskriva och kommer hoppa mellan åren.

Vilket ni kommer märka. Allt om mamma och syskon, allt om henne med hennes barn är olika år olika ställen. Men ändå samtidigt. Just nu är huset nästan klart.

Vi får en fosterson. Han hade hotat sin styvfar med kniv. Och kunde inte bo hemma.

Idag undrar jag med den bakgrunden på hennes son hur kunde vi bli fosterfamilj.?

Hur som haver han killen ville bara bo hos oss. Så blev det.

Han fick flytta in. Det tog tid innan killen hade anpassat sig efter regler som gällde hos oss.

Han kunde ställa till med bråk för att han ej fick som han ville.

Det kom en gång han hotade att döda mig. Det hände när vi hittade han full.

Jag gick upp dagen efter till killens rum. Slängde en kniv på golvet och sa:

Kom nu då. Döda mig som du sa igår. Kör igång. För du ska fan inte hota mig om du ej klarar av att uppfylla hotet. Jag stod kvar en stund. Sen tog jag kniven från golvet. Inte ett ljud vi sa mer om denna saken. Killen kom hennes son Bob närmare.

Vi hade besök av min bror som är med i Livets ord. Där märkte jag att de drev med hans tro.

Efter en tid kom killen i bråk med en som han stack ner med kniv. Som väl var bodde han inte hos oss då. Han fick något år på fängelse för detta.

 

Nu kommer mitt liv att föränrdas igen. Jag var ju super lycklig över mina två barn.

Inte trodde jag att detta skulle sluta. Jag trodde allt var toppen.

Nej, allt var en fasad. Nu kommer mina dåliga sidor fram, som jag lärde mig i unga år. Något jag ännu skäms för. Plågas av kommer i nästa del av denna boldel.

Förlusten.