kenthj.blogg.se

 

 

Mitt liv är inte riktigt som andras.

Den familjen jag föddes in i kan jag inte påstå var bra.

Jag hade 1 syster 2 bröder sen kom en syster till.

Mina 3 äldre syskon hade sin pappa, jag hade min och lillasyster sin.

Jag hade min pappa tills han försvann en dag.

Den av oss syskon som hade kontakt med sina föräldrar bara min lillasyster.

Då vi andra bodde under samma tak. Men med hennes pappa. Och Samma mamma.

Ingen av oss hade kontakt med sin biologiska pappa. Bara lillasyster.

Mycket är förträngt omedvetet.

Det jag minns kan ibland hoppa från tid till en annan.

Jag minns att vi bodde i Åseda med mamma. Inget om min pappa.

Och att vi hade besök av en moster. Min gudmor.

Orsaker eller anledningar till detta är bara ord från min mamma.

Det är mycket som bara finns hennes ord på. Saker och händelser jag inte minns.

Nästa minne är att vi bor i Växjö med min lillasysters pappa.

Hon var inte född då.

Jag gick i andra klass, och minnet var jag gick i första klass finns inte.

Min uppväxt var långt ifrån bra. Kantades av slag och ord vad jag kallar det psykisk misshandel.

Ännu idag känner jag av ord som ekar inne i mig.

Jag växte upp utan min biologiska far. Jag träffade honom det året jag slutade 8 klass.

Jag fick ha honom en sommar. Sedan försvann han igen.

Den bild som gjorde att jag sökte upp han byggde min mor och äldre syskon upp.

En mening som sitter hårdast kvar är från en gång jag spillde ut ett glas mjölk.

Då kom ett slag av min styvfar och en mening från mamma som jag aldrig glömmer.

”Du är precis som din far.”

Vi satt alla runt köksbordet vid denna händelse. Alla i familjen hörde det.

Inom mig kom en fråga jag inte vågade ställa. Hur är min far?

Vem är min far? Vad gör min far? Finns han?

Många frågor för ett barn. Obesvarade frågor.

Detta ekade länge i mig. Hur är min far. Vem är han? Varför sa hon så?

Jag var i det året jag skulle fylla 9 år. Hela världen var ny för mig. Vi hade flyttat till en mindre ort. Ny skola, nya kamrater. Något som var en vana att göra, hade min mamma berättat.

Inget blev bra i starten. Nya skolan tyckte jag inte om. Hamnade i delad klass en trefyra. Min bror som är ett år äldre hamnade i en femsexa. Året där på kom vi i  samma klass. Kan ha varit fyr/femma och fem/sexa. Det resulterade i att jag fick byta skola. Vi hade en kantor som lärare.

Han var inte god. Han var ond mot oss barn.

Detta året hade man vuxit lite i självförtroendet.

Minns detta än idag. Kantorn hade slängt smink för några av klassens tjejer.

Jag tog deras parti och gick ner till hans kateder.

Stod iskallt och sa något dumt om värdelös hjälp och hans bestämmande.

Samtidigt spottar jag han i ansiktet.

Resultatet blev att jag fick byta skola.

Går i femte klass, ska lära mig åka buss till skolan.

De som åker i bussen ser mig som ett offer. Stora killar som kan mer. Jag blev en längre tid hårt besvärad av dessa ungdomar. Efter en tid byttes de ut mot mer jämngamla. Men fick stå ut, det hjälpte inte att säga till hemma.

Fick ingen hjälp hemifrån ändå. De sa som vanligt:”Det är nog inte så illa som du säger”.

”Det kan inte vara så farligt”.

 

Man kan säga att min uppväxt var hoppig.

Vi kan nu konstatera att jag växte inte upp med min pappa.

Detta gjorde inte mina 3 äldre syskon heller.

Min lillasyster hade sin fram till hon gick i nionde klass.

Han var alltid snäll mot henne. När vi äldre var nära.

Men mot oss andra var han djävulen, när mamma ej var hemma.

Om något gått sönder, exempel en lampa.

Då ställde han oss 4 stora på golvet i en rad.

Även den gången som lillasyster tagit sönder lampan, fick vi stå där.

Hon sa: Pappa det var jag.

Hans svar hör jag ännu: Det var INTE du. Måste vara någon av dem.

Jag minns hur tårarna rann. Fan hon sa som det var.

Ska vi tvingas ljuga för att få lägga oss?

Svaret var egentligen givet Ja det fick vi.

Den av oss som erkände fick antingen stryk eller lägga sig hungrig.

Tidigt byggde vi upp ett hat. Jag är troligen den enda som har det kvar.

Mitt första minne av han kan jag inte precisera.

Ärligt tror jag detta är förträngt. Jag minns inget av egen vilja innan jag gick i andra klass.

Ofrivilligt eller förträngt får du som läser bedöma.

Vardagen kantades av rädsla för HAN. HAN slog oss med tillhygge.

Mamma slog ibland, med mattpiskan. Minns när min bror bröt en.

Det värsta var HAN. Lillasysters pappa.

 

 

En dag satt jag och gungade  utanför vårt område där vi bodde.

Jag hade skolkat denna dagen, vet ej varför en som jag gjorde det.

Gick ju i andra klass.

Långt innan han skulle komma hem, såg jag han gå förbi.

Jag blev stel av rädsla. Visste att jag gjort fel.

Detta var innan han visade sitt rätta jag mot oss icke hans barn.

Efter en tid hade jag samlat mod och gick med tunga steg hem.

Sakta upp för trappan till vår dörr. Kliver sakta in.

Han sa inte ett ljud på en stund. Drack sitt kaffe med blicken i tidningen.

Till sist sa han något om varför jag var hemma.

Som straff fick jag dammsuga. Det gjorde jag. De rummen han sa att jag skulle dammsuga.

Jag var inte rädd då, sjöng och dammsög. Sjöng den ena sången efter den andra.

Hittade på egna sånger. Sen sa jag att det var kul att dammsuga. Kände mig stolt att jag gjort det han sagt. Direkt högg han mig med orden: Bra, då kan du ta resten av lägenheten med. När han sagt det försvann jag in i mig själv. Minns inte vad han gick, minns inte när mamma eller syskon kom hem. Totalt är minnet rensat. Jag bara dammsög.

Ibland fick vi följa med till hans arbete. Det var kul. Hans chef hade 2 söner runt vår ålder.

De hade en gokart som vi fick köra. En sjö att fiska i. Ja det fanns inga större regler dessa dagar. De vuxna jobbade. Vi barn lekte.

Allt detta försvann. Bara en dag.

Minns inte själv men mamma har sagt att vi skulle önskat oss en lillasyster.

Fram till dess var det min storasyster, den äldsta brodern, han som är ett år äldre en jag.

