kenthj.blogg.se

NÅGOT SOM KAN HÄNDA.

Jag kan inte förstå nu. Vad som hände här inom mig.

Jag var inte mig själv då. Och borde ha sagt nej.

Jag vill förklara så gott det går, jag hoppas du förstår.

Det är nått som kan hända vem som helst.

Det är bara ord, men alla gör vi fel.

Sånt man aldrig borde görs ändå.

Lovar dig, det här var ett misstag av mig.

Det är nått som kan hända vem som helst.

Säg att du förlåter, ja jag gjorde fel.

Men om du kommer åter, ska jag vänta här på dig.

Det här var ett misstag av mig, ett misstag av mig.

Natten gjorde mig vild då, Jag gav mig ut på en okänd väg.

Det gick för långt och jag ångrar, att jag tog mitt sista steg.

Jag vill förklara så gott det går, Jag hoppas du förstår..

Det är nått som kan hända vem som helst.

Det är bara ord, men alla gör vi fel.

Sånt man aldrig borde görs ändå.

Lovar dig, det här var ett misstag av mig.

Det är nått som kan hända vem som helst.

Säg att du förlåter, ja jag gjorde fel.

Men om du kommer åter, ska jag vänta här på dig.

Det här var ett misstag av mig, ett misstag av mi-----ig.

Ett misstag av mig

Säg kan du nånsin förstå, nånsin förstå,

orden du får från mig är förlåt

Jag vill förklara så gott det går, jag hoppas du förstår.

Det är nått som kan hända vem som helst.

Det är bara ord, men alla gör vi fel.

Sånt man aldrig borde görs ändå.

Lovar dig, det här var ett misstag av mig.

Det är nått som kan hända vem som helst.

Säg att du förlåter, ja jag gjorde fel.

Men om du kommer åter, ska jag vänta här på dig.

Det här var ett misstag av mig, ett misstag av mi—ig.

Åhhh sånt man aldrig borde, görs ändå.

Lovar dig  det här var ett misstag av mig.'

Ett misstag av mig.

http://www.youtube.com/watch?v=3ixJdQsU1o8

Var ska man börja med denna delen av livet. Tänker jag.

Jag hade haft det bar i Borlänge. Med många goda vänner. Jobbade.

Stortrivdes med livet där. Lugnt och stilla. Inga syskon som bråkade.

Inte HAN som försökte bestämma över mig.

Allt skulle rasa igen för mig. Helt utan återvändo.

Jag fick ett samtal. Hade inte bytt telefonnummer sedan min bror hittat mig.

Mamma ringde. Hon grät i telefonen. Jag hörde det var så.

De skulle dela på sig. Han hade sagt att HAN ville inte mer.

Jag blev först tyst. Sedan frågade jag vad som hänt.

Hon berättade att de gjort konkurs i Borås. På flera miljoner.

Att de nu bodde utanför Kristianstad. Ja det var en lång historia.

Jag kände hur arg jag blev när mamma sa: Han lämnade mig och lillasyster i stan.

HAN körde hem. Utan oss. Min lillasyster var speciell på den tiden för mig.

Hon var den enda som aldrig tog ställning.

Jag sa till mamma att jag kommer när du får din lägenhet. Då ska HAN akta sig.

Jag är tränad nu så det HAN gjort betalar jag tillbaka.

Mamma sa jag vill inte ha bråk.  Bara om HAN börjar svarade jag henne.

Det tog ett par månader för mig. Att bli av med möbler, ja allt utom kläder.

Samlade det jag hade i väska och sopsäck. Taxi ner till tåget. Tåget ner till Kristianstad.

På den tiden gick det inte så fort. Jag åkte tåg i timmar. Var framme vid 3 tiden på eftermiddagen. Stod vid järnvägsstationen i Kristianstad. Började lasta på mig min packning.

För att gå mot centrum. En bit bort. Där bussarna skulle gå.

Ingen som mötte upp. Ändå visste alla att Jag skulle komma.

Frågade mig fram till busstorget. Där får jag hjälp att hitta rätt buss.

Retade mig att jag inte tänkte på att bussen kanske gick förbi stationen.

Vilket det visade sig att den gjorde. Jag skulle till området Näsby.

Jag mindes inget av den staden. Hade inte varit där sedan jag var barn.

Allt nytt igen. Samtidigt som jag tänkte på min lillasyster. Hur HAN gjorde mot henne.

Även en besvikelse inom mig att ingen mötte upp.

Chauffören på bussen hjälpte mig. Han stannade bussen där jag skulle av. Förklarade hur jag skulle gå. För att hitta rätt på området. Jo det gick utan problem.

Fann hennes trappuppgång. Självklart längst upp. 3:dje våningen.

Ringde på dörren.  Jag minns att det var lillasyster som öppnade.

Jag fick en kram av henne. Mamma var nere hos moster. Där hon bott i alla år.

Frågade om jag kunde lägga mina saker på hennes rum. Det gick bra.

Mamma kom efter någon timme. Jag såg att hon gråtit. Hon kramade om mig riktigt denna gången. Jag märkte en stor skillnad från förr och nu.  Jag visade inte att jag märkte det.

Vi satte oss i köket. Hon fick berätta vad som hänt. Mer noga. Vi drack kaffe och rökte.

Hela historien från Borås till Kristianstad berättade hon. Konkurs, flytt och att min storasyster med bott i Borås. Ja alla utom jag och min äldsta bror.

Noga studerat fick jag den kommentaren: Du är den enda som inte varit hemma.

Jaja sa jag. Jag har mina skäl till det. Men det var det om lillasyster som jag ville veta.

Hur han kunde lämna henne i stan när de bodde ute på landet i ett hus.

Detta gjorde mig så arg. Jag sa vilket svin jag tyckte HAN var.

Genast började mamma gråta. Undrade om jag tyckte så om henne?

Aldrig fick hon ett svar på den frågan. Svepte förbi med nu är jag här och nu får ni hjälp.

Min lillasyster gick ännu i grundskolan. Men fått bra vänner.

Själv stod jag helt utan. Dock inte första gången  i livet. Sökte upp min ena kusin.

Sen var det löst.

Mamma och Han träffades ibland. Trots de hade delat på sig. Jag fattade  inte att hon kunde.

Jag var med en gång ute hos HAN. Men gick inte in i huset han hyrde.

Blev utanför. Hade inte där inne att göra. Jag vågade egentligen inte.

Jag var rädd jag skulle slå ihjäl honom. Så hatisk var jag.

Var ute med lillasyster som pratade på. Jag frågade om våra syskon så vi hade något att prata om. Hon svarade snällt. Hon visste inte att jag ville veta av mina skäl.

Storasyster bor med en kille sa hon. Där ska jag få ha min häst.

Jag blev stum. Har du häst? Kom frågan efter en stund. Det hade hon.

Jag bara jo och vi som aldrig fick något. Ja ja. Som vanligt.

Hon berättade om mina bröder. En bor kvar i Osby den andra minns jag inte var han bodde då. Jag ville bara veta var jag hade dem. Hur pass mycket jag skulle vara på min vakt.

Vi gick därute och pratade på. Då kommer HAN ut. Det är kaffe sa han.

HAN tittade inte på mig. HAN tittade ner i marken. Jag bröstade upp mig. Nej tack.

Jag njöt av att Han inte kunde möta min blick. Att HAN var svagare.

Det var en seger känsla som inte går att beskriva. Mamma kom och frågade om jag inte kunde komma in. Bestämt svarade jag nej.

Det tog inte så lång tid innan mamma kom igen. Hon var arg. Den blicken glömmer man aldrig. Hon slängde igen bildörren. Rivstartade med bilen. Jag sa: Fan är det som händer?

Hon stannade och grät. Jag kände bara fan vad hon börjat lipa då. Hon berättade att hon ville inte att HAN skulle hoppa av deras förhållande. Att HAN inte hjälpte till med lillasysters saker som hon behöver. Snart skolavslutning. Inga pengar till kläder sa mamma.

Det är det minsta problemet svarade jag henne. Skit i HAN. Jag har pengar så allt löser sig.

Lillasyster ska inte se lumpig ut. Inte så som vi såg ut i skolan.

Vi fick inte bry oss. För ni köpte aldrig något. Och nu hör man att ni köpt häst.

Det enda storasyster ville ha i kråkslottet. Fan vad sjukt sa jag.

Ibland trots mamma var ledsen gav jag svar. Det behövde komma ur mig.

Att de behandlade oss som skit. Speciellt mig. Jag var tvungen att visa att jag var stark.

Det fick alla se. Jag tog aldrig ett steg tillbaka mer. Efter ett  par dagar frågade mamma om jag stod till att de kunde få hjälp? Ja svarade jag. Vad behövs? Jo lillasyster behöver kläder.

Mamma lovade att betala tillbaka. Men ännu idag har detta inte hänt.

Pengar är inte allt. Det köptes kläder och mat för åttatusen. Jag bara betalade.

Hade pengar kvar efter pappas arv. Pengar som jag sparat med. Pengar för allt jag sålde i Borlänge. Samtidigt stämplade jag. A-kassa.  Jag var inte fattig eller rik. Rik på självförtroende var det enda jag hade.

Allt skedde fort. Mamma var aktiv i kvinnojouren. HAN försvann en dag bara.

Den bror som är nästan lika gammal som jag kom på besök.

Till min förvåning var han trevlig och pratade som om inget hänt.

Storasyster och hennes kille var vettiga. Som om inget hänt.

Den äldsta brodern blivit frälst. I Livets  ord. Han med som om inget hänt.

Jag studerade dem vid var  möte. Jag märkte att jag var på  min vakt.

Uppmärksam på deras sätt mot mig. Men alla tyckte bara synd om mamma och lillasyster.

Aldrig undrade de  om hur mitt liv varit. Vad jag gjort eller haft det.

Nej jag fick lyssna till deras historier. Deras liv. Det enda vi var överens om vi äldre syskon:

Var att HAN var ett helvete att växa upp med. HAN var för jävlig mot oss.

Utom sin egen dotter. Till konkursen kom. Då vände han sig mot henne med.

Nu var han borta. Stuckit utan att lämna en adress. Ingen visste var han fanns.

Lika bra det sa vi alla. Han var inte saknad. Alla utom jag var svikna.

Jag brydde mig inte. Synd jag inte slog sönder HAN innan. Kände jag det.

Mamma hade flera gånger bett att jag ej skulle göra det.

Så jag rörde inte HAN. Att jag ställde upp kostade mig mer och mer.

Mamma menade på att jag betalade för lite. Till vad jag åt. Jag sa bara jaha, vad äter jag som är dyrt?  Jag bor här för att skydda er och hjälpa. Och detta är tacken?

Genast började hon gråta igen. Det var så svårt nu. Hennes pengar räcker inte till allt.

Jag sa jag betalar ju för mig. Jo men hennes bil behövde lagas.

Det löser vi, vilket vi gjorde. Så fort det gällde pengar gick mamma på mig.

Som om jag inte gjorde rätt för mig. Att jag åt mer. När jag svarade att jag bor med er i en trea utan eget rum. Hallådär.  Nu räcker det fan sa jag. Betala tillbaka skulder först sa jag.

Minns hur du och HAN skulle ersätta mig för bilen jag ärvde från pappa. Men nej.

Ni lånade 40.000 Som jag ej sett. Nu står jag med pengar igen. Stopp.

Mamma grät igen, och jag gic´k iväg. Jag hade lärt känna lite olika personer.

Så en av vännerna fick besök. Stannade till jag lugnade ner mig.

Ibland tog detta tid. De såg inte skulderna de haft eller hade. De stod inte till att de gjort fel.

Allt skulle vara som en blå himmel felfri. Allt skulle vara glömt.

Jag påminde när tillfällen gavs. Inte för att vara elak. Det var för att sanningen betydde mest.

När erkännande kom var det svårt för dem. Den enda som inte kunde erkänna var lillasyster.

Tiden gick vidare. Jag fick en praktik på en fritidsgård. Mamma fick ett liv utan HAN.

Alla började komma på plats. Jag trivdes där jag var på jobbet.

Min svågers syster jobbade där med. Jag fick mer vänner. Bättre vänner.

Det enda jag saknade var vännerna från ungdomsåren. Ja vissa av dem.

De saknade jag ofta. Det var riktiga vänner. Tyvärr kontaktade jag dem inte.

När jag var på praktiken ringde telefonen. Det var till mig. Mamma ringde.

Direkt var jag på min vakt. Hon undrade hur dags jag slutade?

Hon fick tiden av mig. Hon ville prata när jag skulle sluta. Jag frågade direkt om HAN hört av sig. Nej sa mamma, gäller en kvinna på jouren som jag även jobbar med.

Aha sa jag bara. Jag kommer när jag slutat.

Det visade sig att det tagits ett beslut att de skulle hitta en livvakt till den kvinnan.

Hotbilden från hennes exman var stor. Jag fick jobbet på nätterna.

Samtidigt som jag jobbade på fritidsgården på dagar och kvällar.

Plötsligt hade jag massor av jobb. Dock ingen lön för skyddet. Men det störde inte mig.

Dels var det en kollega till mamma. Samtidigt en som behövde hjälp.

Hur hjärnan än jobbar kan jag inte minnas för hur lång tid jag sov där på nätterna.

Andra saker som hände då finns inte kvar. Hjärnan har valt  att helt inte minnas.

Var hon ute på stan var jag vid sidan om. Handlade hon var jag med.

Tills han en natt hittade var hon bodde. Det blev hans fall och vägen till fängelse.

Rättegångar, vittnen och en massa. Jag var med hela vägen. Tills det skulle vara sista kvällen.

Hon hade en hund vi var ute och gick med. Sista kvällen. Hennes 3 söner var med.

Hon tog min hand och sa: Jag vill inte du åker hem. Bra svarade jag. Det vill inte jag heller.

Så börjar resan mot nästa helvete i livet.

Mina syskon och min mamma var emot förhållandet. Första orsaken var att hon var 11 år äldre. Sen hade de en massa andra orsaker. Väninna med en kollega. Ja det var massor.

Jag minns knappt vad de inte var emot. Jag gjorde detta valet. Det fick de förstå.

Det gjorde de efter lång tid. Jag flyttade in med henne. Hennes äldsta son som var lika gammal som lillasyster. Hennes yngsta son från den mannen som nu satt i fängelse. Mellan sonen bodde hos sin pappa. Det var inga problem i början. Vi bodde centralt.

Sedan flyttade vi ut till samma område som mamma bodde i. Bara ett hus emellan med parkering. Vi fick med tredje våningen där. 4 rum och kök.

Vi kan kalla den äldsta sonen Bob. Den mellersta Dan och den yngsta lillen.

Bob och lillen bodde med oss. Dan bodde fortfarande med pappan och hans nya med hennes söner. Det fungerade en tid. Hennes vänner blev mina. Jag började läsa. Studerade in högstadiet på komvux. Samtidigt jobbade jag. Vi gifte oss borgeligt.

Ingen som uppskattade det ärligt. Jag fick höra av alla i släkten att hon var för gammal.

Mamma hade sina åsikter. Hon hade gråtit den dagen.

Hon berättade att en gråsparv knackat på hennes fönster.

De var ju aldrig så högt upp som hon bodde. Min pappa skulle sagt: Jag kommer en dag som en fågel när Kenth får det bra. Detta skulle ha hänt sa mamma.

Jag fick ju låtsats att jag trodde henne. Bröllopet var inte stort.

Bara vi och vittnen om jag minns rätt. Sedan enkel middag på det.

Hennes barn var inte med men de var hemma. Tiden rullade sedan bara på.

1988 fick vi en son. Ingen var så stolt som jag. Samtidigt läser jag till barnskötare.

Och tar studenten i det. Vi söker hus. Men för att jag är arbetslös får vi avslag. Det är jag nog glad för idag. Vi letade vidare och hittar ett. Hennes föräldrar hjälpte oss.

Vi köpte en gammal skola som en äldre man hade.

Jag pratade med min arbetsförmedlare. Hans son var skolkamrat med Dan. Så jag fick gå hemma med a-kassa en tid. Vi började renovera hela huset. Det fanns inget ordentligt badrum. Köket var för 2 personer. Oj vad vi slet. Vänner hjälpte oss. Skolsalen blev ett sovrum. En hall. Ett stort badrum samt ett tv-rum. Och pannrum så vi hade värmen kvar i huset. Uppe fanns 2 rum. Man öppnade dörren i väggen i hallen vid ingången.

Innanför där gick en brant så kallat höns trappa. Där uppe blev det sedan 3 rum och en stor hall. Ett av rummen låg ovanför skolsalen och blev störst.

Jag började jobba som barnskötare i en by. Trivdes med jobbet. Samtidigt sökte jag annat att göra. Det blev marknader. En knalle. Tillsammans med en som jag trodde var en vän.

Vi drog till Danmark och började med att köpa videoband för 8 kr st. En fyrpack kostade över 300 kr då. Vi sålde dem för 199 kr. Vanlig kodakfilm sålde vi med till vrak priser.

Vi sålde så det sved om det. Pengarna rann in i våra händer. Vi var på en mässa i Kalmar.

Jag fick köra till Danmark dagen efter för banden tog slut. Vi sålde för 14 tusen om dagen.

Ja allt var svarta pengar. Vi hade en kontakt som skrev kvitto på banden. Vi smugglade in dessa till försäljning. Vi drog ut var helg. Utan att skämmas. Tills en dag vi började med tröjor som ändrade färg vid kyla. Och hade videobanden med.

Vi blev stoppade i tullen. Han hade gömt annat där med. Utan att säga något.

Jag blev dömd till 1000 kronor i bot. Ja det fick han betala. Sedan delade vi på oss en tid.

Jag ville inte dras in i kriminell värld. Efter ett tag kom han igen och bad om ursäkt.

Denna godtog jag. Vi började om igen. Vi tog husvagn till Tyskland. Körde genom Danmark.

Han betalade med sitt visakort. Jag sa det kan jag ej betala just nu. Har fru och barn som skall ha sitt. Denna så kallat vännen sa: Jag betalar. Jag har gjort en bra affär.

Vi ska kolla efter billigare saker i Tyskland som vi kan sälja i Sverige.

Så vi körde dit parkerade på en camping.

Vi sov natten i lugn och ro. Dagen efter ringde alarmet på klockan. Vi körde mot Hamburg.

Där skulle han möta affärskontakten. Han bad mig vänta på ett fik. Så skulle de komma.

Jag satte mig på fiket. Tog kaffe på kaffe. Väntade i tre timmar. De kom aldrig.

Jag hade svårt att minnas var vi parkerade bilen. Men började gå. Kände att något med allt detta är fel. Stannade vid en som målade på gator. Han var svensk, Visade vägen till bilen.

Han undrade om jag kommit på villovägar? Ja sa jag. Min kamrat skulle möta en affärskontakt. Men de dyker aldrig upp. Så jag tänkte kolla bilen.

Väl framme vid bilen ser jag en lapp på rutan. Jag är hos polisen kom dit.

Hmm. Nu snurrade mina tankar. När man var ung så kan man göra fel. Men jag trodde inte han var det ännu. Rent blåst. Hittar vägen till polisen. Träffar rätt polisman.

Han berättar för mig att han arbetat med svensk polis innan. Ja så det var ok.

Fråga efter fråga svarade jag på. Om jag visste vad min vän gjorde i Tyskland? Jag berättade allt. Polisen satt och lyssnade på mig. Han fick svar på sina frågor. Han säger:

Din kamrat,sitter häktad för stöld av visakort samt försök till bedrägeri.

Jag blev chockad. Det såg polisen. Att jag blev. Jag sa bara jag kör hem han kan stanna och ta sitt straff. En sådan person vill jag ej veta av. Men så lätt skulle jag inte komma undan.

Jag fick lösa ut idioten med ca: 5000 kr. Se till att han kom över till Sverige.

Stå ut med att tullen väntade på oss. De trodde han hade annat med sig. De undersökte min husvagn. Vilken förnedring. Jag slog han flera gånger. Gång på gång. Jag stannade utanför Trelleborg på vägen hem och drog ut han från bilen. Han fick stryk igen.

Väl hemma i huset och han var borta. Berättade jag allt för min då varande fru.

Jag fortsatte själv med tröjorna som ändrar färg.

Åkte bara halva Sverige. Vet ej varför jag stannade upp.

Jag hade fullt upp hemma med huset samt jobbade som barnskötare. Varannan helg gick jag som vakt i Åhusparken. Det gillade jag. Jag kontaktade svenska handelskammaren. I hopp om att kunna importera bra saker ärligt. Det hade gått något år sedan han lurade mig.

Vi sprang på varandra. Vi pratade och det var ytligt.

Han undrade vad jag gjorde nu. Så kom vi in på företag och annat. Jag gick en utbildning.

Att driva eget företag. Han hade kontakt med ett svenskt företag med cyklar.

Jag gav honom en chans att vara ärlig. Jag startade en affär hemma med cyklar. Samt att jag skickade efter olika varor från bla: Hongkong. Cyklarna började bra.

Nya sortens växlar, Shimano. På alla cyklar. Vi reade ut cyklar var helg i annonser.

Han i sin kommun. Jag i min. Vi skulle samköra på 2 ställen.

Det slutade med bråk igen. Jag drog mig ur. För att fortsätta själv.

Pratade med leverantören. För att klara det fick jag köpa mina cyklar kontant.

Han hade kurat dem på pengar. Jag sa att detta var vanligt i hans liv.

Skrapade ihop 5000 och betalade in. Fick cyklarna hem. Monterade dessa, sålde dem.

Byggde upp affären hemma med han som konkurrent. Hans kunder gick via konsumentrådet.

För att få kontakt med mig. Så jag kunde hjälpa dem med felmonterade cyklar. Garantier han ej stod för. Tillsammans med leverantören lyckades jag.

På våren hade jag kunder ut till kl 2 på natten en lördag. Folk körde från Stockholm till Skåne för de billiga cyklarna. De gick åt som smöret smälter i solen.

Samtidigt började jag med ett städföretag. Hade 2 som jobbade för mig.

Allt gick så bra. Cyklarna sålde nästan året runt. Städjobb fanns det gott om.

Samtidigt jobbade jag och hemma renoverade vi huset.

Det var jobba och åter jobba. Samtidigt som jag jobbade lite till.

Och det njöt jag av. Men förhållandet till min fru var ju inte det bästa.

Trots att vi 1991 fick en dotter.  Jag blev ännu stoltare.

Tiden innan vi köpte huset var ganska turbulent. Hennes son blev narkoman.

Han somnade ute och hamnade o koma.  Detta urartade på alla sätt.

Jag som bara var åtta år äldre skulle vara en förebild. Men han lyssnade inte.

Vilket jag kan förstå idag. Inte då. Jag var för ung.

Har jag inte fel så ett år innan vi köpte huset gick till Bob. Till sist ville jag inte ha han hemma. Jag kunde inte förstå hans agerande, våld hemma.

Han bodde på ett behandlingshem, sedan hos sin pappa.

När han var hos sin pappa var han hatisk mot mig. Jag hade tagit hans mamma och hans lillebror. Förstört för honom. Det var vad han tyckte.

Detta var ju innan jag fått egna barn.  Det var ett helvete. Mitt i natten ringde telefonen hemma. Han var sönderslagen nere på stan. Jag fick köra dit. Hans mamma gjorde det inte.

När han hamnade i koma uteslöts jag av mamman och pappan. Pappan ja men mamman?

Jag hittade med hjälp av hans kamrater en dagbok. Där stod vad han brukade använda och när. Vilka vänner som var med. Trots dessa klara bevis förnekade mamman att hennes Bob gjorde sådant. Hans vänner som inte kunde fatta detta försökte prata med henne.

Alla försök var förgäves. Om hans mamma lyssnat från början hade han inte varit död idag.

Han dog 2002 under påsken. Av en överdos. Då var jag inte kvar i hans liv. Eller i familjen.

Jag hade flyttat några år innan.  Detta äktenskapet återkommer jag till.

Livet i stan på Näsby var inte bra. Det var ju därför vi sökte oss ut till landet.

När vi bodde där ute var det lugn i något år. Min mamma träffade en man. En man som jag känt hela mitt liv. Han var en gång gift med en moster till mig. Hon gick bort för tidigt.

Mamma hade flyttat till Bromölla. Där möttes de. Leif. Jag vet att ända sen jag var liten  hade jag sett honom. Han var rak. Han blev min förebild som pappa för mig när jag var vuxen.

De kom på besök då och då. Plötsligt fungerade relationen mellan min mamma och mig. Mellan mina syskon och mig. Allt var bra. Jag hjälpte min storasyster trots de var skyldig pengar sedan min riktiga pappa gått bort.

Hon ringde när jag hade cyklarna hemma. De skulle stänga av elen.

Jag sa be han vänta jag är där om 10 minuter. Jag körde dit och hjälpte dem.

Detta var första gången. Min dåvarande svåger hade redan en konkurs bakom sig.

Han hade tagit över sin fars företag. Detta drev han  i botten. Av okunnighet.

Allt han hade skulle vara så fint, så bra ja rent av bäst.

Flera gånger fick jag hjälpa dem med att låna pengar till el skulder.

Det bekom mig inte. Jag tjänade bra själv. Det som störde mig var att de gnällde att lillasyster

inte kunde betala på sin häst hon hade där. Detta sa de flera gånger tills jag sa ifrån:

Om du storasyster inte kan betala mig sen min pappa dog hur ska hon utan inkomst kunna göra det? Det svarade de inte på.

En kille som hyrde garage av dem tröttnade med på dem. Deras vänner försvann sakta.

Jag gav han hjälp till att starta ett nytt företag. Ordnade kontakter med ficklampor och annat. Detta löste vi så han fick hem produkterna på kredit. Min dåvarande fru stod på ett teleabonnemang till han. Vi fick jaga honom för att räkningen skulle betalas. Den sista räkningen fick jag aldrig. De sista 40 tusen av min syster har jag inte fått.

Det hela slutade med att han gjorde konkurs igen. De fick lämna gården. Den såldes.

Min syster blev ensamstående. Flyttade till lägenhet med barnen.

Ja det var nog ett helvete för henne, men de var två om allt de med.

Själv köpte jag ibland brännvin av min bror. Jag minns inte hur det kom fram.

Det slutade att vi samkörde. Jag körde fram sprit själv med och sålde.

Min fru sålde på sitt jobb. Jag sålde till kusiner, samt några andra.

Självklart blir bubblan för stor. Den sprack. Jag åkte dit och tog allt på mig.

Oj vad de snackade. Överallt. Det bodde vuxna grannar som pratade. Kunder till mig.

De kunde nu baktala mig. Jag lämnade inte ut ett namn. Skyddade alla.

Tills idag när boken skrivs, om någon frågar vad kunderna hette kommer jag självklart berätta. Jag ska ALDRIG mer ljuga för att vara snäll som då.

Tyvärr vet jag att detta kommer kosta mig problem med släkt och vänner som då fanns.

Jag teg stilla tyst och lät folk prata. Jag hade inte tid med dem. Jag hade blivit sjuk.

1993 var året som slog ut mig. Jag fick en muskelsjukdom.

Idag är denna 2 och slår ut mig på olika sätt olika dagar. Hon min så kallat fru sa det var inbillning. Jag var i Lund och fick den bekräftad. Det dröjde ända till 1996 innan jag erkände att jag var sjuk. Trött. Kramp i muskler. Muskler som slutade fungera. Ja detta menade hon på att jag hittade på. Neurologerna stod i kö för att undersöka mig.

Jag försökte köra å som vanligt i livet. Men nej. Det ville inte kroppen.

Jag pratade med min bror som hade varit sjuk tidigare. Men han ville ej prata sjukdom.

Han fick det vid ca 18 års ålder. Hans fru och jag började samtala i telefon.

Det jag beskrev för hene hade min bror. Liknande eller samma. Detta gjorde att jag fick åka till Lunds sjukhus, Kristianstads sjukhus. Jag var kund där i 3 år. Diagnosen kom som ett slag. Man ska ej kunna få denna sjukdom efter man fyllt 20 sa de. Jag var 28 då jag fick den.

34 år när jag blev sjukpensionär. Och det passade inte mig. Jag sökte all hjälp jag kunde få. Behövde hjälp att klara av att gå hemma. Att vara sjukskriven. Ingen hjälp fanns att få.

Mitt i detta livet åkte jag dit på hembränning. Hennes Bob fortsatte knarka. Lillen blev mer känd som nazist. Ja det ena problemet efter det andra. Hon åkte till behandlingshem. Jag tog de andra barnen.  Mina egna och hennes lillen. Samtidigt  brottades vi med hans narkotikaproblem, stölder och en massa annat. Våra egna problem hamnade åt sidan.

Jag märker att jag har mycket mer att beskriva och kommer hoppa mellan åren.

Vilket ni kommer märka. Allt om mamma och syskon, allt om henne med hennes barn är olika år olika ställen. Men ändå samtidigt. Just nu är huset nästan klart.

Vi får en fosterson. Han hade hotat sin styvfar med kniv. Och kunde inte bo hemma.

Idag undrar jag med den bakgrunden på hennes son hur kunde vi bli fosterfamilj.?

Hur som haver han killen ville bara bo hos oss. Så blev det.

Han fick flytta in. Det tog tid innan killen hade anpassat sig efter regler som gällde hos oss.

Han kunde ställa till med bråk för att han ej fick som han ville.

Det kom en gång han hotade att döda mig. Det hände när vi hittade han full.

Jag gick upp dagen efter till killens rum. Slängde en kniv på golvet och sa:

Kom nu då. Döda mig som du sa igår. Kör igång. För du ska fan inte hota mig om du ej klarar av att uppfylla hotet. Jag stod kvar en stund. Sen tog jag kniven från golvet. Inte ett ljud vi sa mer om denna saken. Killen kom hennes son Bob närmare.

Vi hade besök av min bror som är med i Livets ord. Där märkte jag att de drev med hans tro.

