kenthj.blogg.se

HUSET BERGHEM.

 

Ja det namnet får mig att känna spyor i halsen. Knuten i magen är obehagligt bekant.

Vid järnvägen låg stationen. En gul byggnad med en lägenhet ovanpå.

Minnet av stationen är att inne i väntsalen kunde man vara. Den var obemannad.

Där var vi den gånger mina bröder hittat öl. Min första fylla var där, med bröderna. Tio år gammal.

Med kall fakta i handen vet jag att mina bröder var inga bra förebilder. De lärde mig röka samtidigt. Ja även snusa.

När mina syskon inte var med. Var jag hos Bosse och Irené. Där var jag så ofta det gick.

De bodde i ett vitt hus. Vårat låg intill uppe på en kulle.  Huset var stort och rött.

Vi hade två längor. Den ene minns jag lite av. Där fanns något rum. Men inga fina rum.

Den andra längan minns jag inte så mycket. Men man kunde vara under den.

I en av dessa längor fick min storasyster ett rum. Detta gjorde HAN i ordning till henne.

Kanske var det lättast för HAN att syrran bodde utanför huset.

I starten var det tre lägenheter. En till vänster. En till höger.

Vi skulle bo i den uppe. Vi fick varsin garderob jag och den broder som är ett år äldre än mig.

Det var typ vind med små fönster. Lillasyster fick ett eget. Toalett hade vi en.

Det var inte till att ha bråttom på morgonen. Exakt hur vår lägenhet såg ut minns jag inte.

Vi gick in genom en svängd trappa. Dörren där uppe till vänster var in till oss.

En dörr med en gammal nyckel till vänster. Den gick till vinden.

Hela trapphuset var målat i blått. Allt var slitet och gammalt. Som 50-talet eller innan.

Tror att man kom in i tv rummet direkt. Min sovplats till vänster. Deras sovrum intill mitt.

Mellan deras och ingången till köket var toan. Köket gick i grönt. När man kom in så hade min bror sin garderob till höger. Intill han hade lillasyster sitt rum. Och det avslutades med en sådan garderob som vi hade. Den var till den största broder. Som i början av denna tid bodde på fosterhem.

En bondgård med ett mysigt par som hade en son i hans ålder. Toppen för honom.

Så är mitt minne av det huset som vi ungar döpte till: KRÅKSLOTTET.

Tomten var det inga större fel på. Uppfart till huset. Till vänster om den en gräsmatta med något fruktträd och en stor grön buske. Den blommade i vita stora blommor.

Bakom den ena längan blev det en sluttning mot en äng. Sedan skog.

Till höger om uppfarten det som var känt som berget. Vår lekplats. Träd, stora buskar massor av stora stenar. Högst upp låg det stora stenarna. Den ena var sprucken till två.

Och en till bredvid. En perfekt grotta inne i sprickan. Den största stenen åkte vi kana på.

När HAN och mamma inte var hemma var det guldstunder där uppe.

Vi kunde smyga på i stationen. Kompisar kunde komma hem och smyga bort via deras tomt.

De som vi lyckades ha kvar som vänner blev oftast det till mina bröder.

Jag var inte riktigt som dem. Innerst inne ville jag inte göra hyss. Tyvärr fick man hänga på för att ha kamrater. Grupptryck heter det idag. Jag klarade mig oftast att hålla mig borta.

Vissa gånger klarade jag inte säga emot eller som det var: Skylla på att jag skulle göra annat.

Vi flyttade dit  på sommaren. Ingen av oss barn trivdes. För mig blev berget ett skydd.

När HAN blev arg, kunde jag ibland fly dit. Ligga lågt tills HAN lugnat sig.

Bäst var det att fly dit när båda var förbannade på oss. Vilket var ofta då.

Idag när man vet hur allt var och vilka utbildningar mamma skaffade. Då blir man ännu mer skakad.

Hon min mamma läste till special pedagog. För att kunna jobba med barn. Som det hette då förståndshandikappade barn. Samtidigt som helvetet hemma var slag, psykade ord.

Ord som gjort ont hela livet. Ja de gör ont ännu. Jag och några av kusinerna fann gemensamt ro i berget. Deras mamma var som vår. Slog. Sa elaka, skrämmande ord. Det sitter på näthinnan när moster kallar sin yngsta son: Du är ju för fan cp. En som skulle spärras in på dårhuset.

Ingen av oss vågade svar mot dem. Åkte man på stryk. Det värsta ett samarbete mellan våra mammor. De slog oss ihop. De hjälpte varandra bra tillsammans. För att slå sina barn.