Plötsligt en dag var lillasyster där.  Vi var hos Hans mamma och pappa.

Där bodde hans syster med sin man. De var snälla mot oss.

Jag och brodern som är ett år äldre var där. Var storasyster och min andra bror var minns jag inte. Minnet av den sommaren var bus. God mat och massor av gott som kakor med saft.

Ingen som skällde. Vi sprang och lekte något. Jag jagade min  bror, skrikande med öppen mun. Svalde något som satte sig fel i halsen. Vi sprang in och fick dricka saft för att ta bort smaken. Hade fått i mig en fluga i leken. Denna dagen glömmer jag inte. Vi står med saft och bulle. Då hon, Hans mamma säger till oss: Ni får kalla mig farmor om ni vill.

Sen kramade hon oss hårt och sa hur mycket hon tyckte om oss.

Allt roligt har ett slut. Exakt vet jag inte hur detta roliga tog slut.

Om jag minns rätt kom en vit bil upp på gården.

Ur stiger han och mamma. Farmor grät och kramade om dem länge.

Storasyster var med. Kom pojkar. Kom. Ropade mamma.

Då fick vi se vår lillasyster. Ligga i en vagn i bilen.

Oj vilken dag detta blev. Massor av uppmärksamhet  på henne den nya.

Men det gjorde inte oss något. Vi fick så mycket gott. Vi fick äta så mycket vi ville.

Nu i skrivande stund, minns jag inte var min äldsta bror var. Han var inte där.

Jag tror  han redan då var på ett fosterhem. Han hade något som gjorde han arg.

Inte mot oss syskon. Jag kan inte komma ihåg när han inte var kvar i bilden.

Jag minns att vi hade flyttat till ett hus som var tre lägenheter.

En gång där minns jag hur han slog sönder köket. Nästa minne går han i skolan och bor hemma. Han var stor då. Gick nog i sjuan eller åttan.

Vi åkte från farmor med lillasyster. Till lägenheten. Nästa minne där är en stor fest.

Alla från släkten var där. Mostrar och morbror. Med respektive. Sprit och öl efter maten.

Till maten var det vin och snaps. Tror det var dopet för lillasyster.

Detta var slutet på våra fina dagar. Sista sommaren bland trygga vänner.

Minns jag nu rätt slutade jag andra klass. Sommarlov med bus och hyss.

Krigade mot grannområdet. Vi hade ett område, sen var det en skogsdunge till nästa.

De hade ett fint fort i sin lekplats. Den krigade vi om. Det var en lek.

Plötsligt skulle vi flytta. Detta skedde så fort. Jag minns inte att vi packade.

 

 

HELVETET BÖRJAR!

Minns inte att vi flyttade in i huset. Det jag minns är att vårat hus låg på en kulle.

Stort jäkla kråkslott. Allt som allt var det tre lägenheter, två längor som gick ihop.

Alla var där. Storasyrran var med några hon kände. Jag och bror kände inte någon. Vi stod vid uppfarten och snackade med några från byn. Det slutade med att vi gjorde äppelslungor och vi krigade mot varandra. Slungade äpplen på varandra. Då kom han. Skällde på oss alla. De vi krigade mot blev rädda. När vi mötte dem senare frågade de om han var galen.

Ja sa vi. Men skit i han. Så hade vi lärt känna några i byn.

De visade vägen till sjön. Dit gick vi ofta. Badade och hade livräddningsbåten till fiskebåt.

Det kostade 5 kr att hyra en kanot, 10 kr för en eka. Sådant fick inte vi.

Vi fick smita hemifrån för att kunna vara vid sjön. Att bada var inte självklart.

Att vara ledig från arbete hemma nej du det gick inte.

De dagarna vi fick räknar jag på en hand.

Sommaren tog slut och nu skulle allvaret börja. Skolan.

Det var spännande. Vi kände några men långt från alla.

Lekis, första klass eller andra klass minns jag inget av. Har sett kort där mamma står med.

Detta kort är från en skolstart. Ändå kommer jag inte ihåg om vi hade någon mamma med när jag började i trean. Nytt ställe, ny skola. Ny by. Vi var ju vana vid Växjö.

Första minnet jag har från skolan i byn är att bakom skolan låg en stor fotbollsplan.

Där var vi på alla raster. Utom de få gånger vaktmästaren släppte in oss i tunnlarna under skolan. Han var alltid snäll mot ungarna på skolan. Tror inte någon sa något illa om han.

Sa han till oss gjorde vi direkt som han sa. Han var aldrig arg.

Nästa minne är ett slagsmål mot en kille. Jag slog till han för jag blev hetsad.

Det var ett enkelt bråk från början. Inget som vi inte kunde lösa. Detta fick min bror att bli arg. Han manade på att jag bara skulle slå till han så han låg ner. Detta hörde jag hela dagen efter med. Det var bestämt att jag skulle säga killens namn sen smälla. Han hade en buss att passa. På landet åkte de som bodde långt bort buss till och från skolan. Jag ropade på han.

Det small och jag såg hur han blödde. Liggande ner på golvet och alla som hjälpte han.

Jag sprang hem. Trodde det skulle ringas hem och få stryk. Min bror sa: Fan vad bra gjort. Han ska inte vara så kaxig. Ge dom stryk bara.

Något hände inom mig denna dagen. Inom mig blev jag rädd. Men på ytan kände jag att jag visade en tuff kille. En tuffing som kan slåss. En modig,med en bror bakom mig.

Dagen efter var allt över. Lite snack bland vännerna. Han jag slog var inte i skolan.

Han kom efter ett par dagar. Allt blev som vanligt.

Nu kommer det glimtar av att min äldsta bror är boende hemma.

Jag minns att vi någon gång besökt han på en gård.

Allt ändrades.  Har jag rätt för mig gjorde han prao hos en svetsar firma vi gick förbi till skolan. Vi hade en mamma som inte var hemma. Hon studerade någonstans.

Kom hem på helgerna. Hade gått upp ett år i skolan så gaj gick i samma klass som min bror.

Han ett år äldre jag minst. Vi var stökiga. Hittade på allt för att störa. Skolan fungerade inte.

Det blev då delat. En fyr/femma en fem/sexa. Vi bröder i olika klasser.

Innan detta skedde var vi jävliga. Skolan fick jobba med att orka med oss.

Vi satt en dag i matsalen. Spagetti med köttfärssås. Läraren satt vid vårt bord. Min bror sa: Gott med slemmiga maskar idag. Då gick läraren. Till sist kom bytet. Vi fick gå i varsin klass.

De trodde det hjälpte. Ack nej. Fritiden ihop vi syskon med samlade vänner.

Det sista jag minns av denna skolan är när tjejerna är arga.

Ett sådant liv. Svor över läraren. Kallade han gubbjävel. Kyrklig skit. Kantor fan.