Efter en tid kom killen i bråk med en som han stack ner med kniv. Som väl var bodde han inte hos oss då. Han fick något år på fängelse för detta.

Nu kommer mitt liv att föränrdas igen. Jag var ju super lycklig över mina två barn.

Inte trodde jag att detta skulle sluta. Jag trodde allt var toppen.

Nej, allt var en fasad. Nu kommer mina dåliga sidor fram, som jag lärde mig i unga år. Något jag ännu skäms för. Plågas av kommer i nästa del av denna boldel.

Förlusten.

HUSET BERGHEM.

Ja det namnet får mig att känna spyor i halsen. Knuten i magen är obehagligt bekant.

Vid järnvägen låg stationen. En gul byggnad med en lägenhet ovanpå.

Minnet av stationen är att inne i väntsalen kunde man vara. Den var obemannad.

Där var vi den gånger mina bröder hittat öl. Min första fylla var där, med bröderna. Tio år gammal.

Med kall fakta i handen vet jag att mina bröder var inga bra förebilder. De lärde mig röka samtidigt. Ja även snusa.

När mina syskon inte var med. Var jag hos Bosse och Irené. Där var jag så ofta det gick.

De bodde i ett vitt hus. Vårat låg intill uppe på en kulle.  Huset var stort och rött.

Vi hade två längor. Den ene minns jag lite av. Där fanns något rum. Men inga fina rum.

Den andra längan minns jag inte så mycket. Men man kunde vara under den.

I en av dessa längor fick min storasyster ett rum. Detta gjorde HAN i ordning till henne.

Kanske var det lättast för HAN att syrran bodde utanför huset.

I starten var det tre lägenheter. En till vänster. En till höger.

Vi skulle bo i den uppe. Vi fick varsin garderob jag och den broder som är ett år äldre än mig.

Det var typ vind med små fönster. Lillasyster fick ett eget. Toalett hade vi en.

Det var inte till att ha bråttom på morgonen. Exakt hur vår lägenhet såg ut minns jag inte.

Vi gick in genom en svängd trappa. Dörren där uppe till vänster var in till oss.

En dörr med en gammal nyckel till vänster. Den gick till vinden.

Hela trapphuset var målat i blått. Allt var slitet och gammalt. Som 50-talet eller innan.

Tror att man kom in i tv rummet direkt. Min sovplats till vänster. Deras sovrum intill mitt.

Mellan deras och ingången till köket var toan. Köket gick i grönt. När man kom in så hade min bror sin garderob till höger. Intill han hade lillasyster sitt rum. Och det avslutades med en sådan garderob som vi hade. Den var till den största broder. Som i början av denna tid bodde på fosterhem.

En bondgård med ett mysigt par som hade en son i hans ålder. Toppen för honom.

Så är mitt minne av det huset som vi ungar döpte till: KRÅKSLOTTET.

Tomten var det inga större fel på. Uppfart till huset. Till vänster om den en gräsmatta med något fruktträd och en stor grön buske. Den blommade i vita stora blommor.

Bakom den ena längan blev det en sluttning mot en äng. Sedan skog.

Till höger om uppfarten det som var känt som berget. Vår lekplats. Träd, stora buskar massor av stora stenar. Högst upp låg det stora stenarna. Den ena var sprucken till två.

Och en till bredvid. En perfekt grotta inne i sprickan. Den största stenen åkte vi kana på.

När HAN och mamma inte var hemma var det guldstunder där uppe.

Vi kunde smyga på i stationen. Kompisar kunde komma hem och smyga bort via deras tomt.

De som vi lyckades ha kvar som vänner blev oftast det till mina bröder.

Jag var inte riktigt som dem. Innerst inne ville jag inte göra hyss. Tyvärr fick man hänga på för att ha kamrater. Grupptryck heter det idag. Jag klarade mig oftast att hålla mig borta.

Vissa gånger klarade jag inte säga emot eller som det var: Skylla på att jag skulle göra annat.

Vi flyttade dit  på sommaren. Ingen av oss barn trivdes. För mig blev berget ett skydd.

När HAN blev arg, kunde jag ibland fly dit. Ligga lågt tills HAN lugnat sig.

Bäst var det att fly dit när båda var förbannade på oss. Vilket var ofta då.

Idag när man vet hur allt var och vilka utbildningar mamma skaffade. Då blir man ännu mer skakad.

Hon min mamma läste till special pedagog. För att kunna jobba med barn. Som det hette då förståndshandikappade barn. Samtidigt som helvetet hemma var slag, psykade ord.

Ord som gjort ont hela livet. Ja de gör ont ännu. Jag och några av kusinerna fann gemensamt ro i berget. Deras mamma var som vår. Slog. Sa elaka, skrämmande ord. Det sitter på näthinnan när moster kallar sin yngsta son: Du är ju för fan cp. En som skulle spärras in på dårhuset.

Ingen av oss vågade svar mot dem. Åkte man på stryk. Det värsta ett samarbete mellan våra mammor. De slog oss ihop. De hjälpte varandra bra tillsammans. För att slå sina barn.

Han som blev kallad cp hamnade av egen vilja som fosterbarn hos en annan moster till oss.

Det var min gudmor. Och hennes familj.

BERGHEM I HJORTSBERGA var mitt helvete. Där alla mina sår i hjärtat och själen sitter.

Där slagen haglade ofta och hårt. Där man trycktes ner om man hade en åsikt som ej liknade deras.

Huset där jag aldrig fann trygghet, äkta kärlek eller familjeband. Blod ska vara tjockare än vatten.

Inte om man kommer med en uppväxt därifrån. Då ska man vara något annat.

Det är idag för mig en sanning att man ska inte vara eller bli som jag.

Att passa in i familjen från BERGHEM eller den släkten som de kommer ifrån.

Många kommer att fasa och skrika: HAN LJUGER när de läser denna bok.

Inte på något sätt ska jag säga mot dem som påstår det. Jag skriver mitt liv, mitt helvete.

Självklart finns det släktingar jag saknar. Som är vettiga. Normala personer.

För att INTE släkten som är bra ska lida har jag ingen kontakt med någon.

Samtidigt mår jag och min familj bäst när vi inte har kontakt med min släkt.

Den släkte har för mig varit bråk, fyllor, gräl mera fyllor, skilsmässor tragiska liv.

Många fester var det på Berghem. Mostrar och morbror med familjer. Ibland en familj ibland 3 eller fler familjer. Fester var det gott om.

Det började en dag vi kom hem från skolan. Då höll de på lägenheten till höger att flytta.

Vi hade inte bott  där så väldigt länge. HAN var arg. Hade aldrig sett han så arg.

Mamma och hyresgästens fru stod mellan HAN och han som hyrde.

Deras barn och vi stod på gården och hörde allt. Jag skakade av rädsla. Ingen märkte oss barn.

HAN sa kommer du inte iväg slår jag ihjäl dig, sanna mina ord. Mamma försökte lugna HAN.

De som bodde till höger var med ute. De tog de andras parti.

Tacksam idag att jag ej förstod vad vräkning var. Uppsägning som den andra kämpade mot.

Vägrade skriva på papper att de skulle flytta. HANS ord:  Får se om du kan bo utan väggar och tak.

Detta huset ska renoveras från grunden. Ingen kan bo kvar då fattar vilken idiot som helst.

Mannen och hans fru som bodde efter vårt hus. Det sista efter oss. De kom och undrade var det var för ett herrans liv. HAN sa sitt och så bestämt. De som hyrde klagade.

De till vänster flyttade fort. Vilket alla förstod. De till höger lyckades få stanna en viss tid.

Kort tid efter denna händelse var det mer och mer bråk mellan HAN, mamma och de som hyrde.

Hoten kastades ur deras munnar. Vi barn lärde oss nya sätt att vara. Hårda som sten.

Bröderna hjälpte mig med, att skaffa ett tufft yttre. Storasyrrans vänner såg man upp till.

De var ju den närmaste tryggheten jag hade. Men ingen, inte någon visste hu jag mådde.

Av alla som borde känt mig som de borde vara. Fanns det ingen som kände den riktiga Kenth.

När jag och mina bröder spelade boll intill stationen. På de stora gräsplaner. Mitt emot ett vitt hus.

Utan att jag förtjänat något gott. Jag som var lik sin far. Den som kände sig minst älskad.

Killen som var precis som sin far, den som skulle gör det sina syskon sa annars fick jag stryk.

Helt otroligt men detta är det mest fantastiska som kan hända en liten grabb som mig.

Dörren till en ny värld öppnades för mig. Vänliga ord. Rufsad i håret av kärlek. Kramad.

Fick ord som tack. Att få höra: Du är duktig. Eller. Vad snäll du är.

Livet vände när jag fick dess ord. Det var av Bosse och Irené. Jag fick lära känna dem.

De hade en pojke som var lika gammal som min lillasyter. Jag minns deras namn.

En liten , liten socker söt flicka. Jag kunde visa mitt rätta jag där. Hos dem var jag Kenth.

Att vara nere hos dem och leka med deras barn var roligt. Redan då tyckte jag om barn.

Detta måste Bosse och Irené märkt. Jag var där så fort jag hade chansen.

Lillasyster var med mig ofta. Om jag minns rätt försökte jag vara där själv.

Mina bröder sa att Bosse inte var snäll. De kunde inte glömma. Då bollen ofta hamnade i deras fina rabatt. Så tröttnade Bosse en dag. Han sa till oss: Nästa gång det händer tar jag bollen. Ni får den inte igen. Detta enkla kunde mina bröder inte glömma. Vi spelade plötsligt på andra hållet en tid.

Hur det kom sig kom bollen in till Bosses igen. Självklart skickades jag att smyga och hämta den.

Smyg för fan. Tar han dig så slår han med dig, skrämde mina bröder mig.

Flera gånger fick jag smyga och hämta bollen.

Tills den dagen Bosse ser mig på deras tomt. Han sa. Ska du hämta bollen?

Förstenad svarade jag lågt ett ja. Efter det var allt som om himlen ändrat mitt öde.

De var inte arga bara trötta på att blommor gick sönder. Och den dagen Bosse blivit arg. Hade varit en dålig dag, för honom. Inte skulle jag vara rädd för han. Kom så fikar vi.

På sådant sätt blev de mina vuxna vänner. Det som då var viktigast för mig. MINA vänner.

Det bästa då att mina bröder var rädd för dem. Så jag fick ha dem ifred.

Lillasyster var ju kompis med deras son så hon var med där ibland.

Jag älskade min lillasyster så det gjorde inte mig något. Jag trivdes.

När någon påpekade att jag lekte med småbarn tvingades jag att kaxa upp mig.

Svara spydigt: Bara för att du inte kan passa barn så gnäll inte. Eller något liknande.

Att vara på sin vakt för att man tyckte om att leka, med just de mindre.

Det störde mig mycket. Samtidigt som jag smög med det. Inte ville jag ge dem detta att håna mig med. De hade redan tillräckligt på mig. Jag var redan rädd för HAN och mamma. Rädd för mina syskon. Det fick på något sätt räcka. Av någon anledning gömde jag mig mer och mer.

Drog mig mer och mer till de barnen. Till Bosse och Irené. Senare när Sune med familj kom, deras barn med. Jag tog alla chanser jag fann att slippa Berghem. HAN och mamma.

Glädjen att vara med de som visade att de tyckte om mig. De som frågade vill du hjälpa mig med detta? Inte en order som skulle göras utan tack. Utförde man ordern fel fick man stryk.

Smet man och inte gjorde det blev det stryk, sen straffarbete. Det kunde sluta hur som helst.

När man växte och blev större blev uppgifter hemma värre. En pina att gå hem.

Sågs man hjälpa en granne, vilket jag älskade göra. Fick man ett helvete för det.

Att ha hjälp en granne med vad som gav som värst: HAN log när han slog, order att utföra slit jobb hemma. Tunga jobb som HAN visste man inte skulle klara. Sen lägga sig utan mat. Till sist kom det   sista straffet i raden: Utegångsförbud. Att inte få gå ner till grannar. Inte ens gå upp i berget.

Glömmer aldrig att HAN  tog alla chanser att hånle. Att le då vi fick stryk.

Hoten om ni säger ett enda ljud till någon. Inte ens mamma. DÅ JÄVLAR ska ni lära er vad stryk är. Nu ryser jag i skrivande stund. Mår dåligt av att minnas. Men jag blir hel av att skriva.

Då när allt var visste man om man sa något. Då hände det han sagt. Jag var rädd om livet.

Många gånger trodde jag att HAN skulle slå ihjäl oss. Att det var målet.

För var syskon som flyttade fick vi andra det värre. Utom lillasyster. Det var HANS dotter.

Antalet gånger man undrat varför HAN hatade oss så minns jag inte.

Hur många gånger man tyckte att mamma borde se något, går ej räkna.

Ursäkten att HAN fick flytta utan en krona. Bara kläderna HAN hade på sig var giltig för dem.

Så var det att växa upp i BERGHEM HJORTSBERGA.

Det jag bär med mig i livet är glädjen av följande:

Bosse& Irené med barn. Sune & Majbritt med barn. Stunderna då jag kunde vara Kenth.

Då man kunde och vågade leka med de mindre nämnda barn. Och lillasyster.

Tiden dessa vuxna tog sig med mig. Tiden man blev uppskattad, omtyckt.

Tiden då chansen till sinnesro i berget fanns. Vänligheten från de som var det mot mig.

Det jag glömmer är hatet. Avskyn mot de som gjorde mig illa. Glömmer att det blev stryk.

Glömmer att man fick stå i en rad på golvet, till någon av oss erkände.

Att man fick lifta, aldrig körde de oss. Jag glömmer ilskan. Orättvisan.

Finner ingen anledning att bära det med mig i livet.

Jag glömmer att förlåta eller vända andra kinden till. Det har gjorts för många gånger.

Sveken, orden, stryket med tillhygge eller händer, hoten, rädslan ja allt det som var fel glömmer jag.

Bättre tider kom, bra tider fanns hos de nämnda. Jag flyttade bort med tiden.

Men Alvesta blev vännerna en ny räddning. När jag gick i sjunde klass vände det mer.

ALVESTA.

Jag kom tidigt till Alvesta. Andra halvan av femte klass. Grönkulla skolan.

Först var det vänner i klassen. Så var det till sjunde klass.

Minnet av femman är inte så starkt. Jag minns att det inte bara var jag som kom ny.

En annan kille som var känd som bråkmakare på annan skola kom med.

Vissa av klasskamraterna tog längre tid att komma nära.

Andra var lättare. Två tjejer blev fort vänner. Och en kille som bodde i närheten av skolan.

Han hade mörkt stor krulligt svart hår. Han var mycket snäll. Efter ett tag upptäcker jag och en annan kille i klassen en sak. Vi hade varit klasskamrater i Wäxjö. När jag bodde på Sommarvägen 11 a. Det gjorde att han och jag blev vänner. I slutet av femman kände jag de andra i klassen. Men inte kände jag mig riktigt accepterad. Ryktet gick ju.

Om oss i Hjortsberga bröderna fan själva.  Det var inte så svårt att förstå.

Vi fick även namnet Jönsson ligan efter filmerna. Vi hette ju Jönsson.

Alvesta var inte stort på den tiden. Alvesta var nog mest känd för sin stora 3 dagars marknad. Kan ha varit 2 dagars. Med tivoli, massor av säljande knallar.

Där sprang man när tillfällen gavs. När man inte hade straff hemma. Det försökte vi alla att inte ha när marknaden närmade sig. Alla ville gå på den. Vad jag minns klarade jag alla år utom ett. Det var en rolig marknad. Hände mycket. Många unga som var fulla.

Storasyrran med vänner som var äldre drack. De bjöd oss syskon. Min fylla utanför Hjortsberga var i sjätte klass. Utan problem bjöd andra som var äldre.

Snabbt kom ryktet igång. Bröderna Jönsson super. Sen kom alla slagsmålen.

Mina bröder skickade fram mig. De sa: Mucka med den fula fan. Så slår vi skiten ur honom.

Han är så ful så han ska ha stryk. Så var det. Det spelade ingen roll om de var fulla eller nyktra. De slogs och jag var den som skulle skickas fram. Samtidigt som jag skulle tuktas till att bli en tuff elak fan. Oj vad jag kämpade med mig själv. Vågade inte säga nej. Då var det jag som fick en rejäl omgång stryk, av bröderna.

Detta mådde jag oerhört dåligt av.  Vissa nätter kunde jag inte sova. Samvetet gnagde inom mig. Det gjorde ont. Jag var ledsen för att jag gjort andra illa. Även om jag visste att jag var tvingad. För att slippa stryk själv. Dessa påtvingade slagsmål startade redan när vi kom till Hjortsberga.  Tidigt skulle man härdas. Det hade HAN sagt. Kunde Han när han var liten.

Ja då skulle vi kunna med. Fanns inget som hette egen individ hos oss.

Man kämpade i det tysta med att bli en egen individ. Samtidigt inte visa vem man var.

Skolan var tjatig. De flesta av oss avskydde frökens gymnastik. Den var bara för tjejer.

Vi var ett gäng killar som bestämde oss att strejka på gympan. Vi satt på bänken.

Fröken gav oss alla i klassen information om vad vi skulle göra.

Vi som bestämt oss satt kvar när de andra började. Han som börjat samtidigt som mig var snabb i munnen till att svara. Fröken frågade oss: Vad väntar ni på?

Han slängde ur sig: Bättre tider! Oj vad arg hon, fröken kunde bli. Vår protest blev inte lång.

Fröken var inte snäll i orden efter gympan. Samtidigt lyssnade hon på vad vi killar ville.

Så gemensamt kom vi fram till att försöka kombinera gymnastiken bättre.

Sedan rullade åren upp till sjunde klass på. Man blev stor. När jag gick i sjätte gick äntligen min bror i sjuan. Den andra brodern gick på Hagaskolan. Vi fick av någon anledning inte gå på samma skola alla tre bröder. När jag då går i sjätte klass, smet jag på raster upp till rökrutan. Där stod ofta min bror och rökte. Jag passade på jag med. Mina klasskamrater tyckte både det var häfigt samtidigt att jag var dum som rökte.

Någon av mina klasskamrater och jag rökte i smyg runt hörnet vid vår del av skolan.

Självklart skvallrade någon till fröken. Skickades till studierektorn för samtal.

Trodde de att detta skulle hjälpa? Ja så trodde de. Men det hjälpte inte.

Klassfester kom jag halvfull till. Vem brydde sig? Ingen. Inte ens jag.

Läxor gjordes aldrig. Det man inte kunde struntade man i. Det enda beröm jag fick i skolan.

Var en gång när vi gjorde ett trafikprov. Jag hade bäst resultat. Jag visade upp detta hemma.

Utan resultat till beröm. Jaha, var svaret. Har du haft det.

Läxor tog jag aldrig hem. Fick ändå ingen hjälp hemma att göra dem.

Man kom ju vidare ändå upp till sjuan. Och det var stort för mig.

Jag hamnade i sju B. Vi fick kamrater från andra byar runt Alvesta.

Hjortsberga, Vislanda för att nämna två som jag minns.

Snart märkte jag att andra klasser hade de som jag passade bäst ihop med.

I klass sju A gick den viktigaste av alla. Skulle det visa sig. Micke hette han.

Han hade en syster som bodde intill skolan. Två bröder och en lillasyster.

Mamman var super trevlig. Pappan var tystlåten. Bestämd av sig.

Men aldrig otrevlig. Rak man. Respektingivande. Deras mamma sa ifrån ordentligt.

Men aldrig så att vi blev rädda eller slog oss. Ändå bestämd. Så vi löd.

Dessa syskon blev goda vänner. Vi var tillsammans nästan dagligen.

Mickes syrras lägenhet drog vi till på rasterna. Där hade vi kul. Alltid roligt.

En rast var vi flera stycken där. Vi kom igång med parfymkrig.  Vi som gick tillbaka till skolan stank fruktansvärt illa. Det var så andra reagerade och sa fula ord till oss.

Vi brydde oss inte om det. Vi hade haft så roligt. Mickes syster jobbade. Jag minns inte riktig hur det var med bröderna. Lillasyster var för liten. Hon var där ibland. När vi var hemma hos Micke var hon med oss. Vi stötte inte ut någon. Alla var med. Alla som ville.

Här med dessa vänner var jag trygg. Jag var mig själv. Vågade vara mig själv.

Mina vänner som jag var stolt över att ha. Vänner som ej slogs. Inte tvingade andra till saker de ej ville. Respekterade varandra. Detta var annorlunda, nytt och spännande.

För var dag som gick växte jag. Kenth började få en egen identitet.

Visst provade jag olika sätt att vara, för att hitta mig själv. Micke hade varit ute i huset.

Träffat min mamma och HAN. Jag vill tro att de förstod att jag sökte mig själv.

Vem hade annars stått ut med mig. Jag måste haft olika personligheter då och då.

Under tiden som jag sökte efter mig själv. Tyvärr under denna period blev Bosse och de andra utan mig. Jag var mer och mer i Alvesta.. När jag var i Hjortsberga smög jag ner till dem.

Livlinan jag hade där. För att klara livet hemma. När jag en gång lekte med Bosse & Irenés dotter, dök en vän på moppe upp. Det första han sa var: Fan, leker du med små ungar?

Helt ställd, sökte jag svar. En lögn: Jag passar henne en stund bara. De kom precis hem och ska bara packa ur sin bil, ljög jag. Denna så kallat vän, skulle träffa mina bröder.

Inte en chans i helvetet att de skulle veta att jag var med grannars barn för att jag tyckte om dem. Detta hade blivit ett helvete för mig. Glad är jag att dessa barn, lyckades jag ha.

Lekandes stunder. Jag kunde vissa dagar leka, drömma mig bort. Trots jag nu var i sjunde klass fanns behovet av att leka. Det som man inte fick sen vi flyttade till Berghem.

Kråkslottet innebar slutet på allt vad lek hette. Fritid fick vi stjäla. Att bara komma ner och fiska fick bli stöld av tid. Vi gömde oss för att smyga iväg. Fiska var något vi bröder hade gemensamt. Tills jag, inte fick vara med mer. Det finns inte ett enda minne av vad som gjorde att jag ej fick vara med mer. Något var det. Kanske att de blev nekade att komma in till Mickes syster när de försökte en gång. Ingen av mina kompisar ville ha mina bröder där.

Hennes hem, hennes regler, Det tog jag på allvar. Förstod att mina bröder ej var välkomna.

Detta förstod mina bröder med till sist. Så vi slapp dem till sist. De försökte flera gånger komma in. Särskilt när på fyllan. En gång var som värst. Då motade vi alla ut mina bröder.

Det värsta var att alla var irriterade på dem, jag visste vad som väntade sen.

När bröderna hade mig själv. Det jag fruktade inträffade med. När de fick tag i mig då var det inte mycket med mig. Jag fick besked att jag skulle inte vara kaxig. För var person som motat ut dem, fick jag minst fyra stenhårda slag. Över kela kroppen. Därefter fick jag bonus slagen, som skulle få mig att hålla käften att jag fått stryk. Av den rädslan jag hade då var man tyst om allt. Allt om HAN och mamma även om mina syskon. Så var det. Ja de gjorde så.

Man skulle fatta sin plats. Ligga ner och ta emot slagen de gav. Klart man höll tyst.

Aldrig yppade man ett ord av hur de gjorde. De hade lovat ha ihjäl mig.

Men deras tid började nu gå mot sitt slut.

MER I ALVESTA.

Vi var mer och mer hos Mickes syster. Hans bröder var där med. När det var fest så var det rejält. Tjejen jag hade då kom dit. Henne var jag ihop med en tid. Jag träffade en annan tjej som bodde i en trappuppgång i samma hus. Hon hette Annelie. Det var strul mellan henne och hennes kille. Ibland var jag där när vi lärt känna varandra. Hennes kille var lite äldre. Kunde en massa. Jag hade nu med hjälp av Bosse jobb. På Sågverket i Hjortsberga. Av en arbetskamrat hade jag köpt en Opel. Min första egna bil. Ej sjutton år gammal.

Mer och mer kom Annelie in i vårat liv. När hon var ensam kom hon på våra fester.

Rolig tjej. Snäll och trevlig. Glad, ja alltid glad. Jag tror att alla tyckte om henne.

Jag vet att jag gjorde det. Ett minne som jag kan skratta åt är. Annelie öppnar dörren. Liten aning full. Ensam hemma. De hade en dotter som var hos Annelies mamma ibland.

Jamen är det du Kenth, sluddrade hon fram. Kom in,  kom in. Gissa vad jag gör?

Jag lägger in sill, och  lyssnar på musik. Jag gick in. Hon visade mig in i tv rummet.

Musiken dånade. Vi skulle dansa sa hon, bestämt. Ja, ja. Vi tog den dansen som gick sådär.

Vi skrattade gott båda två. Hon nästan skrek, fan min sill. Ut till köket i full fart.

Där höll hon på att göra inlagd sill. Det var med rödlök, sill någon krydda. Lukten minns jag.

Hon hade ett stor vinglas, halv fullt med rött vin. Skär lök så ögonen tåras.

Skrattar som bara den åt ingenting. Torkar ögonen med lökfingrar. De rann ännu mer.

Oj vad vi skrattade. Tog en klunk vin. Sedan tvättade hon händer och ögon.

Så skulle hon skära sill. Skar sig på fingret.  Märker inget. Det kom några drppar blod ner i sillburken innan hon ser att hon blöder. - Ja va fan, det ger mer smak med blod skrattade hon. Sen fick jag plåstra om henne. Mitt i detta händer det som ej skulle hända. Vi möttes i en kyss, som smakade vin. Gott vin. Den kyssen levde jag lönge på. Försökte flera gånger få en till. Hur det gick kommer jag inte ihåg. Skulle jag skriva annat blir det en lögn. Dem har jag haft nog av i livet. Allt rullade på som det skulle. Jobbade. Var med vänner. Träffade kontaktfamiljen. Det närmade sig jul. Första julen i min ensamhet. Utan att störa någon.

Inga bråk. Jag fick hjälp av kontaktfamiljen med brunkål. Mickes syster hjälpte mig med köttbullar. Jag vet att jag kunde fråga om jag fick vara med Mickes familj. Men jag ville inte tränga mig på. Jag hade lärt mig där hemma. Julen stör man ingen på.

HAN hade när vi bodde i Wäxjö slängt ut en granne. Som störde vår jul.

Det berättade de ofta om för oss barn. Och att åka till Skåne för man ska ha dyrare julklappar gjorde vi inte mer. Det var ju ett sådant bråk mellan kusinerna. Varför fick den kusinen det och inte jag. Sen söp alla sa de. De var så trötta på detta. Men träffa släkten hemma och supa sig nästan redlösa var okej. Därför var jag ensam denna julen.

Min första jul i min lägenhet. Annelie hade ordnat sill. På något sätt fick jag med vänners  hjälp till en jul för mig. Så ensam jag var. Satt och tittade på kalle på tv. Mindes julen innan.

Sista julen hemma. Familjen fick en gemensam julklapp. En färg tv. Något alla kamrater haft i ett par år. Åh vad stolta mamma och HAN var. Glädjen var störst för lillasyster.

Hon förstod inte att vi var sist i Hjortsberga, ja fan i hela Kronobergslän med att få färg tv.

Vi barn fick inte så mycket. Tio kronor i veckan. Jag fick ärva kläderna efter syskon.

Jag hade det bäst i min lägenhet. Själv i ensamheten. Visst var det en jobbig jul. Ledsen var jag. Ingen visste hur eller varför. Sa aldrig varför eller att jag skulle vara själv.

Jag kan inte påminna mig att någon visste att jag var helt ensam på julafton.

Mina vänner märkte att jag mådde inte bra av familjen.

Inom var det en kamp om vem jag var. Det tog många år att hitta vem jag var.

Tjejer byttes nästan var vecka. Jag klarade inte av förhållande. Hade haft ett långt.

Det tog slut av olika anledningar. Vi växte ifrån varandra. Kan man väl säga var den största orsaken. Ja vi vi  var unga inte så stora så vi skulle klara ett helt liv ihop.

Anneli och jag hade ibland svärmat för varandra. Men inget fast förhållande.

Hon var ändå en vän. Det förblev hon så länge jag bodde i Alvesta.

SLUTET I ALVESTA.

Jag var ofta med mina vänner. Det hände så mycket roligt med dem.

Vi hade så fantastiskt tillsammans. Alltid något kul innanför lagens ramar.

Utom en gång. Micke och jag skjutsade varandra på hans moppe. Den var trimmad.

Det visste vi mycket väl båda två.

Vi sjöng att polisen ej kan ta oss. Poliser ser inte oss. Något sådant. Vad händer?

Jo de kommer bakom oss. Endast en liten bit från Mickes hem. De tar allt trimmet.

Mickes mamma skällde ut oss. Med all rätt. Hon kunde få oss att känna oss skyldiga.

Jag ger mig tusan på att folk som inte kände henne, skrev brev och bad om ursäkt.

Hon såg rakt igenom oss. Visst blev de arga. Vi respekterade detta. De slog oss inte.

Vi behövde inte vara instängda på ett rum. Nej, skäll sedan var det bra.

Denna tiden med vännerna var så perfekt. Jag började hitta mig själv.

Kenth började bli Kenth, sakta ta form. Till en ung kille med egna åsikter.

Med fötterna stadigt på marken. Ändå skulle jag få mer helvete.

Det var som om de hade koll på mig. De dök upp när jag var ensam.

Det ringde en gång på min dörr. Jag öppnade, det small direkt. Jag fick ta emot stryk.

En helt okänd person, från annan kommun ca: 5 mil bort.

Han slog och sparkade, samtidigt som jag fick veta: Detta är för att en mask som
du inte ska vara kaxig mot dina bröder. Fortsätt vara rädd du. Vi kommer fler gånger.

Första gången trodde jag inte på det. Men när det hände andra gången förstod jag att jag kommer aldrig få vara ifred. Jag var lovligt byte.

En av dem som slog mig, hotade att mina vänner skulle de med plocka.