Han som blev kallad cp hamnade av egen vilja som fosterbarn hos en annan moster till oss.

Det var min gudmor. Och hennes familj.

BERGHEM I HJORTSBERGA var mitt helvete. Där alla mina sår i hjärtat och själen sitter.

Där slagen haglade ofta och hårt. Där man trycktes ner om man hade en åsikt som ej liknade deras.

Huset där jag aldrig fann trygghet, äkta kärlek eller familjeband. Blod ska vara tjockare än vatten.

Inte om man kommer med en uppväxt därifrån. Då ska man vara något annat.

Det är idag för mig en sanning att man ska inte vara eller bli som jag.

Att passa in i familjen från BERGHEM eller den släkten som de kommer ifrån.

Många kommer att fasa och skrika: HAN LJUGER när de läser denna bok.

Inte på något sätt ska jag säga mot dem som påstår det. Jag skriver mitt liv, mitt helvete.

Självklart finns det släktingar jag saknar. Som är vettiga. Normala personer.

För att INTE släkten som är bra ska lida har jag ingen kontakt med någon.

Samtidigt mår jag och min familj bäst när vi inte har kontakt med min släkt.

Den släkte har för mig varit bråk, fyllor, gräl mera fyllor, skilsmässor tragiska liv.

Många fester var det på Berghem. Mostrar och morbror med familjer. Ibland en familj ibland 3 eller fler familjer. Fester var det gott om.

Det började en dag vi kom hem från skolan. Då höll de på lägenheten till höger att flytta.

Vi hade inte bott  där så väldigt länge. HAN var arg. Hade aldrig sett han så arg.

Mamma och hyresgästens fru stod mellan HAN och han som hyrde.

Deras barn och vi stod på gården och hörde allt. Jag skakade av rädsla. Ingen märkte oss barn.

HAN sa kommer du inte iväg slår jag ihjäl dig, sanna mina ord. Mamma försökte lugna HAN.

De som bodde till höger var med ute. De tog de andras parti.

Tacksam idag att jag ej förstod vad vräkning var. Uppsägning som den andra kämpade mot.

Vägrade skriva på papper att de skulle flytta. HANS ord:  Får se om du kan bo utan väggar och tak.

Detta huset ska renoveras från grunden. Ingen kan bo kvar då fattar vilken idiot som helst.

Mannen och hans fru som bodde efter vårt hus. Det sista efter oss. De kom och undrade var det var för ett herrans liv. HAN sa sitt och så bestämt. De som hyrde klagade.

De till vänster flyttade fort. Vilket alla förstod. De till höger lyckades få stanna en viss tid.

Kort tid efter denna händelse var det mer och mer bråk mellan HAN, mamma och de som hyrde.

Hoten kastades ur deras munnar. Vi barn lärde oss nya sätt att vara. Hårda som sten.

Bröderna hjälpte mig med, att skaffa ett tufft yttre. Storasyrrans vänner såg man upp till.

De var ju den närmaste tryggheten jag hade. Men ingen, inte någon visste hu jag mådde.

Av alla som borde känt mig som de borde vara. Fanns det ingen som kände den riktiga Kenth.

När jag och mina bröder spelade boll intill stationen. På de stora gräsplaner. Mitt emot ett vitt hus.

Utan att jag förtjänat något gott. Jag som var lik sin far. Den som kände sig minst älskad.

Killen som var precis som sin far, den som skulle gör det sina syskon sa annars fick jag stryk.

Helt otroligt men detta är det mest fantastiska som kan hända en liten grabb som mig.

Dörren till en ny värld öppnades för mig. Vänliga ord. Rufsad i håret av kärlek. Kramad.

Fick ord som tack. Att få höra: Du är duktig. Eller. Vad snäll du är.

Livet vände när jag fick dess ord. Det var av Bosse och Irené. Jag fick lära känna dem.

De hade en pojke som var lika gammal som min lillasyter. Jag minns deras namn.

En liten , liten socker söt flicka. Jag kunde visa mitt rätta jag där. Hos dem var jag Kenth.

Att vara nere hos dem och leka med deras barn var roligt. Redan då tyckte jag om barn.

Detta måste Bosse och Irené märkt. Jag var där så fort jag hade chansen.

Lillasyster var med mig ofta. Om jag minns rätt försökte jag vara där själv.