Han var ju kantor i kyrkan. På helgerna och lärare i veckan.

Jag , tuff som man var . Frågar tjejerna vad är det?

• Idioten har kastat vårat smink. Vi som vill ha det.

  Nu kom den där tuffa fan i mig fram: Bara smäll dom. Men jag kan ju inte smälla en lärare. Sa till tjejerna att jag skulle plocka upp det till dem. Och ”kantorn” skulle få fan. Jodå deras smink låg i papperskorgen.

  Plockade upp det till dem. Vidare satt jag och samlade saliv. Samlade till en riktig loska. Han hade sin kateder bakom klassen. Där fick vi stå i kö om vi behövde hjälp. Jag ställde inte mig i kön. Slängde fram min bok. Säger: Kolla jag fattar inte detta. Snällt ber han mig ställa mig i kön. Jag skriker kolla då din fan. Men han hade sina principer son ha ska i det yrket. Problemet var att jag skrek kolla på detta då och slänger mitt spott på hans ansikte. Hans glasögon rann av spott. Han reser på sig, jag flyr ut ur klassrummet överbänkarna. Springer hem och stannar där.

• När min bror kommer hem var detta allt alla pratade om Hur tuff jag var som vågade sätta en loska i ansiktet på den fruktade kantorn. INGEN VISSTE Hur RÄDD jag var. Min rädsla att vara hemma. Att Han mammas man skulle ta det. Räddningen var att mamma kom hem samma dag. Möte dagen efter i skolan. Bestämdes at jag skulle byta skola. Till att åka buss med de stora från sjuan upp till nian.

 

Välkommen till helvetet.

 

Så blev det måndag och gå i tid för att hinna med bussen till stora skolan.

Efterlämnade min bror, alla vänner.

Kommer till en riktigt stor skola utan sällskap. Minns inte vart jag skulle.

Ingen som tog emot mig, där bussarna stannade.

Efter en tids letande hittade jag en vuxen att fråga. Du, var går femmorna?

Fick hjälp dit och samlade mod att gå in. Helt ny. Allt nytt.

Mitt i terminen skulle allt förändras. Allt blev så stort. Jag minns min brors ord.

Nu är du ny igen. Är de kaxiga smäll dem bara.

När jag kom hem efter första dagen fick jag inte mig vetandes en enda fråga av mamma eller HAN. Mina syskon frågade om jag fått slåss eller det gått bra.

Jag hade samlat mod en stund, innan jag mötte mina nya skolkamrater.

Känns märkligt minns inte om jag varit och hälsat på innan bytet. Något jag förtränger.

Alla var snälla och hade frågor. Det hade kommit ut att jag spottat på en lärare.

Jag försökte smita ifrån frågorna. Ville ha bra start. Svarade bara ja, ja.

De första veckorna var lugna. Fröken verkade vara bra. Vi hade henne i allt. Även i gymnastik. Allt var bra. Allt kändes bra. Bussresorna började bra.

 

Bussbråken.

 

Vi í byn kände alla varandra. Alla visste att vi var de nya. Bråkiga, stökiga jävliga ungarna.

Bröderna som slog ihop sig vid bråk. Och ha som måste byta skola.

Så gick snacket om oss bland de vuxna. Inget vi noterade som barn. Men nu som vuxen minns man vad folk sade.

På vägen till skolan där min bror gick kvar, stod bussarna som skulle till min skola.

På vägen dit bodde en man som var allmänt känd som byfånen. Egentligen snäll och ofarlig.

De flesta av oss i denna ålder, busade med han. Det var för att han skulle bli arg. Det var inga problem att få han arg. Man busringde på hans dörr. När han öppnade skulle han se att man rörde hans rabarber. Då fick vi springa. En dag var min bror sjuk så jag fick gå till bussen själv. Jag gick förbi byfånens hus. Märkte inte att han var runt hörnet. Han skulle säga något till mig, men jag blev rädd och sprang till skolan.

På bussen åkte det ett par killar som var tvillingar.  Just denna dagen kom den en av dessa fram till mig och frågade en massa. I Mina  ögon var han en av de som min syrra kände. De som hängde vid sjön med öl på kvällarna. Precis när vi åker förbi byfånens hus säger jag: Kolla där bor fånen. Han är inte klok.

Detta var ett misstag. Killen blir arg, tar mig i kragen. Säger att jag aldrig får säga så om hans morbror. Jag höll på att kissa ner mig av rädsla.

Han gick ner i bussen till sina kompisar. Jag visste ju inte de var släkt.

Senare samma  kväll skulle jag hämta syrran. Självklart visste hon vad som hänt. Hon visste inte vem killen var. När jag ser henne står han med i samma gäng. Jag ropar på henne. Han skriker jag ska tänka mig för. Syrran förstod direkt att det var han i bussen. Hon skällde ut han och garanterade att lillsyrrans pappa skulle slå han, om han gick på mig igen.

Dagen efter i bussen dagen var han snäll och sa att jag inte skulle vara rädd för han.

Alla stora som åkte med bussen, kände storasyrran.

Han lillsyrrans pappa fick snart ett rykte om att man skulle akta sig för han.

Efter en tid började andra gå på mig i bussen av olika orsaker. Den största var att jag var minst. Vi var det nya i byn. De kollade om man var tuff utan bröderna.

Detta höll på ganska länge. En dag kändes som en vecka. Ändå åkte vi 8 km enkel resa.

De dagar man slutade tidigt, liftade jag hem.

Försökte att ta upp problemet med mamma Han. Svaren finns ännu inne i mig.

Vad har du gjort då? De gör inte så. Det kan inte vara så farligt. Chauffören håller nog koll.

Ännu idag, känner jag att jag hade ingen trovärdighet. Ingen att lyssna till.

Här kände jag hur tryggheten hemma minskade för varje dag.

Vad som än hände som man berättade, var nog inte så farligt. Bara jag som upplevde det värre.

Var dag man kunde lifta hem var guld. Att slippa bussen hem.

Det var lite av friheten. En bit av lycka.

Var gång man liftade trodde man inte det var farligt. Ingen där hemma sa något om det heller.

Detta helvetet stod jag ut med till sexan. Då började bror min i sjuan.

Vi genade varje morgon över järnvägen. Tillsammans gick vi upp till skolan där bussen väntade.

Den tiden jag var själv hände det att jag försökte ta bussen på väg till andra kamrater.

Vissa dagar skolkade man. Lånade flera gånger en grannes hemtelefon och ringde själv och sjukanmälde mig. Allt för att slippa bussen till min skola.

Jag var tidigt utpekad genom skolbytet. Aldrig hade någon från vår by bytt skola.

 

 

Livet.

 

Vi går tillbaka i tiden något år. När flytten gick till kråkslottet. Lilla byn.

Vi hade en knapp kilometer ner till sjön. Där vi tillbringade somrarna.