Mina vänner skulle få det  tio gånger värre än jag  fick.

I mina vildaste fantasier kunde jag aldrig tro att de skulle gå så långt.

Jag var vaken i flera nätter, slutade gå ut. Visade mig inte för någon. Ringde det på min dörr.

Jag öppnade inte. Ej för någon. Sakta försvann jag ner i en depression.

Vågade inte ha kontakt för ofta med vännerna. Deras säkerhet var viktig för mig.

Hoten mot dem, uttalades till mig. AV flera personer.

Orsaken var att jag började hitta mig själv. Vågade stå mot mina syskon.

Kenth började bli stor och ha egna meningar. Det var inte bra tydligen.

En orsak till var att jag vunnit det bråk som blev den gången en bror kom med taxi, för att slå mig. Den gången han fick hjälp av min andra bror och mamma.

Detta var de enda orsaker de som slog mig sa. Dessa sändebud jag ej klarade av.

Ingen visste att jag skaffat vänner långt bort. I Borlänge. Dalarna.

Jag sa upp lägenheten, ordnat boende där uppe. Kunde inte säga något.

Så en dag, då var jag borta. Bara åkt iväg, lämnade helvetet bakom mig.

Jag saknade vännerna. Ja Lasse, Thomas, Micke  med fler syskon. Ja hela deras familj. Annelie saknade jag, hennes galna roliga sätt. De bästa vänner jag haft i livet.

Bosse och Irené. Deras barn. Då saknade jag min lillasyster.

Samtidigt som helvetet i Alvesta tog slut var längtan efter vännerna stark.

Jag visste att sådana vänner får jag aldrig igen.

Jag fick bra vänner i Borlänge. Det ska jag inte förneka.

Tiden där var bra. Men vännerna i Alvesta det slår ingen. Världens bästa vänner.

Jag var lyckligt lottad med att få ha dem. Jag måste nämna dem igen.

Karin, Lasse, Thomas, Micke med lillasystern och föräldrar. Annelie, Bosse och Irené med barn. Sune & Majbritt med barn. KentRogers dansband.

Detta var mina livlinor som jag kallar dem. De som utan att veta vad som låg bakom. De som var hjälpen för mig att bli KENTH. Vissa visste ju lite, långt ifrån allt.

Alla dessa vänner Säger jag TACK till av hela hjärtat.

Jag kan aldrig ge tillbaka det ni gav mig. Bara ta kontakt och säga TACK.

VEM ÄR DÅ KENTH IDAG?.

Idag är jag en självständig man som snart  är 49 år.

Lyckligt gift med Åse Jörgensen. Vi har tagit hennes efternamn.

Vi har 4 barn.2 killar 2 tjejer. Vi båda har varit gifta på varsitt håll innan.

Jag har där 2 barn. En kille & en tjej.

Jag är tyvärr sjukpensionär. Inget jag önskar någon.

Familjen är för mig det viktigaste som finns. Att vi föräldrar leder barnen rätt.

Ansvarsfulla föräldrar som hjälper till med läxor. Kör barnen till skolan.

Vi kör dem till vänner, de får ha kalas hemma. Vänner hemma.

Familjen har i 10 år satsat på semester på sommarlovet.

Det kommer vi ha som mål var år. Hoppas vi lyckas.

Jag är ärlig mot mina vänner. Kan jag inte vara vän med en person.

Då är det den personen som får veta det av mig. Inte av andra.

Jag bildar mig egen uppfattning om andra. Jag påverkas inte av andras åsikter.

Glad man som gärna ger andra ett leende var dag. Kan jag göra en person glad så blir jag med glad. Kan man hjälpa en vän. Då ställer vi upp. Vi i hela familjen är glada.

Hjälper gärna andra om vi kan. Och som man ska.

Älskar att vara med vänner, riktiga vänner.

Humorn är som den var förr med fräckisar och annat som förgyller dagen.

Jag har klarat av att växa upp på detta sättet. Och är glad.

Boken har hjälpt mig att bearbeta mycket. Särskilt av HAN.

När jag ser på min barndom är jag inte hatisk mot dem som jag växte upp med.

Jag kan inte heller förlåta vissa saker. Därför har jag ingen kontakt med dem heller idag.

Risken att mina barn eller fru kan bli indragna i något är för stor.

Detta drabbar även den delen av släkten på mammas sida. De som är bra har jag ingen kontakt med heller. Vill dem inget illa. Jag valde att inte gå på mormors begravning.

Då det fina folket Jönsson skulle dit. Jag valde bort det, för min familj och min skull.

Valet gjordes med stor sorg i mitt hjärta.

Jag är stark, tålmodig, självsäker och glad, skämtsam.

Bestämd, envis och viljestark. Ej låtit sjukdomar segra. Ej låtit det förflutna segra.

Lyckats med att få lyckan i livet. Familjen som är mitt allt.

Dansbandsmusiken har även varit en räddande ängel.

TRO INTE DET SLUTAR HÄR. LIVETS HELVETE BÖRJADE HÄR!

Nästa del väljer  jag att kalla: FÖRLORADE 14 ÅR. FÖRLUSTEN.

Den handlar om mitt liv efter Borlänge. Första tiden tillbaka och det första äktenskapet.

Del 3 blir när jag träffar Åse min fru. Vad vi gått igenom.

Hur man klara den ena smällen efter den andra.

ATT FÖRLORA ALLT MEN VINNA  IGEN.

PRATA MED PAPPA.

Mamma slog numret. Det stod på en lapp.

Jag var så nervös att jag minns bara lite av det hon sa.

Hej Arne. Detta är Anita. Jag har en här som vill prata med dig.

Äntligen min tur att få prata.

Hej pappa stammade jag fram. Han lät som en pappa.

Han fick be mig lugna ner mig så han hinner med att svara på frågorna.

Jag frågade hur mycket som helst.

Mamma lämnade rummet utan att jag märkte det.

Jag pratade ju med min pappa. Min pappa.

Det var stort för mig. Jag sög in allt han sa. Berättade om när jag var bebis.

Och syskonen mindes han alla. Han frågade om mig.

Jag var så stolt. Kände mig viktig hos en vuxen. Hos min pappa.

Vi pratade av och till. Han frågade om släkten. Han verkade bry sig om mig.

Han frågade om min vardag, som skola, vänner och hur det var hemma.

När dessa frågor kom hade jag märkt att jag var själv.

Jag sa jag skulle stänga dörren, han väntade.

Jag kollade av att ingen lyssnade och stängde dörren.

Då vågade jag blotta hur det var. Att de sa: Du är  precis som din far i flera år.

Han förstod sa han. Han frågade vad jag mindes från Åseda.

Det finns inget jag kunde komma ihåg själv. Att det var bara vad mamma och syskon sagt.

Oj sa han. Minns du inget? Jag fick svara ärligt: Nej.

Samtalet varade säkert i ett par timmar. Jag njöt varenda sekund.

Min pappa ville prata med mig. Han ville att vi skulle fortsätta prata.

Det bästa av allt. Vi skulle försöka träffas.

När samtalet var slut satt jag kvar en stund. Kände efter vad jag kände. Förstod att jag  äntligen hade jag fått prata med min pappa.

De andra hade märkt att det blivit tyst i rummet. Som väl var lät de mig vara.

När jag kom ner satt de alla där. Utom HAN.

Nå sa mamma. Hur var det? Frågade alla i kör.

Jag såg de ville veta. Mina syskon frågade om han nämnt dem?

Nu smällde jag tillbaka med ord. Jag sa: Det är min PAPPA kolla om er minns er.

Jag säger bara att det var världens bästa samtal. De blev tysta. Inte ett ljud.

Då får de nästa mening. Fattar ni hur jag känt det då!! Ni vill veta vad min cp pappa minns om er. Jag vill inte höra era jävla frågor. Om han minns er? Ja det gör han för cp var han inte. Han mindes mycket. Saker som jag inte visste för här pratar vi ju inte om sådant.

Mamma röt till mig att jag skulle vara ordentlig och förstå att alla var nyfikna.

Det gör jag när de sagt förlåt, svarade jag. Ni har alltid sagt att jag är precis som min far.

Nu har jag min far. Minns ni något själva? Alla var tysta. För första gången.

Allt slutade med att jag berättade i korthet vad vi pratat om. Det viktigaste var att vi skulle hålla kontakten vi telefon. Sen längre fram diskutera att träffas.

Jag såg min mamma bli blek. Mina syskon som frågetecken.

Luften stod stilla, jag hörde deras andetag. De tittade på varandra som frågetecken.

Någon frågade: Ville han träffa dig?

Ja men vi skulle ta det lugnt bestämde vi. Han saknar mig sa han. Min pappa saknar mig.

Jag var så stolt. Lyckan inom rusade fram. Det fanns inget stopp.

Lite svar av vem min pappa var hade jag fått. Av Pappa.

Från denna dagen sa ingen något om min pappa. Plötsligt sa de inte: Du är precis som din far.

Allt detta slutade med att de ville veta vad pappa sa var gång vi pratade.

Själv valde jag att bara berätta delar. Inte allt. Höll starkt på att det var min pappa.

Mina syskon kunde ju hitta sin kriminella far.

Jakten på lille Kenth var hastigt över.

På något märkligt sätt var det som om de var nervösa varje gång pappa och jag pratade.

Det märkte jag tydligt på mamma och mina syskon. Utom lillasyster.

Hon hade aldrig träffat honom. Hon visste ju inget om då tiden.

Lillasyster var den enda som aldrig sa att jag var som min far.

Hon kunde ju inte veta något. Skönt för henne.

HAN mammas gubbe började bli annorlunda mot mig.

Jag förstod inget. Varför blev det plötslig bättre och vänligare?

Det jag inte förstod vid denna unga ålder förstår jag idag.

Skriver det efterhand som tiden går.

Ja och tiden gick då med. Vi kom snart i vardag igen. Just denna period var jag hemma mer.

Smög ner till Bosse och Irené. Fortfarande kunde jag prata med dem.

Bosse och Irené litade jag på. De sa aldrig något till mamma eller HAN.

Jag berättade på för dem om vad som hände.  Vardagen i full gång.

Kusinerna från Kristianstad kom. Moster sa direkt. Jaså Kenth, du har pratat med Arne.

Först blev jag stum. Sen kom känslorna att svalla över. Fan kan ingen hålla käften här om vad man gör. Jävla skvallerhus. Ska varenda jävel veta att jag pratar med pappa.

Jag blev arg och mer besviken på mamma som berättat.

Självklart mamma: Åh förlåt. Jag visste ju inte att du inte ville säga.

Nä sa jag du vet fan aldrig något.

Då kom HAN. Så säger du inte här slyngel.

Nä sa jag ska du styra det med stryk också? Framför mamma och släkt?

Bara så du vet har jag sagt allt till morfar. Ett samtal till han och du får stryk gubbfan.

Sen drog jag till kompisarna. Söp som ett svin den kvällen.

Dagen efter kom jag hem. De försökte vara som vanligt. HAN sa inget till mig.

Allt var förändrat för en tid. HAN slog mig inte. Alla var märkligt trevliga.

Min dröm att få åka och träffa pappa växte mer och mer.

Mamma kom fram till mig. Frågade:Har du ringt morfar?

Ja sa jag det har jag. Men jag pratade mest om pappa. Men säg nu inget till HAN. För då får vi stryk igen. Den fan tycker det är roligt. Söker anledningar att slå oss alla utom lillasyster.

Ånej svarar hon, det stämmer inte. Tog HAN i försvar.

Jag sa till henne du är fan blind eller dum i skallen. Fråga HAN om morfar sagt till HAN att vara snäll mot oss. Det kunde hon inte säga något om. Tyst och bara stirrade på mig sen kom den nya svadan ur hennes mun: Du är som förbytt. Begriper inte vad som skett med dig.

Några rader till som jag inte kommer ihåg. Mitt svar var: Du har ju knappt varit hemma.

Hur fan ska du kunna veta något ,när vi varit för rädda att säga något.

Men klart HAN är ju så jävla bra i dina ögon. När det var sagt gick jag till mitt rum.

När vi väl fick veckopeng klagade de. En av brorsans vänner hade sagt de hade veckopeng.

Vi frågade om inte vi kunde få det? Vi är ju så många. Vi får prata om det.

Jo de pratade nog i veckor om detta. Vi fick fråga igen. HAN högg direkt. Det var ju ett jävla tjat om veckopeng. Arg blev HAN. Alla barn tystnade. Utom storasyster: Fan sa hon. Varenda kompis de har har ju veckopeng. Klart grabbarna med behöver veckopeng.

Det slutade med att vi fick tio kronor i veckan. En liten ask cigg kostade åtta kr.

De sista två kronorna la vi på det vi kunde. Samtidigt som vi stal cigg av mamma eller de gånger det gick att stjäla i affären. Vi vågade inte utnyttja att automaten utanför för ofta.

De kunde ju komma på oss. Ca en gång i månade sa vi att den lurat oss. Samtidigt hade vi samlat mynt och lagt i , så det skulle se ut som vi provat köpa cigg.

Skulderna till klasskamrater eller andra ökade. Var chans vi hade till att stjäla pengar tog vi.

Mammas plånbok var det största offret, ibland chansade vi på HANS. Livrädd att HAN skulle upptäcka oss. Jag hade en gång stulit mynt av lillasyster. Även om jag erkände var straffet hårt. Först stryk. Sedan ingen veckopeng på två månader. Det skulle lillasyster ha.

Det ultimata var sedan sängen utan mat. Ligga hungrig och somna. Inte konstigt vi hade gömmor med mat. Tur de aldrig hittade dessa. När dessa straff var avklarade fick man heta tjuv i flera månader. Kränktes mer och mer. Kom det släkt på besök var de bättre.

De ville ju vara ifred och festa ,umgås. Vi var aldrig med på deras fester.

Ibland hände det att vi kunde få något extra. Ibland.

Allt min tid snurrade runt pappa. Jag längtade så det värkte i kroppen att få träffa honom.

En dag i skolan kom sköterskan. Sunes fru. De bodde intill Bosse. Sista huset på höger sida.

När man kom från vårat hus. Hon ville prata med mig. Klart sa jag. Dig pratar jag gärna med. Väl inne på expeditionen sa hon det var en från socialen som ville prata med mig.

Det handlar om din pappa. Direkt frågade jag om det hänt något? Nej sa hon. De ville höra din historia om dig och din pappa. Jag bara tittade på henne och sa: Vad menar du?

Hon förklarade att de ringt till skolan. Att min mamma tyckte: Pappa skulle prata så jag förändrades negativt. Jag började gråta. Tur sköterskan var med mig. Hon lät mig ta den tid jag behövde. Vi gick ut så jag fick röka. Samtidigt berättade jag hur det var. Men inte att vi fick stryk. Jag sa att jag ville träffa min pappa.. Jag berättade att han var glad. Vi pratade halva dagen. Hon sa att hon berättat att de bodde grannar med oss och att de kände Bosse med Irené. Ja sa jag ni känner mig bäst. Bättre än mamma och HAN.

Samtalet avslutades med att jag godkände att hon från socialen fick prata med Bosse och Sune med respektive. När de gjort det skulle de träffa mig och ha pratat med pappa.

Jag var orolig en lång tid. Ont i magen ,ledsen och nedstämd. Jag kunde inte dölja det mer.

Alla såg hur lätt  offer jag var. Nu kom skolkamrater att gå på mig. Blev kallad för Jönssonligan. Resultatet blev att vi bröder allt oftare slogs. Jag hämtade alltid en bror.

Då klarade de inte av oss. Jag fick skulden av mina bröder. Jag var den svaga sa de.

På det sättet jag var pga: min pappa är du den svaga sa de till mig. Fan vi får slåss varenda dag snart. Inte så ofta men det var ett par gånger i veckan.

Tills jag blev febrig och liggande hemma. Var borta några dagar. Kom till skolan inte fullt frisk från feber. När studie rektorn fick för sig att ett fönster skulle vara öppet.

Alla i klassen klagade. Jag satte på mig jackan. Jag sa att jag precis varit sjuk och frös.

Han svarade inte. Så jag gick fram och stängde fönstret. När jag sätter mig öppnar han rektorn fönstret igen. Demonstrativt öppnade jag det igen.

Så han stängde det. Vi gjorde så några gånger. Sista gången satte jag mig på tjejernas bänkar vid fönstret. När han kom knuffade jag bort han. Han var stor och tjock.

Han skällde på mig och menade att fönstret skulle vara öppet. Jag sa: Öppnar du det igen smäller jag dig så du din fete fan inte kan resa dig. Han gick mot mig.

Jag knuffade igen sedan fick han en knytnäve så han snavade bakåt. Satte sig på sin stol med en duns. Alla blev tysta.. Efter en stund fick jag applåder av killarna. Tjejerna sa tack.

Samtal hem ringde han. Blandade in sköterskan ,huvud rektorn och en massa andra.

Ett stort jäkla möte om hur hemsk jag var. Jag sa bara att alla frös.

Resultatet blev att jag fick praktik i två veckor. Samtidigt gick ryktet på skolan vad jag gjort.

Efter praktiken var man inget offer. Tvärt om. Gav sig på de svaga.

Praktiken gjorde jag på en bilverkstad. Där jobbade en kille som tillhörde stadens  gäng.

Han hade gått på skolan och berömde mig, när ingen hörde.

Under tiden jag gjorde praktik fick jag gå till soc.

De kom fram till att jag skulle få träffa min pappa. Jag skrek: Säg det igen, du ljuger.

Nej sa hon jag hade. Du ska få åka till din pappa under sommarlovet.

Jag jublade inom mig. Kramade henne jag hade på socialen. Tack, snälla tack.

Nu måste jag få röka sa jag. Hon öppnade fönstret , så jag fick röka där.

Sedan bjöd hon på en pris snus. Vi pratade ett par timmar. Hon frågade hur det är hemma och i skolan. Hon hade hört om studie rektorn. Men förstod när jag berättade.

Samtidigt frågade hon om jag behövde någon att prata med. En vuxen som inte behövde säga vad vi pratade om. Inte ens till socialen.  Jag ville det. Frågade om mamma måste veta det?

Att jag har någon vuxen att prata med. Det skulle inte behövas sa hon. Det var för att jag skulle må bra. Vi bestämde det skulle starta efter jag varit hos pappa.

Jag gick därifrån med glädje i kroppen. Hjärtat skuttade inom mig.

Jag var den gladaste fjorton åriga killen som fanns. Måste firas.

Drog till Karin och vi som hängde där festade riktigt. Vi festade för min pappa.

De som var mig närmast av vänner som var riktiga vänner då.

Karin ,Micke kallad sillen , Lasse ,Thomas ,Christer och några till.

Deras mamma var snäll. Deras pappa var sträng och tystlåten. Tur Karin hade egen lägenhet. Och att vi fick vara där. De visste hur jag hade det. Men vi pratade inte om det.

Vi behövde inte prata om sådant. Vi fanns för varandra. Det gick ett par dagar.

Så kommer min bror och säger: Mamma vill du kommer hem. Jag fick en knut  i magen.

Liftade hem för att kolla vad hon ville. HAN stod i trädgården. Inte ens hej sa han.

Skitsamma tänkte jag. Gick in till mamma.

Ho frågade var jag hållit hus? Hur så? Menade jag. Hängt med vänner. Sovit hos Karin.

Eftersom du skickade bror min efter mig så vet du redan. Sa jag försiktigt.

Då berättade hon att de från socialen ringt henne idag. Jaha sa jag.

Fast jag visste vad de ville. Så spelade jag dum. Sätt dig sa mamma.

Satte mig vid köksbordet. Hon satte sig framför. HAN därute visade sig inte.

Mamma berättade att det var bestämt att jag skulle få träffa min pappa.

Och att hon ville inget hellre. Att jag skulle själv få lära känna honom, min pappa.

Självklart fick jag fortsätta charaden att inte veta. Tankarna om mamma sjönk.

Rakt ner i ett bottenlöst hål. Fy fan tänkte jag. Jävla kärring att ljuga för sin son.

Hon ville inget hellre. Jag ville spy på henne. Sanningen var annan. Att hon ville inte.

Men jag visste sanningen. Tack Bosse och Sune med fruar. Och hon på socialen.

Det var de som sett mitt behov. Inte ljugande mamma. Jag var stum.

Fjorton år och min mamma ljuger för mig. Avslöjad att det var för att skydda sig själv.

Nog förstod jag att något med pappa tyckte hon inte om. Inte samtalen.

Så länge jag kunde minnas hade hon pratat illa om pappa till mig.

Att han var en lögnare. Han var det ena efter det andra. Mina syskon sa ju samma som hon. Storasyster var den enda som kunde minnas något. Hon var sällan hemma. Minns jag rätt sa hon det bara några gånger. Även om det räckte. Jag kan vakna än idag och höra: Du är precis som din far. Cp inte klok i huvudet. Jävla hypokondriker.

Mamma bredde på under vårat samtal. Hur viktigt det måste vara för mig. Att ha min egen bild av min pappa. Hur det än var så var jag ju halva han.

Mina tankar sitter fastbrända i hjärnan: Jävla kärring till att skydda sig själv.

Så här tycker hon inte , med allt hon sagt innan. Hur dum han var. Att polisen hämtat honom.

Hon skulle kastat ut han samma dag han kom ut från sjukhuset med magsår.

Samtidigt kallar mamma min pappa hypokondriker. Jag fattade ingeting.

Allt blev en klump i magen, jag ville spy över henne. Ännu idag nekar hon till att någon skulle sagt orden: Du är precis som din far. Det som smärtade mig mest. Det som gör ont ännu.

De fattade aldrig att de orden gjorde att jag ville ha min pappa. Vilket de lyckades med. Det var min glädje och deras förlust.

Var gång jag ringde eller pappa ringde, var det stora frågor.

Inte en enda gång sa pappa något negativt om mamma eller mina syskon.

Han frågade om de hade det bra. Han frågade olika saker om dem. Alltid innan vi sa hejdå sa han: Hälsa dina syskon. Jag sa aldrig att han hälsade till dem. De sa aldrig något snällt om han. Så varför skulle de få höra att han hälsade till dem.

Nej de hade gjort mig så  illa ,så ledsen massor av gånger. De fick inte veta.

Nu började mamma med något nytt. När vi hamnade i trubbel ute skulle vi stå i en ring.

Sen sa hon: Vi är en familj , som håller ihop. Stöttar varandra.

Glöm aldrig bi kan komma med vad som helst och få hjälp.

Jag kunde inte fatta vad hon höll på med. HAN var aldrig med.

På kvällarna när detta hänt kom vi fram till att hon lärt sig detta i skolan någonstans.

Sen skrattade vi tyst.

SOMMAR MED PAPPA.

Tiden gick sakta fram. Inte dag gick fort nog. Allt var bestämt.

Jag tror jag gjorde allt för att dagarna skulle gå fortare.

Minns att Bosse bjöd med mig till en spelning i Moheda idrottsplats.

Jag hängde med. Njöt av varenda sekund den kvällen. Med Bosse och de andra kunde jag vara mig själv. Det stärkte mig. Bosse hade alltid något kul att berätta.

Han gjorde mig alltid så glad. Jag fick alltid skratta med han.

Skolan gick inte bra. Fanns inget intresse från min sida. Ingen som hjälpte mig.

Hoppades att pappa skulle bry sig. Till sist kom dagen. Den viktigaste dagen.

Jag hade packat kläder och tillbehör. Mamma skulle köra mig en bit. Där skulle vi mötas.

Sen skulle jag få åka med pappa resten. De hade planerat halvvägs.

Längs med vägen pratade mamma en massa. Minns inte ett ord av det hon sa.

Jag fick pengar men kommer inte  ihåg summan. Inget av resan sitter kvar i mig.

Bara att vi stannade vid en restaurangen. Där inne satt min pappa. Jag var nervös.

Mamma sa: Hej Arne. Pappa svarade att det var längesedan. Och att jag var då stor.

Vi fikade tillsammans. Jag märkte att mamma var inte glad för detta möte.

Allra minst att jag skulle åka med pappa. Jag såg hennes ansikte. Stelt som när hon var arg.

Sådant man lärde sig fort och tidigt. Jag såg en avsky i hennes ögon.

På något sätt såg jag att pappa log. Han var artig hela tiden. Han visade ingen avsky eller att han skulle vara sur. Beställde en kopp kaffe till. Frågade om jag ville ha något.

Han tog det lugnt. Som om det här var bara som det var.

Det blev tid för mamma att köra. Som hon sa: Det är ju en bit att köra.

Jag har andra barnhemma med. Ta nu hand om Kenth. Stelt sa hon det.

Sedan fick jag en kram och besked om att ringa hem. Jadå sa jag.

Hon körde iväg hem till de andra. Pappa frågade om jag var klar.

Det var jag. Redo att åka hem till pappa. Hela vägen till Malmö.

Oj vad det var spännande. Nu kom  tankar om hur han bodde. Hur har han det hemma?

Massor av sådana tankar. Vi pratade  om allt möjligt. Han berättade lite men tyckte att det tar vi hemma. Jag höll med. Han körde runt ett tag med mig i Malmö och visade olika platser. Han berättade vad det var. När vi kom vid en å sa han så är vi strax hemma.

Vi körde in på en gata. Längst ner vände han bilen rätt och parkerade.

Så pojken min sa han nu är vi framme. Vill du ha kaffe?

Vi gick in och han sa se dig omkring så ordnar jag kaffet. Det var en liten lägenhet.

Tog inte lång tid att gå igenom. Men för mig var det nytt. Det var min pappas hem.

Där vi skulle vara tillsammans. När kaffet var klart satte vi oss i köket.

Vi tittade på varandra som om det bara skulle vara så.

Pappa var lång. Krulligt hår som blivit grått. Ganska vanlig.

Efter ett par dagar kände jag mig hemma. Jag vågade tro att jag fick röra sakerna som han sagt att jag fick. Jag tittade och frågade nog sönder hans öron.

Jag märkte att klumpen i magen var borta. Jag njöt. Jag fick röka med.

Helt otroligt för mig. Jag fick vara Kenth. För min pappa fick jag vara mig själv.

Det tog inte lång tid innan jag fått vänner. Pappa hade koll på vad jag gjorde.

Han pratade med mina vänners föräldrar. Så inget onödigt skulle hända.

Vi förstod att de vill inte vi skulle hitta på jävelskap. Eller något annat dumt.

Detta var jag inte van vid. Jag berättade för pappa att jag tyckte det var bra.

Att jag kände mig tryggare. Vi pratade om skolan och läxor. Han blev chockad när jag berättade att vi inte fick hjälp med läxor. Att man nästan kunde göra vad man ville.

Pappa förklarade att han skulle aldrig acceptera sådant. Skolk eller att man inte gjorde läxor.

Respekt för lärarna var viktigt sa pappa.  Då kan man lära sig något. Om man respekterar vuxna. Lärarna gör bara sitt jobb som de valt. För de vill hjälpa barn.

Samtidig som han förstod att stödet från mamma och HAN var lika med noll.

Så det var en skada jag själv fick jobba med. Att hjälpa mig från Malmö var svårt.

Jag blev förvånad först. Visst kunde jag förstå det han förklarade. Det jag inte förstod var att pappa brydde sig så om skolan. Den bilden hade jag inte fått av de där hemma.

Han såg att jag blev fundersam. Han frågade mig om något var fel?

Nej svarade jag. Jag har bara inte fattat att du bryr dig.

Jo nu när jag äntligen får så ska du veta att jag gör det. Svarade pappa.

Det fick mig att fundera. Men just då vågade inte fråga mer eller berätta mer.

Pappa var sjukpensionär. Han hade krockat med sin bil. Rakt in i något så han var full av ärr.

Han hade värk varenda dag. Men  aldrig att han klagade så jag hörde.

Många av pappas vänner var roliga. Ett par minns jag stark. Tyvärr inte namnen.

De var roliga och skämtade hej vilt. Jag fick komma dit även utan pappa.

Ibland när pappa skulle till läkare så var jag gärna hos dem.

Pappa hade ett liv som passade mig. Lugnt och stilla. Inte stora fester.

När det var fest var det inte mycket alkohol. Och det viktigaste av allt vi barn var med.

Vi syntes och hördes. Vi tillfrågades om vi ville ha något.

En ny värld öppnades igen.  Pappa sa vi skulle klä upp oss. Vi skulle åka någonstans.

Han sa inte var. Jag frågade inte heller. Från Malmö till Asarum.

Till en kyrka. Först trodde jag någon skulle gifta sig. Men vi gick in i den tomma kyrkan.

Vi tände ljus. Då ber pappa mig att sitta ner. Han berättade att han fyllde år.

Vi skulle samlas vid graven där mina farföräldrar ligger och en farbror.

När vi stod vid graven jag och pappa kom mina farbröder Jan och Olle samt Faster Kerstin.

De hade kusinerna med sig. Vi fick bra kontakt. Hela pappas familj frågade massor.

Jag var artig och svarade så gott jag kunde.  Utan att ljuga.

Det var inte svårt att se hur stolt pappa var. Jag växte till stor.

Tänk vad detta kändes konstigt. Pappas familj, lugn och sansad. Inga gräl.

Alla var trevliga. Inte arga ord. Ingen som blev utpekad. Svar på frågor.

Om någon av de vuxna behövde hjälp fick man frågan: Kan du hjälpa mig?

Inte en order gör detta. Nu annars jävlar. Som det var hemma.

Pappas vänner var lika trevliga. En kvinnlig bekant pappa hade var suverän.

Hennes son och jag umgicks. Pappa var lite intresserad av henne.

Jag umgicks med hennes son. Vi skulle campa en natt ihop.

Spänd av förväntan, rädd för att fråga. Den känslan hade jag.

Min kompis sa att han aldrig sett min pappa arg. Så jag skulle bara fråga.

Jag frågade pappa som svarade: Jag ringer hans mamma så bestämmer vi ihop.

Blir det bra? Helt ställt svarade jag: Ja.

Pappa ringde och allt blev som vi ville. Glädjen var  stor.