Mina bröder sa att Bosse inte var snäll. De kunde inte glömma. Då bollen ofta hamnade i deras fina rabatt. Så tröttnade Bosse en dag. Han sa till oss: Nästa gång det händer tar jag bollen. Ni får den inte igen. Detta enkla kunde mina bröder inte glömma. Vi spelade plötsligt på andra hållet en tid.

Hur det kom sig kom bollen in till Bosses igen. Självklart skickades jag att smyga och hämta den.

Smyg för fan. Tar han dig så slår han med dig, skrämde mina bröder mig.

Flera gånger fick jag smyga och hämta bollen.

Tills den dagen Bosse ser mig på deras tomt. Han sa. Ska du hämta bollen?

Förstenad svarade jag lågt ett ja. Efter det var allt som om himlen ändrat mitt öde.

De var inte arga bara trötta på att blommor gick sönder. Och den dagen Bosse blivit arg. Hade varit en dålig dag, för honom. Inte skulle jag vara rädd för han. Kom så fikar vi.

På sådant sätt blev de mina vuxna vänner. Det som då var viktigast för mig. MINA vänner.

Det bästa då att mina bröder var rädd för dem. Så jag fick ha dem ifred.

Lillasyster var ju kompis med deras son så hon var med där ibland.

Jag älskade min lillasyster så det gjorde inte mig något. Jag trivdes.

När någon påpekade att jag lekte med småbarn tvingades jag att kaxa upp mig.

Svara spydigt: Bara för att du inte kan passa barn så gnäll inte. Eller något liknande.

Att vara på sin vakt för att man tyckte om att leka, med just de mindre.

Det störde mig mycket. Samtidigt som jag smög med det. Inte ville jag ge dem detta att håna mig med. De hade redan tillräckligt på mig. Jag var redan rädd för HAN och mamma. Rädd för mina syskon. Det fick på något sätt räcka. Av någon anledning gömde jag mig mer och mer.

Drog mig mer och mer till de barnen. Till Bosse och Irené. Senare när Sune med familj kom, deras barn med. Jag tog alla chanser jag fann att slippa Berghem. HAN och mamma.

Glädjen att vara med de som visade att de tyckte om mig. De som frågade vill du hjälpa mig med detta? Inte en order som skulle göras utan tack. Utförde man ordern fel fick man stryk.

Smet man och inte gjorde det blev det stryk, sen straffarbete. Det kunde sluta hur som helst.

När man växte och blev större blev uppgifter hemma värre. En pina att gå hem.

Sågs man hjälpa en granne, vilket jag älskade göra. Fick man ett helvete för det.

Att ha hjälp en granne med vad som gav som värst: HAN log när han slog, order att utföra slit jobb hemma. Tunga jobb som HAN visste man inte skulle klara. Sen lägga sig utan mat. Till sist kom det   sista straffet i raden: Utegångsförbud. Att inte få gå ner till grannar. Inte ens gå upp i berget.

Glömmer aldrig att HAN  tog alla chanser att hånle. Att le då vi fick stryk.

Hoten om ni säger ett enda ljud till någon. Inte ens mamma. DÅ JÄVLAR ska ni lära er vad stryk är. Nu ryser jag i skrivande stund. Mår dåligt av att minnas. Men jag blir hel av att skriva.

Då när allt var visste man om man sa något. Då hände det han sagt. Jag var rädd om livet.

Många gånger trodde jag att HAN skulle slå ihjäl oss. Att det var målet.

För var syskon som flyttade fick vi andra det värre. Utom lillasyster. Det var HANS dotter.

Antalet gånger man undrat varför HAN hatade oss så minns jag inte.

Hur många gånger man tyckte att mamma borde se något, går ej räkna.

Ursäkten att HAN fick flytta utan en krona. Bara kläderna HAN hade på sig var giltig för dem.

Så var det att växa upp i BERGHEM HJORTSBERGA.

Det jag bär med mig i livet är glädjen av följande:

Bosse& Irené med barn. Sune & Majbritt med barn. Stunderna då jag kunde vara Kenth.

Då man kunde och vågade leka med de mindre nämnda barn. Och lillasyster.

Tiden dessa vuxna tog sig med mig. Tiden man blev uppskattad, omtyckt.

Tiden då chansen till sinnesro i berget fanns. Vänligheten från de som var det mot mig.

 

Det jag glömmer är hatet. Avskyn mot de som gjorde mig illa. Glömmer att det blev stryk.

Glömmer att man fick stå i en rad på golvet, till någon av oss erkände.

Att man fick lifta, aldrig körde de oss. Jag glömmer ilskan. Orättvisan.