Bada så mycket vi kunde. Fiska genom springorna i bryggan.

Vi låg på mage och metade abborre och mört. Strax intill låg en plats med vindskydd.

Mellan bryggan och kiosken som tillhörde stället som folk ibland bodde på.

Tror detta var ett vandrarhem. Minns ett år då det var massor av danska ungdomar där.

De bodde där i två eller tre veckor. Vi hade roligt till samman. De lärde oss fula danska ord och vi med fula svenska ord. Ibland gjorde vi eld ihop  vid vindskyddet och mös ihop.

Detta var en fristad för oss. Där Han lillsyrrans pappa inte kunde nå oss. Vi hade flyktvägar.

Här i denna byn hälsade ofta delar av släkten på oss.

Vissa kusiner oftare än andra. När de speciella kom var det mer som hände. Det är det som sitter i huvudet. Till dessa släktbesök återkommer jag.

Vi hade en vanlig skoldag. Samlades på kvällen för middag.

Mitt under måltiden spillde jag ut ett glas med mjölk.

Jag kan ännu känna slaget på kinden av HAN. Mammas skrik med frågan: Vad gör du? Du är fan precis som din far. Alla i familjen tittade på mig. Idioten som spillde mjölk som sin far.

Syskonen skrattade. Jag fattade ingenting. Satt som en nolla och bara kände hur jag inte tillhörde den familjen. Nu sker det något inom mig. Frustrationen växte till ilska.

Ilskan blev agg. Jag frågade en fråga som tystade dem. - Vem är min far?

Det blev helt tyst i köket. Jag hörde hur de andades. Ingen av syskonen sa något.

Han stod stilla som en sten. Mamma tittade på mig. Jag såg hur hon sökte svar.

Vad hon skulle säga, så jag inte frågade mer.

Det tog några minuter. Sen rann det ur hennes mun. Jo han heter Arne. Han är lat och inbillningssjuk. En lögnare som lurade mig på flera år. Sen åkte han ut när polisen sökte honom.

Samtidigt kollar mamma av vad jag minns. Om jag minns att pappa jobbade i affär. Eller vad som helst. Hon ställde många frågor. Jag kunde inte svara på någon. Det jag minns från Åseda är det mamma eller en moster samt vad syskon berättat.

Deras minnen är inte mina. Jag tror att något hänt där. Något som gör att jag inte minns något från den tiden. Det jag vet är att jag gick i lekskolan där. Något annat finns inte kvar.

Och lekskolan är något de flesta kommer ihåg. Något namn på en vän. Jag vet inte något.

Minnet jag har är att min gudmor, som är moster till mig var där. Jag vet inte varför.

Skulle jag säga annat skulle jag ljuga för mig själv. Allt är återberättat.

Första minnet är från Växjö. Sommarvägen. Sen är allt en röra av olika minnen utan tidsbegrepp. Mamma har när jag blivit vuxen berättat en del. Det är ändå inte mina minnen.

Nåväl. På sommarvägen var där jag minns att lillasyster kom. Även kusiner som var äldre.

Här hade vi bus, massor av lek som var kul. Bara det inte kom fram hemma.

Vi bodde i ett  trevåningshus. Jag och bror min delade rum. Hur de andra bodde minns jag inte. Här kom den gången jag skulle få stryk första gången. Vi bröder lekte i vårat rum.

Pratade om hur lillasyster blivit till. Jag låg på magen och lyfte rumpan upp och ner flera gånger. Samtidigt skrattar vi. Mest att det såg roligt ut. När dörren slängdes upp och det small i baken. Hårt. Det gjorde så ont. Min bror låg i sin säng, han fick inte stryk.

Det var HAN. Han skällde på oss. Sådan jävla trams vill jag  inte höra. Sen small det i rumpan en gång till. Jag drog mig till sängen. Han smällde igen dörren, när han gick ut.

Vi kollade in min rumpa. Den var flammande röd. Min bror sa: Bra du inte gråter.

Vi började skratta igen. Men vi höll handen för våra munnar så vi inte hördes.

Självklart var inte mamma hemma. Hon jobbade på något dagis som fanns nere vid köpcentrum. Det var 2 backar ner. Vi brukade vara där med kompisarna. Jag kommer ihåg en tjej i min ålder. Rött stort hår. Hon bodde nog i huslängan som gick ihop med vår. De flyttade efter en tid. Lekplatsen utanför var en träffpunkt innan vi drog vidare. Ibland upp till skogen. Ibland till centrum. Ibland på sommaren till badet. Bara  ingen kunde skvallra på oss.

Ibland satt vi på garage taket. Då kom vaktmästaren och skällde på oss. Akta så ni inte trillar ner. Han försökte låta arg. Snällare man fick vi leta efter.

Från Åseda till Växjö ska vi bott på ett annat område i Växjö. Inget som finns i mitt minne.

Men mamma berättat att det ska ha varit på Håkansjögrensväg. Nu det jag skriver är det de har berättat för mig. Jag ska ha lekt hund en sommar eller vår dag med någon vän.

Och varit nere på gräsmattan med händerna och gått som en hund. Då ska jag stuckit mig på en geting. Nästa historia är att vi satt några barn i sandlådan. Då ska en man kommit med gevär och siktat på oss. De andra barnen hade fått gå utom jag. Det skulle varit fullt av poliser i området. Mamma har berättat hur rädd hon skulle varit. Tänk om hon sköt hennes Kenth. På något vis tycker jag att jag borde minnas detta. Men nej. Inget av detta finns kvar.

Vi ska ha varit på sommarkoloni en sommar. Vi ska ha rymt från detta. Mamma och HAN skulle ha varit på besök. Allt är blankt. Finns inte ett enda minne. Jag minns en vit bil. Med svart tak. Men inte när eller vem som ägde den. Idag i skrivande stund, känns det inget inom mig. Vad det gäller barndom stör det inte mer. Jag gick i någon eller några skolor i Växjö. Jag kan inte exakt skriva vilka klasser eller skolor. När vi bodde på Sommarvägen minns jag att jag gick till skolan. Jag minns frökens sätt att lära mig skriva.

Det skulle vara ett finger emellan orden. Jag förstod inte hur hon menade. Jag skrev med ett finger mellan bokstäverna.

Jag var så glad, jag skrev. Hade fyllt ett a4 papper när fröken kommer till mig.

Hon Säger: Din dumma unge. Det fattar du väl att detta går inte att läsa. Det ska vara ett finger mellan orden. Ja käre gud vad dumt.

Sen visade hon tills jag förstod. Denna dagen tappade jag intresset för skolan.

Om jag inte minns fel så är detta i andra klass. Bestämd fröken. Skönta att jag inte minns mer av henne.

Hemma fanns det lite trygghet kvar. Men inte mycket. Vi litade på mamma. Men inte HAN.