Oj vad bråttom vi hade att packa ner allt vi behövde. Mat och dryck.

Vi fick pengar till läsk och godis. Det var jag inte van vid. Det märkte pappa.

Han frågade rakt ut: Får du inget hos mamma? Jo tio kronor i veckan svarade jag.

Han tittade på mig som om jag ljög. Självklart förväntade jag mig skäll.

Istället la han armen om mig och sa: Ta nu vad du vill att ni ska ha. Så pratar vi när ni campat klart. Här kan fick jag nog den största chocken. Aldrig hört en vuxen säga så.

Inte heller fått göra så. Några timmar senare stack jag och kompisen iväg.

Våra föräldrar visste vart vi skulle tälta. Lite senare på kvällen kom de.

Åh vi ville bara se att ni har det bra. Att inget hänt er.  Sedan frågade pappa om jag tagit en öl från honom med mig. Nej sa jag det skulle du veta. Jag fick ta vad jag ville men du sa aldrig öl till mig. Bra pojk. Då ligger den nog där jag glömt att jag lagt den.

Jag frågade pappa varför han sa så. Han hade köpt som han skulle ha. Och det saknade nog en tror jag sa han. Jag tänkte jag kan fråga dig först. Lugn nu , jag litar på dig.

Ännu en chock för mig. Jag var ju inte van att man litade på mig.

Den kvällen berättade jag allt för min kompis. Han sa att han förstår inget.

Kan vuxna vara så? Får du ingen hjälp med läxor? Så mycket stryk?

Han var förvånad och chockad. Han fick lova att inte berätta.

Vi kom hem dagen efter. Packade upp och ordnade tvätt.

Pappa satt i köket och drack kaffe. Hans vän hade hamnat på sjukhuset.

Var en operation som han gjort tidigare som strulade.

Pappa frågade om han kunde köra dit? Självklart pappa sa jag.

Han berättade att det med ölen hade löst sig, den hade han glömt i kassan.

Vad bra sa jag. Hade du blivit arg om jag tagit den utan lov?

Hans huvud vände sig mot mig sakta , arg?

Nej men besviken så jag hade lyft dig med min friska arm. Sen skrattade han.

Det hade vi fått prata om men det hände ju inte. Dricker du då?

Jag kunde inte ljuga. Allt skulle bli bra mellan pappa och mig. Så jag sa som det var.

Vi festar mycket. Ibland för mycket. Hur vi stjäl och sådant.

Gör inte så här. Sa han. Bättre du frågar. Ja är ja och nej är nej.

Sedan fick han köra till sjukhuset. Jag var hemma själv.

Jag hade lovat mamma att ringa. Jag passade på nu när pappa var iväg.

Hon lät annorlunda i telefonen. Hon frågade bara om jag hade det bra.

Inget om vad vi gjorde eller något annat. Bara sådan kallprat.

Genast kände jag klumpen i magen. Fan det är något fel. Smäller som fan när sommaren är slut  och man kommer hem. Hon sa att inga syskon var hemma. Bara lillasyster.

Jag fick prata med henne. Hon lät som vanligt. Glad och sprallig.

När vi avslutat samtalet grät jag. Tårarna rann. Jag var riktigt ledsen.

Jag hann precis bli klar , när pappa kom hem.

Han såg att jag hade gråtit. Självklart satte han mig vid köksbordet.

Själv satte han sig mitt emot mig. Undrade: Varför är du ledsen?

Försök inte ljuga för mig. Var bara ärlig så kan vi lösa det, sa han.

Jag berättade allt för pappa. Han förstod hur svårt det var för mig.

Samtidigt sa han att jag själv måste bestämma om var jag vill bo.

Det var självklart att jag fick bo hos honom.

När han hade fått hela historien om hur det var hemma och skola, visade han sin avsky.

Oavsett vad vi provade fick jag inte bo hos pappa. För mamma hade ensam vårdnad.

Vilket sårade mig djupt. Det störde min vardag ännu mer.

Sakta tog vi vara på sommaren. Oavsett hur den skulle sluta.

Vi skulle ner på stan till bolaget. Pappa köpte en flaska Diamant till mig.

Vi gick hem och tog ett par glas var. Sedan bar det till fest. På vägen hem stannade vi vid en korv kiosk. Jag beställde en kokt i bröd med senap.

Han i kiosken undrade om jag ville ha något mer på? Japp sa jag. Senap.

Detta upprepade vi 5 gånger tills vi kom på det var ketchup jag ville ha.

Vi skrattade gott alla 3. Han i kiosken sa jag bjuder på den. Det var det bästa på länge.

Pappa bara den pojken ska inte ha mer innanför västen.

Själv visste jag att det behövdes inte mer den kvällen.

Jag njöt hela sommaren med pappa och hans vänner. Även de vänner jag själv lärt känna.

Så kom slutet. Mina planer att flytta gick inte. Det gjorde ont i hjärtat.

Att behöva lämna pappa var svårast. Vi satte oss i bilen.

Pappa såg att jag var ledsen. Han sa: Det ordnar sig ska du se. Du kan alltid ringa.

Han körde hela vägen till Hjortsberga. Stannade utanför vår uppfart.

Trots jag erbjöd han att följa med in tackade han nej.

Jag vill inte störa. Och det gör inte gott att jag går med in. Det förstod jag.

Han ville inte träffa dem där inne efter vad jag berättat. Han trodde på mig.

Den kramen jag fick innan jag gick ur bilen glömmer jag aldrig.

Pappa kramade mig länge. Höll mig hårt. La 500 i fickan till mig.

Säger: Ta nu hand om dig. Så rings vi mellan.

Sedan körde han. Jag stod kvar tills jag inte kunde se bilen mer.

HEMKOMSTEN.

Jag kliver in genom dörren. De flesta var i köket. Alla tittade länge på mig.

Inte ett ljud. Ingen sa något. Inte en enda fråga kom.

Mamma stod vid spisen. Det tog ca: 5 minuter tills hon sa: Kommer du idag?

Suckandes ja sen gick jag till mitt rum. Inte en käft som bryr sig var min tanke.

Vid middagen var det tystare än vanligt. Det var som om de var beordrade att inte fråga något. Inte säga något till han som svek och sökte upp sin far.

Det gjorde de inte heller. Ingen frågade något. Alla var tysta denna middag.

Köttfärslimpa med potatis och brun sås.

Jag åt inte mycket. Märkte hur lita jag var välkommen hem.

Deras besvikelse över att jag tagit kontakt med pappa. Att jag åkt dit till han.

Det var så man kunde ta på stämningen. Det skrämde mig lite.

Hela sommaren hade jag varit borta. Första natten hemma blev sömnlös.

Dagen efter drog jag till kompisarna i Alvesta. Sillen med syskon.

De frågade massor och ville veta allt. Där var jag välkommen.

Deras mamma frågade med. Hon kramade om mig minns jag.

De var mer som min familj än något annat. Vad som än hände hjälptes vi åt.

Jag var borta någon dag. Sedan hem igen inför skolstart.

Fan kände man. Skolhelvetet igen. Idioter till lärare och annat skit.

Om jag hatade något så var det skolan. På ytan var man tvungen att vara tuff.

Den kille jag var inne i mig själv var inte många som kände.

Nu kommer jag till dilemmat att inte nämna namn. För deras skull.

Vi var ett gäng som hängde utanför skolan. Där fanns de som var i min ålder och de som var äldre. Alla passade in. Ingen var utanför. Om någon bytte sällskap så var det accepterat direkt. Alla var välkomna. Jag lärde känna en granne bara ett par trapphus bort.

En härlig tjej som kunde festa hon med. Hon hade kille som med kunde festa.

Var alltid välkommen dit. Jag kan inte glömma en dag jag kom på besök.

Bara hon hemma. Lägger in sill. Skar sig på fingret men skrattade ändå.

Kom lite blod på sillen som hon gjorde rent. Kommentaren hon sa: Lite smak ska det ju vara.

När hon sagt det så skrattade vi. Hennes kille och någon vän till han stal en dubbelsäng.

De var ganska hårda men snälla som lamm. Men ingen gick på dem.

Första terminen flöt på. Var i skolan så lite det bara gick.

Plötsligt fick jag en fråga av grannen: Vill du jobba?

Ja hellre det än skolan sa jag. Han hjälpte mig till jobb.

Träffade efter avtalat möte chefen över sågverket som låg i Hjortsberga.

Allt föll på plats. Tack vare grannen fick jag jobbet. Och slapp skolan.

Ärligt så slapp jag väl inte skolan. Jag lämnade den självmant.

Behöll mina vänner. Men jobbade istället. Gick till socialen på ett uppföljningsmöte.

Då högg jag till mot familjen. Pallade ej bo kvar hemma. HAN pratade inte mer med mig.

Mina äldre syskon hade flyttat. Jag var enda slagpåsen kvar.

Jag bad om hjälp på sådant sätt att jag fick hjälp med lägenhet.

När jag flyttade fick jag mina kläder och min tandborste.

HAN hade inte fått mer när HAN flyttade så varför skulle vi då få.

Jag hade bara jobbet och en tom lägenhet. I källaren hittade jag med några vänner en säng.

Kollade med ägaren om jag fick ta den. Den fick jag. Samtidigt fick jag en stöd familj.

De hjälpte mig med mycket. Jag fick hjälp till det viktigaste i hemmet.

Plötsligt tog mitt liv en tillfällig vändning till det bättre.

Men bara för en kort tid. Allt började falla på plats.

Samtidigt höll jag kontakt med pappa. Via min egen telefon.

Hemma fick jag inte ringa som jag ville.

Nu var jag ganska stadig i mig själv. Tryggheten växte.

Att vara den jag var samtidigt ansvar för jobb och lägenhet.

Klart helgerna gick till att festa loss. Det gjorde vi ofta.

Allt som hänt hemma gjorde att jag valde bort familjen och tog vännerna närmare mig.

Detta var inte populärt av mamma eller syskon. Den enda jag höll kontakt med var lillasyster.

Självklart skulle allt vara lugnet före stormen.

Plötsligt upphörde pappas telefon. Jag kunde inte nå honom.

Jag hade själv hemligt nummer ändå ringde min näst äldsta bror.

Det uttalades hot och hur lite jag var värd. Jag försvarade mig med samma stil.

Tyvärr kändes det bra att kunna stå upp för mig och nedvärdera dem utan pappa.

Jag visste att deras pappa var alkoholist och suttit i fängelse flera gånger.

Allt detta fick han av mig och att han var precis som sin far.

Ett fyllo en tjuv sedan barnsben som aldrig skulle bli ärlig. Kåken var inte långt borta.

Han hotade med att jag skulle få så mycket stryk. Jaja sa jag kom nykter ska du få se vem som får stryk. Sedan tog det någon dag så ringde nästa bror, den äldsta.

Han hotade med samma saker. Fick samma svar. Om inte lite till.

Samtidigt fick de veta att jag älskade min pappa. Vad med deras?

Något de inte kunde svara på. Till kommande helg stod de båda utanför min kompis lägenhet.

Vi släppte inte in dem. Förstod att det skulle bli bråk. Jag minns inte hur de kom bort.

Plötsligt försvann båda två. Den yngsta bodde i Ljungby då. Den äldsta hade flyttat till Osby.

Jag bröt kontakten helt. Bytte telefonnummer, men de sökte upp det.

Ringde dygnet runt. När de hade fyllt sig med sprit och öl.

Dessa bråk urartade helt. Jag fick ingen lugn.

Socialen ringde dem med det gjorde saken värre.

En kväll hade han i Osby ring på fyllan mitt i veckan. Han lovade komma och ge migstryk.

Kom då svarade jag han. Det smäller på dig. Helgen kom och jag satt hemma hos en vän med andra kompisar. Vi tittade på film och tog det lugnt. Vi hade druckit varsin öl.

Ingen ville festa. Njöt av filmen. Då ringer det på dörren. Där stod min bror från Osby. Full.

Han som ägde lägenheten ville inte ha bråk inne. Jag förstår det men ni kan ju hjälpa mig ute.

Alla gick ut. Väl ute slog han till mig. Jag tog av mig jackan. Precis i det ögonblick mina armar var låsta slog han andra gången. Jacka flög av mig och jag slog. Jag slog och slog.

Han föll ner i en källartrappa. Men inte stannade han för det.

Jag bodde bakom detta huset, en stor gräsplan emellan.. Där kom han till anfall igen.

Jag sparkade han på handen där ölpåsen var. Ölen flög över allt.

Han skrek att jag skulle ta upp hans öl. Jag svarade tror du jag är dum med?

Då sparkar du mig när jag böjer mig ner för att ta den första.

Vi förde ett sådant liv att en som bodde i mitt hus. I en annan uppgång kom.

Han frågade om vi kunde lugna ner oss? Han kände igen mig.

Jag bad han ringa polisen annars får vi ingen ro. Han stoppar inte.

Mina vänner såg till att jag kom hem och kunde låsa om mig.

Det var lugnt i ca 15 minuter. Då ringer det på dörren, bankar och slår.

I brevinkastet skrek tre personer. Båda mina bröder och mamma.

Jag ringde polisen. Som kom fort. Jag hörde hur de beordrade att de skulle gå ut.

Sedan ringde de på och sa att de var själva. De ville prata med mig om vad som händer.

Jag släppte in polisen och vi pratade. Jag förklarade varför och hur allt hänt.

Samt att det fanns vittnen till hur de försökt bråka och slå mig tidigare.

Mitt under vårt samtal är det ett fruktansvärt liv i trappan. De hade kommit in.

Mamma skriker till polisen att jag var psykisk sjuk. Att jag skulle direkt tillpsyk.

Jag svarade henne som han då och pekade på min äldsta bror. Han du klämde i fittan som bott på fosterhem. Då drog polisen ut dem. Den ena kom upp igen och pratade klart.

Den andra polisen stod utanför och stoppade vid dörren.

Vi pratade länge så ha förstod min situation. Sedan gick vi ner.

Där ute började mamma igen om att jag skulle till psyk. För jag var inte klok och allt kommit sedan jag träffat min pappa.

Båda bröderna körde med samma stil. Poliserna bad snällt att de såg ingen lösning mer än att jag skulle var ifred från dem. Och de skulle låta mig vara.

Då fick jag in en stöt. Kolla den som kör för ingen är nykter. Han min bror där körde hit.

Han är då inte nykter. Han sitter redan bakom ratten. Och det var inte längesedan han var av med körkortet för fyllekörning.

De kollade det jag sa. Sedan fick de köra efter och ta dem på plats.

Han förlorade körkortet. De fick ta taxi hem till mamma och HAN.

Åter igen fick jag  lugn. Men ändå inte inne i mig. Visste att de kunde komma när som helst.

Var gång det ringde på dörren var jag på min vakt. De spred rykten om mig. Att jag skulle ljuga om olika personer. De blev klart trodda på. Många sökte mig.

När de flesta förstod att så låg det inte till. Var det lugn och ro för en tid.

Jag jobbade på som man ska på jobbet. Jag klagade inte.

Höll mig borta länge från familjen. Hatade dem. Föraktade dem alla.

Jag hade sällskap med en tjej. Ibland var vi hos henne ibland hos mig.

Hon bodde hemma hos sina föräldrar och lillebror.

De var snälla och trevliga. Alltid glada och visade vilka de var.

Jag jobbade i vått och torrt. Hon hade en morbror som hade ett gammalt hus på landet.

Jag var där och hjälpte han. Kände mig trött men klagade inte.

Jobbade hela veckan. Till helgen skulle jag och några vänner åka till sävsjö på raggardans.

Drack en lättöl. Klarade inte av det med och bli full. Vi kom fram och alla lika glada.

Vi dansade med full fart. När jag får frågan: Mår du bra Kenth?

Nja jag har lite ont men det är ingen fara. Vi kan väl ta lite luft så blir det bra.

Vi gick ut en stund. Tog en cigarett. För att gå in igen.

När vi kom in igen blev jag varm och det snurrade till. Jag föll ihop mitt på golvet.

Har inget minne av detta. Vaknade till i en polisbil. Hör hur mina vänner förklarar att jag ej druckit. Att jag måste vara svårt sjuk. Nästa minne är inne i en Ambulans.

Sedan är det svart framför mig. Efter några dagar vaknar jag  på hjärtintensiven.

På eksjö lasarett. Undrar ju vad som hänt. Det ko fort en läkare till mig.

Han berättade att jag hade vätska i lungsäckarna. Detta hade blivit en inflammation som spridit sig till hjärtat och det hade stanna två gånger. Då var jag 17 år.

Mina vänner hade lämnat alla uppgifter till polisen så min mamma och flickvän skulle komma om någon dag. Mamma behövs inte sa jag.

Men då jag var omyndig hade jag inget val. Jag minns att jag tänkte: Det är så jävla fel. Ska jag aldrig bli fri henne. Dagen de kom var tung. Något jag inte ville uppleva.

Jo flickvännen var ju självklar. Men mamma ville jag fan inte se.

Hon kom in i rummet jag låg i. Kopplad till hjärtövervakning.

De kunde se på skärmen att det inte var bra.

Hon grät och menade på: Hennes lilla kenth så sjuk. Min känsla vara bar lögn, lögn.

Det var bättre med flickvännen. Trots hon inte visste hur hon skulle ta det.

Hon var lika ung som jag och det var ju inte konstigt. Vem hade kunna ta det i den åldern.

Mamma babblade på om samtal och att de hade fest hemma. (som vanligt fulla)

Att HAN skulle svarat och blivit blek i ansiktet. Min morbror som varit där frågat på skoj om det var ett spöke. Att HAN sagt Anita det är från sjukhuset. Kenth är dödssjuk.

Jo fan att HAN skulle brytt sig. Det trodde jag inte på.

Att mina syskon skulle bry sig köpte jag inte heller. Lögnare tänkte jag.

Min flickvän hade hälsningar från sin familj. Att alla ville jag skulle krya på mig.

Jag log mot henne och sa: Hälsa alla att jag blir bra. Sedan fick de inte vara där mer.

Kramade min flickvän hårt. Kunde inte hålla tårarna tillbaka.

Mamma fick bara ta mig i handen. Viskade hatiskt till henne: Jag  minns när ni var hemma hos mig och polisen tog bort er. Varför komma nu? Svara inte. Nu ska jag sova.

Sova det kunde jag göra. Jag hade sovit över middag, kvällsmat vaknade till kvällsfikan.

Tur hade jag. De hade sparat mat till mig. Så de värmde den till mig.

De jag delade rum med var  ju mycket äldre än mig. Och frågade mycket.

Jag svarade respektfullt som morfar lärt mig. Goa gubbar som jag delade rum med.

Läkaren sprang ofta hos oss. Han hade full kontroll på alla.

Äntligen skulle jag få komma upp och ut till tv-rummet. En sköterska skulle vara min hjälp.

Hon körde ut mig i rullstol. Satt och höll mig sällskap. Pratade mycket men det viktigaste av allt. Hon lyssnade. Hon tog mig på allvar. Hjälpte mig med de kontakter jag behövde.

Svarade på mina frågor. De som handlade om b´vad som hänt. Hur illa det var.

Hon ordnade så jag fick träffa präst och kurator. Jag var rädd att jag skulle dö.

Så vi skrev alla nödvändiga papper som man gör. Hur jag önskade och vad jag ville.

Kuratorn hjälpte mig att försöka hitta pappa. Men ingen lycka där.

Läkaren pratade med mig att jag skulle bli frisk. Jag skulle inte vara orolig.

Det var en längre sjukskrivning med kontroller som skulle till. Samt mediciner.

När jag var bättre skulle jag föras ner till Växjö sjukhus. Men det skulle dröja en vecka minst. Det var jag och en man som var rökare.

Vi visste att vi inte fick röka. Men suget kom. Vi smet iväg en dag för att köpa cigaretter.

När vi rullade in med stolarna i hissen försvann vi från hjärtskärmarna.

I lugn och ro åkte vi ner till cafeterian. Köpte varsin kopp kaffe och cigaretter.

Satte oss vid ett bord. Drack kaffe och tog varsin cigg. Hann röka halva. En skötare kom och sa stanna här. Ska meddela att jag hittat er. Vi tittade oförstående på varandra.

Han kom tillbaka och berättade hur larmen gått samtidigt. Men inget kunde hitta oss.

Så nu var det upp till avdelningen för en koll. Vi hade utsatt oss båda för fara.

Jag somnade fort. Sov hela natten. Morgonen efter retades de lite på skoj att vi unga kan då sova. Han som var med sa att han hade sovit lika hårt som jag.

Läkaren skällde ut oss. Det kunde vi förstå. Vi fick lova att det ej skulle hända igen.

Mamma kom en gång till själv. Min flickvän orkade inte se mig så sjuk.

Jag fick då tvunget prata med henne. Hon menade på att alla bad om ursäkt.

Och att allt skulle bli bra. Mina tankar  var ju inte fina. Tron på henne fanns inte.

Innerst kände jag att nya svek kommer så fort de kan. Nya bråk så fort jag orkar hugger de.

Någon dag efter detta flyttades jag till Växjö. Med ambulans. Sov hela vägen.

Där var jag inlagd i ca en vecka. Ut och sjukskriven. Åter var vecka första månaden.

För kontroller, som minskade med tiden. Jag var totalt sjukskriven ett år.

Strax inför sommaren jag skulle fylla 18 hittade jag pappa. Fick behålla han i någon månad.

Han tog sitt liv dagen innan han skulle fylla 50. Nyförlovad med en trevlig kvinna.

Begravningen var svår. Saknaden och mitt jag försvann. Förstod inget av det som hände.

Plötsligt ingen pappa som kunde svara på mina frågor. Jag blev utan svar.

Jag har ju det jag hann få svar på. Men inte på allt. Begravningen gjorde ont.

Släkten på pappas sida ville inte att jag skulle vara med sa de till mig.

Min mamma sa det. Inte släkten. Jag minns att de hade sökt mig. Min ena bror hade ringt och sagt jag skulle höra av mig hem. Det var viktigt. Vi mina vänner och jag trodde han försökte lura mig som vanligt. Till sist fick polisen tag i mig. Då fick jag veta det.

Åkte ner till Asarum. Tittade på han i kistan. Pratade med begravningsbyrån.

Åkte till pappas lägenhet. HAN var med mig och mamma. Plötsligt skulle de visa stöd.

Min farbror kom in genom dörren med nyckel. HAN flög ner från stolen han stod på.

Gick på min farbror och hotade med anmälan och annat. Tog nyckeln och slängde ut min farbror. Så det fanns orsaker att de ej pratade med mig. Problemet var bara att jag drabbades . Av det mamma och HAN gjorde. Detta gjorde begravningen ännu svårare.

Även att jag idag inte har kontakt med pappas släkt. Hur gärna jag än vill.

Har mött min ena farbror och min kusin på marknader. Men inte mer.

Det är en sorg jag får ha med mig resten av livet.

EFTER BEGRAVNING.

Pappa begravdes. Sedan var det arv. En bil och pengar.

Nu var jag fin i familjen. Mercedes Benz snygg bil. Grön.

Pengar, jag minns att det var över 250.000. Mina syskon behövde låna.

Mamma och HAN ville låna pengar och bilen.

Jag ställde upp på detta. Den enda som ej betalat allt är storasyster.

De andra har betalat på olika sätt utom mamma och HAN.

Lillasyster lånade inget. När sanningen om lånen stod framför mig.

Kom nya bråk. Jag sålde bilen. Sökte mig bort från familjen. Flyttade.

Plötsligt bodde jag i Borlänge. Släppt allt jag hade. Både för vänners skull och min egen.

Då kunde de ej hitta mig via vänner. Då klarade de sig.

Jag klarade mig. Slapp familjen. Det livet var bättre. Jag klarade mig i 3 hela år.

LIVET I BORLÄNGE.

Kom till Borlänge precis innan jag blev 18. Lämnat alla bakom mig. Med sorg.

Visst saknade jag alla mina vänner. Men deras liv fick jag skydda från mina bröder.

Livet lekte, jag var fri från familjen. Nya glada vänner. Lite för mycket fest.

Allt gick som jag ville. Träffade en tjej. Köpte hund och gick utbildningar.

Det hände mycket på denna tiden. Som väl är inga tråkiga saker.

Mitt liv var som en dröm. Allt var solsken var dag. Tjejer kom och gick.

Alla var vänner ändå. Blev fort vän med de flesta. Dessa tre år gick fort.

Lite för fort gick den här tiden. Jag hade sällskap med en tjej.

När telefonen ringer. Det är min bror. På något sätt hade han via min adress lyckats få fram telefonnummer. De hade flyttat. Sålt Plantshopen och köpt växthus.

Av alla ställen strax utanför Borås. Han tyckte jag skulle komma på besök.

Glömma det som varit. Jag frågade direkt: Är det någon som pratar med mig då?

Ja det var ju klart att de gjorde.

Efter någon veckas tänkande och pratande med tjejen så åkte vi.

Ringde dit  och kollade att de hämtade oss. Och att alla ville.

Jo då allt var så bra. Så vi tog chansen. Tåget till Borås.

Kliver av vagnen och de stod på perrongen. Mamma och HAN.

En ytlig kram fick jag av mamma. HAN sa tyst hej.

De hälsade ytligt på tjejen som var med mig. Bilresan till dem var tyst.

Väl där var alla syskonen där. Det var märkligt. Ingen verkade särskilt glad. 

När de hälsade var det stelt och tyst. Inte någon värme. Inga frågor. Ingen som berättade.

När jag undrade varför de sålt fick jag inget riktigt svar.

Lillasyster var som om hon inte vågade prata med mig.

Avgörandet för mig igen kom tredje dagen. De alla var ute i växthusen.

Jag går dit. Frågar om jag kan hjälpa till med något. INTE ETT LJUD till svar.

Jag kallar på den broder som lurat dit mig. Vi går dit han har sitt företag.

Jag frågar vad fan detta är för något jävla trams att lura dit mig.

Ingen som berättar något om man frågar. Ingen undrar hur man har det eller haft det.

Jag har beställt taxi. Vi åker idag. Kontakta mig om någon dör.

Taxin kom och vi sa inte hejdå. Tåget tillbaka till Borlänge.

Bara någon månad efter detta ringde min mamma. Jag frågade direkt vem som dött.

Då var det en konkurs och hon behövde mig. Hon stod ensam med lillasyster.

De bodde i Kristianstad. Jag sålde allt jag hade igen för att ställa upp.

Tänk vad jävla dum jag var.

KRISTIANSTAD.

Alla mina kläder i packning. Står vid busstationen utan hjälp.

Ska försöka hitta vägen till mamma ,vilken buss dit.

Frågar mig fram och chauffören stannade där jag skulle av.

När jag kom in genom hennes dörr på tredje våningen var allt som om inget av det gamla hänt. Jag blev förstummad. De pratade med mig. De berättade.

Jag fick livets stora chock. Kanske för att jag nu var vuxen. Hade muskler. Vältränad.

Att jag visade mig orädd, trygg i mig själv. Eller för att de mådde dåligt.

Ja det får jag aldrig svar på. Men hjälpte dem gjorde jag. Och hur kommer i nästa bok.

För här tar mitt liv en ny vändning och avslutar med ett nytt brak.

Min mamma anmäler mig, jag hjälper en bror, och gifter mig fel.

Det finns saker jag ej lämnat ut i boken då jag ej har full kontroll på minnet.

Av de delar som jag ej lämnar ut beror enbart på minnet.

Vem är då jag?

Idag är jag snart 49 år. Pappa till totalt 6 barn.

Gift med mamman till de sista 4.

Ser mig själv som glad och skämtsam. Älskar livet.

Gör allt för min familj att alla ska vara älskade oavsett vad de gör.

I positiv anda ge barnen självförtroende samtidigt att man respekterar andra.

Vi hjälper varandra oavsett vad som sker. Utan att klaga.

Vi vuxna är med på läxor, hjälper barnen.

Visst har vi negativa dagar då det går fel. Så det blir gräl.

Men i slutet pratar vi igenom allt och gör det till något bra.

Eftersom jag kör reklam var helg får barnen bonus.

Det är påsk i Danmark och hela sommaren där.

Vi har husvagnen där stående år efter år.

Djur i hemmet som hundar och hästar. De sköter vi om ihop.

Det finns dagar någon inte orkar. Då respekterar vi det.

Vi är en familj som kommande skriver vår historia.

Alla utom den minsta har genom lidit livets helvete.

Massor av elände som jag kämpat mig igenom. Men valt att leva.

Idag är jag lycklig och mår hyfsat bra.

Man kan väl säga att efter 2008 fick livet lugn och ro.

Mina syskon är stora syster sedan en bror. De ligger närmast varandra i ålder.

Nästa bror född 1963 sedan jag 1964. Lillasyster född 1972.

Mina 3 äldre syskon har ju sin pappa

HELVETESVARDAGEN.

Tiden gick. Dag efter dag. Vi visste inte när det kunde smälla. Storasyster flyttade hemifrån.

Det hände massor hos oss. Mamma blev klar. HAN var hemma ofta. Läste på distans.

Vi skulle renovera.  Bygga om huset. Nu var vi bröder hemma med lillasyster.

Vi lekte ofta med henne. Var ju inte hennes fel att hennes pappa var dum i huvudet.

Det var inte lättare för att mamma kom hem. Hon slog bra hon med.

När man närmar sig tio år gör man många fel. Varenda gång fick jag en smäll.

Jag och mina bröder fick ofta stå på köksgolvet i timmar. Tills någon erkände vem som gjort det vi skulle straffas för. Ligga i sängen. Utegångsförbud. Lägga sig utan mat. Gå till skolan hungrig. Dessa straff var de som vi oftast fick. Efter det blev den skyldige bestraffad med stryk. Mattpiskan var deras favorit. När mamma inte var hemma fick man hämta riset själv för att få stryk av det.  Vi var sällan hemma. Jag minns inte exakt vad jag hade gjort. Det var någon dag innan vi skulle få besök. De kusiner vi gjorde mest bus med skulle komma.