Finner ingen anledning att bära det med mig i livet.

Jag glömmer att förlåta eller vända andra kinden till. Det har gjorts för många gånger.

Sveken, orden, stryket med tillhygge eller händer, hoten, rädslan ja allt det som var fel glömmer jag.

 

Bättre tider kom, bra tider fanns hos de nämnda. Jag flyttade bort med tiden.

Men Alvesta blev vännerna en ny räddning. När jag gick i sjunde klass vände det mer.

 

 

 

 

 

 

 

ALVESTA.

 

Jag kom tidigt till Alvesta. Andra halvan av femte klass. Grönkulla skolan.

Först var det vänner i klassen. Så var det till sjunde klass.

Minnet av femman är inte så starkt. Jag minns att det inte bara var jag som kom ny.

En annan kille som var känd som bråkmakare på annan skola kom med.

Vissa av klasskamraterna tog längre tid att komma nära.

Andra var lättare. Två tjejer blev fort vänner. Och en kille som bodde i närheten av skolan.

Han hade mörkt stor krulligt svart hår. Han var mycket snäll. Efter ett tag upptäcker jag och en annan kille i klassen en sak. Vi hade varit klasskamrater i Wäxjö. När jag bodde på Sommarvägen 11 a. Det gjorde att han och jag blev vänner. I slutet av femman kände jag de andra i klassen. Men inte kände jag mig riktigt accepterad. Ryktet gick ju.

Om oss i Hjortsberga bröderna fan själva.  Det var inte så svårt att förstå.

Vi fick även namnet Jönsson ligan efter filmerna. Vi hette ju Jönsson.

Alvesta var inte stort på den tiden. Alvesta var nog mest känd för sin stora 3 dagars marknad. Kan ha varit 2 dagars. Med tivoli, massor av säljande knallar.

Där sprang man när tillfällen gavs. När man inte hade straff hemma. Det försökte vi alla att inte ha när marknaden närmade sig. Alla ville gå på den. Vad jag minns klarade jag alla år utom ett. Det var en rolig marknad. Hände mycket. Många unga som var fulla.

Storasyrran med vänner som var äldre drack. De bjöd oss syskon. Min fylla utanför Hjortsberga var i sjätte klass. Utan problem bjöd andra som var äldre.

Snabbt kom ryktet igång. Bröderna Jönsson super. Sen kom alla slagsmålen.

Mina bröder skickade fram mig. De sa: Mucka med den fula fan. Så slår vi skiten ur honom.

Han är så ful så han ska ha stryk. Så var det. Det spelade ingen roll om de var fulla eller nyktra. De slogs och jag var den som skulle skickas fram. Samtidigt som jag skulle tuktas till att bli en tuff elak fan. Oj vad jag kämpade med mig själv. Vågade inte säga nej. Då var det jag som fick en rejäl omgång stryk, av bröderna.

Detta mådde jag oerhört dåligt av.  Vissa nätter kunde jag inte sova. Samvetet gnagde inom mig. Det gjorde ont. Jag var ledsen för att jag gjort andra illa. Även om jag visste att jag var tvingad. För att slippa stryk själv. Dessa påtvingade slagsmål startade redan när vi kom till Hjortsberga.  Tidigt skulle man härdas. Det hade HAN sagt. Kunde Han när han var liten.

Ja då skulle vi kunna med. Fanns inget som hette egen individ hos oss.

Man kämpade i det tysta med att bli en egen individ. Samtidigt inte visa vem man var.

Skolan var tjatig. De flesta av oss avskydde frökens gymnastik. Den var bara för tjejer.

Vi var ett gäng killar som bestämde oss att strejka på gympan. Vi satt på bänken.

Fröken gav oss alla i klassen information om vad vi skulle göra.

Vi som bestämt oss satt kvar när de andra började. Han som börjat samtidigt som mig var snabb i munnen till att svara. Fröken frågade oss: Vad väntar ni på?

Han slängde ur sig: Bättre tider! Oj vad arg hon, fröken kunde bli. Vår protest blev inte lång.

Fröken var inte snäll i orden efter gympan. Samtidigt lyssnade hon på vad vi killar ville.

Så gemensamt kom vi fram till att försöka kombinera gymnastiken bättre.

Sedan rullade åren upp till sjunde klass på. Man blev stor. När jag gick i sjätte gick äntligen min bror i sjuan. Den andra brodern gick på Hagaskolan. Vi fick av någon anledning inte gå på samma skola alla tre bröder. När jag då går i sjätte klass, smet jag på raster upp till rökrutan. Där stod ofta min bror och rökte. Jag passade på jag med. Mina klasskamrater tyckte både det var häfigt samtidigt att jag var dum som rökte.