Jag och en kamrat skulle cykla till centrum. På hans cykel.

Denna cykel kommer jag ihåg. Jag ville ha en sådan. Högt styre. Lång sadel med järnstöd för passagerarens rygg. Jag fick köra och trampa, han åkte bakom. Vi sjöng så det ekade.

Ner för backen mot centrum. Full fart. Vi ville ha vinden på oss, visa att här kommer vi tuffa.

Andra backen kom kort efter. Pang sa det. En cykel som vi inte hann stanna för. Han som cyklade där var full. Kom rakt över så jag körde in i hans bakhjul.

Jag flyger över styret. Över gubbens pakethållare. Landade med ansiktet rakt ner i asfalten.

Jag blev rädd och ledsen. Ont gjorde det. Sprang till mammas arbete.

Men hon jobbade inte denna dagen. De ringde hem. Inget svar. Hennes kollegor hjälpte mig så gott de kunde.  Där efter minns jag att till sist fick de tag i mamma. Så då kunde jag gå hem. Plåster här och där. Utslagen framtand. Den var halv. Jag fick gå hem. Min kompis var redan borta. Han var hemma hos sig. Ensam vandrade jag backarna upp till vår lägenhet.

Den längsta vägen jag någonsin gått. Ensam, ledsen och skadad.

Väl hemma förstod mamma att det behövdes en tandläkare.

Efter mycket om och men flera veckor fick jag en tand.

De skulle sätta en silvertand på det som var kvar. Så hela tanden var inte borta.

På ena sidan av min framtand var det en spets. Resten var borta strax under halva tanden.

Detta tog flera besök hos tandläkaren. Ingen bedövning. Rakt ner i stolen.

Börja göra vid tanden. Allt slipande och borrande gjorde ont. Jag visade så gott jag kunde att hon skulle sluta. Pjåka dig inte pojk sa hon. Det betyder: Sluta tramsa dig pojk.

Till sist var smärtan mer än vad jag klarade. Jag bet henne i fingret.

Enda försvar jag kunde komma på. Hon slog mig över kinden, med öppen handflata.

Jag kom in till klassrummet. Av fröken blev av utskälld och hemskickad.

Mamma och HAN skällde ut mig. Jag fick minsann förstå att tandläkaren bara ville hjälpa mig. Tandläkaren krävde att jag bad om ursäkt. Mamma tvingade mig att be om ursäkt.

Sedan är det en ny mental blockering. Resten av jobbet med tanden är borta. Jag minns inget.

Närmaste minne av tandläkare är när vi flyttat igen. Till kråkslottet. Det skedde lagom till tredje klass.  Tyvärr är minnen hoppiga där med. Sommaren i Växjö med bad. Det var i pool utomhus. Jag och min bror var där med storas. Vi höll på att byta om. Jag älskade att sjunga.

Fröken fräken med Sveningvars var en favorit. Även säg inte nej..

Jag satt i ett bås och  bytte om. Sjöng för full hals. Det ekade i salen.

Det var en man som skrek att jag skulle hålla käften. Men det gjorde inte jag. Bror och syster var med. Kände mig stor och säker. Denne man blev mer och mer arg. Han fick tag i mig. Lyfte upp mig på raka armar. Min bror försökte slå han. Någon annan vuxen sa något.

Detta gör att han släpper mig rakt ner i golvet. Golvet är klinkers. Stenhårt tar han i när han slänger ner mig. Jag domnar bort,ser min bror suddigt springa efter hjälp.

Vaknar av att det är fullt av folk runt mig. Mina syskon säger att mamma är på väg. Polisen stod där. Jag hörde en ambulans som stannade. Sen blev det en resa in till sjukhuset.

Där blev jag röntgad och omplåstrad. Då jag inte kunde röra benet la de in mig.

Hamnade på en barnsal. Kunde inte röra benet. Om jag försökte röra någon annan del av kroppen gjorde benet ont. Något revben var av och i något var det en spricka.

Om jag minns skadorna rätt var det skada på bäckenbenet med en spricka.

Samt att hela benet var svullet.

I samma sal som jag hamnade låg en kille något år äldre än mig. Han hade ena benet högt upp. Det var brutet på flera ställen. Han hade blivit opererad.

Det tog ett par dagar sen var vi kompisar. Vi berättade vad vi råkat utför. I våra sängar låg vi pratande med varandra.  På grund av skador blev vi liggande i sängarna. Ingen av oss fick gå upp. Där låg vi två pojkar. Ont hade vi båda. Vi pratade på. Pratet blev till trams och roliga historier. När någon av oss skrattade gjorde det så ont. Vi hade så roligt att det onda bara gav oss små pauser. När värken släppte skrattade vi igen. Kämpande försökte vi båda hitta en ställning som inte gjorde ont när vi skrattade. En sådan ställning fanns inte.

Resultatet blev att vi skrattade tills vi hade ont, när det släppte skrattade vi igen.

Jag kommer ihåg att mamma och mina syskon kom besök. Mamma berättade att han som kastade mig i golvet varit full. Nu satt han hos polisen. Det skulle bli straff för honom. Mamma berättade att polisen pratat med min bror och andra. De ville prata med mig med.

Mamma och mina syskon åkte. Polisen kom in och pratade med mig. Jag fick berätta vad som hade hänt. På kvällen var jag ledsen. Jag ville ha dit min mamma. Det gick inte. Jag fick inte ringa henne. Den kvällen somnade jag gråtandes. Det gjorde ont.

Jag fick en gammal tant som skulle hjälpa mig att gå igen. Oj vad hon kämpade. Arg blev hon. Jag hade fått kissa i en flaska innan. Nu skulle jag gå till toa. Detta var inte kul.

Jag fick skrika så mycket jag ville, bara jag gick till toan.

Skrikande den korta biten mellan sängen och toan. Oj vad arg hon blev.

Varje gång jag behövde gå på toa väntade jag så länge det gick. De klagade till mamma. Att jag var omöjlig. De förstod inte att det gjorde ont. När läkaren kom så berättade jag hur ont det gjorde. Han bestämde att jag skulle få en tablett en stund innan. Så skulle det säkert bli bra. Tänk det gick bättre och bättre. Bara på 2 veckor kunde jag gå så bra att de skickade hem mig. Att komma hem var inget speciellt. Försökte vara som vanligt. Min bror och jag började efter ett par dagar gå ut. Men till badet gick jag inte mer. Tänk om den gubben var där. Varför fick jag inte veta hur allt gick. Satt han kvar hos polisen? Var han ute? Efter en tid hörde jag mamma prata ned Han. Om rättegång och fängelse. Jag förstod att det var gubben som hamnade i fängelse. Ännu vet jag inte hur det gick. Men till Dackebadet gick jag inte fler gånger. Hur det gick för han som låg i samma sal vet jag inte. Det blev bara att vi sa hejdå.