Kommer in genom dörren. Möts av HAN. HAN drog av sig livremmen direkt. Fångade mig och det smällde över ryggen och rumpan. Det skedde så fort. Jag grät. Visste inte vad jag gjort. Pojkar som du slår man vett in i: Skällde HAN. Och slog mer. Du är precis som din far, idiot. Röt han mellan slagen. HAN  slog inte bara kroppen av mig. Hjärtat med.

Jag gick där ifrån med tårarna rinnande. Ont gjorde det.  Vågade inte gå till mamma.

Gick till min bror den äldsta. Frågade om HAN hade träffat min pappa. Han sa han inte visste. Jag frågade vad mina bröder mindes av min pappa. Inga svar. Ingen ville svara när jag frågade. Vi bestämda att vi sticker ut till byn. Vi sa vi skulle planera något kul för kusinerna.

Då var det okej. Vid den här tiden hade vi lärt oss lura affären. Jag blev inskickad. Jag fick ljuga och säga: Vi skulle ta ut cigaretter till mamma men maskinen behöll pengarna.

Hon gav mig en ask prince. Gick med mig ut ock kollade Automaten. Ja sa hon. Den kan krångla ibland. Spring nu hem så mamma inte blir för röksugen. Vi drog vidare ner mot skjulen som tillhörde järnvägen. Vi hade nu hört att de hyrdes ut. Vi sattes oss. Mina bröder hade redan lärt sig röka. Nu gjorde jag det. Fick god hjälp av bröderna. Vi rökte röd prince.

Jag kunde inte dra halsbloss. Det tog ett tag innan det kom. Dagen efter kom kusinerna.

Oj vad kul det var. Jag och yngsta storebror stod vid infarten. Väntade och spanade efter bilen. Kolla skrek brorsan. Nu kommer de. Nu ska vi ha kul.

Vi killar blev som ungtuppar. Jäklar vad roligt att ses. Vi kramade deras systrar.

Moster och hennes man oj vad de kramade oss.

Då kom en bil till upp på gården.  Morfar och mormor med gamla mormor.

Jag älskade morfar och mormor. Det blev glada dagen hela dagen. Vi fick peng av mormor och morfar. Gamla mormor gav oss med. Samtidig sa hon: Slösa inte allt på en gång. Vi svarade med samma lögn som alltid: Nejdå, detta varar länge. Tusen tack, sedan drog vi ut alla kusiner. Ner till affären snabbt. Lägga upp lager med cigg och godis. Så fort vi kunde.

Hitta en säker gömma för ciggen tog lång tid. Ingen annan skulle hitta dem.

Vi hann precis hitta gömman när vi hör Han busvissla. Vi skulle hem.

Direkt började vi säga: Snacka inte emot HAN. Han slår oss. Tänk på vad ni säger. Mamma kan vi inte heller lita på. Våra kusiner blev inte förvånade. Äh sa de, så gör vuxna. Vi får med stryk. Vi svarade bara med: Inte som oss. Sen var vi på infarten till oss.

Snabbt förstod vi att denna gången var det ingen fara. Morfar och mormor skulle köra. Morfar var noga med att se till oss. Även att vi var artiga och sa hejdå. Morfar var den vi barnbarn kunde lita på. Men vi vågade inte berätta. Just detta besök var märkligt.

Morfar var strax över 2 meter lång. Böjer sig ner viskar: Påg ring om det blir jobbigt.

Viskade han på sin skånska.

Oj vad dessa orden värmde. Gav en inre styrka. Men jag sa inget till syskon eller kusiner.

Innerst i mig trodde jag inte de skulle tro på mig. Brydde mig inte heller.

Började förändras inne, men hade själv inte märkt det.

Om kusinerna var på besök var det långhelg eller sommarlov. Samma om vi åkte till dem.

De kusiner vi träffade mest hade samma föräldrar ännu. Det var vi avundsjuka på.

Mina syskon ville inte ha kontakt med sin pappa. Jag visste inget om min.

Ett samtalsämne vi aldrig tog upp med kusinerna. Jag vågade inte det. Inte ännu.

Av någon anledning blev det stölder när vi träffades. Snatteri, lögner.

Nere vid sjön fanns ju en kiosk. Den var öppen på sommaren. De hyrde ut stugor  och rum.

Vi var hela kusinskaran nere för att bada och fiska. Vi fick skäll av några vuxna som såg att vi lånade livräddningsbåten. En Man som hyrde ett rum tyckte synd om oss.

Han tog mig när jag skulle höra vad en roddbåt kostade i hyra. Han ville bjuda på den båten.

Så snäll trodde jag ingen var. Men jodå. Han betalade hyran. Sa till henne i kiosken att om det blev längre betalade han. Denna gången var vi noga med tiden. Alla ville visa mannen att vi kunde sköta oss. Att vi var ärliga. När jag lämnat nycklar till kiosken gick jag upp till den här mannen. Jag tackade så mycket för betalningen. Han bjöd på läsk. Trots att han satt med en vän och pratade. Tänk en vuxen som tog sig tid. När man var känd som buse.

Vi visste ju inget annat. HAN där hemma sa ju djävulsungar när mamma inte var hemma.

Alla fick stryk om vi gjorde fel. Kusinerna med. Av sin mamma, min moster.

Det blev tid att gå hem. Ingen av oss hade fått någon tid. När vi kom hem var det fest. De vuxna drack, åt gott. Vi fick ta mat och saft. Sen fick vi gå till våra rum.

Ingen vuxen sa det rakt ut. Det behövdes inte. Vi bar i vägen för deras supande. Där var en moster till med sin man som hade kommit. Alla festade. Pratade och skrattade. Renoveringen   var kommen så långt att vi hade rum nere. Vi skulle vara i sängen klockan tio. Vi pratade och skrattade en stund. Då kom det. Han bankade i golvet ovanför. Ljudet kom i vårat tak. Nu ska ni vara tysta och sova. Sa han med skarp röst. Vi tystnade direkt. Jag kommer inte ihåg vem som släppte sig. Den lät högt. Så högt att HAN bankade en gång till. Vi alla barn skrattade in i kuddarna eller täcken för att inte höras. 

Alla skrattade så tyst det gick. Värre blev det då vi kände doften. Då skrattade eller fnissade vi så det störde dem där uppe. Då Kom HAN. Dörren öppnades. Rösten fick oss att bli som stenar. Vad i helvete ungdjävlar sa jag? Är ni störda? Nu håller ni käft, annars blir det rottingen. Rottingen var mattpiskan. Vi låg tysta länge ,länge. Den äldsta kusinen frågade tyst ,tyst mer väsande än viskandes. Är HAN alltid sådan? Vi tre bröder viskade samtidigt, JA men var tyst nu. Vi kan smita när de lagt sig. Tjejerna somnade. Vi killar kämpade mot sömnen som slet i oss. Det blev tyst där uppe. Självklart skickades jag och den yngste av kusinerna upp på spaning. Om alla sov skulle vi ta cigg och dricka. Dricka var öl eller sprit. Alla vuxna sov som stockar. De var ju väldigt berusade när de la sig. Vi tassade runt och tog det vi vågade. Det vi trodde inte skulle synas dagen efter. Ner till de andra som väckt tjejerna.

Öppnade ett fönster där vi smet ut. Vi smög genom baksidan. Där en granhäck skymde mot grannar och vägen.  Bakom Bosses och hela vägen ner till Sune sen ut på vägen. Då var kusten klar för oss. Vi delade på allt. Rökte och drack. Det godis vi lyckats ta åt vi. Vid sidan av Sune fanns en gammal brandstation. Före den låg lekplats. Ett lekhus som vi använde ofta.

Denna kväll var inget undantag. Vi kunde vara ifred. Samtidigt nära hem om de skulle sakna oss. Dessa gånger hade vi turen på vår sida. Vi klarade oss. När vi tömt det vi stulit. Rökt den sista ciggen. Sakta smög vi in via det fönster vi kommit ut genom. Ner i sängarna tysta som möss. Somnade belåtna. Halvt onyktra. Knappt nio år gammal.

Nästa morgon var det som vanligt när de festade loss. Diskuterade att de inte kunde rökt så mycket. Oj vad vi måste druckit. Någon får köra och handla cigg och systemet. Glasbanken sjöng min äldsta kusin. Han var lite tuffare än oss andra.

Konstigt nog skrattade mostrarna. Mamma och HAN med.

Jag noterade att när de var hos oss eller vi hos dem var det lättare. Han slog oss inte så någon såg det. När det var besök tog han bara tag i oss. Något vi använde oss av.

Det var bestämt att denna sommar skulle kusinbröderna vara hos oss. Vi blev glada allihop.

Oj vad glada vi blev. Snabbt till kojan för planering.

Alla våra planeringar gick åt ett annat håll. Vi trodde de kunde höra vad vi tänkte.

Men bara vi fick tid till bad och bus struntade vi i vad de sa.

Att plocka gräs till grisarna var lätt när vi var fyra. Det blev roligare med.

Även om kusinerna var hemma hos oss hände det att jag var ensam, utanför.

Mina syskon fick ofta alla andra med sig på sin sida. Vilket följt mig till vuxen ålder.

Jag gick ofta till Bosse. Var inte han hemma var hans fru det. De släppte alltid in mig.

Jag lekte med deras barn som var små. Fick ta ut dem ute och leka. De litade på mig.

En sådan typisk dag. Bröderna och kusinerna stuckit. Bosses fru satt ute. Hon log och frågade om jag ville ha en cigg och om jag drack kaffe. Ja tack var det givna svaret.

Vi fikade ihop med deras barn. Samtidigt som Bosse kom. Han hade alltid något roligt att berätta. De tyckte jag skulle sluta röka. Jag var där en stund till. Bosse frågade om jag ville med på en spelning vid midsommar. Jag tvekade inte en sekund. JA! Nästan skrek jag.

Oj sa hans fru, det gillar du hör jag. Alla skrattade. En röst bakom mig sa: Vad gillar du?

Där står min bror och kusiner. Inget sa jag. Inget för er, ni kan gå igen. Då sa de att jag skulle hem. Mamma hade  sagt det var mat. Det vara bara att gå. Bosse sa kom ner sen så pratar vi Kenth. Hela vägen hem frågade de vad jag skulle prata med Bosse om. De fick inget svar.

Bara för att kusinerna var där skulle det vara fin mat. Stekt fläsk med löksås och potatis.

Samtidigt berättade mamma och HAN att imorgon skulle de bort några timmar.

De hade ett möte på banken som var viktigt. De skulle be Bosses fru titta till oss.

Det var det tryggaste de kunde säga. Vi visste att Bosses fru skulle komma men aldrig skvallra. Henne litade jag på. Visst kunde hon säga ifrån på skarpen. Men hon skvallrade aldrig. Hon sa alltid att vi hade skött oss. En gång hade vi gjort massa olika drycker med glass. Hon hjälpte oss städa så det inte skulle synas. Samtidigt visste jag att hon skyddade mig mer än de andra och mot de andra.

Dagen efter kom fort. Vi barn var glada. HAN verkade nervös idag. Mamma stod och sminkade sig. Vi undrade vad det var för möte de hade. Ingen vågade fråga.

Min äldsta kusin gjorde något ute. Mamma kom som en blixt. Tog tag i han slog han upp i fönstret så fönsterbläcket stack in i han. Enorma märken fick han. Han skrek att en kärring som hon inte skulle slå barn. Då kom HAN. Lyfte upp han med en arm, frågade om han ville smaka riktig stryk? Min kusin vågade inte säga något. De körde till sitt möte.

Bosses fru kom en gång. Hon plåstrade om honom. Tvättade rent de sår han hade fått.

Blinkade åt mig innan hon gick. Jag förstod att hon visste mer än jag trodde.

Vi tog våra badkläder och ciggen, drog oss ner mot sjön. Säkraste stället. Just då.

Ingen av oss tänkte  på mat. Alla var mest arga. Varför i helvete skulle de röra kusiner med för. Snabbt kom vi överens om att inte säga något till moster. Det skulle inte hjälpa. Då gick frågan till om Bosses fru skulle säga något. Jag lovade att jag skulle prata med henne.

Vi hann precis bestämma detta när de kom till sjön. De hade gjort fika till oss. Smörgås och kakor med dricka. Jag frågade om de ville låta bli att ta upp det de sett på min kusin.

Det lovade de att inte säga något. Och var det några problem för oss kunde vi komma till dem. För att prata. Jag använde dem ofta. Bosses fru sa att redan innan hade de bestämt att jag skulle få följa med, så det kunde de inte ändra på. Jag suckade av lättnad.

Att få följa med Bosse att spela var aldrig fel. En paus från verkligheten.

Dagen började gå mot sitt slut. Dags att börja gå hem. Det tog minst en kvart.

Vi bodde inte nära, men gå gick ju. Vi hade inga cyklar. För dyrt hade vi lärt oss.

När vi kom hem såg vi bilen på gården. Inte parkerad där den brukar.

Såg direkt att den var parkerad i en hast. Vi hörde dem ända ut. Som väl var så var det inga arga röster. Vi gick försiktigt in. Spanade in läget för att se om vi fanns i risk för stryk.

Inte idag. Han stod i telefon. Skröt och berättade stort att de fick lånen. Nu skulle det blir bättre tider sa han. Mamma bad oss sätta oss ner. Hon log med hela ansiktet och hon var tårar i ögonen. De hade varit på banken. De hade beviljats ett stort lån så hela huset kunde bli klart. Men det bästa av allt var att de skulle öppna ett företag.

Deras gemensamma dröm skulle bli verklighet.  Vi var som frågetecken.

Det såg hon. Hon berättade innan vi hann tänka tanken. De skulle ha en plantshop. Och HAN skulle sälja växter och göra vid folks trädgårdar. Jag tittade på mina bröder.

Luften gick ur oss. Vi tänkte säkert samma tanke. FAN MER JOBB.

Omöjligt att berätta hur gammal jag är här. Bara vissa känslor som finns kvar.

Den julen fick min bror och jag varsin ny cykel. I Julklapp. Första julklappen jag blivit glad för. Som finns kvar i minnet.

Mamma tid.

Det fanns dagar då mamma fanns där för oss. Det går att räkna.

Ibland kom det sig att mamma började berätta om sig. Sin uppväxt. Om hur roligt det var.

Morfar var aldrig sträng i hennes historier. Mormor alltid snäll. Vi vågade inte säga till  mamma var mot oss som mamma. Jag kommer ihåg en speciell historia mamma berättade.

Av morfar som jobbade på järnvägen hade de syskon fått skott. Sådana man stoppade tåget med förr. Morfar hade tidigare  berättat att så ska de ligga. Det antalet skott dessa meter emellan. Sen ska tåget stanna. I mammas historia hade de lyckats stoppa tåget. Med en enorm tur hade inget vetskap om vem som stoppat tåget. Bara mamma med syskon och morfar visste. Då hade morfar skällt på dem. Han hade förlorat jobbet om detta kommit ut.

Samtidigt tog morfar på sig sin del av ansvaret inför sina barn. Han skulle aldrig gett dem skotten. Vi skrattade gott åt dessa historier. Genom min uppväxt kommer jag ihåg flera sådana här stunder med mamma. HAN var aldrig med. Mamma berättade att ”farfar” kastat ut han när han var 14 år. Han hade ju jobb och det var så på den tiden. HAN hade fått stryk som fan av ”farfar”. När jag var 14 var detta på tal. Jag kunde inte hålla tyst en gång.

Som om det stod någon och formade munnen på  mig sa jag: Ja och det lider vi för.

Mamma sa argt. HAN har alltid ställt upp på oss. Inte som min far gjorde.

Snabb var jag och sa jaha och de andras far då? Alkoholist. Var finns han?

Det tog ända till det året jag skulle bli fjorton. Då slapp jag höra av mamma, HAN och mina syskon att jag var precis som min far. Vid denna mamma stunden förstod de att jag mådde inte bra. Plötsligt fick jag svar på mina frågor om min pappa. Ja ärligt tror jag de ljög för mig. De mindes nog inte så mycket som de sa. Mamma gjorde nog sin del att det inte fungerade. Sanningen som jag tror på är att mamma kastade ut han när han var nyopererad.

Detta berättade min pappa med. Dock inte med samma meningar.

Klart var det att ingen sa något gott om den andra.

Vi kommer till min pappa så småningom.

Vid dessa stunder med mamma kunde vi vara ärliga. Men endast inom vissa gränser.

Glömmer inte när storasyster var hemma och just stryk blev samtalet.

Hon skulle då inte låta sina barn få stryk, eller slita som vi fått.

Mamma fick tårar i ögonen, sa: Jag har väl aldrig slagit er? Hon försvarade allt.

Övriga mammatider som vi hade, kunde handla om att vi skulle hålla ihop som familj.

Inte låta någon förstöra det vi har. HAN var aldrig med på detta heller.

Vi stod på övervåningen. Alla höll en arm om den vid sidan. Så stod vi ring medan mamma förkunnade: Vi finns för varandra. Ingen ska förstöra för oss. Vi är ett. Och flera olika meningar om familjen. Mina tankar vid dessa stunder vandrade bort.

Är jag ärlig och rannsakar mig själv och känner efter. Jag tillhör inte den familjen.

Mammatid var få stunder. Och det var  när mamma ville. Allt var på hennes villkor. Våra storys smög vi in då och då. Men bara när det var mammatider.

Mer om mammatid finns inte att berätta.

FIRMAN, HYSS OCH ANNAT.

PLANTSHOPEN SKULLE STARTAS.

Vi grävde och gjorde om allt på tomten. Där skulle säljas plantor.

Inne i huset byggdes kontor. Samtidigt gick man i skolan.

Gick och gick i skolan, man var där men gjorde inget. Ingen idé. När man kom hem skulle vi jobba, inte frågan om läxor.

Femman och sexan minns man inte mycket av. Mest att det gjordes så mycket hemma.

Vi bröder hade hittat ett flak öl. Folköl. Detta tog vi och delade på. Vi satt nere på stationen som var öppen dygnet runt. Fulla blev vi. Oj så fulla. Hem kom vi fulla. Någon av oss hade spytt innan. Någon spydde hemma.

Här kan vi prata om dramatiska händelser. HAN blandade sig så mycket han kunde.

Dagen efter hörde vi mamma i telefon, Snälla ni kan väl hämta dom. Jag vill inte ha sådana barn hemma. Såna som super och röker. Hon grät i telefonen. Sedan skrek hon till oss jävla ungar. kommunen ska ha er så slipper vi allt besvär vi får av er. Ni ska iväg på olika uppfostringsanstalt. Alla tre ska bort. Hur kan ni göra så här mot oss som alltid ställer upp för er. Då ilsknade min bror till. Han som var ett år äldre. Vad fan gör ni för oss? Stryk får vi, sliter som djur för HAN. Och HAN slår oss med livrem och mattpiska. Jag fyllde i: Jag har hämtat björkris för  att få stryk av det. Jag kan lova att mamma och HAN gav oss stryk. Vi skulle fan lära oss vad stryk var. Det small hårt ock skoningslöst. Mattpiskan svingades. Min Äldsta bror försvarade sig med knytnävar. Vi andra två så gott vi kunde.

Denna kamp höll på i ett par timmar. Alla var blodiga. Den äldsta brodern försvann.

På natten kom en ambulans och hämtade mamma. Vi barn fick inte veta något på natten. Inte dagen efter heller. Nytt straff av HAN. Tystnad, inte prata med oss. Ingen mat.  Mamma borta, de två äldsta syskonen borta. Vi fick inte röra telefonen hemma. Vi fick inte svara om det ringde. Vi fick inte ringa. Det hade vi gjort utan lov tidigare. Stryk för det med.

0472-50106 Var detta nummer vi aldrig fick röra.

Samma dag som mamma skulle komma hem från sjukhuset. Då fick vi prata med HAN. Ordern från Han var: Det ska vara lugnt och  stilla. Kom ihåg att detta är ert fel. Fy fan att hennes barn driver henne till att vilja ta livet av sig. Ni ska få igen. Så inte ett ljud nu.

Vi var ännu ömma efter slagsmålet. Vi vågade inte titta på mamma. Hon låg i sängen.

Vilade och vi skulle vara tysta som möss. Några dagar senare fick vi veta att hon försökt ta livet av sig. För att vi blivit fulla hette det. Det blev inte mer prat om detta. Ingen kom från kommunen heller.

Vi smög ut, så fort vi kunde. Vi mådde dåligt. Vår äldsta bror kom gående.

Vi samlades i en lada. Han berättade att han fått jobb som svetsarlärling.

De skulle ordna lägenhet och sådant. Så han skulle flytta för gott.

Nu när han berättat det gick vi igenom vad vi gjort på kvällen. Den kvällen vi hittade ölen.

En av dessa lador som järnväven hyrde ut stod en båt. Vi hade skurit sönder den. Skulle det komma ut att det var vi så var vi bara två nu. Då skulle vi inte få det lätt. Bara att neka. Vara som frågetecken. Säga: Vem gör så hemska saker som skära sönder och förstöra en båt?

Vi yngsta bröder sa: Som när vi sprängde telefonkiosken då. Alla skrattade.

Jag och bror närmast hade hittat en flaska med betungas. Sprutate lite på rälsen. Satte fyr på detta. Läckert tyckte vi. Bror son kom på telefonkiosken. Myntreturen. Där stod vi. Vi sprutad i så mycket gas vi vågade. Satte fyr och luckan fladdrade så roligt.

Fan sa han en gång till. Mer gas, sätta fyr och han sprutade medan luckan fladdrade på. Mer gas på medan det brann. Vi skrattade hej vilt. Det var så kul. PANG och lågorna slog omkring oss. Svedde oss båda. Vi flög ur telefonkiosken. Landade på gruset utanför. Ca tre meter bort.

Där ligger vi några sekunder. Ser oss omkring. Springer till lekplatsen. Inte någon hade sett oss, eller hört smällen. Ändå ringde det i öronen på oss. Sved i ansiktet på oss båda.

Vi tog varsin cigg. Rökte för att lugna oss samtidigt som vi försökte vara häftiga inför varandra. Vi försökte samla oss. All fakta kom på plats. Håret, ögonbryn och ögonfransar var bränt. Vi luktade bränt hår. Vad gör vi nu var bådas fråga.

Smög hem. På baksidan av huset hängde det tvätt på en lina. Även badkläderna var där.

Självklart var det jag som fick fick smyga genom granhäcken. Hämta badkläder.

Ner till sjön för att försöka bara bort det brända. Allt gick inte bort.

På vägen hem kom vi på att Sunes fru jobbade på den skolan jag gick på.

Vi kunde skylla på tändaren. Att den sprutat upp utan anledning.

Vi ringde på. Sune öppnade. Vi förklarade att vi skulle tända ciggen och detta hade hänt.

Han tittade på tändare. Säger: Jag har med varit med om en sån. Denna går inte att höja lågan på. Pojkar vilken tu ni inte skadades. Kom in ska ni få hjälp.

Alla visste att vi inte fick röka. Vi visste inte att de misstänkte hur vi hade det.

Tur hade vi. Att grannar hjälpte oss. Oavsett vilka hyss vi gjorde hjälpte grannar oss.

Sune och Bosse var mina räddningar. Framför allt Bosse med familj var min räddning.

Jag önskar att jag kunde tacka Bosse idag. Ja även hans Fru. De två var guld för mig.

Bosse skrattade alltid och hade glada historier. De gjorde mig glad.

Bosse och hans fru byggde nog medvetet upp mitt självförtroende. Fick alltid komma.

De nekade inte mig att vara mig själv. Jag gick inte in i någon roll när jag var hos dem.

Jag var mig själv. Det betydde mycket. Att inte behöva vara tuff. Våga visa att något gjorde mig ledsen eller sårade mig. Ofta fick jag deras stöd. Deras sätt har hjälpt mig i livet längre fram. Därför önskar jag att modet fanns inom mig att tacka dem riktigt.

Efter någon vecka var det nästan som vanligt hemma. Bara vi två bröder och lillasyster kvar.

Nu hade åren gått på. Mycket hände. Vi skulle till Skåne över en jul. Till kusinerna.

De hade med en lillasyster nu. På vägen ner dit körde HAN om en bil. Den som körde den bilen blev av någon anledning arg. Körde om oss och bromsade hårt så HAN fick tvärnita.

Han blev röd av ilska ända ut på öronen. Vi hörde mamma säga: Ta det lugnt nu. Han sa att den fan skulle få. Körde ikapp och trängde in bilen vid en kiosk i Diö.

HAN rusar ur bilen mot den andra. HAN lyfte upp bilen, sen mannen som kört. Den mannen var i mina ögon inte liten. HAN släppte taget, kom till bilen körde till närmaste polisstation.

Vi barn fick sitta i bilen.  HAN kom ut med en polis. Då kom den andra bilen. Polisen stoppade honom. Och han fick gå in på polisstationen. Vi körde mot kusinerna.

Även om sista sträckan blev tyst av oss barn. Gick det fort dit. In och hälsa snabbt ut till kusinerna. Direkt till köpcentret där alla andra var. Alla som vi kände. Även andra gäng hängde där. En kort lycka. Veckan vi skulle vara där tog slut. Blev inte riktigt en hel vecka. Företaget måste skötas. Var gång vi skulle hem var det en evighet. Resan oändlig.

Väl hemma mådde jag dåligt inom mig, klumpen i magen var kronisk hemma.

Verkligheten tillbaka. Upp till skolan. Göra uppgifter nja arbetet hemma först. Sen mot skolan. Se till att inte missa bussen. Gjorde vi det fick vi lifta. Det hände ganska ofta.

Att be de hemma om att köra oss, nej fan. Vi hade fått cyklar. Använd dessa.

Jo 13 år cykla 8 km. För att vara med vänner. Vi liftade. De som skulle vara vuxna brydde sig inte. Bara vi var hemma i tid. Den tid de sagt.

BÄTTRE TIDER:

Mitt i all röra var det någon skola mamma var tvungen att ha. De skulle renovera huset samtidigt. Företaget tog ju mycket tid för stackars HAN. Så de sökte en lägenhet.

Som vi kunde bo i. Dock visste vi inte när detta skulle bli.

Troligen efter jul och nyår. En bit in på våren.

Som vanligt hade vi inget att säga till om. Ingen hörde på oss ändå.

Minns jag rätt var våra åsikter utan värde. Som vi var.

Det närmade sig vinter och snö. Tid att slakta djur. HAN sa att vi skulle hjälpa till.

Vågade inte protestera. Storasyster var hemma. Hon klar med sina studier.

Tror hon hade pluggat eller jobbat i skåne.

Byfånen som vi kallade han för hade börjat prata med mig.

Jag var ett barn. Så inte trodde jag att det var till skada att berätta att vi snart skulle slakta.

Den dagen kom. Två grisar och en kalv. Det förbereddes inne. Morfar och mormor var där.

Slaktaren kom. HAN sa att vi skulle hämta en av grisarna. Ingen av oss ville det.

Tyvärr hade vi döpt alla djuren. Så det blev svårt. HAN röt till oss: Hämta en gris nu!

Vi kastade lasso. Den som fastnade fick dö. Oavsett våra känslor. Grisar skriker när man drar ut dem. Det gjorde våra med. De hördes över hela byn. Pang sa det och vi ser hur kniven drogs över stupen på första grisen. Snön blev röd. Där stod vi och tittade. Det hade HAN bestämt. Lillasyster, klarade sig. Hon behövde inte vara med. Vi fick hjälpa till att dra upp grisen hängande. Sen skulle blodet droppa ur. Så var det dags för nästa gris.

Bara att bita ihop viskade jag. Mm svarade bror min. Samma skrik om inte värre. Nu gick det inte fort nog tyckte HAN. Då skulle det visas. HAN tar grisen i bakbenen och slönger upp den i det blodet från andra grisen. Pang igen. Samma sak med denna. Ni hämtar kalven medan vi sköter grisarna. Storasyster ville inte vara med. Hon hade gjort denna kalven tam. Hon kunde rida på den. Nu skulle han dö inför våra ögon.

Förra året hade vi barn sluppit vara med. Nu var vi stora nog att hjälpa till.

Vi hämtade kalven sakta. Klappade om han en sista gång. Jag hade tårar i ögonen.

Brorsan sa: Lipa inte.  Du vet vi får på fan av HAN. Bara att försöka vara tuff.

Torkade mina ögon, så ledde vi kalven till döden. Det kändes som om slaktdagen aldrig skulle ta slut. Brorsan hade kommit på att han aldrig blev nekad att gå på toa.

Den ursäkten hade han ofta tyckte jag. Just idag kom det igen. Innan kalven skulle pangas.

Jag var snabb och sa skynda dig, jag måste med gå. HAN menade att vi kunde kissa ute. Vi ska bajsa sa vi i kör. HAN mumlade något: Ynkliga barn, eller något sådant.

Morfar ropade på mig. Kenth kom lite. Jag sprang. Sätt dig i bilen vi måste köpa påsar. Han skrek till HAN att jag åkte med. Ja det går bra svarade HAN milt i sin röst. Jag glodde och vågade inte tro att HAN kunde vara mild. Morfar och jag körde iväg.

Jag trodde vi skulle till affären i byn. Nej visa nu vägen till en bra affär, sa morfar.

Nå påg hur är det hemma? Frågade morfar. Vad menar du sa jag som om det inte var något.

Morfar sa: Tro nu inte att morfar inte ser. Ni kan inte ha de gott hemma. Morfar berättade vad han såg, samt vad kusinerna sagt. Då berättade jag allt. Morfar sa: Slår han en gång till så ring mig påg. Då får han mer tillbaka av mig. Innan vi ska hem ska han få veta det.

Morfar lät arg. Jag lovade att jag skulle ringa om det hände fler gånger. Under resan mot affären förklarade morfar varför man slaktar. Och det var bra mat. Då var inte allt så hemskt mer. Jag blev av med klumpen en stund i magen. Inne i affären köpte morfar fryspåsar, snöre och etiketter så de kunde skriva vad som fanns i påsen. Jag fick köpa godis till oss barn.