Någon av mina klasskamrater och jag rökte i smyg runt hörnet vid vår del av skolan.

Självklart skvallrade någon till fröken. Skickades till studierektorn för samtal.

Trodde de att detta skulle hjälpa? Ja så trodde de. Men det hjälpte inte.

Klassfester kom jag halvfull till. Vem brydde sig? Ingen. Inte ens jag.

Läxor gjordes aldrig. Det man inte kunde struntade man i. Det enda beröm jag fick i skolan.

Var en gång när vi gjorde ett trafikprov. Jag hade bäst resultat. Jag visade upp detta hemma.

Utan resultat till beröm. Jaha, var svaret. Har du haft det.

Läxor tog jag aldrig hem. Fick ändå ingen hjälp hemma att göra dem.

Man kom ju vidare ändå upp till sjuan. Och det var stort för mig.

Jag hamnade i sju B. Vi fick kamrater från andra byar runt Alvesta.

Hjortsberga, Vislanda för att nämna två som jag minns.

Snart märkte jag att andra klasser hade de som jag passade bäst ihop med.

I klass sju A gick den viktigaste av alla. Skulle det visa sig. Micke hette han.

Han hade en syster som bodde intill skolan. Två bröder och en lillasyster.

Mamman var super trevlig. Pappan var tystlåten. Bestämd av sig.

Men aldrig otrevlig. Rak man. Respektingivande. Deras mamma sa ifrån ordentligt.

Men aldrig så att vi blev rädda eller slog oss. Ändå bestämd. Så vi löd.

Dessa syskon blev goda vänner. Vi var tillsammans nästan dagligen.

Mickes syrras lägenhet drog vi till på rasterna. Där hade vi kul. Alltid roligt.

En rast var vi flera stycken där. Vi kom igång med parfymkrig.  Vi som gick tillbaka till skolan stank fruktansvärt illa. Det var så andra reagerade och sa fula ord till oss.

Vi brydde oss inte om det. Vi hade haft så roligt. Mickes syster jobbade. Jag minns inte riktig hur det var med bröderna. Lillasyster var för liten. Hon var där ibland. När vi var hemma hos Micke var hon med oss. Vi stötte inte ut någon. Alla var med. Alla som ville.

Här med dessa vänner var jag trygg. Jag var mig själv. Vågade vara mig själv.

Mina vänner som jag var stolt över att ha. Vänner som ej slogs. Inte tvingade andra till saker de ej ville. Respekterade varandra. Detta var annorlunda, nytt och spännande.

För var dag som gick växte jag. Kenth började få en egen identitet.

Visst provade jag olika sätt att vara, för att hitta mig själv. Micke hade varit ute i huset.

Träffat min mamma och HAN. Jag vill tro att de förstod att jag sökte mig själv.

Vem hade annars stått ut med mig. Jag måste haft olika personligheter då och då.

Under tiden som jag sökte efter mig själv. Tyvärr under denna period blev Bosse och de andra utan mig. Jag var mer och mer i Alvesta.. När jag var i Hjortsberga smög jag ner till dem.

Livlinan jag hade där. För att klara livet hemma. När jag en gång lekte med Bosse & Irenés dotter, dök en vän på moppe upp. Det första han sa var: Fan, leker du med små ungar?

Helt ställd, sökte jag svar. En lögn: Jag passar henne en stund bara. De kom precis hem och ska bara packa ur sin bil, ljög jag. Denna så kallat vän, skulle träffa mina bröder.

Inte en chans i helvetet att de skulle veta att jag var med grannars barn för att jag tyckte om dem. Detta hade blivit ett helvete för mig. Glad är jag att dessa barn, lyckades jag ha.

Lekandes stunder. Jag kunde vissa dagar leka, drömma mig bort. Trots jag nu var i sjunde klass fanns behovet av att leka. Det som man inte fick sen vi flyttade till Berghem.

Kråkslottet innebar slutet på allt vad lek hette. Fritid fick vi stjäla. Att bara komma ner och fiska fick bli stöld av tid. Vi gömde oss för att smyga iväg. Fiska var något vi bröder hade gemensamt. Tills jag, inte fick vara med mer. Det finns inte ett enda minne av vad som gjorde att jag ej fick vara med mer. Något var det. Kanske att de blev nekade att komma in till Mickes syster när de försökte en gång. Ingen av mina kompisar ville ha mina bröder där.