Några dagar hemma sen var allt som vanligt. Kompisar och ute. Vi hittade en bäck med grodyngel. Vi samlade så många vi kunde. Gjorde vårt bästa att hålla dem vid liv.

Vi fick en bra idé. Få dem att bli grodor. Sedan släppa in dem i brevlådor hos folk som åkte bort på semester. Någon av oss kom på att vi kan leta pant. Det gjorde vi.

Då mitt upp i detta kom kusiner på besök. Vi var i stort sett i samma ålder. De var två killar och två tjejer. Den äldsta kom på att man lätt kunde stjäla pant i en butik. Sen gick någon av oss andra in i nästa butik och pantade. Detta gjorde vi hela sommaren.

Våra grodor växte. Kusinerna var med. Vi stal pant och sen köpte vi ketchup.

Att hålla koll på vilka som åkt bort var inte svårt. Till dessa stoppade vi in mellan tjugofem och femtio grodor. Ställde ketchup så det rann in i brevinkastet.

Vi satt uppe på hustaken när folk kom hem. Hörde skrikande tanter med svärande gubbar.

Oj vad vi skrattade. Det blev stora förhör med oss ungar. Vi nekade. Blev aldrig avslöjade.

Vi klarade oss och med det var vi vinnare. Vår äldsta kusin lärde oss mer. Han rökte redan då. Stal cigaretter från våra mammor som var rökare. Vi fick prova.

När kusinerna åkt hem skulle vi vara lika tuffa som han. Vi stal cigg och smyg rökte. Men vi klarade inte dra halsbloss. Det tog inte lång tid innan HAN såg oss. När vi kom in small det hej vilt med en mattpiska. Mamma var ju inte hemma just då.

Han hade ordnat cigarr som vi fick röka. Han tvingade oss att dra djupa halsbloss.

Jag spydde ner hela golvet. Det fick jag städa, sjuk av cigarrhalsblossen.  Darrandes av illamående och rädsla städade jag. När han äntligen var klar med oss åkte vi i säng.

När mamma kom hem berättade HAN vad som hänt. Allt utom att jag spydde eller mattpiskan. Mamma kom in och smällde till oss båda. Vi vågade inte säga till henne att vi redan fått stryk. Vi grät tyst och tog emot mer stryk. De bestämde vi kunde bli i sängen den dagen utan mat. Min bror sa den kvällen att han hatar HAN. Jag med sa jag. Han är dum.

Vi lärde oss fort vilka dagar vi skulle sköta oss. Hans arbetsschema skrev vi ner. Mamma slog inte alla gånger vi gjort hyss. HAN slog så fort chansen fanns.

Det är när vi bor i Växjö, som ett kort har tagits i en kamera butik. Där sitter jag med HAN.

HAN ler och jag försöker. Jag minns att orsaken var att en ny kamera skulle han ha. Därför är det kortet taget med HAN och mig.

Alla dagar i Växjö måste ha gått fort. Sen är vi i Kråkslottet. Det bodde en familj i vänstra lägenheten nere. Den till höger blev tom. Vi bodde uppe. Minns att mitt rum var en garderob.

En sån med snett tak. Säng med säng bord. Någon liten byrå var det jag hade där. Nu började man snart i tredje eller fjärde klass. Allt var inte negativt. Min äldsta bror flyttade hem. Nu var vi alla fem syskon samlade. Stora syster fick ett eget boende. Det gjordes ett rum i en av längorna till henne. Där bodde hon och hade vänner som hon ville hemma. De var ju inte inne hos oss. Vi andra tog aldrig hem någon. Jag blev inbjuden till ett kalas. Det samlades under stor protest, svärandes mamma ihop tjugo kronor som present. Det var på landet. En bra bit till kompisen som fyllde år. Lånade en cykel och tog mig dit. Hans föräldrar och alla man kände i skolan var där. De tittade konstigt att man lämnade ett kuvert med mynt som gåva.

Jag stannade inte så länge. Cyklade hem utan att säga hejdå. Jag skämdes.

Det hände inte fler gånger att man blev inbjuden till kalas. När vi ville ha kalas fick vi höra att det var så dyrt. De kunde inte detta och vi skulle minsann vara bjudna först.

Jag sa till mamma att det hade jag varit. Då la HAN sig i: Tala inte så till din mamma. Vi vet nog vad det var för något. Ska det kallas för kalas? Sen stampade HAN iväg.

Ingen nämnde något om kalas fler gånger.

Första sommaren lärde vi känna byn. Hitta runt. Sjön var stor favorit. Åt andra hållet låg gamla skjul som tillhörde järnvägen. Följde man den vägen hittade vi ett reningsverk.

I dessa skjul var vi ofta. Vi gjorde det mesta för att inte vara hemma. Storasyrran lärde känna någon som hade hästar. Hon fick sköta dessa och  rida. En dröm hon hade. Aldrig att mamma eller HAN körde henne. Ingen ridhjälm. Gå eller låna cykel. Som det är med syskon är man inte alltid tillsammans. Man var på varsina håll. Jag lärde känna en granne. Han hette Bosse.

Mina bröder spelade fotboll med andra vänner på en gräsplan mitt emot hans hus.

Ofta hamnade bollen inne i deras trädgård. De som hämtade bollen sprang i deras fina rabatter. Bosse skällde till ibland. De trampade ner deras blommor. En gång blev Bosse arg på riktigt. - Nästa gång behåller jag bollen skrek han. När alla fattade att Bosse kände mig blev jag tvingad att vara bollkalle. Bosse var snäll mot mig. När bollen kom in till  dem tog han bollen och gick fram till mig. Här ta bollen du. Du springer inte i mina blommor.

Jag sa tack. Sprang ut till de andra med bollen. De blev imponerade att jag vågade. Jag sa aldrig att han var snäll mot mig.

Bosse och hans fru hade 2 barn. En pojke och en flicka. Jag lekte ofta med dem. Visst var de små men just denna perioden var jag ensam. Mina bröder blev mer tillsammans. Jag stöttes ut. Jag dög när det var liv eller behövdes till bråk. Ibland dög jag när det var roliga saker på gång. Bosse och hans fru bjöd ofta in mig på fika. Han visade att han spelade i en orkester.

Det öppnade ögonen för musik. Dock var jag inte mogen att förstå detta.

Bosse kunde jag prata med. Men vågade aldrig berätta vad som hände hemma.

 

 

Mörka dagen.

 

Det var ännu sommar. Med bad och annat kul. Visst i starten av Augusti.

Vi sket i att det snart var skola. Ner och bada. Vara med vänner.

Så kommer vi hem en dag. Mamma var glad som en sol.

Han var det med. Kom vi måste prata allihop.

Detta var första gången mamma och HAN visade att vi fanns.