När jag tog en påse sa morfar: Ta nu så det räcker till alla barn, jag betalar.

En bra tur med morfar. Han kramade  om mig innan vi körde hem.

När vi kom hem stod byfånen vid HAN och slaktaren. Morfar viskade innan vi gick ur bilen: kom nu ihåg, ring om det inte är bra påg. Jadå morfar, jag lovar. Genast började jag leta efter mina syskon. Vi gömde oss i ett av rummen i längan. Jag berättade vad morfar sagt.

Då sa storasyster, hoppas på ett sätt det händer, så HAN får stryk av morfar.

Vi lämnade rummet smygandes. Så HAN inte skulle se var vi gömt godiset.

När arbetet med slakten ute var klar fick vi gå. Byfånen hade fått grisfötterna. Han skulle koka dem och äta. Morfar fog hand om den andra grisens fötter till sig.

Dagen efter var det styckar dag. Grannen som jag älskade, jobbade då som styckmästare.

Han kom upp och hjälpte till. Klappade mig på huvudet och log. Jag njöt. Bosse och morfar i samma hus. Vi är säkra. Så fort HAN sa att vi skulle hämta en halv gris blev det stopp.

Morfar eller Bosse sa:Det tar jag nu. Låt barnen fika och leka. Så blev det. Vi fick en peng av mormor till godis. Morfar sa inget om det vi köpt dagen innan. Bosse skickade med lite han med. En bra dag. Vi fick extra av släkten och Bosse. Cigg till alla och godis.

Jag stack när vi varit i affären och köpt det vi ville ha. Sprang till Bosses fru för att gömma ciggen. Hon skrattade gott. Vi rökte en ihop. Hon sa jag inte behöver smyga för dom.

Hon bjöd på kaffe. Vi pratade. Deras barn kom och busade med mig som vanligt.

Jag gillade det. Deras son och Sunes dotter var ju vänner till lillasyster.

Klart jag lekte med dem. Även om jag både blev retad och pikad av syskon och kompisar.

Jag berättade för Bosses fru att vi skulle få lägenhet med. Jag sa då kanske vi slipper HAN mer. Mamma ska läsa och HAN måste sköta huset och företaget.

Lova att du kommer till oss ändå: sa Hon.

Självklart gör jag det sa jag. Bli ju när mamma är hemma. Svarade jag till sist.

Denna vinter var speciell. Min bror som bara är ett år äldre och jag kom närmare varandra.

Vi fick lov att lägga ut gamla mattor runt en liten eld som vi gjort.

I längorna hade vi hittat en gammal kaffekokare. Den diskade vi och gjorde the eller kaffe över öppen eld. När de var på gott humör fick vi grilla över vår eld.

Ibland gjorde vi smörgåsar  och njöt av det. Till varm dryck som the eller kaffe.

Den som kom först hem skulle tända elden och vakta. Det här passade oss.

Oj vad vi trivdes. Nästan var dag gjorde vi detta. En gång låg vi med benen rakt ut.

Kollade upp i skyn, då det tar fyr i byxorna. Det blev bara glöd men oj vad varmt.

Skrattandes kastade vi snö på våra byxor. Då kom HAN. Vad är det som är så jävla roligt. Ni är de lataste ungjävlar som finns. Allt det roliga var borta. När Han hade gått började vi skratta igen. Mamma ropade efter mig. Hon frågade om vi kunde ta in ved till vedspisen.

Det gjorde vi. Det var en byggd låda med lock bredvid den spisen. Där fyllde vi den.

Jag är kvar i köket tills bror kommer med sista lasten. Jag släppte locket. Jag fick ett slag rakt över kinden. Utan någon varning. Inte ett ord var sagt. Vi hade gjort uppgiften.

Det visade sig efter lång stund att mamma skulle ta en vedklabbe när jag stängde locket.

Detta klämde hennes hand. Jag grät, brorsan sa fan inte en dag utan att någon ska få stryk eller höra hur dålig man är. Mamma ville förklara. Hon menade att det gjort så ont på henne att det blev en reflex så hon slog till mig. Jag sa ingenting. Förklara du, kärring. Bara för att du vill slippa ditt samvete. Hatar dig tänkte jag.  Kände det så med.

Dagarna i huset skulle strax bli färre. De hade fått en lägenhet i den stad vi gick i skolan.

Jag gick i sjätte klass då. Detta måste ha varit innan Storasyster stack.

Det gick ganska fort att finna sig till rätta. Börja umgås med klasskamrater.

Syrrans stora vänner från byn, kom de helger vi inte hade vuxen hemma.

Nästan varje helg. Det var sagt att HAN skulle titta till oss. Jo det ville han inte.

Mamma och Han var där när mamma var hemma från skolan.

Någon skola hon behövde så hon fick jobba med förståndshandikappade barn.

Ironiskt tyckte vi, hennes barn som förstod. Slår oss för att sköta andras barn.

Vara läraren som slår sina barn ,jo fan vad bra sa syrran ibland.

När mamma var klar med skolan arbetade hon med förståndshandikappade barn.

Jag minns att ibland fick någon av dessa komma hem till lägenheten.

Dessa barn fick vår kärlek tyckte jag. De fick kramar. Omsorg och tid.

Jag höll med. Bäst var helgerna då alla vänner kunde vara hos oss.

Man lärde sig snabbt vad man skulle dricka. Vilket som var gott. Folk köpte ut till oss alla.

Det var kul. Nära till simhallen. Bowlingen låg i källaren. Vi var överallt och ingenstans.

Snabbt byggdes ett ryckte upp om oss.  Jönssonligan. Efter filmen. Alltid samma sak.

Jag skickades fram för att mucka bråk. Bröderna stod bakom och väntade.

Så fort risken var stor att de skulle slå mig. Då kom bröderna och slog ner de andra.

Jag var inte ett dugg bättre. Lärde mig fort. Storasysters vänner visade gärna hur man skulle slå och var. Man fick träna mot dem. De öste beröm över en när det blev rätt slag.

Visst var de fulla. Men snälla mot oss. De sa att vi skulle bara visa vilka som var dumma.

Då skulle de slå dem åt oss. Vi blev tuffare och tuffare. Ofta var jag orolig. Mådde inte bra av det. Det hände att jag sa hemma att jag skulle till en vän. Jag liftade till byn,till Bosse.

Jag njöt den stunden jag kunde vara där. De stördes inte av mig. Även om de hade främmande, fick jag komma in. Bosse visade mig ofta trummorna. Jag fick lära mig.

Var chans jag fick önskade jag ett  trumset. Det var för dyrt fick jag höra.

Jag lärde känna några från Chile. Det kom många så det blev en förläggning.

Några av dem kom i krig med de så kallade ”tattarna”. Det var ett jäkla bråk med knivar och andra tillhyggen. Jag var dagen efter ett sådant besök hos några från Chile.

Deras äldre bror och någon kusin hade blivit illa skadade. Jag visste inget om det.

Jag gick genom gatorna på den förläggningen. När jag märkte att många tittade surt.

Mina kompisar kom springandes mot mig. De sa att du vågar gå själv efter ett bråk.

Vilket bråk, stod jag och frågade högt. En stor kille med stora muskler kommer fram.

Han frågar mina vänner vem vitingen var. Jag sträckte fram handen. Hej, jag heter Kenth.

Kompis med killarna här. Han blängde på mig länge. Sen frågade han om jag var äkta vän?

Ja sa jag. Klart man är en äkta vän. Vad menar du? Då berättade han om bråket och att många blivit skadade. Han visade hur han fått en lång reva efter en kniv på ryggen.

Jävla idioter sa jag. Varför gör de så? En pappa sa lille vän, du förstår inte. Du är för ung.

Kanske sa jag. Men jag är vän och vill inte att man gör så. Mina kompisar sa: se sann vän.

Från den dagen var jag alltid välkommen till alla där.

Jag fick mat, ta del av deras kultur. Inbjuden till alla fester. De visste var jag bodde.

De visste att de  kunde inte gå på det området. Jag sa det är fel. Inget att göra sa de bara.

Det skulle bli marknad. Ryktesvägen hörde jag att de skulle få de där från Chile.

Vissa hade skaffat stora machetes via Hobbex samt andra postkataloger. Eller kedjor från olika verkstäder. Ingen märkte att jag hörde vad de planerade. Senare den kvällen funderade jag på hur jag skulle göra. Mina vänner måste få veta. Jag gick ut. Tog ett par kvarter bort. Där stal jag en cykel, cyklade ner till mina vänner så fort jag  kunde.

Bankade på deras dörr, ingen hemma. Bort till en annan där jag kände ett par tjejer.

Jag flämtade, måste prata med er pappa. Alla män var på ett ställe. De skulle visa vägen. Nej sa jag. Ingen får se er. Säg var. De förklarade var. Slängde mig på cykeln trampade så fort jag kunde. De var i en lokal där de förberedde för fest. Jag knackar på hårt. Jag är andfådd och svettig. En man som inte kunde svenska försökte få bort mig. I sista sekund ser tjejernas pappa mig. Säger på Chilenska att jag fick komma in. Alla samlades runt mig.

Jag fick dem att lova att de inte hört något från mig. De lovade och gjorde kors tecken.

Jag berättade vad jag hört, vad de andra planerat inför marknaden.

Den varade från Fredag till söndag då. Gamla som unga kramade mig. En del tog mig i hand.

De ville inte att jag skulle bli mer inblandad, så de skickade hem mig. Då följer en kille mig till dörren. Långt hår, stora muskler. Han berättade att han tränade karate. Frågade om jag ville vara med i den gruppen. Ja gärna sa jag. Det finns en regel sa han. Att du aldrig börjar ett slagsmål. Jag lovade att det skulle jag aldrig göra. Han log och sa du är bra.

Marknaden kom. Fredagskvällen föll. Det blev slagsmål. Över hela staden var det slagsmål mellan svenskar och Chilenare. Jag gick med mina syskon. Höll på att få en flaska i huvudet.

Storasyster skrek att de var idioter. Då bromsar de hastigt in och skulle på oss. Vi hann gömma oss. Där vi gömde oss såg vi nästan allt. Några svenska som kände oss slängde en bensinbomb på deras bil som kastat flaskan mot mig. Då försvann de bort. Vi väntade en halvtimme, innan vi gick hem. Lördagen var lugn. Så marknaden slutade bra.

Jag var en tid med några från Chile. Tjejerna gjorde hål i örat på mig. Det blev inflammerat.

Deras pappa hade rakvatten som han tog på mitt öra. Det gjorde ont. Han skrattade och sa: Inte lyssna på flickor.

Fest efter fest i lägenheten ordnades. Så fort vi visste det var fritt fram.

Jag smög iväg på träningen,så ofta jag kunde. Alla de här krigen slutade mellan svenskar och Chilenare. Då var det mer fritt fram att umgås.

Ibland var mamma hos oss på helgen. Speciellt när de misstänkte något. Vi var snabba på att skicka ut att det var stängt. Inte FF som vi sa.

Det hände att vi minsta bröder fick åka ut och jobba vissa helger.

En av dessa minns jag extra. Man kommer till ett kaos av byggnad.  För att slippa order från HAN frågade vi om vi kunde hjälpa till. Vi visste med oss att det fanns mycket.

Och att allt var  tungt. Jo det finns, sa HAN.

Ni kan få sköta elden idag. Ute låg en brasa som skulle hållas brinnande.

HAN visade vad vi skulle elda. Vi kämpade med gott mod.

Mamma skulle ta lillasyster och åka och handla. Då kom nästa sak HAN ville ha hjälp med.

Vi skulle ta bussen hem på måndag. Ta ut takbjälkar 2 st. De var inte små.

Vi kom direkt efter skolan med bussen. Vi vågade inget annat. Mamma hade åkt till sin skola.

HAN står med ett hånflin i ansiktet. Ni tar varsin balk och släpar ut den. Hör nu: Vars en. Ni hjälps inte åt. Ni ska lära er. Jag har inte glömt att mamma hamnade på sjukhus.

Jag kommer alltid tycka ni är djävlar. Sen gick han till det han höll på med.

Vi vågade inte säga mot han. Vi kallade han för olika fula ord när han inte hörde oss.

Cp var ett populärt okvädingsord som vi kallade Han för bakom ryggen.

Han var ju inte detta, men hur vi är gjorde var det fel i HANS ögon.

Skitgubbe var ett annat ord vi vågade viska. Storasyrran vågade han  inte röra mer.

Jag minns inte hur hon lyckades få stopp på HAN. Men tur för henne.

Vi två yngsta bröder längtade till vi blev stora. Slippa HAN och helvetet.

Tid att flytta tillbaka till byn. Huset klart. Mamma färdig i skolan. HAN klar med sitt.

Med sorg i hjärtat kom vi tillbaka. Bosse och hans familj blev åter min räddning.

Min ett år äldre bror skulle konfirmera sig. Han läste i kyrkan. För att slippa köra han dit fick vi vetta att om vi varit rädda om cyklarna. Hade vi haft dessa nu.

Jag var kompis med en som bodde uppe vid kyrkan. De hade en extra cykel jag fick låna ibland. Jag följde med så ofta det gick, till kyrkan. Man ville inte vara själv hemma.

En gång fick jag låna cykeln. En sån jag gillade. Lång sadel. Bra högt styre. De ville ha en hundralapp för den. Jag frågade mamma. Hon skulle prata med HAN. Det bestämdes att jag skulle jobba av den hemma. Undertiden skulle den vara inlåst. HAN körde upp och betalade.

Jag visste att jag måste säga tack. Jag gjorde det. HAN sa tacka inte du sk nog få jobba av den. Vi hade tio kronor i veckopeng. Det räckte till cigg. Men inget mer. Vi hade skulder överallt. Alla frågade efter sina pengar. Jag jobbade förtvivlat på en lösning.

När jag en dag en dag ser att HAN lägger dagskassan inne på kontoret.

Utan att räkna pengarna. Detta gjordes på lördagen. Plötsligt blev jag skuldfri.

Med ett dåligt samvete. Jag försökte döva det med 10 öre för varje slag.

Nu när brorsan läste i kyrkan fick jag slita dubbelt. Räddningen blev kusinerna anlände.

De skulle bli över deras semester denna sommar. Första dagen var ju självklart en fredag.

Maten ordnades snabbt. Vi ungar skulle bort så fort som möjligt.

Det förstod vi när det packade in alkoholen. Vi samlades i ett av våra rum.

Vi skulle planera. Vi skulle med ordna för oss. Ingen vuxen skulle veta. Att hålla span blev ju de minsta killarnas jobb. Jag och kusinens yngsta bror. Jag hade under en tid haft koll på företagets dagskassa. Men inte nämnt det för någon. På lördagen skulle min bror till kyrka, jag ville inte med. De andra gick upp till kyrka. Jag visste inget. Min bror hade koll på kollekten. Han och vår äldsta kusin stal den, med de andra kusinerna som vakter.

Oj vad pengar vi hade. Jag hade var dag stulit allt från femtio kr till ett par hundra kronor per dag. Kollekten gav aldrig  under tolvhundra kronor.  Vi var rika. De andra ville inte att jag skulle dela med kollekten. Tills jag berättade om min gömma. Då var jag rikast. Då skulle vi plötsligt dela allt. Jag fick gå med på det mot min vilja. Vi hyrde båtar så vi kunde fiska. Vi hade alltid cigg och snus som vi började med. Godis köpte vi alltid nere vi kiosken vid sjön.

Där var ett gäng konfirmander från Danmark. Japp jag fortsatte ta från dagskassan. Ibland var HAN inte hemma. Då sålde man en växt och behöll pengarna. Han märkte det aldrig.

Det var tur för mig det. Jag hade inte varit vid liv idag om HAN upptäckt det.

Vi hade en rutin på jävelskap. Särskilt när kusinerna från Kristianstad var där.

Allt började med ett äppelträd vid stationen. Vi plockade äpplen och skulle äta. Då kom ett tåg. Vi bombade tåget med äpple. Siktade på rutorna. Skrämde säkert passagerare.

Omöjligt att säga vem av oss som började. En rutin i detta hyss blev snabbt till.

Vi hörde ju järnvägsbommarna hem när de plingade.

När äpplen inte fanns tog vi sten. Vi bombade många tåg, som susade förbi.

Tills en dag vi alla stod och bombade och HAN såg det från övergången. Alla vuxna hade varit i Växjö och handlat. Ja då fick alla stryk. Alla vuxna slog oss. Vilken vuxen som slog minns jag inte. Jag minns min äldsta kusin säga: Fan kan du inte hårdare. Ditt as skrek han.

Då bad de HAN lillasysters far slå min kusin. Min kusin fick stryk  av HAN. Rikligt med stryk.

Han sa  inte ett ord, bara log. Vi sa efteråt vad tuff kusinen var. Han erkände att det gjorde jävligt ont, men det skulle inte de idioterna få se.

Då förstod kusinerna hur vi hade det. Medlidande fick vi av dem. De som var i vår ålder.

Vi fick sitta på rummet den dagen. Vi märker att något mer hänt. Mamma kom in och frågade om vi sett en plånbok.  Ingen av oss hade sett den. Då kom nästa mening. Säkert nu att ingen av er har den? Va fan menar du sa de som var äldst. Tror du vi vill bli ihjälslagna?

Det är väl HANS plånbok som är borta. Rätt åt den fan. Tyst sa mamma.

Alla vuxna letade förtvivlat. Hela veckans inkomst låg där. Då kom Moster på att HAN kanske tappat när de såg oss från bommarna. Snabbt körde de dit och hittade den.

Min äldsta kusin sjöng, vi var inte tjuvar, vi var inte tjuvar.

Vi hade tidigare en keshound vid namn Bambam. Han var saknad. De fick avliva honom för den blev sjuk. Flera dagar efter han avlivats berättade de det för oss. Vi grät och grät.

Den som tjänade på det var lillasyster. Hon fick en Collie. Jonna. Så hette den hunden.

Katt hade lillasyster. Vi andra inte ett djur om de inte skulle ätas.

Var helg fortsatte stölderna ur kollekten. Vi tänkte inte på hur illa det var att stjäla från kyrkan. Guds hus. Hur skulle vi annars få något? Hemma hade jag ända till nionde klass ut 10 kr i veckopeng. Höjdes aldrig. Den som fick något var lillasyster. Det var ju HANS dotter.

Vi var aldrig elaka mot henne, vi tog hand om henne. Vi skyddade henne. Hela sommaren lyckades vi med vår räd. Stal det vi kunde. Blev vi misstänkta nekade vi så blodet rann.

Kompisarna märkte att vi normalt inte hade pengar. Man lånade cigg i skolan, som vi sällan kunde lämna tillbaka. Då stal man hemma. Ibland fick vi lura affären. Märkligt att hon som ägde det litade på oss. Jag var själv  inne i affären, stod och tittade på godis.

Jag skulle köpa godis. Hon sa jag kommer strax. Ska bara ta emot varubilen. Mitt svar var  som vanligt. Visst jag har inte bråttom.

Hon kom in med flera limpor cigg. Jag stod vid kassan för att betala godiset.

Hon frågade vad jag plockat ihop. För 15 kr svarade jag. Jag litar på dig sa hon.

Lägg pengarna på disken. Jag måste ut och ta varorna som kommer.

Då frågade jag: Vill du ha hjälp? Nej tack min vän. Jag klarar det var svaret, samtidigt gick hon ut till kommande varor. Snabbt som ögat stal jag en limpa cigg och gick.

Hade lämnat 15 kr på disken. Nästa gång man var  i affären var man som vanligt. Det hade inte märkts. När man handlat klart var allt som vanligt. Jag gömde ciggen. En ny sak som man märkte hemma. Syskonen ljög gärna för mig.

De började dölja att de hade cigg. Eller snus. Men när jag hade skulle jag bjuda dem.

Allt eftersom tiden gick hade attityden mot mig ändrats. Det märkte jag tydligt.

Allt oftare var jag ensam. Jag dög bra när det gällde sno cigg från mamma.

Eller från någon annan.  Om jag inte stal cigg, när modet svek. Fick jag höra att: Du är precis som din far. Feg, och idiot. Tänk vad de orden sitter i mig. Jag frågade ibland kaxigt tillbaka: Ja och eran pappa då, var super han idag då? Hör ni av honom då? Då slog bröderna mig. De försvarade sin pappa. Fast de inte kände honom. Min skulle vara sämst.

När jag hade en tur dag. Berättade mamma att deras pappa hade hon lämnat. För han blev hämtad av polisen när han stulit smycken. Han hade suttit i fängelse. Sen hade hon träffat min pappa. Men han var som han var, därför höll inte det. Hon frågade minns ni det?

Mina syskon sa ja, jag sa nej. Jag minns inte. Jag tror min mamma mådde dåligt av att berätta om våra fäder. Hennes misslyckanden. Idag vet jag att det är nog så. Men att det krävs två att sabba ett äktenskap. Vi var på fest hos morfar och mormor. Eller var det släktträff. Det hade vi många av. Morfar och mormor skötte tiansgården i Bromölla.

Så de fick låna den gratis vid behov, om den var ledig. Vi barn sprang runt och lekte där.

Mat och dryck. Alla vuxna drack. Mycket. Vissa tills de spydde. Det var nog normalt för oss alla barn. Utom en moster. Hon var hård men rättvis. Hon drack aldrig sig full. Hennes man pappa till två av kusinerna, samt att var pappa till hennes första barn. Han hade tagit hand om henne med när moster träffade honom. Henne hade vi respekt för. Alla visste hon var sjuk.

Vi barn visste att hon var sjuk, men inte hur sjuk. Väldigt sjuk förstod vi när hon gick bort. Men det var några år till innan det hände. Hennes man var snäll. Mot alla barn. Jag kan erkänna att ibland ville man att han skulle vara pappa till oss.

Vid en av alla dessa släktfester hände det att vi syskon kom i bråk. En av mina bröder skrek till mig: Du är inte klok. Lika cp som din far. Ingen hade sett att morfar stod där. Han skulle precis fråga vad som stod på. Första gången jag sett att morfar kunde bli arg på ett barn.

Han spände ögonen i min bror. Morfar tittade argt och frågade: Minns du hans far?

Ja, lite svarade min bror. Morfar sa: Jag minns Arne, han var inte cp. Han tog hand om er ungar på sitt bästa sätt. Var har du lärt dig säga så? Av mamma svarade jag.

Morfar sa till alla: Jag vill aldrig höra att ni säger sådant fler gånger. Sedan tog han mig i handen och vi gick. Utanför gick vi hand i hand. Morfar frågade om hur jag mådde.

Jag ryckte på axlarna,hörde mig säga: Jag är van nu.

Morfar sa att jag kunde fråga han en dag längre fram när det inte var fest om min pappa.

Så skulle morfar berätta vad han tyckte. Sedan rufsade han mig i håret och gick in.

Jag blev ute ett tag till. Ensam på gräset gick jag i mina tankar.

Alla de tankar som väcktes till liv som frågor, när de sa de hemska orden.

DU ÄR PRECIS SOM DIN FAR.

Just de orden ekade inom mig dygnet runt. Ibland målade jag upp en fantasibild av pappa.

Jag drömde mig bort i tankar om hur han var. Snäll. Omtänksam. Kramandes pappa.

Så var dagdrömmarna. Spelade ingen roll vad de andra sa om min pappa.

Min bild av pappa var min pappa. Han var ingen alkoholist som de andras. Inte tjuv.

Inte något av mina syskons pappa. Så långt bort från HAN som det bara gick.

Av min pappa fick man inte stryk. I mina fantasier var min pappa höjd som en gud.

När jag var ensam, kom tårarna. Jag kunde gråta länge. Jag var ledsen.

Jag var ensam, skadad i hjärtat. Ingen som jag vågade prata med heller.

Det värsta av allt. Jag var som min far. En far som jag inte visste något om.

En far som de pratade illa om. Då måste jag med vara en dålig person. Mitt självförtroende fanns bara när jag var med syskon och kusinerna. När jag var ensam letade jag efter mig själv. Ett barn som letade efter sig själv. Detta var de bättre tiderna.

När man var på släktträff som var fyllekalas. Bara vi träffade kusinerna.

Eller när vissa besök var från släkten så de festade. Då var kusiner med. Då fanns vi barn med i bilden. Ja när HANS föräldrar eller syskon kom. Då fanns vi barn. Farmor skämde bort oss när hon kunde. Vi tyckte om att åka dit upp med. Lundsbrunn. Götene.

Då var det frid i hjärtat. Då fick vi finnas. Utan stryk var det hos farmor.

Ja vi kallade HANS mamma farmor, HANS pappa för farfar. Farmor svarade på frågor.

Vi fick veta att HAN hade fått stryk av farfar. Men alltid förtjänat det. HAN hade rädsla för sin pappa. Det var nog därför det var lugnt när vi besökte dem. Då skällde han inte.

Tyvärr åkte vi inte dit så ofta som man önskade. De hade ju plantshoppen att tänka på.

Denna skröt de ofta om. Alla våra glansdagar var slut. Ingen lägenhet ensamma mer.

Tillbaka till hålan och kråkslottet. Vi hade knappt bott in oss. Så skulle det göras mer.

På gården fanns en kulle med stora stenar och träd. Där var vi ofta. Speciella stenar som vi var vid. Mellan stenarna var en gång, där gömde vi oss ibland.

Det skulle sprängas sten på tomten. Troligen för att få bättre plats till växter.

Är väldigt osäker på varför det skulle sprängas.

Jag kan inte minnas vem från släkten som var där. Jag minns att det var noga att vi barn var inne. Hela huset skakade. Det small högt. Stenar flög. Risken att någon blev skadad var stor.

Detta var enda gången jag kan minnas att de var rädda oss. Ända till vi blev stora.

Med stora menar jag tills vi flyttat hemifrån. Alla flyttade tidigt.

Ibland var vi på besök hos den moster som var sjuk.

Vi hade teateruppvisningar där. De hyrde ett sommarställe.

Då var det inte någon som fick stryk. Ibland när moster inte orkade fick vi besked att lugna oss och tänka på moster. Det gjorde vi.

Vi var inte så gamla då. Men HAN var med. HAN glömmer jag aldrig.

Det är inte så konstigt att minnet av HAN och den behandling sitter på hornhinnan.

Väl tillbaka i vardagen i Hjortsberga. Det var bara skola, hem och jobba.

Tiden gick och sjuan försvann. I åttan började man kaxa upp sig i skolan.

Fortfarande ingen hjälp med läxor. Ingen som brydde sig om oss. Samma hade storasyster haft det.

Jag kommer ihåg min äldsta brors skoltid vagt. Han gick inte på samma skola som oss andra.

Han jagade pengar som de andra eleverna kastade. Han plockade upp dem. De kallade han för tioörspojken.  Smart gjort när han förklarade: De slänger pengar, jag tar ju dem så är de mina. Tjänar jag på, skiter i vad de kallar mig.

Sedan flyttade han ut ur helvetes huset. Kråkslottet hade nu bara två pojkar och en tjej.

Jag kan inte berätta vilket år. Ändå minns jag detta. Det närmade sig en födelsedag. MIN.

Spänd av förväntan var jag. Innerst inne visste jag att det skulle inte vara något speciellt.

Det var aldrig någons födelsedag eller någon jul. En jul fick familjen en julklapp.

Det var en tv. Färg tv. Man såg hur stolta de var att vi kunde se tv i färg.

Vi var sist i byn som vanligt. Ärligt de var snåla.

Nu var det min dag. Ögonen flög nästan ut ur mina ögon. Var jag vaken? Jo det var sant.

Inne i mitt rum stod det ett trumsmet. Bastrumma, virveltrumma, hängpuka, golvpuka en cymbal och riktig hi-hat.  Ja ett helt sett. Jag fick trumpinnar, vispar. Glädjen var stor.

Hur skulle jag kunna tacka för detta. Tack snälla sa jag. Tack tack tack. Ja mer tack.

Då förstörde de den dagen med. Orden ekar. Mina ögon rinner.

Som du vet är detta dyrt. Du får jobba av halva. Hjälpa till med företaget.

Där dog det sista av glädje inom mig. All respekt för vuxna dog.

Försökte vara glad för att slippa stryk på min födelsedag.

När jag gick förbi Bosses hus, så bjöd de in mig. Drack kaffe och de gratulerade.

Bosse frågade om jag var glad för trummorna? Jo på ett sätt sa jag.

Hur menar du? Frågade båda. Jag ska jobba av hälften hemma.

Sist jag hjälpte dig i trädgården fick jag straffarbeta hemma.

De fattar inte att det är roligare att hjälpa andra som säger tack. Vi får aldrig höra tack hemma. Det ska bara göras sedan är det mer jobb. Jag såg att Bosse knappt trodde vad han hörde från min mun. Jag sa tack för firandet. Gick hem. Långsamt gick jag hem.

Min dag var förstörd. Min födelsedag slutade med tårar.

Skulle jobba dagen efter hemma för att betala min del på presenten.

Jag vet bara att jag betalade många timmar. Var timme var en evighet.

HAN skulle flytta en stor sten. Den var nästan rund. Jag skulle hjälpa till.

Med spett och brädor slet vi hela förmiddagen. In och äta under tystnad.

När HAN såg att jag ätit klart kom det: Nu tar vi stenen.

HAN sa ta i nu pojk. Vi slet som djur, svetten rann, HAN gjorde mig arg. Varför HAN var arg visste jag inte. Men stenen kom i rullning. Den kom bort. Enda gången jag var stolt över att man gjort något hemma. Trots att det gått många år fick jag aldrig veta när jag jobbat min del på trummorna. Jag kanske är skyldig dem ännu. Jag spelade på dem när de inte var  hemma. De sade flera gånger att det lät så det kunde störa kunder.

Japp, då spelar man inte hemma. Spelandet blev mindre och mindre.

Den dagen jag flyttade hemifrån var det inte med. Det minns jag tydligt.

Den tiden var närmare än vad jag själv trodde.

SKOLAN OCH KUSINER.