Hennes hem, hennes regler, Det tog jag på allvar. Förstod att mina bröder ej var välkomna.

Detta förstod mina bröder med till sist. Så vi slapp dem till sist. De försökte flera gånger komma in. Särskilt när på fyllan. En gång var som värst. Då motade vi alla ut mina bröder.

Det värsta var att alla var irriterade på dem, jag visste vad som väntade sen.

När bröderna hade mig själv. Det jag fruktade inträffade med. När de fick tag i mig då var det inte mycket med mig. Jag fick besked att jag skulle inte vara kaxig. För var person som motat ut dem, fick jag minst fyra stenhårda slag. Över kela kroppen. Därefter fick jag bonus slagen, som skulle få mig att hålla käften att jag fått stryk. Av den rädslan jag hade då var man tyst om allt. Allt om HAN och mamma även om mina syskon. Så var det. Ja de gjorde så.

Man skulle fatta sin plats. Ligga ner och ta emot slagen de gav. Klart man höll tyst.

Aldrig yppade man ett ord av hur de gjorde. De hade lovat ha ihjäl mig.

Men deras tid började nu gå mot sitt slut.

 

MER I ALVESTA.

Vi var mer och mer hos Mickes syster. Hans bröder var där med. När det var fest så var det rejält. Tjejen jag hade då kom dit. Henne var jag ihop med en tid. Jag träffade en annan tjej som bodde i en trappuppgång i samma hus. Hon hette Annelie. Det var strul mellan henne och hennes kille. Ibland var jag där när vi lärt känna varandra. Hennes kille var lite äldre. Kunde en massa. Jag hade nu med hjälp av Bosse jobb. På Sågverket i Hjortsberga. Av en arbetskamrat hade jag köpt en Opel. Min första egna bil. Ej sjutton år gammal.

Mer och mer kom Annelie in i vårat liv. När hon var ensam kom hon på våra fester.

Rolig tjej. Snäll och trevlig. Glad, ja alltid glad. Jag tror att alla tyckte om henne.

Jag vet att jag gjorde det. Ett minne som jag kan skratta åt är. Annelie öppnar dörren. Liten aning full. Ensam hemma. De hade en dotter som var hos Annelies mamma ibland.

Jamen är det du Kenth, sluddrade hon fram. Kom in,  kom in. Gissa vad jag gör?

Jag lägger in sill, och  lyssnar på musik. Jag gick in. Hon visade mig in i tv rummet.

Musiken dånade. Vi skulle dansa sa hon, bestämt. Ja, ja. Vi tog den dansen som gick sådär.

Vi skrattade gott båda två. Hon nästan skrek, fan min sill. Ut till köket i full fart.

Där höll hon på att göra inlagd sill. Det var med rödlök, sill någon krydda. Lukten minns jag.

Hon hade ett stor vinglas, halv fullt med rött vin. Skär lök så ögonen tåras.

Skrattar som bara den åt ingenting. Torkar ögonen med lökfingrar. De rann ännu mer.

Oj vad vi skrattade. Tog en klunk vin. Sedan tvättade hon händer och ögon.

Så skulle hon skära sill. Skar sig på fingret.  Märker inget. Det kom några drppar blod ner i sillburken innan hon ser att hon blöder. - Ja va fan, det ger mer smak med blod skrattade hon. Sen fick jag plåstra om henne. Mitt i detta händer det som ej skulle hända. Vi möttes i en kyss, som smakade vin. Gott vin. Den kyssen levde jag lönge på. Försökte flera gånger få en till. Hur det gick kommer jag inte ihåg. Skulle jag skriva annat blir det en lögn. Dem har jag haft nog av i livet. Allt rullade på som det skulle. Jobbade. Var med vänner. Träffade kontaktfamiljen. Det närmade sig jul. Första julen i min ensamhet. Utan att störa någon.

Inga bråk. Jag fick hjälp av kontaktfamiljen med brunkål. Mickes syster hjälpte mig med köttbullar. Jag vet att jag kunde fråga om jag fick vara med Mickes familj. Men jag ville inte tränga mig på. Jag hade lärt mig där hemma. Julen stör man ingen på.

HAN hade när vi bodde i Wäxjö slängt ut en granne. Som störde vår jul.

Det berättade de ofta om för oss barn. Och att åka till Skåne för man ska ha dyrare julklappar gjorde vi inte mer. Det var ju ett sådant bråk mellan kusinerna. Varför fick den kusinen det och inte jag. Sen söp alla sa de. De var så trötta på detta. Men träffa släkten hemma och supa sig nästan redlösa var okej. Därför var jag ensam denna julen.