Mamma hade sökt in på en skola. Hon hade kommit in. Hon skulle utbilda sig.

HAN jobbade och läste redan. Läste till trädgårdsmästare. På nätterna jobbade han med att köra lastbil. En gång var jag med. Den tystaste dagen i mitt liv.

De berättade att mamma ville så gärna göra detta. Läsa till speciallärare.

Långt upp i landet. Umeå eller Luleå var det. Hon skulle komma hem varannan helg.

Vi satt stumma. Ingen sa något. Bara mamma och HAN.

Är ni inte glada för mammas skull? Frågade mamma. Jo svarade vi. Med lögnen i halsen.

Vi satt länge den dagen vid bordet i köket. Vi såg på varandra vi syskon. Ingen var glad på riktigt. Falska leende. Min tanke var: Hur går det för oss med bara HAN hemma?

Diskussionen tog slut. Det skulle lagas mat så vi fick middag.

När den var klar och alla satt till bords var det en ganska tryckt känsla.

Plötsligt tittar mamma på oss och säger: Han vill att vi ska kalla han pappa.

Ingen sa något på en lång stund. Alla var knäpp tysta. Pinsam tystnad.

Den enda som var som vanligt var lillasyster. Jag tror inte hon förstod något.

Kanske var det bäst att hon inte förstod just då.

Vi kom till skolstart. Ny skola. Nya vänner. Inga föräldrar som var med.

En enda gång kan jag minnas att min mamma varit med vid skolstart.

Det var i första klass. Jag och min ett år äldre bror började. Vi stod med likadana stickade koftor. Det är tack vare ett foto jag minns det. Tyvärr har jag inget kvar efter barndomen.

Lillasyrran fick en dagmamma. Vi började skolan. Man var inte så tuff i början. Men det hämtade vi snabbt in. Min Äldsta bror hamnade på en skola. Riktigt var storasyster Hamnade vet jag inte. Snabbt kom vi in i rutiner. Skolan sen hem för att hjälpa till. Efter det kompisar.

Ville man inte hjälpa till hemma så blev det utegångsförbud. Den första tiden när mamma inte var hemma var svårast. Gjorde vi fel tog det hus i helvetet. HAN hade skaffat två grisar och en kalv. Dessa skulle slaktas. Men innan dess skulle vi plocka gräs. Tre fulla korgar på morgonen. Tre fulla korgar på kvällen. HAN kom och kollade mängden. Tryckte ner handen i korgarna och packade ihop det. Hånlog och sa det räcker inte till en halv gris. Gör det riktigt.

En dag var min bror sjuk. Han låg i feber. Jag fick gå till ängen med tre korgar själv. Det tog en evighet att fylla dessa. Hur jag än gjorde blev de inte fulla. Jag stressade så mycket jag kunde. Skyndade att slänga in gräset till grisarna. Innan HAN kom. Springande mot skolan. När jag var på väg hem efter skolan såg jag Han köra mot stan. Jag sprang hem. Hämtade gräs så fort jag kunde. Spanade efter HAN. Jag skulle fan vara klar innan den djävulen kom hem. Kämpade med att plocka gräs så svetten rann. Fyllde korgarna utan att packa, ner till grisarna och slängde in det. Upp på gården där stod HAN.

Jag tackade gud i mina tankar att jag hann. Kände en sten falla från hjärtat.

HAN sa inget. Inte ett ljud. Då ser jag mamma bakom hörnet. HAN hade hämtat henne vid tåget. Visst ja. Denna helgen skulle  hon komma hem.

Först trodde man inte sina ögon. Trodde inte hon skulle komma hem.

Sprang in till min bror. Sa direkt att mamma kommit hem. Frågade om HAN sagt något under dagen? Nej HAN hade inte hörts eller synts till. Jag berättade att jag fuskat med gräset. Vi skrattade länge. Sen kom vi på hur de skulle se ut magra och skrattade ännu mer.

Mamma ropade undrar var syskonen är. Storsyrran hos hästarna, äldsta brodern i stan.

Svarade vi kort. Mamma kom in till oss och undrade om allt var bra.

Vi vågade inte berätta något. Nu började vi bli vana att ljuga. Allt var bra sa vi.

Bara jobbigt att plocka gräs till grisarna varenda dag.

Då berättade mamma att de sparar massor av pengar på mat när grisarna och kalven slaktas.

Så hon kunde studera klart, få ett jobb nära hemma.

Vi vågade inte berätta att HAN slog oss med livremmen. Ibland fick man hämta riset själv som HAN slog en med, över rygg och rumpan.

Hur vi fick stå på ett led i köket tills vi erkänt. Om vi klagade på något, då var det från början. Samma sak alltid. Ärligt, jag var rädd för han.

Denna kvällen är alla hemma vid middag. Alla sitter vid bordet. Jag hade funderat på om det blev bättre om man kallade HAN för pappa. Så jag frågade: Är det något du vill att vi ska göra pappa? Det blev en sån skum tystnad. HAN mumlade nej. Mina syskon glodde på mig som om jag dum i huvudet. Mamma försökte prata och låtsas som inget hänt.

Senare var alla ute i syrrans rum. Där skällde mina syskon på mig. Sa att jag var precis som min far. Inte klok i huvudet. Jag var fan cp som kallade HAN pappa.

Jamen försökte jag, vad ska jag göra då? Han jagar oss jämt. Vi ska se till så hans jävla grisar får gräs. Tjurkalven som är tokig ska vi flytta på. Ni stora slipper ju. Syrran sa den djävlen ska inte be mig om något. Fatta han är inte vår pappa. HAN är en sån barnmisshandlare.

De fortsatte att slänga glåporden på mig. Jag blev ledsen inne i hjärtat men inte visade jag det. De var som tokiga på mig. De lyckades med sitt resultat. Jag sa aldrig pappa igen.

Vågade inte.  Visste vilket elände jag skulle få. De var hårda i sitt hat mina syskon.

Dagen då mamma skulle åka kom. Vi visade inte att vi var oroliga. Alla sa hejdå som inget.

Vardagen stod snabbt på. Ordna gräs till grisarna. Ett hus längst ner på gatan var tomt.

HAN sa vi skulle ta på den gräsmattan. Vi vågade inte göra annat. Bara att lyda. Vi jobbade så fort vi kunde. Skolan skulle starta idag. Man fick en kommentar ibland. Vad du luktar gräs. Ja svarade man, det är till vegetarianerna. De ska med äta. Då blev de tysta.

Det gick några dagar. Samma sak dag ut dag in. Meningslöst att försöka komma undan att plocka gräset till grisarna. Vi kunde bara sakta sakta gå hem. Ibland stannade vi vid affären.

Gick in och tittade på det godis som fanns. Utan pengar. Jag minns henne som ägde butiken.