Jag fick i femte klass byta skola. Den hette Grönkulla skolan.

Inte trivdes man där heller. Från sjuan och upp var det en ständig kamp om vem som var tuffast. Jag skaffade bra vänner. Sillen med bröder. Sillen gick i parallellklass. Men en bra vän. Hans bröder var med goda vänner men de var äldre. Deras storasyster hade lägenhet intill skolan. Dit stack vi så fort vi kunde. En räddning för oss. Sillen som hette Micke, hans syskon Thomas, Lasse och Karin var toppen. Jag trivdes i deras sällskap.

Andra i skolan var vissa tjejer man umgicks med. Vissa minns man tydligt andra inte alls.

Som de andra i min klass minns jag inte alla. De kan inte varit så viktiga för mig. De starkaste jag minns är Lisbeth, Marita Och Stefan Ekeroth. Visst har jag träffat de andra på återträff tio år efter vi slutat nian. Men mer är det inte. Det gör inget för mig. Jag har kastat det livet vidare. Skolan var inte bra. Ingen som hjälpte en med läxor. När jag inte förstod hamnade man i obs-klass. Inte bara för att man var oförstående. Men om jag inte förstod något, inte fick hjälp ja då blev det att man blev störande. Vi förde ett jävla liv i vissa ämnen.

På raster när man var med de tuffa då var det ett jävla liv. Ibland kastade vi mat i matsalen.

Skolka blev ett vanligt fenomen. Det började tidigt. Sjuan var det inte så farligt men nian var det massor. Mina skolbetyg då var inget att skryta över. Då vi inte fick hjälp hemma så var det bara så.

När släkten kom var allt lättare. Mest från mammas sida. Då fick vi inte stryk så ofta.

När HANS släkt kom var det inget stryk alls. Detta noterade jag tidigt. Av de kusiner vi hade på besök var det en familj som var lika som oss. Vi barn ställde till det ena eländet efter det andra. Vi fick ofta stryk. Vi slängdes mellan väggarna så blodet rann.

I skolan var det vänner som gällde. Syskonen Persson. Var jag alltid med. Vi hängde i Karins lägenhet när vi skolkade. Och skolka det gjorde vi jämnt.

Vi söp uppe hos Karin med. Det fanns alltid någon som köpte ut till oss.

Pengar till öl, vin eller sprit var jag hemma och stal. Eller var det någon annan som bjöd.

Man hade koll när HAN inte var hemma. Då stal jag från kassan den var i påsar.

Den påse som inte var räknad plockade man ur.

Det var något de aldrig märkte. Som tur var. Hade de märkt detta hade man blivit ihjälslagen.

Innan de började renovera första gången hade vi ett kök på nedre plan. Det var en vedspis.

Intill fanns en trälåda med lock. Den fick man i uppdrag att fylla. En gång stängde jag locket på mammas hand. Jag fick en handflata så kinden blev röd. Hon hade tårar i ögonen.

Men ändå kom orden igen: Du är fan precis som din far. Du är inte klok.

Hennes tafatta försök att be om ursäkt var så man kände ett illamående.

Ändå kände man sig tvingad att säga, klart jag förlåter dig, mamma.

Gud vad jag ljög. Tungan måste varit svart.

Efter det var man borta i två veckor. Ingen skola bara fest med vänner.

När man kom hem var det som om man inte varit borta.

De visste nog inget. Hemma då och vände, Bytte kläder och packade om. Stack igen.

Festade loss i flera dagar. Baksmällan var tidigt en vardag. Även om man inte var beroende.

En dag kom kusinerna. Nu var vi lite äldre. Mer uppkäftiga. Kusinerna skulle stanna över påsk. Deras föräldrar skulle något annat. Redan andra dagen small mamma den äldsta kusinen upp i fönstret så han fick sår efter fönsterbläcket.

Han sa att mamma var en jävla häxa, en foderbeta och en massa annat han kom på.

Sen stack vi. Hans lillebror var något yngre än mig. Vi fick vara ensamma en dag.

Denna dagen frågade jag om han hade hört sin mamma och pappa säga något om min riktiga pappa. Men han visste inget. Jag fick ändra attityd till ja fan han pratar ingen om.

Sen var det över igen. Även om det inne i mitt hjärta stod frågorna på kö.

Utan svar. Och bara tomt.

ATT BÖRJA LETA EFTER PAPPA.

Nu gick jag i åttan. Allt hade sin lilla gång. Supa så ofta det gick. Gå i skolan ibland.

Ja livet var en ren våldtäkt av funderingar.

Varför är HAN så. Varför gör inte mamma något. Fan är hon blind?

Bosse var mer som pappa även om man inte sågs så ofta just nu.

Vid tillfälle fick jag hänga med på spelningar. Det var kul.

Det gav mig mer än att vara med familjen. De vuxna hemma var inte så intresserade av oss.

Skulle vi någonstans fick vi lösa detta själva. De sa aldrig ja till att köra oss.

De erbjöd aldrig att köra oss. Liftade gjorde vi jämnt.

Jag hade sällskap med en tjej. I skolan hade jag åkt in i en stolpe mellan två rutor. Detta tog i revbenen. Sjuksyster trodde det var en spricka i ett. Men hemma brydde de sig inte.

Jag liftade hem till henne jag hade sällskap med då. Det slutade med att hennes föräldar körde hem mig. De berättade att jag hade väldigt ont och fått alvedon.

Nästa dag var jag i skolan igen. Inget besök hos läkare eller sjukhus.

Var inte som din far fick jag höra. Det var mamma som sa det.

På kvällen sa min ena bror: Fan gnäll inte som din pappa gjorde. Fattar du inte att de bryr sig inte om oss. Inte ett jävla dugg. Jag minns att jag väntade ut till brorsan somnat. Sen kunde jag gråta ifred. Ännu en gång.

Det fanns en tjej i klassen vars mamma och mormor var normala.

Jag smög dit och frågade hur jag skulle göra för att hitta pappa.

De berättade vad jag kunde göra. Vem som kunde hjälpa mig då min mamma inte gör det.

Jag fick säga som det var. Jag vågade inte fråga henne, min mamma.

Jag fick gå till socialen och träffa en där. Hon var bra. Jag frågade om jag kunde få hjälp att hitta min pappa? Hon ställde massor av frågor om: Varför frågar du inte din mamma? Hur är det hemma? Trivs du i skolan? Och ännu mer frågor. Jag fattar ännu inte att jag lyckades lura henne med att allt var bra. Jag ville bara veta vem pappa var och se om han vill träffa mig. Hon lovade att göra vad hon kunde för att hjälpa mig.

Jag dröjde mig kvar hos kompisarna Persson denna dag.

När jag kom hem grät mamma och mina syskon sa: Vad fan har du gjort? Sen fick jag höra vilken idiot jag var med en massa annat. Hon från socialen hade ringt mamma.

Och mamma sa allt till mina syskon. Mamma frågade gråtandes om de inte dög åt mig?

Jag svarade att jag har hört klart på att jag var sim far och nu ville vet : VEM ÄR MIN PAPPA. Mitt beslut skulle stå kvar. Det spelade ingen roll att de frös ut mig hemma.

Jag sa nu sticker jag och kommer hem när jag hittat han.

Efter ett par dagar kom mamma till skolan. Men jag var inte där. Det kom en kompis för att varna mig. Jag sa det var lugnt.

Mamma kom upp till Karins lägenhet. Karin som frågat innan släppte in henne.

Jaha sa mamma. Det är här du är. Hon fick inget svar.

Jag frågade vad hon ville. Då kom chocken. Hon ville jag skulle komma hem.

Där hemma finns ett telefonnummer till Arne.

Jag blev stum. Stod som en stolpe. Bara tittade på henne. Sillen, Karin och de som var där kramade om mig. Det tog nog 15 minuter innan jag sa: Då kör vi.

Den vägen hem har aldrig varit så lång. Den tog tid att åka.

Mamma sa något om han ville ju bara vårt bästa bla bla bla.

Inte ett ord jag hörde. Mina tankar var på annat håll. Skulle han svara?

Hur skulle han låta? Skulle han vilja prata med mig?

Miljoner av känslor flög runt i mig. Jag visste inte hur jag skulle vara.

När vi kom hem var HAN inne. HAN sa inget bara tittade på mig och gick ut.

Mamma sa vi tar vårat sovrum. Så får du vara ifred och prata.

Jag vill prata med han först, sa hon. För att allt skulle bli bra.

Mitt liv är inte riktigt som andras.

Den familjen jag föddes in i kan jag inte påstå var bra.

Jag hade 1 syster 2 bröder sen kom en syster till.

Mina 3 äldre syskon hade sin pappa, jag hade min och lillasyster sin.

Jag hade min pappa tills han försvann en dag.

Den av oss syskon som hade kontakt med sina föräldrar bara min lillasyster.

Då vi andra bodde under samma tak. Men med hennes pappa. Och Samma mamma.

Ingen av oss hade kontakt med sin biologiska pappa. Bara lillasyster.

Mycket är förträngt omedvetet.

Det jag minns kan ibland hoppa från tid till en annan.

Jag minns att vi bodde i Åseda med mamma. Inget om min pappa.

Och att vi hade besök av en moster. Min gudmor.

Orsaker eller anledningar till detta är bara ord från min mamma.

Det är mycket som bara finns hennes ord på. Saker och händelser jag inte minns.

Nästa minne är att vi bor i Växjö med min lillasysters pappa.

Hon var inte född då.

Jag gick i andra klass, och minnet var jag gick i första klass finns inte.

Min uppväxt var långt ifrån bra. Kantades av slag och ord vad jag kallar det psykisk misshandel.

Ännu idag känner jag av ord som ekar inne i mig.

Jag växte upp utan min biologiska far. Jag träffade honom det året jag slutade 8 klass.

Jag fick ha honom en sommar. Sedan försvann han igen.

Den bild som gjorde att jag sökte upp han byggde min mor och äldre syskon upp.

En mening som sitter hårdast kvar är från en gång jag spillde ut ett glas mjölk.

Då kom ett slag av min styvfar och en mening från mamma som jag aldrig glömmer.

”Du är precis som din far.”

Vi satt alla runt köksbordet vid denna händelse. Alla i familjen hörde det.

Inom mig kom en fråga jag inte vågade ställa. Hur är min far?

Vem är min far? Vad gör min far? Finns han?

Många frågor för ett barn. Obesvarade frågor.

Detta ekade länge i mig. Hur är min far. Vem är han? Varför sa hon så?

Jag var i det året jag skulle fylla 9 år. Hela världen var ny för mig. Vi hade flyttat till en mindre ort. Ny skola, nya kamrater. Något som var en vana att göra, hade min mamma berättat.

Inget blev bra i starten. Nya skolan tyckte jag inte om. Hamnade i delad klass en trefyra. Min bror som är ett år äldre hamnade i en femsexa. Året där på kom vi i  samma klass. Kan ha varit fyr/femma och fem/sexa. Det resulterade i att jag fick byta skola. Vi hade en kantor som lärare.

Han var inte god. Han var ond mot oss barn.

Detta året hade man vuxit lite i självförtroendet.

Minns detta än idag. Kantorn hade slängt smink för några av klassens tjejer.

Jag tog deras parti och gick ner till hans kateder.

Stod iskallt och sa något dumt om värdelös hjälp och hans bestämmande.

Samtidigt spottar jag han i ansiktet.

Resultatet blev att jag fick byta skola.

Går i femte klass, ska lära mig åka buss till skolan.

De som åker i bussen ser mig som ett offer. Stora killar som kan mer. Jag blev en längre tid hårt besvärad av dessa ungdomar. Efter en tid byttes de ut mot mer jämngamla. Men fick stå ut, det hjälpte inte att säga till hemma.

Fick ingen hjälp hemifrån ändå. De sa som vanligt:”Det är nog inte så illa som du säger”.

”Det kan inte vara så farligt”.

Man kan säga att min uppväxt var hoppig.

Vi kan nu konstatera att jag växte inte upp med min pappa.

Detta gjorde inte mina 3 äldre syskon heller.

Min lillasyster hade sin fram till hon gick i nionde klass.

Han var alltid snäll mot henne. När vi äldre var nära.

Men mot oss andra var han djävulen, när mamma ej var hemma.

Om något gått sönder, exempel en lampa.

Då ställde han oss 4 stora på golvet i en rad.

Även den gången som lillasyster tagit sönder lampan, fick vi stå där.

Hon sa: Pappa det var jag.

Hans svar hör jag ännu: Det var INTE du. Måste vara någon av dem.

Jag minns hur tårarna rann. Fan hon sa som det var.

Ska vi tvingas ljuga för att få lägga oss?

Svaret var egentligen givet Ja det fick vi.

Den av oss som erkände fick antingen stryk eller lägga sig hungrig.

Tidigt byggde vi upp ett hat. Jag är troligen den enda som har det kvar.

Mitt första minne av han kan jag inte precisera.

Ärligt tror jag detta är förträngt. Jag minns inget av egen vilja innan jag gick i andra klass.

Ofrivilligt eller förträngt får du som läser bedöma.

Vardagen kantades av rädsla för HAN. HAN slog oss med tillhygge.

Mamma slog ibland, med mattpiskan. Minns när min bror bröt en.

Det värsta var HAN. Lillasysters pappa.

En dag satt jag och gungade  utanför vårt område där vi bodde.

Jag hade skolkat denna dagen, vet ej varför en som jag gjorde det.

Gick ju i andra klass.

Långt innan han skulle komma hem, såg jag han gå förbi.

Jag blev stel av rädsla. Visste att jag gjort fel.

Detta var innan han visade sitt rätta jag mot oss icke hans barn.

Efter en tid hade jag samlat mod och gick med tunga steg hem.

Sakta upp för trappan till vår dörr. Kliver sakta in.

Han sa inte ett ljud på en stund. Drack sitt kaffe med blicken i tidningen.

Till sist sa han något om varför jag var hemma.

Som straff fick jag dammsuga. Det gjorde jag. De rummen han sa att jag skulle dammsuga.

Jag var inte rädd då, sjöng och dammsög. Sjöng den ena sången efter den andra.

Hittade på egna sånger. Sen sa jag att det var kul att dammsuga. Kände mig stolt att jag gjort det han sagt. Direkt högg han mig med orden: Bra, då kan du ta resten av lägenheten med. När han sagt det försvann jag in i mig själv. Minns inte vad han gick, minns inte när mamma eller syskon kom hem. Totalt är minnet rensat. Jag bara dammsög.

Ibland fick vi följa med till hans arbete. Det var kul. Hans chef hade 2 söner runt vår ålder.

De hade en gokart som vi fick köra. En sjö att fiska i. Ja det fanns inga större regler dessa dagar. De vuxna jobbade. Vi barn lekte.

Allt detta försvann. Bara en dag.

Minns inte själv men mamma har sagt att vi skulle önskat oss en lillasyster.

Fram till dess var det min storasyster, den äldsta brodern, han som är ett år äldre en jag.

Plötsligt en dag var lillasyster där.  Vi var hos Hans mamma och pappa.

Där bodde hans syster med sin man. De var snälla mot oss.

Jag och brodern som är ett år äldre var där. Var storasyster och min andra bror var minns jag inte. Minnet av den sommaren var bus. God mat och massor av gott som kakor med saft.

Ingen som skällde. Vi sprang och lekte något. Jag jagade min  bror, skrikande med öppen mun. Svalde något som satte sig fel i halsen. Vi sprang in och fick dricka saft för att ta bort smaken. Hade fått i mig en fluga i leken. Denna dagen glömmer jag inte. Vi står med saft och bulle. Då hon, Hans mamma säger till oss: Ni får kalla mig farmor om ni vill.

Sen kramade hon oss hårt och sa hur mycket hon tyckte om oss.

Allt roligt har ett slut. Exakt vet jag inte hur detta roliga tog slut.

Om jag minns rätt kom en vit bil upp på gården.

Ur stiger han och mamma. Farmor grät och kramade om dem länge.

Storasyster var med. Kom pojkar. Kom. Ropade mamma.

Då fick vi se vår lillasyster. Ligga i en vagn i bilen.

Oj vilken dag detta blev. Massor av uppmärksamhet  på henne den nya.

Men det gjorde inte oss något. Vi fick så mycket gott. Vi fick äta så mycket vi ville.

Nu i skrivande stund, minns jag inte var min äldsta bror var. Han var inte där.

Jag tror  han redan då var på ett fosterhem. Han hade något som gjorde han arg.

Inte mot oss syskon. Jag kan inte komma ihåg när han inte var kvar i bilden.

Jag minns att vi hade flyttat till ett hus som var tre lägenheter.

En gång där minns jag hur han slog sönder köket. Nästa minne går han i skolan och bor hemma. Han var stor då. Gick nog i sjuan eller åttan.

Vi åkte från farmor med lillasyster. Till lägenheten. Nästa minne där är en stor fest.

Alla från släkten var där. Mostrar och morbror. Med respektive. Sprit och öl efter maten.

Till maten var det vin och snaps. Tror det var dopet för lillasyster.

Detta var slutet på våra fina dagar. Sista sommaren bland trygga vänner.

Minns jag nu rätt slutade jag andra klass. Sommarlov med bus och hyss.

Krigade mot grannområdet. Vi hade ett område, sen var det en skogsdunge till nästa.

De hade ett fint fort i sin lekplats. Den krigade vi om. Det var en lek.

Plötsligt skulle vi flytta. Detta skedde så fort. Jag minns inte att vi packade.

HELVETET BÖRJAR!

Minns inte att vi flyttade in i huset. Det jag minns är att vårat hus låg på en kulle.

Stort jäkla kråkslott. Allt som allt var det tre lägenheter, två längor som gick ihop.

Alla var där. Storasyrran var med några hon kände. Jag och bror kände inte någon. Vi stod vid uppfarten och snackade med några från byn. Det slutade med att vi gjorde äppelslungor och vi krigade mot varandra. Slungade äpplen på varandra. Då kom han. Skällde på oss alla. De vi krigade mot blev rädda. När vi mötte dem senare frågade de om han var galen.

Ja sa vi. Men skit i han. Så hade vi lärt känna några i byn.

De visade vägen till sjön. Dit gick vi ofta. Badade och hade livräddningsbåten till fiskebåt.

Det kostade 5 kr att hyra en kanot, 10 kr för en eka. Sådant fick inte vi.

Vi fick smita hemifrån för att kunna vara vid sjön. Att bada var inte självklart.

Att vara ledig från arbete hemma nej du det gick inte.

De dagarna vi fick räknar jag på en hand.

Sommaren tog slut och nu skulle allvaret börja. Skolan.

Det var spännande. Vi kände några men långt från alla.

Lekis, första klass eller andra klass minns jag inget av. Har sett kort där mamma står med.

Detta kort är från en skolstart. Ändå kommer jag inte ihåg om vi hade någon mamma med när jag började i trean. Nytt ställe, ny skola. Ny by. Vi var ju vana vid Växjö.

Första minnet jag har från skolan i byn är att bakom skolan låg en stor fotbollsplan.

Där var vi på alla raster. Utom de få gånger vaktmästaren släppte in oss i tunnlarna under skolan. Han var alltid snäll mot ungarna på skolan. Tror inte någon sa något illa om han.

Sa han till oss gjorde vi direkt som han sa. Han var aldrig arg.

Nästa minne är ett slagsmål mot en kille. Jag slog till han för jag blev hetsad.

Det var ett enkelt bråk från början. Inget som vi inte kunde lösa. Detta fick min bror att bli arg. Han manade på att jag bara skulle slå till han så han låg ner. Detta hörde jag hela dagen efter med. Det var bestämt att jag skulle säga killens namn sen smälla. Han hade en buss att passa. På landet åkte de som bodde långt bort buss till och från skolan. Jag ropade på han.

Det small och jag såg hur han blödde. Liggande ner på golvet och alla som hjälpte han.

Jag sprang hem. Trodde det skulle ringas hem och få stryk. Min bror sa: Fan vad bra gjort. Han ska inte vara så kaxig. Ge dom stryk bara.

Något hände inom mig denna dagen. Inom mig blev jag rädd. Men på ytan kände jag att jag visade en tuff kille. En tuffing som kan slåss. En modig,med en bror bakom mig.

Dagen efter var allt över. Lite snack bland vännerna. Han jag slog var inte i skolan.

Han kom efter ett par dagar. Allt blev som vanligt.

Nu kommer det glimtar av att min äldsta bror är boende hemma.

Jag minns att vi någon gång besökt han på en gård.

Allt ändrades.  Har jag rätt för mig gjorde han prao hos en svetsar firma vi gick förbi till skolan. Vi hade en mamma som inte var hemma. Hon studerade någonstans.

Kom hem på helgerna. Hade gått upp ett år i skolan så gaj gick i samma klass som min bror.

Han ett år äldre jag minst. Vi var stökiga. Hittade på allt för att störa. Skolan fungerade inte.

Det blev då delat. En fyr/femma en fem/sexa. Vi bröder i olika klasser.

Innan detta skedde var vi jävliga. Skolan fick jobba med att orka med oss.

Vi satt en dag i matsalen. Spagetti med köttfärssås. Läraren satt vid vårt bord. Min bror sa: Gott med slemmiga maskar idag. Då gick läraren. Till sist kom bytet. Vi fick gå i varsin klass.

De trodde det hjälpte. Ack nej. Fritiden ihop vi syskon med samlade vänner.

Det sista jag minns av denna skolan är när tjejerna är arga.

Ett sådant liv. Svor över läraren. Kallade han gubbjävel. Kyrklig skit. Kantor fan.

Han var ju kantor i kyrkan. På helgerna och lärare i veckan.

Jag , tuff som man var . Frågar tjejerna vad är det?

• Idioten har kastat vårat smink. Vi som vill ha det.

  Nu kom den där tuffa fan i mig fram: Bara smäll dom. Men jag kan ju inte smälla en lärare. Sa till tjejerna att jag skulle plocka upp det till dem. Och ”kantorn” skulle få fan. Jodå deras smink låg i papperskorgen.

  Plockade upp det till dem. Vidare satt jag och samlade saliv. Samlade till en riktig loska. Han hade sin kateder bakom klassen. Där fick vi stå i kö om vi behövde hjälp. Jag ställde inte mig i kön. Slängde fram min bok. Säger: Kolla jag fattar inte detta. Snällt ber han mig ställa mig i kön. Jag skriker kolla då din fan. Men han hade sina principer son ha ska i det yrket. Problemet var att jag skrek kolla på detta då och slänger mitt spott på hans ansikte. Hans glasögon rann av spott. Han reser på sig, jag flyr ut ur klassrummet överbänkarna. Springer hem och stannar där.

• När min bror kommer hem var detta allt alla pratade om Hur tuff jag var som vågade sätta en loska i ansiktet på den fruktade kantorn. INGEN VISSTE Hur RÄDD jag var. Min rädsla att vara hemma. Att Han mammas man skulle ta det. Räddningen var att mamma kom hem samma dag. Möte dagen efter i skolan. Bestämdes at jag skulle byta skola. Till att åka buss med de stora från sjuan upp till nian.

Välkommen till helvetet.

Så blev det måndag och gå i tid för att hinna med bussen till stora skolan.

Efterlämnade min bror, alla vänner.

Kommer till en riktigt stor skola utan sällskap. Minns inte vart jag skulle.

Ingen som tog emot mig, där bussarna stannade.

Efter en tids letande hittade jag en vuxen att fråga. Du, var går femmorna?

Fick hjälp dit och samlade mod att gå in. Helt ny. Allt nytt.

Mitt i terminen skulle allt förändras. Allt blev så stort. Jag minns min brors ord.

Nu är du ny igen. Är de kaxiga smäll dem bara.

När jag kom hem efter första dagen fick jag inte mig vetandes en enda fråga av mamma eller HAN. Mina syskon frågade om jag fått slåss eller det gått bra.

Jag hade samlat mod en stund, innan jag mötte mina nya skolkamrater.

Känns märkligt minns inte om jag varit och hälsat på innan bytet. Något jag förtränger.

Alla var snälla och hade frågor. Det hade kommit ut att jag spottat på en lärare.

Jag försökte smita ifrån frågorna. Ville ha bra start. Svarade bara ja, ja.

De första veckorna var lugna. Fröken verkade vara bra. Vi hade henne i allt. Även i gymnastik. Allt var bra. Allt kändes bra. Bussresorna började bra.

Bussbråken.

Vi í byn kände alla varandra. Alla visste att vi var de nya. Bråkiga, stökiga jävliga ungarna.

Bröderna som slog ihop sig vid bråk. Och ha som måste byta skola.

Så gick snacket om oss bland de vuxna. Inget vi noterade som barn. Men nu som vuxen minns man vad folk sade.

På vägen till skolan där min bror gick kvar, stod bussarna som skulle till min skola.

På vägen dit bodde en man som var allmänt känd som byfånen. Egentligen snäll och ofarlig.

De flesta av oss i denna ålder, busade med han. Det var för att han skulle bli arg. Det var inga problem att få han arg. Man busringde på hans dörr. När han öppnade skulle han se att man rörde hans rabarber. Då fick vi springa. En dag var min bror sjuk så jag fick gå till bussen själv. Jag gick förbi byfånens hus. Märkte inte att han var runt hörnet. Han skulle säga något till mig, men jag blev rädd och sprang till skolan.

På bussen åkte det ett par killar som var tvillingar.  Just denna dagen kom den en av dessa fram till mig och frågade en massa. I Mina  ögon var han en av de som min syrra kände. De som hängde vid sjön med öl på kvällarna. Precis när vi åker förbi byfånens hus säger jag: Kolla där bor fånen. Han är inte klok.

Detta var ett misstag. Killen blir arg, tar mig i kragen. Säger att jag aldrig får säga så om hans morbror. Jag höll på att kissa ner mig av rädsla.

Han gick ner i bussen till sina kompisar. Jag visste ju inte de var släkt.

Senare samma  kväll skulle jag hämta syrran. Självklart visste hon vad som hänt. Hon visste inte vem killen var. När jag ser henne står han med i samma gäng. Jag ropar på henne. Han skriker jag ska tänka mig för. Syrran förstod direkt att det var han i bussen. Hon skällde ut han och garanterade att lillsyrrans pappa skulle slå han, om han gick på mig igen.

Dagen efter i bussen dagen var han snäll och sa att jag inte skulle vara rädd för han.

Alla stora som åkte med bussen, kände storasyrran.

Han lillsyrrans pappa fick snart ett rykte om att man skulle akta sig för han.

Efter en tid började andra gå på mig i bussen av olika orsaker. Den största var att jag var minst. Vi var det nya i byn. De kollade om man var tuff utan bröderna.

Detta höll på ganska länge. En dag kändes som en vecka. Ändå åkte vi 8 km enkel resa.

De dagar man slutade tidigt, liftade jag hem.

Försökte att ta upp problemet med mamma Han. Svaren finns ännu inne i mig.

Vad har du gjort då? De gör inte så. Det kan inte vara så farligt. Chauffören håller nog koll.

Ännu idag, känner jag att jag hade ingen trovärdighet. Ingen att lyssna till.

Här kände jag hur tryggheten hemma minskade för varje dag.

Vad som än hände som man berättade, var nog inte så farligt. Bara jag som upplevde det värre.

Var dag man kunde lifta hem var guld. Att slippa bussen hem.

Det var lite av friheten. En bit av lycka.

Var gång man liftade trodde man inte det var farligt. Ingen där hemma sa något om det heller.

Detta helvetet stod jag ut med till sexan. Då började bror min i sjuan.

Vi genade varje morgon över järnvägen. Tillsammans gick vi upp till skolan där bussen väntade.

Den tiden jag var själv hände det att jag försökte ta bussen på väg till andra kamrater.

Vissa dagar skolkade man. Lånade flera gånger en grannes hemtelefon och ringde själv och sjukanmälde mig. Allt för att slippa bussen till min skola.

Jag var tidigt utpekad genom skolbytet. Aldrig hade någon från vår by bytt skola.

Livet.

Vi går tillbaka i tiden något år. När flytten gick till kråkslottet. Lilla byn.

Vi hade en knapp kilometer ner till sjön. Där vi tillbringade somrarna.

Bada så mycket vi kunde. Fiska genom springorna i bryggan.

Vi låg på mage och metade abborre och mört. Strax intill låg en plats med vindskydd.

Mellan bryggan och kiosken som tillhörde stället som folk ibland bodde på.

Tror detta var ett vandrarhem. Minns ett år då det var massor av danska ungdomar där.

De bodde där i två eller tre veckor. Vi hade roligt till samman. De lärde oss fula danska ord och vi med fula svenska ord. Ibland gjorde vi eld ihop  vid vindskyddet och mös ihop.

Detta var en fristad för oss. Där Han lillsyrrans pappa inte kunde nå oss. Vi hade flyktvägar.

Här i denna byn hälsade ofta delar av släkten på oss.

Vissa kusiner oftare än andra. När de speciella kom var det mer som hände. Det är det som sitter i huvudet. Till dessa släktbesök återkommer jag.

Vi hade en vanlig skoldag. Samlades på kvällen för middag.

Mitt under måltiden spillde jag ut ett glas med mjölk.

Jag kan ännu känna slaget på kinden av HAN. Mammas skrik med frågan: Vad gör du? Du är fan precis som din far. Alla i familjen tittade på mig. Idioten som spillde mjölk som sin far.

Syskonen skrattade. Jag fattade ingenting. Satt som en nolla och bara kände hur jag inte tillhörde den familjen. Nu sker det något inom mig. Frustrationen växte till ilska.

Ilskan blev agg. Jag frågade en fråga som tystade dem. - Vem är min far?

Det blev helt tyst i köket. Jag hörde hur de andades. Ingen av syskonen sa något.

Han stod stilla som en sten. Mamma tittade på mig. Jag såg hur hon sökte svar.

Vad hon skulle säga, så jag inte frågade mer.

Det tog några minuter. Sen rann det ur hennes mun. Jo han heter Arne. Han är lat och inbillningssjuk. En lögnare som lurade mig på flera år. Sen åkte han ut när polisen sökte honom.