Min första jul i min lägenhet. Annelie hade ordnat sill. På något sätt fick jag med vänners  hjälp till en jul för mig. Så ensam jag var. Satt och tittade på kalle på tv. Mindes julen innan.

Sista julen hemma. Familjen fick en gemensam julklapp. En färg tv. Något alla kamrater haft i ett par år. Åh vad stolta mamma och HAN var. Glädjen var störst för lillasyster.

Hon förstod inte att vi var sist i Hjortsberga, ja fan i hela Kronobergslän med att få färg tv.

Vi barn fick inte så mycket. Tio kronor i veckan. Jag fick ärva kläderna efter syskon.

Jag hade det bäst i min lägenhet. Själv i ensamheten. Visst var det en jobbig jul. Ledsen var jag. Ingen visste hur eller varför. Sa aldrig varför eller att jag skulle vara själv.

Jag kan inte påminna mig att någon visste att jag var helt ensam på julafton.

Mina vänner märkte att jag mådde inte bra av familjen.

Inom var det en kamp om vem jag var. Det tog många år att hitta vem jag var.

Tjejer byttes nästan var vecka. Jag klarade inte av förhållande. Hade haft ett långt.

Det tog slut av olika anledningar. Vi växte ifrån varandra. Kan man väl säga var den största orsaken. Ja vi vi  var unga inte så stora så vi skulle klara ett helt liv ihop.

Anneli och jag hade ibland svärmat för varandra. Men inget fast förhållande.

Hon var ändå en vän. Det förblev hon så länge jag bodde i Alvesta.

 

SLUTET I ALVESTA.

 

Jag var ofta med mina vänner. Det hände så mycket roligt med dem.

Vi hade så fantastiskt tillsammans. Alltid något kul innanför lagens ramar.

Utom en gång. Micke och jag skjutsade varandra på hans moppe. Den var trimmad.

Det visste vi mycket väl båda två.

Vi sjöng att polisen ej kan ta oss. Poliser ser inte oss. Något sådant. Vad händer?

Jo de kommer bakom oss. Endast en liten bit från Mickes hem. De tar allt trimmet.

Mickes mamma skällde ut oss. Med all rätt. Hon kunde få oss att känna oss skyldiga.

Jag ger mig tusan på att folk som inte kände henne, skrev brev och bad om ursäkt.

Hon såg rakt igenom oss. Visst blev de arga. Vi respekterade detta. De slog oss inte.

Vi behövde inte vara instängda på ett rum. Nej, skäll sedan var det bra.

Denna tiden med vännerna var så perfekt. Jag började hitta mig själv.

Kenth började bli Kenth, sakta ta form. Till en ung kille med egna åsikter.

Med fötterna stadigt på marken. Ändå skulle jag få mer helvete.

Det var som om de hade koll på mig. De dök upp när jag var ensam.

Det ringde en gång på min dörr. Jag öppnade, det small direkt. Jag fick ta emot stryk.

En helt okänd person, från annan kommun ca: 5 mil bort.

Han slog och sparkade, samtidigt som jag fick veta: Detta är för att en mask som
du inte ska vara kaxig mot dina bröder. Fortsätt vara rädd du. Vi kommer fler gånger.

Första gången trodde jag inte på det. Men när det hände andra gången förstod jag att jag kommer aldrig få vara ifred. Jag var lovligt byte.

En av dem som slog mig, hotade att mina vänner skulle de med plocka.

Mina vänner skulle få det  tio gånger värre än jag  fick.

I mina vildaste fantasier kunde jag aldrig tro att de skulle gå så långt.

Jag var vaken i flera nätter, slutade gå ut. Visade mig inte för någon. Ringde det på min dörr.

Jag öppnade inte. Ej för någon. Sakta försvann jag ner i en depression.

Vågade inte ha kontakt för ofta med vännerna. Deras säkerhet var viktig för mig.

Hoten mot dem, uttalades till mig. AV flera personer.

Orsaken var att jag började hitta mig själv. Vågade stå mot mina syskon.

Kenth började bli stor och ha egna meningar. Det var inte bra tydligen.

En orsak till var att jag vunnit det bråk som blev den gången en bror kom med taxi, för att slå mig. Den gången han fick hjälp av min andra bror och mamma.

Detta var de enda orsaker de som slog mig sa. Dessa sändebud jag ej klarade av.