Glömmer inte den första gången hon bjöd på några kolor. Jag måste sett dum ut. Efter en lång stund stammade jag fram ett tack.

Snacket började gå i skolan. Kompisarna berättade att de hade veckopeng. Vi ljög. Det har vi med. Vi sa det bränner man fort. Ljög i försvar. Vi fick inget sådant.

Storasyster var alltid hos hästarna eller med de stora vid sjön. Ibland var de i hennes rum.

Vi sökte oss på egna vägar. Bygga koja i skogen. Dra oss till järnvägens byggnader.

Hängde inne på stationen. Bara vi inte var hemma. När jag inte kunde vara med mina syskon, drog jag mig hem till Bosse och hans fru. En räddning. Tyvärr jobbade de med.

Men med lite tur var de hemma. Jag lekte med deras barn. Fick alltid fika där.

Jag tror att de tidigt såg hur vi hade det. Även om de inte sa något.

Bosse och jag lyssnade ofta på deras musik. Jag gillade det jag hörde. De var bra. Blev hånad av mina syskon att jag lyssnade dansbandsmusik. Hårdrock gällde för dem. AC/DC och Styx.

Ja de var med bra. Men mest gillade jag dansband. Bosses band var bäst då.

En dag fick jag en chock. En fråga som jag inte vågade drömma om. Bosse frågade om jag ville följa med på en spelning. Jag sa han måste fråga mamma. Bosse log mot mig och sa: Det har jag gjort och du får. Kramen jag gav Bosse tog aldrig slut. Han var bäst.

Dagarna fram till helgen gick sakta. Riktigt sakta. Klockan stod stilla i min värld.

Mina syskon menade att det var skit. Inget att åka med på. Men för mig var det annat.

Det var allt. Det var stort. En dröm. Overkligt att jag skulle få följa med. Jag blommade upp. Som en kung. Gatans gung. Utvald som den speciella. Jag var så glad. Längtade så hårt att den kvällen skulle komma. Jag frågade nog miljoner frågor till Bosse. Hur är det? Vad gör man? Vad ska jag göra? Ska alla med? Han försökte lugna mig. Det går bra.

 

Jag minns inte var vi spelningen var. Men det förtrollade mig. Kände mig speciell.

De hade pratat med de som ägde stället. Jag fick gå var jag ville men inte ut.

Mat, läsk jag fick godis med. Bakom scenen stod jag och tittade på när de spelade.

Ibland gick jag en runda, spanade på alla som dansade.

Mitt hjärta slog massor av extra slag. Nu i skrivande stund känns det som då.

Den lyckligaste i världen. Killen som fick hänga med de stora. Jag fick kort på dem.

KenthRoger som jag kallar han sa: Ta så många du vill. Om du vill dela ut till folk är det snällt. Klart jag gjorde. Sprang runt borden med korten till alla som ville ha.

Alla i bandet skulle ha en paus. Jag fick gå med. De fikade och tog sig en grogg. Någon drack snaps. Alla frågade om jag trivdes. Självklart sa jag. Njöt av all uppmärksamhet. De hade pratat en stund så sa Sune som spelar dragspel: Du får följa med när du kan. Bara vi inte ska åka så långt.  Jag kramade om han. Tack viskade jag. Bosse klappade mig på axeln.

Detta var det största jag upplevt. Ägnade inte en tanke på familjen hemma.

Drog in så mycket glädje jag kunde. Tyvärr har det roliga ett slut. Kvällen var till sista dansen. Det skulle packas ihop. Lasta sen rulla hem.

Väl hemma sov. Jag smög in för att inte väcka någon. Lyckades. Kröp ner i sängen somnade.

Tillbaka till verkligheten. Väckt en söndag av ena brodern. Du vi måste fixa gräs.

HAN är skitsur att vi sovit länge. Jag kände den hårda klumpen imagen växa.

Den hade jag känt flera gånger. Just idag var den som störst. På med kläder. In i köket för att ta mat. Då står HAN där. Röd i ansiktet skrikande: Djuren ska fan ha mat före er. De sover inte hela dagar som ni, ungjävlar. Se till att flytta kalven så den kan beta fint gräs. Sen går ni till tomma huset och plockar av allt gräs.

Brorsan frågandes: Va allt gräs? Det tar hela dagen. Svaret: Skiter jag i. Det ska göras. Huset är sålt. Vad vi tänkte då var mord, gömma lik. Att den fan borde dö.

Storasyster var med i köket. Hon sa vad hon tyckte till HAN. Pang sa det. En sån smäll hon fick. Handflatan rakt över ansiktet. HAN var arg. Fruktad av oss. Syrran sprang till sitt rum skrek till HAN: Du bestämmer inte över oss. Du är inte våran pappa.

Vi vågade inte säga något. Gick och hämtade korgarna, för att fylla dessa med gräs.

Vi plockade och plockade. När b i kom bärande tredje gången sa HAN vi kunde äta.

Tack, svarade vi. Vi åt så fort vi kunde. Kom överens att ta med mat ut till storasyster.

När vi kom ut till henne var det tomt. Hon hade stuckit.

Vi tog maten med oss. Började plocka gräs igen. Vi var inte halvvägs. Då ser jag att Bosse tittar på oss. Han kom över. Det var i granntomten Bosse bodde. Bosse pratade med oss. Berömde oss att vi var duktiga. Bosse berättade att Sune med sin familj köpt det huset.

Då frågade jag: Sune i ert band? Bosse skrattade, ja Kenth nu har du två av oss här.

Den känslan att ha två grannar från dansbandet kan jag inte beskriva.

Bosse berättade att Sunes fru fått jobb på den skolan jag gick. Sjuksköterska var hon.

Vad bra sa jag. Det blir trevligt.  Sen fick vi plocka färdigt. Vi kämpade och kämpade.

Åt upp maten som vi smugit ut till syrran. Kvällen började skymma. HAN kom.

Sa att nu hade vi jobbat bra och det var dags för middag. Det räckte med arbete för idag.

Mamma var ju inte hemma. Syrran syntes inte. Om de var borta var det antingen brunabönor eller pannkakor till middag. Vi åt under tystnad.

Telefonen ringde. HAN svarade. Pratade glatt. Sen sa HAN att mamma ville prata med oss.

Vi försökte låta glada. Mamma hörde att något var fel. Hon försökte få oss att prata. Jag skyllde på att jag var hemma sent kvällen innan. Det gick hon på. Sen fick jag berätta om den kvällen istället. Jag sa jag ville lära mig spela trummor som Bosse.

Genast fick jag veta att de hade inte råd att köpa trummor till mig.

De kostar massor av pengar. HAN skulle ju läsa med. Jag kände hur allt rann ur mig.

Drömmar försvann. Fantasier krasade som glas. Det gjorde ont.

Klumpen blev stor imagen. Den kvällen grät jag, tills jag somnade.