Samtidigt kollar mamma av vad jag minns. Om jag minns att pappa jobbade i affär. Eller vad som helst. Hon ställde många frågor. Jag kunde inte svara på någon. Det jag minns från Åseda är det mamma eller en moster samt vad syskon berättat.

Deras minnen är inte mina. Jag tror att något hänt där. Något som gör att jag inte minns något från den tiden. Det jag vet är att jag gick i lekskolan där. Något annat finns inte kvar.

Och lekskolan är något de flesta kommer ihåg. Något namn på en vän. Jag vet inte något.

Minnet jag har är att min gudmor, som är moster till mig var där. Jag vet inte varför.

Skulle jag säga annat skulle jag ljuga för mig själv. Allt är återberättat.

Första minnet är från Växjö. Sommarvägen. Sen är allt en röra av olika minnen utan tidsbegrepp. Mamma har när jag blivit vuxen berättat en del. Det är ändå inte mina minnen.

Nåväl. På sommarvägen var där jag minns att lillasyster kom. Även kusiner som var äldre.

Här hade vi bus, massor av lek som var kul. Bara det inte kom fram hemma.

Vi bodde i ett  trevåningshus. Jag och bror min delade rum. Hur de andra bodde minns jag inte. Här kom den gången jag skulle få stryk första gången. Vi bröder lekte i vårat rum.

Pratade om hur lillasyster blivit till. Jag låg på magen och lyfte rumpan upp och ner flera gånger. Samtidigt skrattar vi. Mest att det såg roligt ut. När dörren slängdes upp och det small i baken. Hårt. Det gjorde så ont. Min bror låg i sin säng, han fick inte stryk.

Det var HAN. Han skällde på oss. Sådan jävla trams vill jag  inte höra. Sen small det i rumpan en gång till. Jag drog mig till sängen. Han smällde igen dörren, när han gick ut.

Vi kollade in min rumpa. Den var flammande röd. Min bror sa: Bra du inte gråter.

Vi började skratta igen. Men vi höll handen för våra munnar så vi inte hördes.

Självklart var inte mamma hemma. Hon jobbade på något dagis som fanns nere vid köpcentrum. Det var 2 backar ner. Vi brukade vara där med kompisarna. Jag kommer ihåg en tjej i min ålder. Rött stort hår. Hon bodde nog i huslängan som gick ihop med vår. De flyttade efter en tid. Lekplatsen utanför var en träffpunkt innan vi drog vidare. Ibland upp till skogen. Ibland till centrum. Ibland på sommaren till badet. Bara  ingen kunde skvallra på oss.

Ibland satt vi på garage taket. Då kom vaktmästaren och skällde på oss. Akta så ni inte trillar ner. Han försökte låta arg. Snällare man fick vi leta efter.

Från Åseda till Växjö ska vi bott på ett annat område i Växjö. Inget som finns i mitt minne.

Men mamma berättat att det ska ha varit på Håkansjögrensväg. Nu det jag skriver är det de har berättat för mig. Jag ska ha lekt hund en sommar eller vår dag med någon vän.

Och varit nere på gräsmattan med händerna och gått som en hund. Då ska jag stuckit mig på en geting. Nästa historia är att vi satt några barn i sandlådan. Då ska en man kommit med gevär och siktat på oss. De andra barnen hade fått gå utom jag. Det skulle varit fullt av poliser i området. Mamma har berättat hur rädd hon skulle varit. Tänk om hon sköt hennes Kenth. På något vis tycker jag att jag borde minnas detta. Men nej. Inget av detta finns kvar.

Vi ska ha varit på sommarkoloni en sommar. Vi ska ha rymt från detta. Mamma och HAN skulle ha varit på besök. Allt är blankt. Finns inte ett enda minne. Jag minns en vit bil. Med svart tak. Men inte när eller vem som ägde den. Idag i skrivande stund, känns det inget inom mig. Vad det gäller barndom stör det inte mer. Jag gick i någon eller några skolor i Växjö. Jag kan inte exakt skriva vilka klasser eller skolor. När vi bodde på Sommarvägen minns jag att jag gick till skolan. Jag minns frökens sätt att lära mig skriva.

Det skulle vara ett finger emellan orden. Jag förstod inte hur hon menade. Jag skrev med ett finger mellan bokstäverna.

Jag var så glad, jag skrev. Hade fyllt ett a4 papper när fröken kommer till mig.

Hon Säger: Din dumma unge. Det fattar du väl att detta går inte att läsa. Det ska vara ett finger mellan orden. Ja käre gud vad dumt.

Sen visade hon tills jag förstod. Denna dagen tappade jag intresset för skolan.

Om jag inte minns fel så är detta i andra klass. Bestämd fröken. Skönta att jag inte minns mer av henne.

Hemma fanns det lite trygghet kvar. Men inte mycket. Vi litade på mamma. Men inte HAN.

Jag och en kamrat skulle cykla till centrum. På hans cykel.

Denna cykel kommer jag ihåg. Jag ville ha en sådan. Högt styre. Lång sadel med järnstöd för passagerarens rygg. Jag fick köra och trampa, han åkte bakom. Vi sjöng så det ekade.

Ner för backen mot centrum. Full fart. Vi ville ha vinden på oss, visa att här kommer vi tuffa.

Andra backen kom kort efter. Pang sa det. En cykel som vi inte hann stanna för. Han som cyklade där var full. Kom rakt över så jag körde in i hans bakhjul.

Jag flyger över styret. Över gubbens pakethållare. Landade med ansiktet rakt ner i asfalten.

Jag blev rädd och ledsen. Ont gjorde det. Sprang till mammas arbete.

Men hon jobbade inte denna dagen. De ringde hem. Inget svar. Hennes kollegor hjälpte mig så gott de kunde.  Där efter minns jag att till sist fick de tag i mamma. Så då kunde jag gå hem. Plåster här och där. Utslagen framtand. Den var halv. Jag fick gå hem. Min kompis var redan borta. Han var hemma hos sig. Ensam vandrade jag backarna upp till vår lägenhet.

Den längsta vägen jag någonsin gått. Ensam, ledsen och skadad.

Väl hemma förstod mamma att det behövdes en tandläkare.

Efter mycket om och men flera veckor fick jag en tand.

De skulle sätta en silvertand på det som var kvar. Så hela tanden var inte borta.

På ena sidan av min framtand var det en spets. Resten var borta strax under halva tanden.

Detta tog flera besök hos tandläkaren. Ingen bedövning. Rakt ner i stolen.

Börja göra vid tanden. Allt slipande och borrande gjorde ont. Jag visade så gott jag kunde att hon skulle sluta. Pjåka dig inte pojk sa hon. Det betyder: Sluta tramsa dig pojk.

Till sist var smärtan mer än vad jag klarade. Jag bet henne i fingret.

Enda försvar jag kunde komma på. Hon slog mig över kinden, med öppen handflata.

Jag kom in till klassrummet. Av fröken blev av utskälld och hemskickad.

Mamma och HAN skällde ut mig. Jag fick minsann förstå att tandläkaren bara ville hjälpa mig. Tandläkaren krävde att jag bad om ursäkt. Mamma tvingade mig att be om ursäkt.

Sedan är det en ny mental blockering. Resten av jobbet med tanden är borta. Jag minns inget.

Närmaste minne av tandläkare är när vi flyttat igen. Till kråkslottet. Det skedde lagom till tredje klass.  Tyvärr är minnen hoppiga där med. Sommaren i Växjö med bad. Det var i pool utomhus. Jag och min bror var där med storas. Vi höll på att byta om. Jag älskade att sjunga.

Fröken fräken med Sveningvars var en favorit. Även säg inte nej..

Jag satt i ett bås och  bytte om. Sjöng för full hals. Det ekade i salen.

Det var en man som skrek att jag skulle hålla käften. Men det gjorde inte jag. Bror och syster var med. Kände mig stor och säker. Denne man blev mer och mer arg. Han fick tag i mig. Lyfte upp mig på raka armar. Min bror försökte slå han. Någon annan vuxen sa något.

Detta gör att han släpper mig rakt ner i golvet. Golvet är klinkers. Stenhårt tar han i när han slänger ner mig. Jag domnar bort,ser min bror suddigt springa efter hjälp.

Vaknar av att det är fullt av folk runt mig. Mina syskon säger att mamma är på väg. Polisen stod där. Jag hörde en ambulans som stannade. Sen blev det en resa in till sjukhuset.

Där blev jag röntgad och omplåstrad. Då jag inte kunde röra benet la de in mig.

Hamnade på en barnsal. Kunde inte röra benet. Om jag försökte röra någon annan del av kroppen gjorde benet ont. Något revben var av och i något var det en spricka.

Om jag minns skadorna rätt var det skada på bäckenbenet med en spricka.

Samt att hela benet var svullet.

I samma sal som jag hamnade låg en kille något år äldre än mig. Han hade ena benet högt upp. Det var brutet på flera ställen. Han hade blivit opererad.

Det tog ett par dagar sen var vi kompisar. Vi berättade vad vi råkat utför. I våra sängar låg vi pratande med varandra.  På grund av skador blev vi liggande i sängarna. Ingen av oss fick gå upp. Där låg vi två pojkar. Ont hade vi båda. Vi pratade på. Pratet blev till trams och roliga historier. När någon av oss skrattade gjorde det så ont. Vi hade så roligt att det onda bara gav oss små pauser. När värken släppte skrattade vi igen. Kämpande försökte vi båda hitta en ställning som inte gjorde ont när vi skrattade. En sådan ställning fanns inte.

Resultatet blev att vi skrattade tills vi hade ont, när det släppte skrattade vi igen.

Jag kommer ihåg att mamma och mina syskon kom besök. Mamma berättade att han som kastade mig i golvet varit full. Nu satt han hos polisen. Det skulle bli straff för honom. Mamma berättade att polisen pratat med min bror och andra. De ville prata med mig med.

Mamma och mina syskon åkte. Polisen kom in och pratade med mig. Jag fick berätta vad som hade hänt. På kvällen var jag ledsen. Jag ville ha dit min mamma. Det gick inte. Jag fick inte ringa henne. Den kvällen somnade jag gråtandes. Det gjorde ont.

Jag fick en gammal tant som skulle hjälpa mig att gå igen. Oj vad hon kämpade. Arg blev hon. Jag hade fått kissa i en flaska innan. Nu skulle jag gå till toa. Detta var inte kul.

Jag fick skrika så mycket jag ville, bara jag gick till toan.

Skrikande den korta biten mellan sängen och toan. Oj vad arg hon blev.

Varje gång jag behövde gå på toa väntade jag så länge det gick. De klagade till mamma. Att jag var omöjlig. De förstod inte att det gjorde ont. När läkaren kom så berättade jag hur ont det gjorde. Han bestämde att jag skulle få en tablett en stund innan. Så skulle det säkert bli bra. Tänk det gick bättre och bättre. Bara på 2 veckor kunde jag gå så bra att de skickade hem mig. Att komma hem var inget speciellt. Försökte vara som vanligt. Min bror och jag började efter ett par dagar gå ut. Men till badet gick jag inte mer. Tänk om den gubben var där. Varför fick jag inte veta hur allt gick. Satt han kvar hos polisen? Var han ute? Efter en tid hörde jag mamma prata ned Han. Om rättegång och fängelse. Jag förstod att det var gubben som hamnade i fängelse. Ännu vet jag inte hur det gick. Men till Dackebadet gick jag inte fler gånger. Hur det gick för han som låg i samma sal vet jag inte. Det blev bara att vi sa hejdå.

Några dagar hemma sen var allt som vanligt. Kompisar och ute. Vi hittade en bäck med grodyngel. Vi samlade så många vi kunde. Gjorde vårt bästa att hålla dem vid liv.

Vi fick en bra idé. Få dem att bli grodor. Sedan släppa in dem i brevlådor hos folk som åkte bort på semester. Någon av oss kom på att vi kan leta pant. Det gjorde vi.

Då mitt upp i detta kom kusiner på besök. Vi var i stort sett i samma ålder. De var två killar och två tjejer. Den äldsta kom på att man lätt kunde stjäla pant i en butik. Sen gick någon av oss andra in i nästa butik och pantade. Detta gjorde vi hela sommaren.

Våra grodor växte. Kusinerna var med. Vi stal pant och sen köpte vi ketchup.

Att hålla koll på vilka som åkt bort var inte svårt. Till dessa stoppade vi in mellan tjugofem och femtio grodor. Ställde ketchup så det rann in i brevinkastet.

Vi satt uppe på hustaken när folk kom hem. Hörde skrikande tanter med svärande gubbar.

Oj vad vi skrattade. Det blev stora förhör med oss ungar. Vi nekade. Blev aldrig avslöjade.

Vi klarade oss och med det var vi vinnare. Vår äldsta kusin lärde oss mer. Han rökte redan då. Stal cigaretter från våra mammor som var rökare. Vi fick prova.

När kusinerna åkt hem skulle vi vara lika tuffa som han. Vi stal cigg och smyg rökte. Men vi klarade inte dra halsbloss. Det tog inte lång tid innan HAN såg oss. När vi kom in small det hej vilt med en mattpiska. Mamma var ju inte hemma just då.

Han hade ordnat cigarr som vi fick röka. Han tvingade oss att dra djupa halsbloss.

Jag spydde ner hela golvet. Det fick jag städa, sjuk av cigarrhalsblossen.  Darrandes av illamående och rädsla städade jag. När han äntligen var klar med oss åkte vi i säng.

När mamma kom hem berättade HAN vad som hänt. Allt utom att jag spydde eller mattpiskan. Mamma kom in och smällde till oss båda. Vi vågade inte säga till henne att vi redan fått stryk. Vi grät tyst och tog emot mer stryk. De bestämde vi kunde bli i sängen den dagen utan mat. Min bror sa den kvällen att han hatar HAN. Jag med sa jag. Han är dum.

Vi lärde oss fort vilka dagar vi skulle sköta oss. Hans arbetsschema skrev vi ner. Mamma slog inte alla gånger vi gjort hyss. HAN slog så fort chansen fanns.

Det är när vi bor i Växjö, som ett kort har tagits i en kamera butik. Där sitter jag med HAN.

HAN ler och jag försöker. Jag minns att orsaken var att en ny kamera skulle han ha. Därför är det kortet taget med HAN och mig.

Alla dagar i Växjö måste ha gått fort. Sen är vi i Kråkslottet. Det bodde en familj i vänstra lägenheten nere. Den till höger blev tom. Vi bodde uppe. Minns att mitt rum var en garderob.

En sån med snett tak. Säng med säng bord. Någon liten byrå var det jag hade där. Nu började man snart i tredje eller fjärde klass. Allt var inte negativt. Min äldsta bror flyttade hem. Nu var vi alla fem syskon samlade. Stora syster fick ett eget boende. Det gjordes ett rum i en av längorna till henne. Där bodde hon och hade vänner som hon ville hemma. De var ju inte inne hos oss. Vi andra tog aldrig hem någon. Jag blev inbjuden till ett kalas. Det samlades under stor protest, svärandes mamma ihop tjugo kronor som present. Det var på landet. En bra bit till kompisen som fyllde år. Lånade en cykel och tog mig dit. Hans föräldrar och alla man kände i skolan var där. De tittade konstigt att man lämnade ett kuvert med mynt som gåva.

Jag stannade inte så länge. Cyklade hem utan att säga hejdå. Jag skämdes.

Det hände inte fler gånger att man blev inbjuden till kalas. När vi ville ha kalas fick vi höra att det var så dyrt. De kunde inte detta och vi skulle minsann vara bjudna först.

Jag sa till mamma att det hade jag varit. Då la HAN sig i: Tala inte så till din mamma. Vi vet nog vad det var för något. Ska det kallas för kalas? Sen stampade HAN iväg.

Ingen nämnde något om kalas fler gånger.

Första sommaren lärde vi känna byn. Hitta runt. Sjön var stor favorit. Åt andra hållet låg gamla skjul som tillhörde järnvägen. Följde man den vägen hittade vi ett reningsverk.

I dessa skjul var vi ofta. Vi gjorde det mesta för att inte vara hemma. Storasyrran lärde känna någon som hade hästar. Hon fick sköta dessa och  rida. En dröm hon hade. Aldrig att mamma eller HAN körde henne. Ingen ridhjälm. Gå eller låna cykel. Som det är med syskon är man inte alltid tillsammans. Man var på varsina håll. Jag lärde känna en granne. Han hette Bosse.

Mina bröder spelade fotboll med andra vänner på en gräsplan mitt emot hans hus.

Ofta hamnade bollen inne i deras trädgård. De som hämtade bollen sprang i deras fina rabatter. Bosse skällde till ibland. De trampade ner deras blommor. En gång blev Bosse arg på riktigt. - Nästa gång behåller jag bollen skrek han. När alla fattade att Bosse kände mig blev jag tvingad att vara bollkalle. Bosse var snäll mot mig. När bollen kom in till  dem tog han bollen och gick fram till mig. Här ta bollen du. Du springer inte i mina blommor.

Jag sa tack. Sprang ut till de andra med bollen. De blev imponerade att jag vågade. Jag sa aldrig att han var snäll mot mig.

Bosse och hans fru hade 2 barn. En pojke och en flicka. Jag lekte ofta med dem. Visst var de små men just denna perioden var jag ensam. Mina bröder blev mer tillsammans. Jag stöttes ut. Jag dög när det var liv eller behövdes till bråk. Ibland dög jag när det var roliga saker på gång. Bosse och hans fru bjöd ofta in mig på fika. Han visade att han spelade i en orkester.

Det öppnade ögonen för musik. Dock var jag inte mogen att förstå detta.

Bosse kunde jag prata med. Men vågade aldrig berätta vad som hände hemma.

Mörka dagen.

Det var ännu sommar. Med bad och annat kul. Visst i starten av Augusti.

Vi sket i att det snart var skola. Ner och bada. Vara med vänner.

Så kommer vi hem en dag. Mamma var glad som en sol.

Han var det med. Kom vi måste prata allihop.

Detta var första gången mamma och HAN visade att vi fanns.

Mamma hade sökt in på en skola. Hon hade kommit in. Hon skulle utbilda sig.

HAN jobbade och läste redan. Läste till trädgårdsmästare. På nätterna jobbade han med att köra lastbil. En gång var jag med. Den tystaste dagen i mitt liv.

De berättade att mamma ville så gärna göra detta. Läsa till speciallärare.

Långt upp i landet. Umeå eller Luleå var det. Hon skulle komma hem varannan helg.

Vi satt stumma. Ingen sa något. Bara mamma och HAN.

Är ni inte glada för mammas skull? Frågade mamma. Jo svarade vi. Med lögnen i halsen.

Vi satt länge den dagen vid bordet i köket. Vi såg på varandra vi syskon. Ingen var glad på riktigt. Falska leende. Min tanke var: Hur går det för oss med bara HAN hemma?

Diskussionen tog slut. Det skulle lagas mat så vi fick middag.

När den var klar och alla satt till bords var det en ganska tryckt känsla.

Plötsligt tittar mamma på oss och säger: Han vill att vi ska kalla han pappa.

Ingen sa något på en lång stund. Alla var knäpp tysta. Pinsam tystnad.

Den enda som var som vanligt var lillasyster. Jag tror inte hon förstod något.

Kanske var det bäst att hon inte förstod just då.

Vi kom till skolstart. Ny skola. Nya vänner. Inga föräldrar som var med.

En enda gång kan jag minnas att min mamma varit med vid skolstart.

Det var i första klass. Jag och min ett år äldre bror började. Vi stod med likadana stickade koftor. Det är tack vare ett foto jag minns det. Tyvärr har jag inget kvar efter barndomen.

Lillasyrran fick en dagmamma. Vi började skolan. Man var inte så tuff i början. Men det hämtade vi snabbt in. Min Äldsta bror hamnade på en skola. Riktigt var storasyster Hamnade vet jag inte. Snabbt kom vi in i rutiner. Skolan sen hem för att hjälpa till. Efter det kompisar.

Ville man inte hjälpa till hemma så blev det utegångsförbud. Den första tiden när mamma inte var hemma var svårast. Gjorde vi fel tog det hus i helvetet. HAN hade skaffat två grisar och en kalv. Dessa skulle slaktas. Men innan dess skulle vi plocka gräs. Tre fulla korgar på morgonen. Tre fulla korgar på kvällen. HAN kom och kollade mängden. Tryckte ner handen i korgarna och packade ihop det. Hånlog och sa det räcker inte till en halv gris. Gör det riktigt.

En dag var min bror sjuk. Han låg i feber. Jag fick gå till ängen med tre korgar själv. Det tog en evighet att fylla dessa. Hur jag än gjorde blev de inte fulla. Jag stressade så mycket jag kunde. Skyndade att slänga in gräset till grisarna. Innan HAN kom. Springande mot skolan. När jag var på väg hem efter skolan såg jag Han köra mot stan. Jag sprang hem. Hämtade gräs så fort jag kunde. Spanade efter HAN. Jag skulle fan vara klar innan den djävulen kom hem. Kämpade med att plocka gräs så svetten rann. Fyllde korgarna utan att packa, ner till grisarna och slängde in det. Upp på gården där stod HAN.

Jag tackade gud i mina tankar att jag hann. Kände en sten falla från hjärtat.

HAN sa inget. Inte ett ljud. Då ser jag mamma bakom hörnet. HAN hade hämtat henne vid tåget. Visst ja. Denna helgen skulle  hon komma hem.

Först trodde man inte sina ögon. Trodde inte hon skulle komma hem.

Sprang in till min bror. Sa direkt att mamma kommit hem. Frågade om HAN sagt något under dagen? Nej HAN hade inte hörts eller synts till. Jag berättade att jag fuskat med gräset. Vi skrattade länge. Sen kom vi på hur de skulle se ut magra och skrattade ännu mer.

Mamma ropade undrar var syskonen är. Storsyrran hos hästarna, äldsta brodern i stan.

Svarade vi kort. Mamma kom in till oss och undrade om allt var bra.

Vi vågade inte berätta något. Nu började vi bli vana att ljuga. Allt var bra sa vi.

Bara jobbigt att plocka gräs till grisarna varenda dag.

Då berättade mamma att de sparar massor av pengar på mat när grisarna och kalven slaktas.

Så hon kunde studera klart, få ett jobb nära hemma.

Vi vågade inte berätta att HAN slog oss med livremmen. Ibland fick man hämta riset själv som HAN slog en med, över rygg och rumpan.

Hur vi fick stå på ett led i köket tills vi erkänt. Om vi klagade på något, då var det från början. Samma sak alltid. Ärligt, jag var rädd för han.

Denna kvällen är alla hemma vid middag. Alla sitter vid bordet. Jag hade funderat på om det blev bättre om man kallade HAN för pappa. Så jag frågade: Är det något du vill att vi ska göra pappa? Det blev en sån skum tystnad. HAN mumlade nej. Mina syskon glodde på mig som om jag dum i huvudet. Mamma försökte prata och låtsas som inget hänt.

Senare var alla ute i syrrans rum. Där skällde mina syskon på mig. Sa att jag var precis som min far. Inte klok i huvudet. Jag var fan cp som kallade HAN pappa.

Jamen försökte jag, vad ska jag göra då? Han jagar oss jämt. Vi ska se till så hans jävla grisar får gräs. Tjurkalven som är tokig ska vi flytta på. Ni stora slipper ju. Syrran sa den djävlen ska inte be mig om något. Fatta han är inte vår pappa. HAN är en sån barnmisshandlare.

De fortsatte att slänga glåporden på mig. Jag blev ledsen inne i hjärtat men inte visade jag det. De var som tokiga på mig. De lyckades med sitt resultat. Jag sa aldrig pappa igen.

Vågade inte.  Visste vilket elände jag skulle få. De var hårda i sitt hat mina syskon.

Dagen då mamma skulle åka kom. Vi visade inte att vi var oroliga. Alla sa hejdå som inget.

Vardagen stod snabbt på. Ordna gräs till grisarna. Ett hus längst ner på gatan var tomt.

HAN sa vi skulle ta på den gräsmattan. Vi vågade inte göra annat. Bara att lyda. Vi jobbade så fort vi kunde. Skolan skulle starta idag. Man fick en kommentar ibland. Vad du luktar gräs. Ja svarade man, det är till vegetarianerna. De ska med äta. Då blev de tysta.

Det gick några dagar. Samma sak dag ut dag in. Meningslöst att försöka komma undan att plocka gräset till grisarna. Vi kunde bara sakta sakta gå hem. Ibland stannade vi vid affären.

Gick in och tittade på det godis som fanns. Utan pengar. Jag minns henne som ägde butiken.

Glömmer inte den första gången hon bjöd på några kolor. Jag måste sett dum ut. Efter en lång stund stammade jag fram ett tack.

Snacket började gå i skolan. Kompisarna berättade att de hade veckopeng. Vi ljög. Det har vi med. Vi sa det bränner man fort. Ljög i försvar. Vi fick inget sådant.

Storasyster var alltid hos hästarna eller med de stora vid sjön. Ibland var de i hennes rum.

Vi sökte oss på egna vägar. Bygga koja i skogen. Dra oss till järnvägens byggnader.

Hängde inne på stationen. Bara vi inte var hemma. När jag inte kunde vara med mina syskon, drog jag mig hem till Bosse och hans fru. En räddning. Tyvärr jobbade de med.

Men med lite tur var de hemma. Jag lekte med deras barn. Fick alltid fika där.

Jag tror att de tidigt såg hur vi hade det. Även om de inte sa något.

Bosse och jag lyssnade ofta på deras musik. Jag gillade det jag hörde. De var bra. Blev hånad av mina syskon att jag lyssnade dansbandsmusik. Hårdrock gällde för dem. AC/DC och Styx.

Ja de var med bra. Men mest gillade jag dansband. Bosses band var bäst då.

En dag fick jag en chock. En fråga som jag inte vågade drömma om. Bosse frågade om jag ville följa med på en spelning. Jag sa han måste fråga mamma. Bosse log mot mig och sa: Det har jag gjort och du får. Kramen jag gav Bosse tog aldrig slut. Han var bäst.

Dagarna fram till helgen gick sakta. Riktigt sakta. Klockan stod stilla i min värld.

Mina syskon menade att det var skit. Inget att åka med på. Men för mig var det annat.

Det var allt. Det var stort. En dröm. Overkligt att jag skulle få följa med. Jag blommade upp. Som en kung. Gatans gung. Utvald som den speciella. Jag var så glad. Längtade så hårt att den kvällen skulle komma. Jag frågade nog miljoner frågor till Bosse. Hur är det? Vad gör man? Vad ska jag göra? Ska alla med? Han försökte lugna mig. Det går bra.

Jag minns inte var vi spelningen var. Men det förtrollade mig. Kände mig speciell.

De hade pratat med de som ägde stället. Jag fick gå var jag ville men inte ut.

Mat, läsk jag fick godis med. Bakom scenen stod jag och tittade på när de spelade.

Ibland gick jag en runda, spanade på alla som dansade.

Mitt hjärta slog massor av extra slag. Nu i skrivande stund känns det som då.

Den lyckligaste i världen. Killen som fick hänga med de stora. Jag fick kort på dem.

KenthRoger som jag kallar han sa: Ta så många du vill. Om du vill dela ut till folk är det snällt. Klart jag gjorde. Sprang runt borden med korten till alla som ville ha.

Alla i bandet skulle ha en paus. Jag fick gå med. De fikade och tog sig en grogg. Någon drack snaps. Alla frågade om jag trivdes. Självklart sa jag. Njöt av all uppmärksamhet. De hade pratat en stund så sa Sune som spelar dragspel: Du får följa med när du kan. Bara vi inte ska åka så långt.  Jag kramade om han. Tack viskade jag. Bosse klappade mig på axeln.

Detta var det största jag upplevt. Ägnade inte en tanke på familjen hemma.

Drog in så mycket glädje jag kunde. Tyvärr har det roliga ett slut. Kvällen var till sista dansen. Det skulle packas ihop. Lasta sen rulla hem.

Väl hemma sov. Jag smög in för att inte väcka någon. Lyckades. Kröp ner i sängen somnade.

Tillbaka till verkligheten. Väckt en söndag av ena brodern. Du vi måste fixa gräs.

HAN är skitsur att vi sovit länge. Jag kände den hårda klumpen imagen växa.

Den hade jag känt flera gånger. Just idag var den som störst. På med kläder. In i köket för att ta mat. Då står HAN där. Röd i ansiktet skrikande: Djuren ska fan ha mat före er. De sover inte hela dagar som ni, ungjävlar. Se till att flytta kalven så den kan beta fint gräs. Sen går ni till tomma huset och plockar av allt gräs.

Brorsan frågandes: Va allt gräs? Det tar hela dagen. Svaret: Skiter jag i. Det ska göras. Huset är sålt. Vad vi tänkte då var mord, gömma lik. Att den fan borde dö.

Storasyster var med i köket. Hon sa vad hon tyckte till HAN. Pang sa det. En sån smäll hon fick. Handflatan rakt över ansiktet. HAN var arg. Fruktad av oss. Syrran sprang till sitt rum skrek till HAN: Du bestämmer inte över oss. Du är inte våran pappa.

Vi vågade inte säga något. Gick och hämtade korgarna, för att fylla dessa med gräs.

Vi plockade och plockade. När b i kom bärande tredje gången sa HAN vi kunde äta.

Tack, svarade vi. Vi åt så fort vi kunde. Kom överens att ta med mat ut till storasyster.

När vi kom ut till henne var det tomt. Hon hade stuckit.

Vi tog maten med oss. Började plocka gräs igen. Vi var inte halvvägs. Då ser jag att Bosse tittar på oss. Han kom över. Det var i granntomten Bosse bodde. Bosse pratade med oss. Berömde oss att vi var duktiga. Bosse berättade att Sune med sin familj köpt det huset.

Då frågade jag: Sune i ert band? Bosse skrattade, ja Kenth nu har du två av oss här.