Ingen visste att jag skaffat vänner långt bort. I Borlänge. Dalarna.

Jag sa upp lägenheten, ordnat boende där uppe. Kunde inte säga något.

Så en dag, då var jag borta. Bara åkt iväg, lämnade helvetet bakom mig.

Jag saknade vännerna. Ja Lasse, Thomas, Micke  med fler syskon. Ja hela deras familj. Annelie saknade jag, hennes galna roliga sätt. De bästa vänner jag haft i livet.

Bosse och Irené. Deras barn. Då saknade jag min lillasyster.

Samtidigt som helvetet i Alvesta tog slut var längtan efter vännerna stark.

Jag visste att sådana vänner får jag aldrig igen.

Jag fick bra vänner i Borlänge. Det ska jag inte förneka.

Tiden där var bra. Men vännerna i Alvesta det slår ingen. Världens bästa vänner.

Jag var lyckligt lottad med att få ha dem. Jag måste nämna dem igen.

Karin, Lasse, Thomas, Micke med lillasystern och föräldrar. Annelie, Bosse och Irené med barn. Sune & Majbritt med barn. KentRogers dansband.

Detta var mina livlinor som jag kallar dem. De som utan att veta vad som låg bakom. De som var hjälpen för mig att bli KENTH. Vissa visste ju lite, långt ifrån allt.

Alla dessa vänner Säger jag TACK till av hela hjärtat.

Jag kan aldrig ge tillbaka det ni gav mig. Bara ta kontakt och säga TACK.

 

VEM ÄR DÅ KENTH IDAG?.

 

Idag är jag en självständig man som snart  är 49 år.

Lyckligt gift med Åse Jörgensen. Vi har tagit hennes efternamn.

Vi har 4 barn.2 killar 2 tjejer. Vi båda har varit gifta på varsitt håll innan.

Jag har där 2 barn. En kille & en tjej.

Jag är tyvärr sjukpensionär. Inget jag önskar någon.

Familjen är för mig det viktigaste som finns. Att vi föräldrar leder barnen rätt.

Ansvarsfulla föräldrar som hjälper till med läxor. Kör barnen till skolan.

Vi kör dem till vänner, de får ha kalas hemma. Vänner hemma.

Familjen har i 10 år satsat på semester på sommarlovet.

Det kommer vi ha som mål var år. Hoppas vi lyckas.

Jag är ärlig mot mina vänner. Kan jag inte vara vän med en person.

Då är det den personen som får veta det av mig. Inte av andra.

Jag bildar mig egen uppfattning om andra. Jag påverkas inte av andras åsikter.

Glad man som gärna ger andra ett leende var dag. Kan jag göra en person glad så blir jag med glad. Kan man hjälpa en vän. Då ställer vi upp. Vi i hela familjen är glada.

Hjälper gärna andra om vi kan. Och som man ska.

Älskar att vara med vänner, riktiga vänner.

Humorn är som den var förr med fräckisar och annat som förgyller dagen.

Jag har klarat av att växa upp på detta sättet. Och är glad.

Boken har hjälpt mig att bearbeta mycket. Särskilt av HAN.

När jag ser på min barndom är jag inte hatisk mot dem som jag växte upp med.

Jag kan inte heller förlåta vissa saker. Därför har jag ingen kontakt med dem heller idag.

Risken att mina barn eller fru kan bli indragna i något är för stor.

Detta drabbar även den delen av släkten på mammas sida. De som är bra har jag ingen kontakt med heller. Vill dem inget illa. Jag valde att inte gå på mormors begravning.

Då det fina folket Jönsson skulle dit. Jag valde bort det, för min familj och min skull.

Valet gjordes med stor sorg i mitt hjärta.

Jag är stark, tålmodig, självsäker och glad, skämtsam.

Bestämd, envis och viljestark. Ej låtit sjukdomar segra. Ej låtit det förflutna segra.

Lyckats med att få lyckan i livet. Familjen som är mitt allt.

Dansbandsmusiken har även varit en räddande ängel.

 

 

 

TRO INTE DET SLUTAR HÄR. LIVETS HELVETE BÖRJADE HÄR!

 

Nästa del väljer  jag att kalla: FÖRLORADE 14 ÅR. FÖRLUSTEN.

Den handlar om mitt liv efter Borlänge. Första tiden tillbaka och det första äktenskapet.

Del 3 blir när jag träffar Åse min fru. Vad vi gått igenom.

Hur man klara den ena smällen efter den andra.

ATT FÖRLORA ALLT MEN VINNA  IGEN.